Värderingsunderlag till datamodeller

De båda standardsättarna har likställt inputs till att vara data som används för att värdera finansiella tillgångar via en värderingsmodell. Emellertid påpekar både FASB och IASB att bolagen ska använda observerbar inputs till så stor del som är möjligt, vilket också reglerar subjektiviteten i värderingen. Visserligen tillåter de båda standardsättarna att företagen gör egna antaganden, men IASB tillåter endast att dessa baseras på marknadsdata, vilket inte är ett rekvisit i SFAS 157. Följaktligen är det väsentliga att värderingsmodellen ska kunna frambringa ett tillförlitligt resultat som kan motsvara en hypotetisk marknadstransaktion. Det centrala när en simulering tillämpas är att värderingen blir lika bra som de inputs som används. Således innebär det att om marknadsobserverbar data nyttjas kommer också värderingen att bli trovärdig och relevant och då har värderingsprocessen också låg subjektivitet. Bara för att en värderingsmodell tillämpas ska inte användarna påverkas negativt när det gäller dess förmåga att kunna använda ett sådant värderingsresultat som beslutsgrundande. Simuleringar kan vara bra för användarna, eftersom de hjälper både företagen och användarna, dels genom att ett värde fastställs på finansiella instrument utan prisnoteringar och att det går att fatta slutsatser kring förmågan att generera kassaflöde. Det negativa kring detta är emellertid att risker inte alltid är inkluderat i värderingen, eftersom detta också måste justeras i den modell som används, men detta vägs emellertid upp av att marknadsdata används. När marknadsdata används som inputs behöver inte värderingsprocessen påverkas på ett alltför negativt sätt, utan det som påverkar är emellertid modellrisken som uppstår, och detta är ingenting som FASB eller IASB påpekar.

I SFAS 157 och IAS 39 finns det tydliga rekommendationer, omfattande beskrivningar och exempel beskrivs, på vilka inputs som ska användas, men det finns också en distinkt skillnad mellan de båda standardsättarnas rekommendationer. IASB är mer striktare än vad FASB är på vilken typ av marknadsdata som ska användas.IASB ger explicita exempel på vilka inputs som ska användas, såsom ränta, volatiliteter, kreditrisk, valutakurs med mera (se tabell 4 för ytterligare exempel). FASB däremot frambringar mer uppräkningar, implicita exempel, av olika typer av marknadsdata än exemplifierar specifika rekommendationer på vilka inputs som ska användas. Som tabell 4 demonstrerar finns det en tydlig skillnad i rekommendationerna. Både FASB och IASB har valt att tillåta och rekommendera data som företagen själva kan påverka, i och med att statistiska verktyg och egna antaganden accepteras. En intressant notering är att FASB inte rekommenderar att råvarupriser används som indata, vilket IASB gör. Den enda möjliga förklaring till det är att finansiella instrument har större association till andra data än råvarupriser, men då FASB tillåter att företagen själva får avgöra typ av inputs hindrar inte standarden råvarupriser som dataunderlag. Likadant som

på tidigare områden väljer FASB att låta företagen använda sin kompetens och välja de inputs som lämpar sig att använda för värdering via värderingsmodell. IASB kontrollerar företagens värderingsprocess i mycket större utsträckning än vad FASB gör, varför också redovisningsstandardernas formuleringar skiljer sig åt.

Det finns en intressant aspekt i SFAS 157 som inte IAS 39 innehåller, nämligen en hierarki för verkligt värde. IASB rekommenderar en inofficiell hierarki på sina metoder, att prisnoteringar ska tillämpas före värderingsmodeller. Uppgiften som hierarkin i SFAS 157 har är att dela upp de finansiella instrumenten utifrån värderingsunderlaget som krävs för att etablera en värdering. En värderingshierarki är en intressant infallsvinkel för att skapa tydlighet i redovisningen på hur finansiella tillgångarna värderas. Som beskrivits tidigare är värderingen så bra som underlaget, och när instrumenten delas in utifrån sin inputs skapar det en trovärdighet i värderingen som gör att dess relevans förbättras. De tillgångar som placeras på nivå-1 är sådana tillgångar som erhåller sitt värderingsunderlag utifrån prisnoteringar, tillgångar på nivå-2 har ett värderingsunderlag som baseras på observerbar marknadsdata och tillgångar på nivå-3 baserar sitt värde på icke observerbar data. Då värderingen baseras på dessa tre olika steg utförs en automatisk gallring av instrumentens typ och företagen ges möjligheten att utvärdera varje finansiell tillgång, och på så sätt görs också en aktiv sökning av inputs som kan värdera instrumenten. Eftersom företagen har ett intresse i att placera sina instrument som nivå-1-tillgångar. Följaktligen resulterar det i att den bästa möjliga värderingen kan skapas, vilket också förbättrar användarnas förmåga att utnyttja de finansiella rapporterna i syfte att utvärdera bolagets förväntade kassaflöde.

