I detta avsnitt ges exempel på planindikatorer för biologisk mångfald och deras användbarhet i olika planeringsskeden. Exemplen omfattar landskaps- förändringar som den fysiska planeringen har ett direkt ansvar för och styr över, nämligen ändrad mark- och vattenanvändning. Mer diffusa föränd- ringar, orsakade av t.ex. luftföroreningar, som inte eller bara delvis kan kontrolleras genom kommunal planering omfattas inte av studien. (För närmare beskrivning av begreppen planindikator och fältin- dikator, se del 3, Verktygslåda.)
Att identifiera och utforma planindikatorer som är relevanta för fysisk planering är förenat med en rad svårigheter, i synnerhet som den rumsliga dimen- sionen är av central betydelse och därför måste
74
Figur 26. Vy över Djurgården, del av Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården. Foto: Bildmedia/GfkF Klaus Luukkonen
75
beskrivas. Här följer en redovisning av några av de problem man ställs inför.
•
Indikatorer är alltid ofullständiga beskrivningarav verkligheten. De har tilldelats en betydelse utöver sitt ursprungsvärde, vilket innebär att de är baserade på osäkra antaganden om hur värl- den fungerar, vad som är viktigt och hur det ska mätas.
•
Rumsliga aspekter på biologisk mångfald kaninte beskrivas med ett enda mått. Generellt hållna principer avseende form och storlek kan ge andra effekter än de avsedda.
•
Indikatorer är endast till nytta om det finns entydlig koppling mellan ekosystemens geografis- ka mönster och funktion, något som är unikt för varje enskild plats och föremål för omfattande forskning. Studier från urban miljö är ännu få.
•
Indikatorer är bara användbara om mottagarenkan tolka dem, vilket i sin tur är beroende av mottagarens kunskap och intresse.
•
För att indikatorerna ska vara användbara somverktyg för att beskriva och styra utvecklingen mot uppsatta miljömål måste de väljas och ut- formas utifrån den process som de används i. Varför utsätter man sig då för denna komplicerade uppgift? En orsak är att efterfrågan på enkla mått och indikatorer är stor, inte minst bland beslutsfat- tare. För att kunna informera beslutsfattare på olika nivåer och med olika roller i den fysiska planering- en behövs dock ett helt informationssystem som beskriver förändringar i landskapsvärden och resul- taten av genomförda åtgärder. Stockholmsmodel- len vill ge en grund för utvecklandet av ett sådant system eller ramverk. Valet av bakgrundsdata och indikatorer är ett av de viktigaste stegen eftersom detta val påverkar hela systemet och planproces- sen.
Val av relevanta planindikatorer
I olika planeringssituationer i Nationalstadsparken har kartor visat sig vara ett verktyg som avsevärt underlättat diskussioner om mellankommunala frå- gor, alternativsökning och intresseavvägningar. I fallstudien används begreppen plan- respektive fältindikatorer enligt SAMS-projektets upplägg- ning. Planindikatorer visar om planer och planför-
slag styr i riktning från eller mot miljömålen. Fältindikatorer ger vid uppföljning och övervak- ning en indikation på om effekterna av genomför- da planbeslut om mark- och vattenanvändningen i praktiken leder från eller mot miljömålen. Målsättningen har varit att planindikatorerna ska:
•
Vara så tydliga som möjligt och enkelt kunnaförstås och tolkas av planerare, ekologer, politi- ker och allmänhet.
•
Vara definierade och ge tillförlitlig och ekolo-giskt relevant information.
•
Kunna användas för att visa trender över tiden.•
Vara geografiskt kopplade och kunna presente-ras kartografiskt.
•
Ge underlag för dialog och jämförelser mellanolika alternativ och intressen i planprocessen.
•
Kunna anpassas till regionala och nationella mil-jöförutsättningar.
•
Kunna vidareutvecklas och anpassas till denfortsatta planeringens behov av ökad detaljer- ingsgrad.
•
Ha en direkt koppling till fältindikatorerna föruppföljning och övervakning. Fragmentering och skalberoende
Landskapets ökade fragmentering anses idag vara ett av de största hoten mot den biologiska mångfal- den. I urban miljö sker fragmenteringen av land- skapet såväl genom bebyggelse som vägar.
Den biologiska mångfaldens anspråk på planering- en i Nationalstadsparken bygger på den kunskap som idag finns om arter och deras spridningsförmå- ga, biotoper, ekosystem och ekologiska nätverk i landskapet. Denna kunskap är långt ifrån kom- plett. Men biotoperna – ekosystemens byggstenar – kan definieras och rumsligt avgränsas till enheter som kan hanteras i fysisk planering. En fördel som tas tillvara i fallstudien. Det är också på biotopnivå som förändringar först kan registreras.
För att kunna tolka en biotopförändrings betydelse för stadens biologiska mångfald måste förändringen sättas in i ett större sammanhang baserat på kun- skaper om bl.a. omgivningens biotopstrukturer, tidigare markanvändning och utvecklingstrender.
Konsekvenserna för den biologiska mångfalden av en minskad andel grönyta beror på vilken typ av biotop som försvinner, hur stor förlusten är och var den sker. I en landskapsekologisk zon, dvs. kärn- områden med omgivande spridnings- och buffert- zoner, kan konsekvenserna bli omfattande. Utanför sådana zoner och där fragmenteringen har gått läng- re kan det ge upphov till marginella konsekvenser eller reparerbara intrång och skador.
För att kunna se om planindikatorer ger rätt signal om fragmenteringseffekter i stadsbygden används flera indikatorer. De har baserats dels på biotoper och dels på s.k. zoner. Tillsammans avser de att ge en bild av:
–vad som förändras (och till vad),
–var förändringen sker och
–hur det påverkar strukturen också på en översikt-
lig kommunal/regional nivå.
I avsnitten som följer ges en närmare presentation av valda exempel på planindikatorer på biotop- respektive zonnivå. De redovisas även i en samlad översikt i figur 28. Planindikatorerna utgör inga absoluta mått eller beskrivningar av kvalitativa konsekvenser. De måste därför tolkas, något som bl.a. kräver ekologiska kunskaper.
Planindikatorer på biotopnivå
Naturmiljöer av särskild ekologisk betydelse
I Stockholms nya översiktsplan redovisas ett antal naturmiljöer av särskild betydelse för Stockholms biologiska mångfald: biotoper med gamla grova ädellövträd och äldre barrträdsbestånd, våtmarker, småvatten och stränder. I fallstudien används dessa