Skogsvårdsstyrelsen i Dalarna-Gävleborg har i samarbete med länsstyrelserna i Dalarnas och Gävleborgs län gjort en naturvårdsanalys. Målet är att beskriva regionens skogar och samtidigt analy- sera de brister som finns vad gäller naturvärden, främst olika skogsmiljöer.
Naturvårdsanalysen är till stor del en bristanalys. Metoden är i huvudsak densamma som den som Miljövårdsberedningens använt för att beskriva brist på olika skogsmiljöer (Angelstam och Andersson, SOU 1997:97,98). Analysen bygger på en jämförelse mellan dagens skogar och ett tänkt förindustriellt tillstånd. Den ursprungliga före- komsten av vissa skogsmiljöer har uppskattats bl.a.
genom kopplingen mellan olika trädslags ekologi och ståndort. På så sätt beskrivs tre huvudsakliga skogsmiljöer i regionen, nämligen boreal succes- sionsskog, brandpräglad tallskog och boreal sump- skog. Inom definitionerna av dessa miljöer ryms dock ett flertal biotoptyper.
En indelning av regionen i tio områden görs utifrån naturgeografiska förhållanden och skogshistorik. För hela regionen och varje område görs sedan en bristanalys för de tre miljöerna. Arealen gammal skog har analyserats med avseende på ingående naturvärden. Resultatet tyder på att ca 5 % av den produktiva skogen nedanför den fjällnära skogen har höga naturvärden, inklusive den skyddade area-
len (0,6 %) i form av naturreservat eller national- park. Även faktorer som död ved, grova träd och brand har analyserats. Grundmaterialet till bristana- lysen utgörs av Riksskogstaxeringens data, till största delen från åren 1991–95. Övrigt material i rapporten består av data från skogsvårdsstyrelsens inventering av nyckelbiotoper och (från länsstyrel- sens inventering) arealen skyddad skogsmark. Kulturhistoriskt kartöverlägg
Kulturmiljöfrågorna hanteras på lokal nivå i kultur- miljöprogram. I Falun utkom 1998 Falubygden berättar. Skogsmarken finns under rubriken ”Kulturmiljövård i skogen”. Här finns bl.a. hänvis- ningar till riktlinjer i Miljöprogram 95 som slår fast
56
# · ·# 1.2 1.2 1.1 1.2 2.0 1.2 2.5 1.6 1.2 2.5 1.6 1.4 3.0 1.2 1.1 3.0 1.1 1.0 1.2 1.1 1.0 1.3 1.2 1.0 1.2 2.0 3.0 1.5 1.1 1.1 1.5 1.1 1.1 2.5 1.2 1.3 1.4 10.0 6.0 1.1 4.0 1.2 1.1 1.2 1.1 1.8 1.1 4.0 1.0 1.2 1.0 1.3 1.1 1.2 1.4 1.4 3.0 1.0 4.0 1.2 3.5 1.3 1.0 1.3 1.0 3.0 2.0 1.2 1.2 1.0 1.2 3.0 1.1 1.5 1.1 3.0 8.0 1.4 1.1 2.0 1.4 1.1 1.2 4 1.3 1.2 1.4 1.2 1.3 1.3 6.0 1.3 2.0 1.3 1.6 1.1 1.2 1.3 1.2 1.3 1.4 .5 1.2 1.5 .5 1.0 2.0 1.5 1.6 1.5 1.5 1.3 1.1 .5 1.4 3.0 0 1.6 10.0 1.6 1.3 2.3 1.4 2.0 2.2 1.1 6.0 3.0 1.2 2.5 1.3 1.1 3.0 1.8 # · meter källa stig väg hägnad strömpil vattendrag bostadshus uthus tomt trädgårdsland åker inäga äng odlingsröse skogsmark myr berghäll bro båtplats damm gata gruvhål jämgruva kärr okänd qvamplats sjöslog sågplats trädgård vattenränna ö sjö övrigt 0 200 400 600 800 1000 NFigur 20. Utdrag ur ett kulturhistoriskt kartöverlägg över byn Rog med tillhörande kategorier som grund för formulering av indikatorer. Källa: Planera med miljömål! Fallstudie Falun/Borlänge, skogs- och odlingslandskapet
57
att ”lövskogsbruk ska prioriteras på inägomark” och att det ska ”eftersträvas djupa och variationsri- ka skogsbryn mot odlingsmark”.
