Värderingsmetoder för verkligt värde

Belkaoui framhäver att det finns två typer av priser som kan likställas med verkligt värde, vilka är köppris (entry price) och säljpriset (exit price). Därtill kan också kapitaliseringsmodellen (nuvärdesberäkning eller diskonterade framtida förväntade kassaflöden) tillämpas för att fastställa verkligt värde. Följaktligen påpekar Belkaoui att dessa två metoder (transaktionspris eller kapitaliseringsmodellen) kan kombineras för att frambringa ett värderingsunderlag145. Den första metoden, marknadens prisnotering (mark-to-market), som innefattar köp- och säljpris är den första huvudmetoden för värderingskonceptet, och kapitaliseringsmodellen är en prismodell och är en underliggande teknik för den andra huvudmetoden, värderingsmodeller (mark-to-model)146. Utöver kapitaliseringsmodellen innehåller också den andra huvudmetoden ytterligare simuleringsmodeller. Nedan förklaras de två huvudmetodernas underliggande teknikers innebörd.

3.5.1 Marknadens prisnoteringar Köppris (Entry price)

Köppriset likställs med den summan som krävs för att anskaffa en identisk eller likvärdig tillgång. Två olika typer av köppris, återanskaffningskostnaden och återproduktionskostnaden.147, 148 För finansiella tillgångar är endast återanskaffningskostnaden av intresse. Det finns fyra erkända tekniker för hur köppriset ska fastställas, via antingen marknadens prisnoteringar (priset bestäms av de som bjuder på tillgången), specifika prisindex, extern bedömning/värdering (tredje part) eller företagsledningens estimeringar. Köppriset har också kritiserats och det finns främst tre viktiga aspekter att ta hänsyn till. Belkaoui menar att priset presumeras bygga på två antaganden: att företagen anses operera på en fortlöpande basis och att köppriset kan fastställas på ett enkelt sätt, vilka båda har förkastats. Andra aspekten är att det anses vara svårt att korrekt definiera vad köppriset innefattar, och idag definieras det som återanskaffningskostnaden.149 Emellertid anser Schroeder, Clark och Cathey att köppriset är irrelevant om tillgången redan ägs av företaget. De påpekar också att denna aspekt beror på vilket värderingskoncept som stöds och används, eftersom köppriset endast är relevant för värdering till verkligt värde.150

Säljspriset (exit price)

Säljpriset jämställs med den summan som erhålls när en tillgång säljs, men säljpriset måste uppfylla två krav. Det första kravet är att försäljningen inte får vara tvingad eller av arten 144 Plantin m.fl, 2008 145 Belkaoui, 2004, sid 484-485 146 Chorafas, 2006, 178 147 Belkaoui, 2004, sid 488 148 Schroeder m.fl, 2005, sid 130 149

Belkaoui, 2004, sid 488 och 496-497

150

likvidering, utan säljpriset ska erhållas under normala omständigheter. Sedermera ska säljpriset motsvara det pris som kan erhållas då värderingen utförs (på balansdagen). Det finns också ett annat koncept inom säljpriset, förväntade säljpriset (realiserade nettovärdet), vilket hänvisar till den summan som ges vid en förväntad försäljning. Enligt säljpriset värderas alla tillgångar till realiserade nettovärden. Tekniker för att erhålla säljpriset är marknadens prisnoteringar från parten som säljer tillgången. Kan inte prisnoteringar nyttjas används prisindex för försäljningar som framställts av antingen externa parter eller interna parter. Dessutom kan också bedömningar/värderingar utföras av marknadsparter eller av företagsledningen.151, 152

