Konceptet verkligt värde ställs mot redovisningsteorier

Att de båda standarderna om värderingskonceptet verkligt värde kan förklaras av kapitalmarknadens influens klargörs också i de rekommendationer som SFAS 157, IAS 39 och IFRS 7 förmedlar om vad som ska redovisas. Som beskrivits ovan involverar värdering till verkligt värde en del internt arbete, med värderingsmodeller och dylikt, varför den främsta rekommendationen i de tre redovisningsstandarderna är att användaren själv ska kunna göra en jämförelse med det faktiska redovisade värdet. Med det menas att användaren ska kunna utföra en egen värdering, oavsett vilken metod som tillämpas. För att värderingskonceptet ska

fungera är det fundamentalt att det finns en öppenhet mellan företagen och användarna, vilket också standardsättarna har fångat på ett väldigt bra sätt. Redovisningskraven är tydliga, användaren ska kunna erhålla de exakta inputs som bolagen har använt i värderingsprocessen, för att själv kunna göra en utvärdering av dem. Eftersom företagen tillåts att använda egna värderingsmodeller måste det finnas en tydlig redovisning av de data som värderingen bygger på. Detta är mycket betydelsefullt när egna antaganden används som inputs, eftersom användaren själv ska kunna skapa sig en uppfattning om dessa antaganden är rimliga och på vilken information de baseras på. IFRS 7 och IAS 39 är mer strikta på vad som ska redovisas när värderingsmodeller används än vad SFAS 157, då de rekommenderar att alla inputs som nyttjas som värderingsunderlag ska rapporteras. SFAS 157 fokuserar mer på de inputs som används för att etablera en värdering på nivå-3-tillgångar. Att tillkännage inputs är naturligtvis betydligt viktigare på nivå-3-tillgångar, då icke observerbar data fastställer värderingen, än på nivå-1- och 2-tillgångar eftersom direkt observerbar data, men rapportering av data är alltid nödvändigt oavsett vilken nivå tillgångarna placeras på.

Standardsättarna antar, i sina respektive standarder, att kapitalmarknaden är effektiv, vilket betyder att all nödvändig och tillgänglig information är inkluderat i transaktionspriset. Vidare medför det att aktörerna antar att all marknadsdata motsvarar det faktiska priset och på så sätt accepteras också att de data kan utgöra underlaget för värderingarna. Emellertid har det konstaterats att rapporternas publicering har en fördröjning i förhållande till balansdagen, då värderingarna utförs. Följaktligen har finansiella rapporters nyttograd diskuterats, och eftersom verkligt värde bygger hela sin existens på marknadsdata har ett automatiskt antagande gjorts att kapitalmarknaden är effektiv. Detta kan vara vanskligt att göra, då åtskilliga studier har fokuserat på detta, vilka också demonstrerar att marknaden inte är fullständigt effektiv och att prissättningen är skev. Det som motsäger detta resonemanget är att kapitalmarknaden anses ha effektiva metoder för att allokera resurser, varför också prissättningen måste vara effektiv, eftersom de två står i direkt relation till varandra. Utifrån det resonemanget blir värderingsunderlaget alltid effektivt, vilket förbättrar användarnas investeringsunderlag. Därtill styr också utbud och efterfrågan informationsinnehållet i de finansiella rapporterna. Det kan också vara en orsak till varför verkligt värde föredras framför de tidigare koncepten, då det tillhandahåller den senast tillgängliga och mest relevanta information kapitalmarknaden kan återge på balansdagen. Tidigare utgjorde redovisningen av historisk data, vilket gjorde att användarna inte kunde tillämpa informationen i alltför stor omfattning. Eftersom är det riskfyllt att extrapolera historisk data och förutspå framtiden och konceptet verkligt värde motverkar detta, vilket gör att besluten fattas på aktuell data, där riskerna redan är medräknade i priserna.

För att redovisningen ska vara användbar måste dess innehåll vara av betydelse för användarna, och kapitalmarknadsperspektivet får emellertid konkurrens när det gäller vilken typ av information som ska rapporteras i redovisningen. Värdeperspektivet påvisar att användarna vill ha optimal information för att kunna fatta sina beslut, då redovisningen anses vara data som sedermera ska användas som indata till olika beslutsmodeller. Vad som klassificeras som optimal information är en bedömningsfråga, men en övergripande förklaring kan vara att informationen ska vara fullständig i sitt innehåll. Fullständighet är också någonting som ramverken för de båda standardsättarna förespråkar, varför redovisningens innehåll ska vara tydligt och förståeligt. Svårigheterna med fullständighet är att alla användares informationsbehov inte kan tillfredställas. Användarna som efterfrågar redovisning består av en bred massa och de kräver alla olika information. Således måste också informationen som rapporteras tillmötesgå det gemensamma kravet, att alla användare kan i någon form fatta ett ekonomiskt beslut utifrån den information som varje enskild användare

