Lärarkårens sätt att bemöta nazismen kom att ifrågasättas och utmanas från flera håll under detta fjärde krigsår, utmaningar som även kom att påverka själva läraridentifikationen. Jag kommer att visa att det som utlöste dessa utmaningar inte i första hand var någon internt inom lärarkåren, inte heller, som tidigare, utvecklingen i Tyskland och den tyska skolan, utan den dramatiska utvecklingen i Norge. Som ett led i en nazifieringspolitik stiftade Quisling och hans lydregering den 5 februari 1942 en lag som gjorde det obligatoriskt för norska lärare att tillhöra en nyskapad nazistisk lärarorganisation: Norskt Lærersamband.348 Den 14 februari protesterade de norska lärarna öppet mot lagen. Ett hemligt kontaktnät upprättades, som uppmanade lärarna att träda ur det nazistiska Lærersambandet. Den 4 mars hade
345 LF 1939:35, den 30 augusti, s. 1. 346 TfSL 1939:18, den 9 september, s. 345.
347 TfSL 1939:18, den 9 september, FT 1939:36, s. 1-2.
348 Lov om Norskt Lærersamband, Hans Fredrik Dahl 1993, s. 282, Olav Hoprekstad 1946, s. 16-29.
6 000 - 7 000 sådana utträdesansökningar registrerats av rikskommissariatet i Oslo. Totalt fanns det 12 000 lärare i Norge.349 Som en motreaktion mot dessa utträden inleddes den 20 mars en massarrestering av över 1 000 lärare. 499 av dem sändes i april med ångaren Skjerstad från Trondheim till Kirkenes i Nordnorge, där ett koncentrationsläger upprättades.350 Denna regelrätta deportation och förhållandena på s/s Skjerstad ledde till kraftiga svenska opinionsyttringar. I den svenska pressen kom båten att benämnas ”slavskeppet”.351
Samtliga svenska lärarorganisationer tog avstånd från övergreppen mot de norska lärarna på våren 1942, men det skedde inte samtidigt och med helt olika ordval och kraft. En analys av dessa reaktioner, med avseende på tiden för protesterna, protesternas art och språkbruk och framförallt vilka interna diskussioner dessa förde med sig, är min utgångspunkt i detta avsnitt. Genom denna analys blottlades de antinazistiska argumentationsstrategierna i de olika lärarorganisationerna.
Av de fyra stora lärarförbunden var det SAF som både inledde debatten och slog an tonen, då detta förbund redan på ett tidigt stadium började rapportera från Norge i SL och diskutera frågan i styrelse och arbetsutskott. Detta för att frågan fokuserade på viktiga värden i läraridentiteten: demokratisk medborgarfostran, nyhumanism och fredsfrågan. Under rubriken ”Skolvärlden runt” rapporterade SL under våren 1942 i samtliga nummer om den norska skolstriden. Även under sommaren och hösten följdes utvecklingen i Norge. Förutom dessa utförliga referat med kommentarer, kommenterades problematiken vid åtta tillfällen på ledarplats. Det rörde sig om direkta politiska kommentarer av läget i Norge och det allmänna förhållandet mellan demokrati och diktatur. I dessa ledarkommentarer togs på sedvanligt argumenten från de centrala delarna av läraridentiteten.352
Den första i en lång rad av ledare i SL publicerades redan den 10 januari. Redaktion och förbundsledning angav ett slags varudeklaration i denna ledare. Det var inte första gången en ledare satte den egna demokratiska identifikationen mot den totalitära och nazistiska, men denna ledare fick en särskild tyngd i ett läge då en annalkande kamp mellan den nazistiska nyordningen och demokrati var att vänta i Sveriges omedelbara närhet.
Vi behöver emellertid inte gå långt utanför våra egna knutar för att möta andra uppfostringsideal. Ute i världen runt omkring oss gör sig i våra dagar alltmer den uppfostringen gällande, att barnen inte skall fostras till personligheter, till individer utan till statsborgare, på vilka redan från den tidigaste barndomen ska inympas en på visst sätt och för vissa syften tillrättalagd samhällsåskådning. För denna sak skall skolan mobiliseras. Detta är skolans första och angelägnaste uppgift enligt dessa nyordningens förkunnare. Och de lärare som inte ställa sig med i leden, för sådana individer har man ingen
349 Hans Fredrik Dahl 1993, s. 283, 287-288, SL anger antalet utträden till 9 000 SL 1942:10, s. 276.
350 SL 1942:29, s. 895. 351 FT 1942:18, s. 4.
användning i det nyordnade samhället. […] Gentemot denna de totalitära staternas pockande och påträngande skola med sitt tvång, sin likriktning och sin massuggestion står demokratins skola med sina gamla men dock alltid nya ideal om frihet och individuell personlighets utveckling. Här möter oss de absolut oförenliga motsatserna. Och man kan därför i nuvarande världsläge svårligen undgå att fråga sig: Kan demokratins skola i längden stå till svars med att endast intaga en neutral hållning i denna de motsatta ideologiernas jättekamp? Bör inte i en sådan brytningstid även demokratins skola medvetet söka påverka de unga och hos dem inpränta sina idéer och ideal? I en vrång värld måste det framstå som särskilt angeläget för demokratins skola att i tid sörja för sitt hus.353
Detta vill jag kalla en principdeklaration, som tidigare inte gjorts av något lärarförbund. Genom denna deklaration ringades problematiken in på ett klargörande sätt. Det handlade om en konfrontation mellan en demokratisk (nordisk) rättsordning och en totalitär nyordning. Inte i någon formulering användes orden tysk eller nazistisk, men med ordet ”nyordning” som signalord fördes dock argumentationen snarare mot nazismen än kommunismen, utan att någon av dessa ideologier behövde nämnas vid namn. Genom att använda begreppet ”de totalitära staterna” inkluderades även andra totalitära ideologier för att upprätthålla den politiska neutraliteten. Mer om detta i komparationskapitlet.
