Metod 1 – Prisnoteringar

Med prisnoteringar är det väsentligt att den mest trovärdiga prisnoteringen används, och företagen påpekar också detta i olika formuleringar. Vissa ämnar endast fokusera på typen av data som har betydelse för värderingen och andra är noga med att påpeka sitt korrekta sökande efter huvudmarknaden. Valet för hur värderingsprocessen genomförs är väldigt arbiträr, eftersom det tenderar att finnas lika många olika sätt som det finns företag. De fem bolag som följer rekommendationerna i SFAS 157 har utstakade punkter som ska följas, ändock tenderar deras respektive förklaringar och tolkningar att skilja sig åt. Således är detta inte bra när det gäller användarnas möjlighet att jämföra företagens olika värderingar, eftersom det handlar inte så mycket om värderingsresultatet utan mera om värderingsprocessen och hur företagen förklarar den. Ett värde i sig betyder inte särskilt mycket, utan för att kunna jämföra ett värde krävs det information om hur det värdet etableras och vilka rekvisit företagen arbetar utifrån. Med verkligt värde, oavsett om SFAS 157 implementeras eller inte, är semantik en nyckel till användarnas potentiella användbarhet av värderingskonceptet.

De europeiska bolagen följer också de amerikanska i hänseendet att utförliga och förståeliga förklaringar om värderingsprocessen är betydelsefulla. Däremot finns det inte en signifikant skillnad mellan de europeiska bolagen som använder nivåstegen och de som inte tillämpar den för företagens egna krav på var prisnoteringarna ska inhämtas i jämförelse med de amerikanska företagen. Att de två regionerna skiljer sig åt kring detta är tämligen svårt att förklara, men en potentiell orsak är att redovisningen i Europa är strikt för hur den ska presenteras, och har så också varit i flera år. IFRS 7/IAS 39 har funnits till längre än SFAS 157 har, vilket gör att de europeiska bolagen har haft längre tid att anpassa sin redovisnings utformning. Följaktligen medför detta att den fundamentala rapporteringen är likvärdig, fastän somliga bolag inte tillämpar en nivåstege. Detta härstammar från att IASB använder mer precisa riktlinjer då de har influerats av ett normsystem jämfört med vad FASB gör. De amerikanska bolagen ges större möjlighet att själva tolka rekommendationerna. Således resulterar det i att de använder olika tolkning och sedvänja när de utför sin värdering, vilket också förklarar de stora skillnaderna mellan varje bolag. För de europeiska finansiella instituten får det också tydliga effekter.

Alla de tio europeiska bolagen påpekar att om prisnoteringar ska användas som värderingsunderlag ska de härstamma från en aktiv och likvid marknad, följaktligen måste de vara direkt observerbara för att vara acceptabla. Det tenderar att finnas en stark konsensus i

Europa om vad som ska utgöra värderingsunderlag för prisnoteringar, vilket också förbättrar trovärdigheten i bolagens värderingar. Fastän det existerar rekommendationer för hur värderingen ska utföras måste det finnas ett ytterligare ansvar hos företagen på vad som utgör relevant och trovärdig data, vilket de europeiska bolagen påvisar. De amerikanska bolagen visar också att de har förståelse för vilken typ av data som är bra respektive mindre bra, men de europeiska företagen är mer tydliga i sina resonemang. Följaktligen kan det medföra att mindre tveksamheter finns hos användarna. Således kan detta också förklaras av IASBs konservativa förhållningssätt till värderingsprocessen, som tidigare förklarats. Emellertid motsägs det resonemanget, eftersom sju av de tio europeiska bolagen använder en nivåstege för sitt respektive värderingsunderlag. En tydlig fördel som användandet av nivåstegen medför är att redovisningen av värderingsprocessen blir mer enhetlig mellan de båda regionerna.