Utifrån hur IAS 39 är skriven i dag tenderar inte en hierarki vara prioriterat, men eftersom IASB är restriktiva till att egna antaganden görs kan de inte rekommendera en hierarki som har en sådan nivå, vilken innehåller värderingar gjorda utifrån icke observerbar data. Emellertid är det möjligt att utläsa en potentiell nivåstege i IAS 39. I samband med att inputs redogörs i redovisningsstandarden skrivs det att marknadsobserverbar data ska användas i sådan stor utsträckning som möjligt jämfört med företagets egna antaganden. Formuleringen demonstrerar en tolerans till egen data, vilket gör att en hierarki för värderingsunderlaget är gömd i IAS 39, visserligen inte likadant utstakad som i SFAS 157. Följaktligen skapas möjligheter för bolagen att närma sig den amerikanska redovisningens utformning. Vidare kan orsaken till varför IASB inte har valt att använda en hierarki vara för att de anser att värderingen inte ska bygga på värderingsunderlaget, utan vilken metod som tillämpas för att frambringa värderingen. FASB och IASB har två olika syner på vad värderingen ska bygga på och redovisas, vilket också särskiljer standarderna åt. Att utgå ifrån vilken typ av inputs är mer korrekt än att utgå ifrån vilken typ av metod som tillämpas, eftersom det är värderingsunderlaget som är betydande i värderingsprocessen, och inte värderingsmetoden. En värderingsmodell kan generera ett likadant värde på en tillgång som har en prisnotering om det finns relevant observerbar marknadsdata tillgänglig. Således är användarna mer intresserade av värderingsunderlaget än värderingsmetoden, tillika också eftersom trovärdigheten inte bestäms utifrån värderingsmetod, utan av värderingsunderlaget.

Vidare finns det också för- och nackdelar med att använda inputs i värderingsprocessen. Den främsta fördelen med att nyttja marknadsdata som underlag för värderingen är att användarna enkelt kan kontrollera företagens värdering och också skapa sig en uppfattning om hur värderingen har etablerats. Detta är också någonting som de båda standarderna har fångat upp eftersom de främst rekommenderar att marknadsdata används. Emellertid finns det instrument som kräver att företagen måste göra egna antaganden. Således har också FASB varit tvungna att tänja på sina rekommendationer, och också tillåta egna antaganden som inputs. Således har

det skett eftersom alla nya tillgångar som skapas inte har en aktiv marknad till en början. Vissa nya tillgångar har också en sådan komplex uppbyggnad att det endast finns egna antaganden som kan utgöra inputs för att kunna frambringa ett estimerat verkligt värde. En stark orsak till varför nivå-3-tillgångar existerar är på grund av de exotiska finansiella instrumenten som skapats via värdepapperisering. Följaktligen måste en värderingsmodell tillämpas för att estimera ett värde på sådana instrument, och värderingsunderlaget kan endast utgöras av bolagets egna uppgifter och antaganden. Emellertid tenderar informationsåtergivningen att öka och med tiden utvecklas marknader. Följaktligen medför det att dagens exotiska instruments värderingar kan förbättras och mindre egna antaganden behöver göras i samband med dess prissättning. Därför kommer trovärdigheten i värderingen att förbättras i likadan fart som värderingsdata.

När nivå-3-tillgångar värderas via simulering kan trovärdigheten och relevansen ifrågasättas, då värderingsresultatet inte kan jämföras med andras, och marknadsaktörerna har begränsad insyn i vilka underliggande tillgångar som utgör de exotiska instrumenten. Följaktligen kan nivå-3-tillgångar tolkas som en ”slaskpost”, där alla finansiella tillgångar som inte kan värderas utifrån marknadsdata placeras. FASB har alltså fått skapa sin redovisningsstandard utifrån kapitalmarknadens typer av finansiella tillgångar, eftersom det måste finnas ett sätt att värdera alla typer av finansiella instrument. Detta är inte någonting som IASB har tagit hänsyn till, utan den organisationen har enbart fokuserat på tillgångar som kan värderas via erkända tekniker. Således har IASB försvårat redovisningen för bolagen, eftersom om det inte finns lämplig marknadsdata som kan utgöra inputs till värderingsmodeller kan inte tillgångarna värderas till verkligt värde, utan anskaffningsvärdet måste användas. Följderna av det blir att konceptet verkligt värde inte kan tillämpas till fullo, vilket det kan i USA. Detta kan förklaras av IASBs konservativa förhållningssätt och det är tydligt att redovisningen försämras, framförallt utvecklingen av den, varför FASB är den ledande organisationen inom redovisningen av de två standardsättarna. IASB tenderar att följa vad FASB vill utveckla, och det kommer att fortsätta om inte IASB ändrar sin konservativa inställning till hur värdering av finansiella instrument ska ske.