Värdering av finansiella tillgångar

Värderingskoncepten påverkas främst av redovisningsteorier, som försöker besvara på frågorna för vem/vilka redovisningen är ämnad för? Och vad konsumtionen av redovisningen ska vara till för? Artsberg menar att dessa två frågor kan, på ett kortfattat sätt, likställas med

116 Artsberg, 2005, sid 79 117 Ibid, sid 80-82 118 Schroeder m.fl, 2005, sid 116-117 119 Belkaoui, 2007, sid 364-366

vilket syfte redovisningen har120. Således är det centralt då tillgångsvärdering ska göras, eftersom värderingskoncepten influeras av redovisningens syfte.

För att kunna förstå hur en finansiell tillgång erhåller sitt värde krävs det, enligt Artsberg, att begreppet värde förklaras mer ingående. Redovisningsteorierna tenderar att utgå ifrån nationalekonomin, varför också definitionen på värde erhålls från det området, och Artsberg påvisar att begreppet har likställts med nytta, och då är fokus på framtiden, förväntad nytta eller framtida förväntade fördelar. Emellertid påpekar Artsberg att nyttan inte är den kostnad som måste uppbäras för att erhålla nyttan, utan endast den ekonomiska vinning som erhålls utifrån kostnaden.121 Ett exempel som belyser detta mer tydligt är en aktieinvestering. Aktiens framtida förväntade betalningar resulterar i investeringens nytta, vilket kan ske både i ökad aktiekurs och/eller aktieutdelning. Beroende på investeringens löptid kommer det att avgöra dess värde i nutid då den diskonteras för att få ett nuvärde. Investeringen blir tillgången som utgör grunden för att generera den framtida nyttan, men detta är inte i linje med hur FASB har definierat en tillgång, att en tillgång är någonting som har framtida fördelar istället för generering av framtida fördelar122, 123. Artsberg anser att fokuseringen på framtiden och inte på nutiden förklaras av vad som bedöms vara den mest korrekta värderingsmodellen, diskonterade nuvärden av framtida kassaflöden, som i enkel bemärkelse betyder marknadsvärdet. Följaktligen är Artsberg av åsikten att balansräkningens syfte övergår till att bli en grund för att kunna förutspå framtida nytta.124

3.4.2 Värderingskoncept för finansiella tillgångar

Vid värdering av finansiella tillgångar finns det tre etablerade koncept125, 126: • Anskaffningsvärde (Historical Cost)

• Det lägsta av anskaffningsvärdet och marknadsvärdet (the lowest of cost or market value)

• Verkligt värde (Fair Value)

För att belysa tydligare hur de tre värderingskoncepten appliceras används en finansiell tillgång som hjälp. Om tillgången ska värderas till anskaffningsvärdet betyder det att dess värde är kostnaden som uppstod för att anskaffa den. Om det lägsta av anskaffningsvärdet och marknadsvärdet används görs en prövning, det värde som är lägst av antingen anskaffningsvärdet eller marknadsvärdet värderas tillgången till. Om tillgången värderas till verkligt värde betyder det att tillgångens nutida värde fastställer tillgångens värde, vilket tenderar att vara marknadsvärdet.127

Alla de tre koncepten har för- och nackdelar. Vad anbelangar anskaffningsvärdet menar Schroeder, Clark och Cathey att det kritiseras för att det inte värderar till verkligt värde, 120 Artsberg, 2005, sid 193 121 Ibid, sid 193 122 Ibid, sid 193 123 Schroeder m.fl, 2005, sid 93 124 Artsberg, 2005, sid 193-194 125 Ibid, sid 275 126 Schroeder m.fl, 2005, sid 307-311 127 Ibid, sid 307-309

anskaffningsvärdet ger bara information om det som varit och inte upplysning om det aktuella marknadsvärdet, som verkligt värde gör. Beroende på vad målet är med redovisningen, om det är riktat gentemot kapitalmarknaden, är återanskaffningsvärdet på tillgången relevant information, vilket verkligt värde demonstrerar, emellertid poängterar endast Schroeder, Clark och Cathey detta. Icke desto mindre menar Artsberg att anskaffningsvärdet är det mest objektiva, då transaktionen kan verifieras utifrån företagets bokföring. Dessutom påpekar Artsberg att det konceptet är mer verkligt än verkligt värde eftersom först när vinsten faktiskt är realiserad är den verklig (transaktionen har inträffat och kan verifieras). Vidare blir också värdeförändringen konstant, vilket Allen och Carletti förklarar resulterar i att alla kortsiktiga värdeförändringar ej behöver redovisas, vilket också kan vara en nackdel då anskaffningsvärdet kan vara för högt jämfört med tillgångens marknadsvärde, vilket ger en missvisande balansräkning. FASB genomförde en studie, som bekräftar det sistnämnda argumentet, om värderingskonceptet anskaffningsvärde då aktiemarknaden föll och samtidigt steg året därpå, vilket skedde åren 1973-74. Undersökningen resulterade i att företagen hade värderat sina finansiella tillgångar till ett högre värde än det aktuella marknadsvärdet, då inga justeringar gjorts.128, 129, 130

