Muntlighet som ett sätt att tänka

I det västerländska samhället lever talspråkligheten och gehörsmusiken parallellt med skriftkulturens alfabet och notskrift. Den muntliga kulturen har funnits så länge människan funnits och utgör, som nämnts ovan, en förutsättning för skriftkulturens existens. Det finns intressanta

former där skriftligt och muntligt blandas, som exempelvis i epost, hiphoptexter. Liberg (1990) påpekar att det finns stora variationer i det skrivna språket och nämner som exempel på implicit skriftspråk: skyltar, listor, checklistor, korta meddelanden, telegram, kalendrar, utkast, TV- och radioprogram och liknande. Hon vänder sig mot en uppfattning av skrivet språk som ”monologiskt” och ”dekontextualiserat”. Inom jazz-, rock- och populärmusik används ofta ackordsymboler i stället för noter för att ange vilka ackord som är tänkta att ackompanjera en melodi. Genom att ackordsymbolerna inte anger en tänkt omvändning av ackordet och oftast inte baston, medger de stor frihet, inte minst rytmiskt, vid utformandet av ackompanjemanget. Ackordsymbolerna kan användas av olika ackord- och basinstrument men kan också utgöra underlag för solistiska improvisationer. Genom sin kombination av gehörsmusikens knowing how och skriftkulturens knowing that utgör ackordsymbolerna exempel på hur muntligt och skriftligt kan blandas inom musiken.

Ong anser att det faktum att talet består av ett akustiskt förlopp som inte är reversibelt, med allt vad detta innebär, bestämmer tanke- processerna. I talspråkliga kulturer anses språket vara en handling, menar Ong och exemplifierar detta med den hebreiska termen dabar som betyder både ord och händelse.

Muntlighetens särprägel kan (litet överraskande för oss hörande) illustreras av hur dövas teckenspråk (i Sverige SSL, Swedish Sign Language) av lärare och läroplansförfattare med självklarhet betraktas som de döva barnens förstaspråk. Teckenspråk och skriven svenska uppfattas som två skilda språk och skriven svenska blir barnens andraspråk, vilket i målbeskrivningen för svenska och teckenspråk i den svenska grundskolan läroplan uttrycks:

Teckenspråket är av grundläggande betydelse för döva elevers språk-, personlighets- och tankeutveckling. Det är ett redskap för kommunikation och ett uttryck för elevens identitet. Teckenspråk är också den primära källan till kunskap och till delaktighet i den svenska kulturen och i dövas kultur. […] Undervisningen skall främja deras [elevernas] utveckling till tvåspråkiga med teckenspråk som förstaspråk och skriven svenska som andraspråk. Teckenspråk har en nyckelställning i specialskolan. Det utvecklar elevens tänkande och kreativitet. Genom språket blir kunskap synlig och hanterbar. (Skolverket, 2000)

Teckenspråk definieras alltså i LPO 94 som ett eget språk med egen grammatik, eget ordförråd och i viss mån egna kulturella drag och ett eget sätt att kommunicera. Lärare och forskare som arbetar med döva

menar att teckenspråket fyller samma funktion för döva som talet gör för hörande. Teckenspråk är ett närspråk som används för direkt kommunikation. Det är genom teckenspråk som det döva barnet bygger upp sin begreppsvärld, uttrycker känslor, får kunskap och kommunicerar med sin närmaste omgivning (Östervångsskolan, 2001).

Analogin mellan muntlighet och teckenspråk framhålls även av Ahlgren (1990) som kallar talade/tecknade språk för T-språk och skrivna språk för S-språk och påpekar att talsignalen och teckensignalen båda är kontinuerliga, till skillnad från det skrivna språket som är färdigsegmenterat. ”Man behöver inte kunna ett ord svenska för att hitta orden i en svensk text.” (s. 120). Det bör dock påpekas att Ahlgrens beskrivning framför allt gäller alfabetiserade språk.