efterfrågar. Emellertid är det svårt att tillfredställa alla användare, eftersom kostnaden för att framställa redovisningen får inte vara större än nyttan med informationen, varför en avvägning måste göras i vad som ska redovisas. Följaktligen finns det en tydlig konsensus om redovisningens uppgift, att redovisningens innehåll ska förmedlas på att sådant sätt att alla användare kan erhålla nytta och fatta ekonomiska beslut med redovisningen som grund. Eftersom verkligt värde baserar sin värdering på marknadsdata kan det anses att värderingarna inte återspeglar verkligheten till fullo, vilket har kommenterats i samhällsperspektivet. Den ansatsen menar att redovisningen inte kan återspegla verkligheten på det sätt som den bedöms kunna göra, vilket framgår av kapitalmarknadsperspektivet. Skillnaden mellan de två infallsvinklarna är främst synen på att redovisningen är ett informationsverktyg. Redovisningen betraktas ha en annan uppgift än att förse kapitalmarknaden med information, vilken är att hjälpa samhället förstå hur finansiellt solida företagen är, vilken samhällskostnad bolagen frambringar ska återges i redovisningen. När det gäller värdering till verkligt värde går det inte att exakt utläsa vilken samhällseffekt värderingskonceptet har. Emellertid finns det många som påstår att värderingsunderlaget för verkligt värde inte åsamkar problem, utan det är aktörerna som frambringar kapitalmarknadens turbulens, vilket direkt påverkar värderingsmetoderna för verkligt värde. Ur en sådan synvinkel är det enkelt att påstå att också verkligt värde medför komplikationer för samhället om kapitalmarknaden skulle fallera, vilket också sker när konjunkturer förändras. Eftersom värdering till verkligt värde står i direkt förhållande till eget kapital kan stora fluktueringar påverka kapitalstrukturen, vilket är ytterst viktigt för finansiella institut, då det finns specifika regler för kapitaltäckningsgraden. Således kan värderingskonceptet påverka samhällets kostnader, i form av kompensationsåtgärder (nyemissioner och höjda priser). Det finns alltså anledning att diskutera värderingskonceptets påverkan på samhället, och för att förbättra förståelsen är det viktigt att rätt information förmedlas via redovisningen, för att användarna ges möjligheten att förstå vad som åsamkar dem.

De båda standardsättarna definierar vilka användare är på ett likadant sätt, men de har inte utformat sitt redovisningskrav på ett likadant sätt, då IASB anser att om riskkapitalister erhåller tillfredställande information kommer också de resterande användarna också få det. FASB anser att redovisningen ska vara användbar för alla olika typer av användare. Med bakgrund av det finns det en tydlig skillnad i SFAS 157 och IFRS 7/IAS 39 på hur redovisningen ska struktureras, vilket också kan förklaras av den skillnad som finns i hur verkligt värde frambringas. FASB fokuserar på vilka inputs som används som värderingsunderlag och de har då valt att använda ordet input fastän prisnoteringar används (nivå-1-tillgångar). De finansiella tillgångarna ska redovisas utifrån vilken nivå värderingsunderlaget härstammar, och det baseras på den tidigare nämnda trestegshierarkin. IASB efterfrågar endast att bolagen särskiljer på ett tydligt sätt hur värderingen har frambringats, om den baseras på prisnoteringar, vilket accepteras på både identiska eller likvärdiga tillgångar, eller om värderingen har gjorts via en värderingsmodell med marknadsobserverbar data som inputs. IASB särskiljer alltså på vilken typ av metod som har åstadkommit värderingen, medan FASB urskiljer de finansiella instrumentens värdering utifrån dess värderingsunderlag, inputs. Huruvida den skillnaden har etablerats med hänsyn till skillnaden i vilken användartyp som informationen främst ska rikta sig mot är svårt att avgöra, men användaren kommer att påverka vilken typ av information som efterfrågas. En riskkapitalist efterfrågar inte likadan information som staten eller fordringsägare, varför det kan vara en fördel, som FASB gör, att ta hänsyn till en bredare användargrupp för vad som klassificeras som tillfredställande rapporteringsnivå.

De båda standardsättarna har alltså valt två skilda vägar för hur rapporteringen ska utformas för värdering verklig värde, vilket inte följer Norwalkavtalet till fullo. I det avtalet bestämdes det att FASB och IASB ska arbeta mot en mer enhetlig redovisning, att likadana koncept ska implementeras i både Europa och USA och att redovisningen ska kunna jämföras mellan de olika regionerna. Emellertid rekommenderar inte IASB att egna antaganden görs, vilket också får konsekvenser på hur redovisningen ska utformas. När rapporteringen baseras på värderingsunderlaget ges användaren en tydligare bild över hur värderingen har utförts än när rapporteringen utformas utifrån vilken metod som tillämpas. Fastän IASB inte rekommenderar att egna antaganden görs kommer det alltid att finnas bolag som gör sådana, vilket kommer att minimera den enhetliga utformningen av redovisningen. Dock ska det inte påverka användarnas förmåga att jämföra och utvärdera värderingarna, utan det kan till och med göra det lättare för dem att utvärdera bolagens bedömningar, eftersom företagen då måste rapportera sina antaganden och hur de påverkar värderingsprocessen. Således kan det skapa en praxis för europeiska bolag, och eftersom IASBs rekommendationer är normativa finns det utrymme för tolkningar. IASB eftersträvar tydlighet och uttömmande riktlinjer i sina standarder, men hur värdering till verkligt värde ska redovisas finns det hålrum, då rekommendationerna inte ger heltäckande riktlinjer för alla typer av instrument och värderingsunderlag. Följaktligen kan det konstateras att standarderna uppfyller de olika redovisningsperspektiven på olika nivåer, SFAS 157 innehåller rekommendationer som är i linje med vad teorierna förespråkar, medan IFRS 7/IAS 39 inte omfattar de rekvisit som redovisningsteorierna eftersträvar. Användarna bör därför bli mer tillfredställda av FASBs rekommendationer än vad de blir av IASBs.