Det har etablerats specifika fördelar med att använda säljpriset. Schroeder, Clark och Cathey menar att säljpriset ger relevant och nödvändig information för att kunna utvärdera ett företags finansiella situation och dessutom tillhandahåller säljpriset en bättre utvärdering gentemot företagsledningens prestationer, då det reflekterar deras gjorda val. Vidare anser Belkaoui att en subjektiv kostnadsallokering tas bort vid implementering av säljpriset, då årets värdeförändring är tillgångens utgående balans säljpris minus tillgångens ingående balans säljpris. Till sist påpekar han också att säljprisets användning i finansiella rapporter anses vara accepterat. Emellertid har säljpriset kritiserats, och då menar Schroeder, Clark och Cathey att priset endast bör appliceras på tillgångar som faktiskt ska säljas för ett förbestämt pris, vilket också innefattar att tillgången handlas på en aktiv marknad. Följaktligen kan säljpriset bli svårt att fastställa på komplexa instrument. Därtill antyder Belkaoui att säljpriset motsäger fortlevnadsprincipen, då realisationsprincipen minimeras vid estimerade försäljningar.153, 154 Vidare påpekar Chorafas ett svårlöst problem med säljpriset (detta gäller också för köppriset), att säljpriset inte behöver motsvara det faktiska säljpriset, då köparen måste införskaffa den finansiella tillgången oavsett pris, varför nyttomaximeringen bortses. Följaktligen utnyttjar säljaren detta och ökar priset, vilket köparen accepterar. Resultatet av detta blir, enligt Chorafas, att säljpriset (och köppriset) blir snedvridet på grund av förhandlingsprocessen, och denna marginal som uppstår kallas inte marginalfel (margin of error) utan förhandlingsmarginalen, vilket är någonting som tillkommer med verkligt värde.155

3.5.2 Värderingsmodeller

Kapitaliseringsmodellen (diskonterade kassaflöden)

När denna modell används beräknas nuvärdet på tillgången, vilket görs med hjälp av diskonterade kassaflöden. För att kunna erhålla nuvärdet krävs det, enligt Belkaoui, att fyra faktorer är kända, vilka är: det förväntade kassaflödet, tidsramen då kassaflödet erhålls, löptiden på den finansiella tillgången och en lämplig diskonteringsränta. Om dessa fyra faktorer kan fastställas på ett noggrant och objektivt sätt kan också ett nuvärde utvinnas. Nuvärdet erhålls med hjälp av en specifik formel, som är formulerad på följande sätt:156

P = Rj / (1+i)j 151 Belkaoui, 2004, sid 496-497 152 Schroeder m.fl, 2005, sid 131 153 Belkaoui, 2004, sid 498-500 154 Schroeder m.fl, 2005, sid 131 155 Chorafas, 2006, sid 97 156 Belkaoui, 2004, sid 485

P = Det erhållna nuvärdet

Rj = Det förväntade kassaflödet för period j

i = Lämplig diskonteringsränta j = Löptiden

Ett exempel som belyser detta är följande: År 1 görs en investering som innefattar tre utdelningar det nästkommande tre åren. År 2 förväntas ett kassaflöde på 1 000, år 3 förväntas ett kassaflöde på 2 000 och år 4 förväntas ett kassflöde på 3 000. Det är totalt i tre år som framtida förväntade kassaflöden kommer att erhållas, varför löptiden är på tre år. De förväntade kassaflödena är också kända för varje år och en lämplig diskonteringsränta för exemplet är 5 %. Det ger följande nuvärde på tillgången i slutet på år 1 (avrundade värden i kronor): År 1 2 3 4 Kassaflöde 0 1 000 2 000 3 000 1 000 / (1+0,05) = 952 2 000 / (1+0,05)2 = 1 814 3 000 / (1+0,05)3 = 2 592 5 358

Tillgången har alltså ett nuvärde på 5 358 kronor i slutet på år 1, varför dess verkliga värde då blir dess nuvärde.