Beskrivningen ovan av SSL som ett icke-verbalt språk kan öka förståelsen för muntlighet som något annat än en talad version av skriven text3_{. Allwood (1996) konstaterar att språkvetenskapen under sina 2500 år} har ägnat mest uppmärksamhet åt att studera skriftspråk och att skriftspråket ofta ansetts som finare, exempelvis som bärare av Guds ord. Språkvetenskapen, själv till största delen vilande på en skriftkultur, har i sin forskning om muntlighet och talspråk fokuserat på syntax, grammatik och exempelvis de regler som avgör den ordning i vilken deltagarna i en språklig kommunikation får ordet (turreglering). Allwood efterlyser ett tvärvetenskapligt forskningsperspektiv och menar att de akustiska egenskaperna i talet inte kan relatera till fonem eller stavelser.

Alla kända lingvistiska modeller bygger egentligen på den uppfattning om språkets struktur som ges av fonematiskt skriftspråk (dvs. man utgår egentligen från fonem (egentligen bokstäver) och ord). Istället krävs en modell som tar sin utgångspunkt i kontinuerlig talproduktion, kontinuerliga akustiska signaler och kontinuerlig auditiv perception och som med dessa typer av data förmår integrera annan information. (s. 8).

Den klingande musiken ingår i ett sammanhang och i en kommunikation. Även den som spelar helt ensam, spelar för tänkta åhörare, eller för sig själv som lyssnare. Text och noter sätts samman av delar som redan finns, medan det talade eller klingande inte finns i delar utan i helheter. Ett talat

3 _{I början av 1970-talet konstruerades en kombination av talad svenska och manuella tecken,}

tecknad svenska, där tecken skapades exempelvis för en del av svenskans grammatiska ord och

för vissa böjningsändelser. Syftet med tecknad svenska var att underlätta döva barns svenskinlärning, men vid mitten av 1980-talet upphörde användningen av tecknad svenska inom undervisningen (NE, 1998). En anledning till att försöket tecknad svenska inte föll väl ut kan vara att systemet kombinerar muntlighet (teckenspråk) med en skriftspråklig grammatik på ett sätt som inte fungerade.

ord existerar inte bokstav för bokstav utan bara helt, samma sak med en musikalisk fras – den existerar inte ton för ton.

Det är en inneboende egenskap hos gehörsmusiken att den producerar variationer, förändringar, ny musik. Hamm (1995) menar att musiken i den muntliga kulturen ständigt undergår förnyelse, variation, trans- formation och tillväxt. Tillfället och omständigheterna, eller varför inte de

meningserbjudanden som en situation innehåller påverkar det musikaliska

resultatet. En polska kan exempelvis låta annorlunda om den spelas till dans, än om den spelas konserterande, om det är andra medmusiker, eller om det är en inspelningssituation. Detta är ett välkänt faktum bland aktiva gehörsmusiker och spelmän (se Lilliestam, 1995, fotnot 99).

Dessa ”muntliga” kännetecken är inte förbehållet improviserad eller traderad musik ensamt, även om dessa karaktäristika där framträder tydligast. Cecilia Hultberg (2000) visar hur noterad konstmusik framförs olika beroende på situationen och om musikern har en explorativt eller reproduktivt sätt att närma sig musiken. Och Peter Bastian (1990) beskriver hur han upplever improvisation även när han spelar efter noter:

Ofta när vi spelar notbunden musik med blåsarkvintetten upplever jag en förnimmelse av att improvisera musiken på stället. Alla toner och vändningar upplevs som nyfödda, som om de uppstod av sig själva i luften. Detta kan inte förvåna oss, för oavsett hur noggrant kompositören har nedtecknat sin komposition på notpapperet är och förblir notmaterialet en öppen spelformel, ett erbjudande om en lek. (s. 106)

Bastians inbjudan till lek leder över till nästa avsnitt som behandlar lek och spel ur ett teoretiskt perspektiv.

Det perspektiv på muntlighet som beskrivits i detta avsnitt utgår från musik och tal som klingande, transienta fenomen. Särskild uppmärk- samhet riktas mot muntlighet som ett sätt att tänka och mot muntligheten som ett psykologiskt verktyg med närhet till skapande, improvisation och föränderlighet. Muntlighet kan också betraktas som en viktig del i ett situerat perspektiv.