Finansiella institutens definition av verkligt värde

Att femton av de tjugo bolagen använder den senaste redovisningsstandarden utfärdad av regionens respektive standardsättare innebär att företagen också har adopterat rekommendationerna rörande vad verkligt värde innebär. Alla de amerikanska bolagen, även de som inte valt att implementera SFAS 157, har en grundläggande referens till verkligt

värde; säljpriset som genereras från marknadsaktörer. Utöver detta skiljer sig definitionen betydligt mellan de olika finansiella instituten, och ingen har en exakt likadan tydelse på verkligt värde som FASB har. Noterbart är att det bolag som faktiskt har den mest likvärdiga definitionen som SFAS 157 innehåller är State Street, US Bancorp och Wachovia, vilka har valt att inte adoptera redovisningsstandarden förrän räkenskapsåret 2008. Att tio bolag har relativt olika förklaringar på verkligt värde, vilket åskådliggör de tveksamheter som fortfarande existerar, då det inte finns en exakt och icke tvetydig definition. Följaktligen är innebörden av verkligt värde grundläggande för hur konceptet ska appliceras på de finansiella instrumenten. FASB har givit ut sin rekommenderade definition, men det betyder inte att företagen behöver acceptera den tolkningen, utan kan ge sin egen förklaring till begreppet, vilket alla också har gjort. När det finns flera olika klarläggelser om ett och samma begrepp skapar det förvirring, framförallt hos användarna eftersom de ska kunna jämföra olika företags finansiella rapporter med varandra, vilket försvåras med olika definitioner. Den bakomliggande anledningen till det är för att bolagen också tenderar att använda sin egen förklaring på vilket transaktionspris de använder med sina värderingsmetoder. Således skapar det en osäkerhet rörande vilken typ av säljpris (enligt de amerikanska bolagen, alla förutom två stycken tillämpar säljpriset som referenspris, se bilaga 2) som företagen har använt som värderingsunderlag.

Vissa bolag använder flera tydliga adjektiv i sina definitioner, såsom tvingad och likvideringsförsäljning samt armslängd transaktion. Ordvalen har en signifikant betydelse, varför det kan konstateras att semantik har en betydande roll i värderingsprocessen, och dessutom har det en avgörande funktion för att skapa tillit till värderingskonceptet. Om förklaringen av hur verkligt värde tolkas är mer avgränsad minimerar det också den subjektiva bedömningen av värderingsunderlaget. Således får användarna och bolagen tydligare ramar för konceptet som formar de finansiella rapporter. Emellertid när somliga företag, till exempel Bank of New York Mellon, tolkar verkligt värde som försäljningspriset mellan villiga aktörer är avgränsningen inte särskilt signifikant. Följaktligen leder det också till att det transaktionspris som används som värderingsunderlag endast behöver uppfylla två rekvisit, det ska vara ett säljpris och det ska ha genererats av villiga aktörer. Ett säljpris kan uppstå från många olika typer av transaktioner, vilket får som effekt att nästan alla tillgängliga säljpriser kan likställas med det finansiella instrumentets verkliga värde. Detta är inte i linje med den typen av säljpris FASB refererar till i sin definition. Vidare skapar detta också konsekvenser för användarna, då det inte är särskilt användbart för dem. Eftersom de har svårt att veta bakgrunden till varje försäljningspris som existerar, säljpriset behöver inte motsvara det faktiska säljpriset på en effektiv marknad, utan ett spekulativt sådant. Följaktligen blir relevansen i värderingen låg och med en låg relevans är redovisningen inte lämplig som beslutsunderlag, vilket också demonstrerar hur viktigt det är med en identisk definition av verkligt värde. Emellertid innehåller Bank of New York Mellons tolkning ett ytterligare rekvisit, att transaktionen ska göras mellan villiga parter, vilket gör att preciseringen blir mer avgränsad. Kontentan blir att verkligt värde är säljpriset som genererats mellan villiga parter. Det resulterar i att bolaget då kommer att använda säljpriser som frambringats av villiga parter, men för att minimera tveksamheterna är inte en sådan definition tillräckligt avgränsad. Anledningen till det är för att villiga parter också måste begränsas, eftersom de villiga parternas situationer kan påverkas utifrån ytterligare omständigheter som inte alla marknadsaktörer har vetskap om. Det är vitalt att transaktionspriset inte påverkas av förhållandet mellan de två aktörerna som genomför affären, utan det som ska influera priset är den publika informationen som båda parter kan inhämta och använda som förhandlingsunderlag. För att säljpriset ska kunna utgöra ett värderingsunderlag till en hel