För byn Rog har ett kulturhistoriskt kartöverlägg framställts inom SAMS-projektet, se figur 20. Kartan baseras på storskiftets skogsdelningskarta. Kartan visar markanvändningen vid 1800-talets början, vilken indirekt beskriver de naturgivna förutsättningarna. Kartan är digitaliserad av Mät & Karta på Falu kommuns stadsbyggnadskontor. Arbetet innebar en modifiering av de ursprungliga kartorna så att de går att passa ihop med dagens ekonomiska karta.
Inägomarkens omfattning var vid denna tid betyd- ligt större än idag. Ängsmarken har därefter tagits ur produktion och är idag till stor del bevuxen med skog. Dessa ängsmarker var fodermarker som aldrig hade påverkats av plöjning. Förutsättningarna för att sådana marker ska hysa stor biologisk mångfald är därmed goda. Genom att medvetet överföra dem till områden som underställs dagens skogsbruks- metoder, med markberedning och barrskogsbruk, utplånas dessa förutsättningar snabbt.
En intressant frågeställning är om det fortfarande går att spåra inägomarkens omfattning i dagens skogslandskap. Här kan det också vara på sin plats att påminna om Falu kommuns riktlinje i MP 95: ”Lövskogsbruk prioriteras på inägomark”. Ett par digitala tillämpningar av detta har prövats i fallstu- dien.
Den noggranna gradering av skogsmarken som gjordes i samband med storskiftet kan eventuellt också ge möjligheter till jämförelser med dagens skogslandskap. Finns spåren av denna ”beståndsin- delning” som byggde på naturgivna förutsättningar kvar, eller har den utplånats av senare tiders skogs- bruksmetoder? Ger en jämförelse med dagens ”ståndortsanpassade skogsbruk” motsvarande indelning? Tyvärr har det inte i fallstudien funnits utrymme för en fördjupning i dessa frågeställningar om beståndsdata, men idéerna kvarstår för den som önskar pröva dem.
Det kulturhistoriska kartöverlägget är mycket intressant ur kulturmiljövårdens synvinkel. I det avseendet kan det fungera som planeringsunderlag både för kommunen och länsstyrelsen, t.ex. vid detaljplanering och bygglovhantering, och för mark- ägarna och Skogsvårdsstyrelsen vid planering och bedömning av skogsåtgärder. Kopplingen till Levande skogars delmål 3, Skogens kulturmiljövär- den, är given.
Kommentar:
Som framgår av det sista avsnittet är även kultur- miljölagen ofta tillämplig i sammanhanget. Samspelet mellan olika lagar kan vara otydligt och svårbegripligt framför allt för den enskilde skogsä- garen. Det är primärt en informationsfråga. I kom- munens rapport väcks dock frågan om någon änd- ring bör genomföras, t.ex. i jord- och skogsbruks- lagstiftningen som ger PBL och översiktsplanen ökad tyngd, för att ge kommunerna en möjlighet till ökat ansvarstagande för avvägningen mellan olika intressen och mål.
En slutsats i studien är att man av resursskäl främst är hänvisad till bearbetning och tolkning av data som redan finns insamlade för annat ändamål. GIS är ett nödvändigt redskap för att rationellt hantera informationen. Kommunen anser att de planer- ingsunderlag som behövs för att ta fram olika indi- katorer bör produceras av staten och inte av enskil- da kommuner, dels för att detta är rationellt, dels för att de flesta kommuner inte har resurser och kompetens att göra detta. Här bör naturligtvis även SCB:s data tas med i bilden, liksom de statliga myndigheternas principer för kostnadstäckning.