Hierarkin för verkligt värde bygger i grunden på vilken typ av värderingsunderlag som används i värderingsprocessen, och det finns två olika, observerbar eller icke observerbar. Både de amerikanska och europeiska företagen är emellertid relativt överens om vad som anses klassificeras som observerbar och icke observerbar. En enhetlig förklaring om vad som klassificeras som observerbar data är all marknadsdata som hämtas från oberoende källor, vilket medför att icke observerbara data grundar sig i företagens egna antaganden om marknaden eller instrumentens underliggande tillgångar. När data är observerbar används det som värderingsunderlag på identiska instrument (nivå-1-tillgångar) eller likvärdiga (nivå-2- tillgångar). Alla företagen, som använder hierarkin, visar en tydlig insikt i att endast prisnoteringar på identiska instrument ska klassificeras som en nivå-1-tillgång. Det är ytterst viktigt att bolagen förstår detta, eftersom sådana tillgångar värderas med marknadsdata som alla kapitalmarknadens aktörer ska kunna erhålla med enkelhet. Dessutom ska noteringen vara direkt observerbar för alla parter samt att det ska vara en oberoende prisnotering utifrån företagens perspektiv (bolaget ska inte kunna påverka instrumentets pris vid anskaffandet av dess notering). Följaktligen resulterar det i att värderingen innehar en stor relevans, trovärdighet, jämförbarhet och är förståelig gentemot användarna, vilket innebär att värderingsresultatet är användbart för användarna. Företagen har ett betydande ansvar, att de placerar rätt tillgångar på nivå-1 och också gör en ordentlig bedömning av värderingsunderlaget, att det kan likställas med en prisnotering på ett identiskt instrument. Tillgångar som kan klassificeras som nivå-1 är aktier och derivat, eftersom de båda har en reglerad börs som de handlas på, vilket också FASB och IASB är noga med att påpeka i sina rekommendationer när det gäller prisnoteringar, tillika alla de tjugo företagen.

Det är annorlunda för nivå-2-tillgångar, eftersom sådana tillgångar gör värderingsprocessen en aning mer komplicerad, och dessutom skiljer sig också innebörden av nivå-2-tillgångar mellan de europeiska och amerikanska bolagen. De amerikanska finansiella instituten anser att tillgångar som klassificeras som nivå-2 är sådana som handlas på en aktiv och likvid marknad, men tillgångarna är liknande instrument istället för identiska. Vad som graderas som liknande instrument är en högst subjektiv bedömning, men ett exempel kan vara utställda lån som innehas för handel och kan då värderas utifrån prisnoteringar på liknande lån. De liknande tillgångarnas prisnoteringar ska sedermera användas som referenspris eller som kompletterande underlag för att fastställa ett värde. Bland de europeiska bolagen är detta inte någonting som benämns, utan de likställer nivå-2-tillgångar med instrument som inte har en aktiv likvid marknad. Emellertid finns det undantag bland de europeiska bolagen, såsom Barclays som förklarar att de använder referensvärden på likvärdiga tillgångar för att kunna fastställa värderingar för instrument som inte har prisnoteringar för identiska tillgångar. Sådana värderingar placeras på nivå-2. Följaktligen är det intressant att de amerikanska

företagen placerar tillgångar som inte har en aktiv och likvid marknad men är identiska med sådana tillgångar som handlas på en sådan typ av marknad på nivå-2. De amerikanska finansiella instituten har två olika typer av tillgångar som kan placeras på nivå-2, och det betydande är huruvida tillgången är likvärdig och handlas på en likvid marknad eller identisk och handlas på en illikvid marknad. Således har somliga europeiska bolag också tolkat sin nivåstege på detta sätt.

Det accepteras, framförallt av FASB, att företagen själva tillåts göra en bedömning av vilka rekvisit marknadsdata uppfyller, vilket tenderar att vara subjektivt, ingen av standardsättarna tydliggör en definition på vad som innefattas med liknande tillgång och illikvid marknad. Följaktligen kan tolkningarna av detta vara lika många som det finns företag, vilket ger användarna en svår uppgift att utreda, varför jämförbarheten avsevärt försvåras. Vidare ska det också noteras att om inte tillgångarna klassificeras som nivå-2-tillgångar blir de automatiskt nivå-3-tillgångar, vilket då resulterar i en direkt konsekvens på värderingens trovärdighet och relevans, vilket är allmänt känt bland företagen. Värderingsunderlag som inte baseras på marknadsdata kan nästan likställas med att instrumentets värde inte går att fastställa på ett tillförlitligt sätt. Således är det betydande att kunna placera tillgångarna som nivå-2, och eftersom referenspriser på liknande instrument tillåts ger det bolagen möjlighet att basera sin värdering på prisnoteringar. Därför har det fastställts att prisnoteringar är det mest acceptabla värderingsunderlaget, varför det faller naturligt att nyttja alla tillåtna prisnotering för att undvika nivå-3. Dessutom tillämpas inte prisnoteringar som värderingsmetod på nivå- 3-tillgångar, utan endast värderingsmodeller, men dessa tillåts också för nivå-2-tillgångar, varför den nivån är relativt komplex utformad. Följaktligen är marknadsobserverbar data av betydelse och inte metoden. Därför är hierarkin för verkligt värde lämplig att använda, då den speglar värderingsunderlaget och inte lika mycket värderingsmetoden.