industri är det också viktigt att det har framförhandlats på ett normalt sätt. Det innebär att ingen av de villiga parterna får vara i trångmål, antingen via ”fire sale” förhållanden eller tvingad från tredje part. Det finns alltså ytterligare rekvisit som måste finnas med i definitionen från företagens sida för att säkerställa att korrekt säljpris används som värderingsunderlag och detta gäller både för de amerikanska och för de europeiska bolagen. Emellertid finns det också influenser från några av de amerikanska bolagen som påvisar en förståelse för verkligt värde genom hur deras egen tolkning av begreppet förklaras. Sex av de tio amerikanska finansiella instituten uppvisar en tydlig och avgränsad definition på verkligt värde, med ursprung i FASBs egen tolkning. Således ger det också en tydlig bild över hur säljpriset ska uppstå för att det ska vara acceptabelt att använda som värderingsunderlag för att bestämma verkligt värde.

Merparten av de tio amerikanska bolagen använder tydliga definitioner av verkligt värde, vilket gör att värderingsprocessen också blir mer enhetlig hos företagen och också mer informerande för användarna. Vidare handlar också värderingsprocesser till stor del om trovärdighet, och eftersom verkligt värde är relativt nytt, (i den bemärkelse det är tänkt att användas idag – på alla finansiella instrument), grundläggs trovärdigheten i definitionen. Eftersom det är viktigt för användarna att förstå vad det är företagen gör i sin värderingsprocess skapar det tillit om tydligheten är stor, eftersom det visar på en öppenhet som förenklar verifieringen av transaktionspriset som används som värderingsunderlag. När företagen förklarar verkligt värde på ett utförligt och mindre tvetydigt sätt kommer också värderingsresultaten blir mindre tveksamma, fastän de har frambringats av värderingsmodeller. Eftersom användarna ges en tydlig indikation på hur bolagen arbetar och vilka säljpriser de accepterar som lämpliga med hänseende till definitionen av verkligt värde. Jämfört med de amerikanska finansiella instituten finns det en stor konsensus kring verkligt värde och hur det definieras hos de europeiska bolagen. Merparten använder transaktionspriset som genereras när ett instrument byter ägare, mellan kunniga och villiga parter inom en armslängd, som en förklaring till vad verkligt värde innefattar. Emellertid kan det skiljas några ord, och de europeiska företagen använder orden tvång och likvidering som avgränsning för typen av godkända transaktioner. Således har detta uppmärksammats av Barclays, då de har lagt till, att transaktionen inte får ske med tvång eller under likvidationsomständigheter, i sin förklaringsfras. Likadant som för de amerikanska bolagen är det viktigt för de europeiska företagen att ha en enhetlig definition,. Beroende på hur strikt meningsinnehållet ska involvera specifika ord kan det konstateras att de europeiska företagen påvisar en tydlig konsensus i sina definitioner, vilket också säkerställer att det finns en tydlig avgränsning på vad verkligt värde innebär.

Det skulle emellertid vara passande om fler bolag valde att avgränsa sig som Barclays gör, eftersom det tydliggör exakt vilken typ av transaktionspris som är aktuellt och vilka typer som inte ska användas. Det ska också noteras att de europeiska bolagen har en tydligare definition än vad IAS 39 har. Följaktligen visar det på att redovisningsstandarden endast ger riktlinjer om begreppen och det är upp till företagen själva att tolka och förklara de koncept som implementeras. Detta är också en tydlig skillnad mellan de europeiska och de amerikanska finansiella instituten, att de europeiska har en tydligare och mer avgränsad definition på verkligt värde än vad IASB har. I USA är det tvärtom, där har FASB en mer preciserad tolkning av konceptet än vad bolagen har. Detta följer inte hur de båda standardsättarna arbetar med sina redovisningsstandarder, att IASB vill kontrollera företagen i deras redovisning och FASB tillåter mer influens från bolagen själva i sin redovisning. Vidare ger de europeiska bolagen användarna till deras respektive finansiella rapporter bättre insikt i

deras värderingsunderlag, eftersom deras definitioner är mer exakta i sin avgränsning. Således finns det tydliga indikationer på att de amerikanska bolagen kan ta efter de europeiska vad det rör förklaringsinnehållet för verkligt värde. Dessutom är det anmärkningsvärt att IASB inte har kunnat producera en tydligare definition i sin standard gentemot företagen, då redovisningskulturen påvisar ett sådant beteende.

