Företagens kontrollmekanismer för sin värderingsprocess

När finansiella instrument värderas tenderar bolagen att använda enskilda modeller och inte flera olika, vilket skapar en viss problematik eftersom vissa modeller används framför andra. När det finns många olika modeller som kan tillämpas i ett likadant syfte kan det skapa en förvirring, då somliga bolag använder en typ och ett annat företag tillämpar någonting annat. För att redovisningen ska bli enhetlig och hjälpa användarna att lättare kunna jämföra bolagens värderingar krävs det också en förklaring till varför de specifika modellerna nyttjas. Allting har en anledning till varför det görs, likaså valen av värderingsmodeller, och utifrån konceptet att alla entiteter tenderar att nyttomaximera sina beslut finns det alltid en egen vinning, i alla beslut. Detta kan också vara en orsak till varför det existerar en sådan spridning på vilka värderingsmodeller som används. Emellertid går det inte att utvinna exakt varför vissa modeller nyttjas framföra andra, eftersom de alla har som uppgift att frambringa verkligt värde, men det som kan påverka är antalet inputs som de olika modellerna behöver. Följaktligen kan det influera värderingsresultatet. Vidare finns det också någonting som heter modellrisk, vilket också kan påverka valet av modell.

Modellrisk kan jämföras med den risk att rätt värde inte erhålls i förhållande till vad det potentiella transaktionspriset skulle vara om ett sådant instrument, som värderas via modell, skulle säljas på sin huvudmarknad i en faktisk transaktion. För att motverka en alltför hög modellrisk finns det speciella tillvägagångssätt som kan användas i syfte att förebygga den. Det handlar om att kalibrera modellerna med hänsyn till att deras respektive resultat demonstrerar en sådan närhet till det faktiska priset. Enklaste exemplet som tydliggör är om en akties prisnotering visar 30 och om en simulering tillämpas ska dess resultat vara i närheten av 30, och avvikelsen kallas modellrisk, vilken beror på modellens kalibrering. För att uppnå en acceptabel simulering arbetas det utifrån åtskilliga marknadsdata, vilka bearbetas

och sedermera genererar ett samlat resultat. För att försäkra sig om att resultatet är korrekt ska flera olika data användas i olika konstellationer, och detta i hänseende för att undersöka ifall modellen tar hänsyn till all data. Dessutom måste det fastställas att data inte har alltför stark association till varandra, eftersom det minimerar dess påverkan i modellens resultat och på så sätt försämras värderingsresultatet utifrån använd data. Detta kan likställas med det som förklarats ovan att alla modellens inputs ska bidra till resultatet.

Vidare finns det ett ytterligare sätt att minimera modellrisken, nämligen att använda flera olika modeller och med likvärdig indata, för att utvärdera en eventuell felmarginal i de olika modellernas resultat. Därtill frambringas också flera olika värden, som tillsammans utgör ett intervall, och utifrån det kan värderingsresultatet fastställas med en viss marginal och träffsäkerhet. Felmarginalen är någonting som företagen själva både känner till och kan påverka, eftersom det är svårt för användarna att kontrollera hur pass stor felmarginal bolagens prismodeller har. Alla företagen uttrycker en tydlighet om hur de hanterar sina modeller och hur de arbetar med att förbättra felmarginalen och subjektiviteten. Emellertid krävs det alltid ett gott omdöme när simuleringar tillämpas för att generera värderingar. De flesta av företagen har någon form av kontrollmekanism som godkänner modellernas värderingsresultat. Dessa skiljer sig också åt mellan företagen, men emellertid inte mellan de två regionerna. Somliga verifierar endast resultatet via prisjämförelser som är observerbara och lämpliga och några bolag har tagit detta till en annan nivå, nämligen att använda en intern specialistgrupp som kontrollerar och utvärderar. När simuleringar tillämpas som värderingsverktyg är bedömningsaspekten den centrala, varför det specifika kontrollorganet fungerar som en intern revision för värderingsmodellernas resultat. Dessa har som uppgift att utvärdera huruvida de data och antaganden som utgör värderingsunderlaget är rimliga med hänsyn till de ekonomiska omständigheterna. På så sätt är det fler instanser som är med och granskar bolagens respektive värderingar, vilket också hjälper användarna att ha tilltro till innehållet i de finansiella rapporterna. Hur pass mycket företagen ska göra, i det hänseendet att verifiera och validera värderingsresultatets frambringande och vilken typ av värderingsmodell som används, för att skapa trovärdighet i värderingen är en bedömningsfråga. Bolagen måste själva vilja uppvisa en tydlig styrning av sin värderingsprocess och att den fungerar på ett tillfredställande och korrekt sätt. När datamodeller tillämpas krävs det alltid en kontroll, eftersom det kan förekomma uppenbara fel (människan styr över modellen och mänskliga misstag sker). Följaktligen är det inte lämpligt att åskådliggöra fel som kan åtgärdas för användarna, eftersom det kan påverka ett företags trovärdighet ur ett redovisningsperspektiv, vilket också kan få konsekvenser för bolagens intressenter.

Att redovisa ett finansiellt instrument på ett rättvist sätt är grundläggande inom redovisningen, och detta ska emellertid inte försvinna för att värderingskoncepten förnyas. Dessutom ska inte värderingen försämras eftersom verkligt värde innebär mer arbete med värderingsprocessen. Alla dessa prismodeller kräver också data för att kunna generera ett värde, varför det är vitalt att utvärdera att rätt data används som värderingsunderlag. Värderingsprocessen har blivit mer komplex än den tidigare har varit, men användarnas förmåga att kunna utvärdera företagens finansiella situation har förbättrats jämfört med tidigare. Emellertid krävs det att bolagen också uppmärksammar att datamodellerna kräver en pro aktiv inställning och att de ständigt måste uppdateras för att senaste marknadsdata och händelser återspeglas i de finansiella instrumentens värde. Flertalet av de finansiella instituten tenderar att kalibrera sina värderingsmodeller på en löpande basis, vilket också förbättrar värderingsresultaten.

Följaktligen har dessa bolag också insett att värderingskonceptet verkligt värde innebär ett ökat ansvar från dem själva, och att inte ha alltför stor tillit till sina modeller.

Kontrollmekanismen, som tillämpas för prismodeller, krävs även när prisnoteringar används, eftersom dessa måste utvärderas utifrån det finansiella instrumentets perspektiv. Rätt tillgångs prisnotering måste matchas mot det företagen äger, vilket inte är alltför problematiskt för identiska tillgångar, som noterade aktier. Däremot kan det bli svårigheter när likvärdiga tillgångar nyttjas som referenspris i värderingen. För att prishänvisningen ska vara relevant och trovärdig krävs det noga kontroll över de likvärdiga tillgångarnas uppbyggnad och handelshistoria, volym med mera. Orsaken till det är för att validera prisnoteringen på ett likvärdigt instrument som ett lämpligt värderingsunderlag. När det inte finns prisnoteringar på identiska tillgångar får bolagen också använda värderingsmodeller, vilket gör att en utvärdering måste göras mellan vilket värderingsunderlag som kan demonstrera det mest korrekta värdet. Återigen är detta en bedömningsfråga, varför företagsledningens goda omdöme är kritiskt när finansiella tillgångars verkliga värde ska fastställas. Det finns uppenbara tveksamheter med egna prismodeller, varför rapporteringsgraden blir alltmer viktigare i samband med att de används. Nästan all manipulering som kan utföras via värderingsmodeller går att motverka genom bra och relevant rapportering.