Värderingskonceptet lägst av anskaffningsvärdet eller marknadsvärdet tar hänsyn till både marknadspriset och anskaffningspriset, varför, enligt Artsberg, försiktighetsprincipen tillämpas till fullo, men ändock har kritik uppstått. Schroeder, Clark och Cathey anser att konceptet har gjort att finansiella tillgångar har delats upp på kortsiktiga och långsiktiga investeringar. Båda grupperna värderas enligt konceptets krav, men tillgångarna separeras i behandlingen av när realiserade vinster och förluster ska rapporteras. De fortsätter med att påvisa att för de kortsiktiga investeringarna rapporteras alla värdeförändringar, men de långsiktiga investeringarnas värdeförändringar rapporteras endast som förlust, då som negativt eget kapital. Schroeder, Clark och Cathey bedömer att förespråkare av konceptet lyfter fram att inga övervärderingar görs på tillgångarna, då det finns alternativ att välja på. Emellertid menar kritikerna att de finansiella instrumenten inte behandlas konsekvent, gällande hur vinster och förluster ska rapporteras.131, 132

Vidare är Schroeder, Clark och Cathey av åsikten att det också är inkonsekvent att bara erkänna värdeökningar upp till anskaffningsvärdet och inte till marknadsvärdet. Dessutom menar de att när en tillgång säljs rapporteras alla tidigare värdeförändringar för den perioden, vilket gör att matchningsprincipen inte följs. Däremot följs försiktighetsprincipen när konceptet implementeras, och Artsberg poängterar att detta åstadkoms eftersom det finns två olika huvudmetoder för att fastställa värdering (anskaffningsvärdet eller marknadsvärdet). Emellertid kan försiktighetsprincipen medföra att värderingskonceptet skapar felaktiga värderingar, vilket FASBs undersökning för åren 1973-74 visar. De företag som använde konceptet gjorde nedskrivningar på sina finansiella tillgångar när börsen rasade, men gjorde aldrig några uppskrivningar när kapitalmarknaden hade återhämtat sig. Resultatet blev att företagen värderat sina finansiella tillgångar till ett lägre pris än de anskaffat dem för och också det aktuella marknadspriset. Enligt Artsberg försvaras detta av att framtida spekulationer är ovissa och marknaden tenderar att fluktuera, varför det är säkrare att göra

128 Artsberg, 2005, sid 275-276 129 Schroeder m.fl, 2005, sid 307-308 130

Allen & Carletti, 2008, The Role of Liquidity in Financial Crises

131

Artsberg, 2005, sid 276

132

mindre riskfyllda värderingsbedömningar, varför konceptet kan föredras framför alternativen.133, 134

Schroeder, Clark och Cathey framhåller att förespråkarna till verkligt värde anser att konceptet hjälper användarna, då de lättare kan utvärdera företagets prestation. De påpekar också att enligt ramverket för FASB är användarna intresserade av information om summor, tid, och risk kring bolagets förväntade kassaflöden, vilket verkligt värde genererar. Därtill betonar Artsberg att marknadsvärdet är det aktuella värdet och är då lämpligt att använda när bokslutet upprättas, vilket då återspeglar företagets marknadsvärde på balansdagen. Vidare poängterar också Schroeder, Clark och Cathey att värdering till verkligt värde hjälper investerarnas egna investeringsstrategier, eftersom djupare kunskaper genereras om potentiella kassaflöden. Därtill menar de att i verkligt värde, om det antas vara marknadsvärdet, ingår en marknadskonsensus om förväntat resursflöde i en finansiell tillgång och därtill är marknadsräntan diskonterad i priset och likaså justerad för risk.135, 136

Dessutom anser Schroeder, Clark och Cathey att den inkonsekventa hanteringen av finansiella instrument försvinner eftersom alla tillgångar hanteras likadant, varför jämförbarheten blir bättre mellan företagen. Värdeförändringar rapporteras för den period de inträffar, vilket också följer erkända principer och Artsberg informerar att det också påstås att marknadsvärdet anses vara lika objektivt som anskaffningsvärdet, då anskaffningsvärdet ursprungligen härstammade från ett marknadsvärde. Därtill finns det officiella prisnoteringar för de flesta finansiella tillgångarna. Den kritik som ursprunglig framfördes (och fortfarande görs) var/är, enligt Allen och Carletti, problematiken om hur tillgångar som inte har en aktiv marknad ska värderas, eftersom det blir svårt att få ett rättvist värde. Dessutom påpekar Artsberg att verkligt värde medför större resultatfluktueringar, då alla värdeförändringar tas upp på resultaträkningen.137, 138, 139