Enligt IAS 39 tillåts de europeiska bolagen att både använda köp- och säljpriset som referens till verkligt värde, vilket också syns i deras respektive definitioner. Alla tio företag innehar ordet ”transaktionspris” som hänvisning (se bilaga 3), vilket då inkluderar både köp- och säljpriset. Det kan anses vara bättre att endast transaktionspriset används som referenspris, eftersom det innefattar ett pris som har framförhandlats av kunniga parter med intresse i affärsavtalet. Följaktligen resulterar det i att de europeiska bolagen följer sina redovisningsstandarder till fullo och också utvecklar områden som inte är alltför definierade, vilket definitionen på verkligt värde demonstrerar. Att de europeiska bolagen påvisar en öppenhet och tydlighet i sitt sätt att rapportera sin redovisning är ingen nyhet, eftersom Europaregionen alltid har demonstrerat ett konservativt förhållningssätt till redovisningen, och framförallt värderingsområdet och dess tillämpliga värderingsmetoder. Visserligen har värderingskonceptet verkligt värde funnits till under en tioårstid, men det är under de senaste två till tre åren som konceptet har utvecklats till att bli ett erkänt värderingskoncept. Emellertid genererar historien lärdom för framtiden, och eftersom de europeiska bolagen har arbetat med verkligt värde under en längre tid har de också etablerat en sådan sedvänja i sina respektive finansiella rapporter. Det innebär att noggranna förklaringar är användbara, fastän redovisningsrekommendationerna tyder på annat, varför det kan konstateras att företagen tenderar att skapa användarvänliga rapporter.

De europeiska finansiella instituten har stor kännedom om verkligt värde som de säkerligen har erhållit från USA, då den regionen införde verkligt värde tidigare än Europa. Därtill har också bolagen stor kännedom om prissättning på finansiella tillgångar utifrån kapitalmarknadens krav. Således förklarar det också varför företagen själva har bättre utstakade definitioner än vad IASB har etablerat under sin utveckling av konceptet. Följaktligen visar det också på att företagen kan ha en större insikt i verkligt värde än vad IASB har, fastän standardsättaren ämnar vara den som bestämmer redovisningens utveckling och inte företagen. Detta är också en intressant iakttagelse jämfört med hur den amerikanska redovisningskulturen är formad, eftersom de amerikanska finansiella instituten har valt att inte följa FASBs definition, utan snarare har förenklat den. Det finns ingen direkt orsak till att vilja förenkla en förklaring, som också kräver en omfattande beskrivning i sig för att hjälpa användarna att tyda värderingskonceptets innebörd. Således kan det fastställas att de amerikanska bolagen har försämrat innebörden med verkligt värde för användarna och de europeiska företagen har förbättrat den jämfört med redovisningsstandardens förklaring. Undersökningen påvisar att det tenderar att vara de amerikanska bolagen som försämrar redovisningen jämfört med vad standarden förmedlar, och för de europeiska företaget påvisas det vara raka motsatsen. Vidare har verkligt värde också funnits under många år i USA, de började till och med att använd konceptet före Europa i och med SFAS 115, varför de amerikanska företagen har en lång erfarenhet med konceptet. Således kan det förklaras varför bolagen inte tagit till sig den senaste förklaringen, eftersom den kan utvecklas och förändras med tiden. Ur användarnas perspektiv vore det lämpligt om bolagen inte förenklar en uppdaterad, etablerad och utförlig definition eller använder en äldre definition. Emellertid kan det alltid hävdas att användarna ska vara insatta på området och också känna till FASBs tydliga definition, varför bolagens definition inte har någon betydelse för användarna.

Följaktligen finns ett beteendemönster, som beskrivits ovan, såsom företagen uppfattar FASBs definition kommer de också att arbeta, vilket gör att den kommer att genomsyras i värderingsprocessen. Följaktligen är det vitalt att varje företag förmedlar sin uppfattning av vad verkligt värde innebär, och på så sätt också hjälpa användarna att tolka innehållet i de finansiella rapporterna.