Det har etablerats ett flertal fördelar med att använda kapitaliseringsmodellen, och en av de viktigaste är, enligt Schroeder, Clark och Cathey, att tillgångar antas anskaffas för deras framtida nytta, vilket också modellens resultat framhäver. Dessutom är ett underförstått antagande att en investering görs för att framtida förväntade kassaflöden är större än anskaffningskostnaden, vilket försvarar påståendet att investeringen och anskaffningspriset har en direkt relation till nuvärdet av de framtida förväntade kassaflödena. Följaktligen menar författarna att köppriset kommer att motsvara förväntningarna kring framtidens kassaflöden. Tills sist påpekar också Schroeder, Clark och Cathey att förändringen i framtida förväntade kassaflöden eller nuvärdet från en period till en annan är beslutsrelevant, både för bolagen och för användarna. Således motsvarar det diskonterade värdet återanskaffningsvärdet, då det värdet likställs med en identisk eller en likvärdig tillgångs pris.157 Belkaoui och Schroeder, Clark samt Cathey påpekar också att kapitaliseringsmodellen har kritiserats för att vara subjektiv vid bedömandet av de förväntande kassaflödena och diskonteringsräntan, vilket medför att modellens resultat kan vara godtyckligt158, 159.

Datamodeller som värderingsunderlag

Utöver kapitaliseringsmodellen finns också andra simuleringar som kan frambringa ett värderingsunderlag för finansiella tillgångar som inte handlas på en aktiv marknad (illikvid marknad) eller som inte innehar prisnoteringar. Chorafas berättar att värderingsmodellerna är hämtade från matematiska modeller utförda på digitala datorer (även kallat simulering). Simulering har länge använts inom ingenjörsområdet och har också blivit språngbrädan för matematiska analyser inom finansiering. Han framhåller att alla simuleringar baseras på

157

Schroeder m.fl, 2005, sid 132

158

Belkaoui, 2004, sid 488 och

159

analogier, som i sin tur skapas utifrån ett antal antaganden som också reflekteras i modellernas algoritmer och heuristisks (en algoritm utan perfekt slutresultat). Enligt honom kan inte algoritmer avspegla faktiska händelser, utan de kan endast frambringa estimeringar av potentiella företeelser, varför resultat från simuleringar har en viss begränsning. Det åskådliggörs till exempel med att estimerad avkastning inte behöver överensstämma med faktisk avkastning. Vidare påpekar också Chorafas att det finns för- och nackdelar med datamodeller. Fördelen är att estimeringarna är bättre än människans gissning och nackdelen är att noggrannheten i estimeringen är sämre än den faktiska observationen på marknaden. Chorafas betonar också svårigheten i avvägningen om rätt mängd marknadsinputs har använts i simuleringen, vilket beror på: de antaganden som gjorts, tillgängligheten (knappheten) av marknadsdata och ineffektiviteten i värderingsmodellen (detta har likställts med modellrisk). Han avslutar sitt resonemang med åsikten att värderingsmodeller inte behöver vara komplexa, vilket bland annat kapitaliseringsmodellen demonstrerar.160

De värderingsmodeller som tillämpas och som är mest förekommande är olika optionsprismodeller, såsom Binomialmodellen och Black-Scholesmodellen, samt derivatprismodellen Monte Carlosimulering. Enligt Whaley ämnar alla dessa datamodeller att värdera derivatinstrument. Författaren anser att det centrala med Black-Scholesmodellen är att den antar att priset på optionens underliggande tillgång har en logaritmerad normalfördelning och att värdering kan ske utan vetskap kring enskild riskpreferens. Emellertid poängterar Whaley att modellen endast kan användas när derivatinstrumentet är av typen option som är av modellen European (optionen kan endast lösas in på en förbestämt datum) och att ingen utdelning görs på aktien. Detta är också, enligt författaren, de övergripliga skillnaderna för Binomialmodellen, som kan prissätta alla typer av optioner även om priset på den underliggande tillgången förändras (på ett stabilt sätt) under optionens löptid. Vidare påpekar Whaley att Monte Carlosimuleringen är en modell som simulerar alla möjliga prisscenarion för den underliggande tillgången under derivatets löptid.161 Mer ingående kring dessa modeller presenteras inte, eftersom de är relativt komplexa och fokus placeras inte på hur de är uppbyggda, utan bara att de tillämpas och kräver indata för att fungera.