Artsberg hävdar också att IASB anser att verkligt värde utgör ett stabilare underlag när framtida kassaflöden ska bedömas, vilket också hjälper när företagsjämförelser genomförs. För övrigt tenderar verkligt värde att ge en uppfattning om bolagens egen riskbedömning. Till sist kan också konceptet skapa ett bättre underlag för när företagsledare och dess aktiviteter ska utvärderas. Emellertid framhåller också Artsberg att IASB kritiserat värderingskonceptet verkligt värde, och lyfter fram att företagens resultat kommer att variera i större utsträckning än tidigare, vilket kan komplicera företagsvärderingen. IASB menar också att redovisningen kan bli dyrare att framställa eftersom värderingsprocessen för icke-noterade instrument involverar uppskattningar, vilket medför ökad tidsåtgång, följaktligen ökade kostnader. Till sist framhåller IASB misstro till konceptet då uppskattningar nyttjas på bekostnad av direkta marknadsnoteringar, varför också försiktighetsprincipen överges.140

133

Artsberg, 2005, sid 276-277 och

134 Schroeder m.fl, 2005, sid 308-309 135 Artsberg, 2005, sid 276 136 Schroeder m.fl, 2005, sid 310 137 Artsberg, 2005, sid 276 138 Schroeder m.fl, 2005, sid 309-311 139

Allen & Carletti, 2008

140

Plantin, Haresh och Song har framställt tre olika scenarion som påvisar vilket värderingskoncept som bör användas för att minimera värderingsineffektiviteten:141

1. Finansiella tillgångar med kort livstid bör värderas till verkligt värde istället för till anskaffningsvärdet, då verkligt värde medför lägre ineffektivitet. För instrument med lång livstid är motsatsen korrekt, att endast anskaffningsvärdet bör användas.

2. För finansiella tillgångar som är högst likvida (aktiv marknad med många aktörer) medför en värdering till verkligt värde en lägre ineffektivitet än anskaffningsvärdet och det motsatta är korrekt för instrument som är illikvida (inaktiv marknad med ytterst få aktörer).

3. Finansiella instrument som anses ha låg auktoritet på balansräkningen (junior assets) bör värderas till verkligt värde istället för sitt anskaffningsvärde, då verkligt värde medför lägre ineffektivitet. Det motsatta är korrekt för finansiella tillgångar med hög auktoritet (senior assets)

Plantin, Haresh och Song menar att ineffektiviteten uppstår eftersom anskaffningsvärdet skapar ett felaktigt värde. Ur ett kortsiktigt perspektiv anses det bäst att sälja tillgångar som har ökat i värde om de är värderade till sitt anskaffningsvärde, eftersom en försäljning är det enda sättet att få värdeökningen att återspegla på företagets värde. Om ingen försäljning görs återspeglas inte den finansiella tillgångens värdeökning. Således skapar reglerna för värdering inom redovisningen incitament för bolag att sälja sina tillgångar värderade till anskaffningsvärde då en värdeökning har inträffat. Emellertid leder försäljningarna, när värdeökning skett, till ineffektiva försäljningar, eftersom företagen inte har några incitament att sälja sina tillgångar om de behövs.142

Lösningen på ineffektivitetsproblemet i värderingskonceptet anskaffningsvärde är, enligt Plantin, Haresh och Song, att implementera verkligt värde, där tillgångarna värderas utifrån sitt transaktionspris, men lösningen är emellertid inte fullständig. Eftersom verkligt värde baserar sin värdering på marknadstransaktioner skapar illikvida marknader en annan typ av ineffektivitet. Följaktligen resulterar det i att instrument värderas till ett lägre värde än deras faktiska värde. Författarna påpekar att transaktionspriset genererar en negativ kedjeeffekt för alla aktörer (speciellt för dem som äger tillgångar som handlas på illikvida och vill fortsätta att inneha dem). För att undgå kedjereaktionen försöker aktörer, ur ett kortsiktigt perspektiv, själva sälja tillgångarna, vilket bygger på prisfallet och nedskrivningar. Plantin, Haresh och Song är av åsikten att resultatet från verkligt värde blir en oemotståndlig volatilitet på prissättningen som också hindrar prisets resursallokeringsroll. Sammanfattningsvis leder verkligt värde till ineffektiva försäljningar på skakiga marknader, medan anskaffningsvärdet leder till ineffektiva försäljningar på stabila marknader.143

Emellertid påpekar Plantin, Haresh och Song att båda värderingskoncepten kan vara ineffektiva, vilket instruments löptid avgör. Följaktligen konstaterar författarna att värdering till anskaffningsvärde uppvisar mindre ineffektivitet jämfört med värdering till verkligt värde gör. Vilket de förklarar beror på den negativa kedjereaktion som uppstår vid försäljning på illikvida marknader, och den blir mer omfattande desto längre löptiden är. Dessutom tenderar aktörernas aktioner influeras av spekulationer, om vad de tror att andra aktörer beslutar att 141 Plantin m.fl, 2008 142 Ibid 143 Ibid

göra, vilket också ökar på den negativa spiralen. Plantin, Haresh och Song menar att det finns en tydlig koppling mellan värdering och likviditet för verkligt värde, och när marknaders likviditet försvinner för somliga tillgångar blir värderingskonceptet verkligt värde betydligt ineffektivare än konceptet anskaffningsvärde.144