Argumentationen var åter förankrad i en blandning av nyhumanism, med begrepp som ”fostran till personligheter”, ”individuell personlighets utveckling”, och en medborgarfostran genom ”demokratins skola” med ”sina idéer och ideal”. En rad motsatspar ställdes upp i ledaren: medborgaren mot statsborgaren, mångfald mot likriktning, dynamisk och föränderlig demokrati mot tillrättalagd samhällsordning. Det viktigaste med denna ledare är att den tar udden av den sedan 1939 rådande tolkningen av neutralitetsbegreppet. Den ”småstatsrealistiska tolkningsramen”, som enligt Johan Östling mer fokuserar på det maktpolitiska än ideologiska, är nu borta och ersatt med en mer ideologiserande tolkningsram.354 Den ”besinningsfulla berättelsen” som skapar ”en nationell samling och mytisk gemenskap” har ersatts med en mer realistisk och pragmatisk tolkning av världsläget.355 I denna ledare avfärdas neutraliteten som en neutralitet mellan ideologier. En svensk neutralitet skulle värna svenska förhållanden. I det svenska ingår ett entydigt ställningstagande för demokrati och mot våldsideologier som nazism och kommunism. Man lägger grunden för ett språkbruk som satte likhetstecken mellan svenskt och demokratiskt, ett språkbruk som kom att spela en stor roll i den fortsatta debatten detta år och under resten av kriget. SAF försökte muta in den nationalistiska retoriken och använde den för sina egna demokratiska syften. Genom dessa språkliga
353 SL 1942:2, s. 31-32.
354 Johan Östling 2008, s. 22.
begreppsförskjutningar lade lärarna beslag på begrepp som tidigare varit förbehållna extremnationalister och tog udden av deras retorik.356
I den tredje ledaren från den 7 mars, under rubriken ”Mörkret tätnar över Norge”, förtydligades ytterligare vad SAF står för och att det var en lärarstrid som pågick i Norge. Opinionsarbetet för de norska lärarna hade nu kommit igång i det svenska samhället. I motsats till Folkskollärarförbundet och LR var det i SAF:s ledning som man drev den nya linjen och medlemmarna som accepterade den. Utvecklingen beskrevs i mycket direkta och entydiga ordalag, som ”Quislings försök att med våld tvinga det norska folket in under det nazistiska oket”, de vill ”nazifiera hela skolväsendet”. Ledaren avslutades med en hänvisning till det svenska beredskapsarbetet och neutralitetstänkandet. De norska lärarna ”ser till att den inre fronten i Norge inte sviktar”. Att agera som de norska lärarna gjorde var att agera i enlighet med den svenska neutralitetslinjen, och därigenom stärka den svenska beredskaps- och försvarsviljan.357
Det tog fyra år av världskrig och nio år av nazistiskt maktinnehav att komma fram till detta ställningstagande och det var utvecklingen i Norge som gjorde det möjligt. Hotet mot det lärarna uppfattades som ”de svenska värdena” blev nu så påtagligt och geografiskt närgånget, att det var möjligt att göra denna typ av uttalande även i ledarartikel i en lärartidning.
När den tredje ledaren publicerades den 28 mars hade deportationerna till Nordnorge inletts. De övriga förbunden blev tagna på sängen av utvecklingen och opinionen i Sverige. I SAF:s styrelse och tidningsredaktion hade man berett marken och den interna opinionen. Styrelsen publicerade ett uttalande den 22-24 mars som i starka ordalag tog avstånd från händelserna i Norge. Det var i detta läge ett naturligt steg att ta, och sågs som väl förankrat i den nu något förändrade lärar-identifikationen. Några negativa reaktioner i form av insändare eller brev till styrelsen tycks heller inte ha kommit. Inget finns i alla fall bevarat i det nogsamt ordnade förbundsarkivet. När uttalandet gjordes av centralstyrelsen för SAF den 22-24 mars, skedde detta i stor enighet, utan någon diskussion.
Sveriges lärare ha med beklagande och bestörtning tagit kännedom om de åtgärder som vidtagits mot de norska lärarna och med varmt deltagande följt deras kamp mot försök att förvandla norskt skolväsenden till ett instrument för folkets fostran till en livsåskådning, som är främmande för nordisk mentalitet. Centralstyrelsen för SAF ser med förvissning fram mot den dag, då det norska undervisningsväsendet kan ordnas på grunder, godtagna av det
356 I den extremnationalistiska argumentationen sattes begrepp som ”nordisk folkfrihet” och ”folkliga självstyret” i motsattsförhållande till den parlamentariska demokratin som ledde till ”klassdiktatur”, Rolf Torstendahl 1969, s. 97.
norska folket, och då det fruktbärande samarbetet mellan Nordens lärare kan återupptagas och utbyggas. 358
Även detta uttalande anknöt till ett svensk och nordiskt perspektiv och därmed till den egna läraridentiteten, som i uttalandet fick gå under benämningen ”nordisk mentalitet”, som ställdes i kontrast till den ”främmande livsåskådning” man klassificerade nazismen som.359
Den 18 april var det dags för nästa ledarkommentar: ”Norges lärare kämpar vidare”. Ledaren refererade till den svenska historien och jämförde Quisling med de tyska fogdarna i Sverige under Kalmarunionens tid på 1400-talet. De norska lärarna fick därmed spela rollen av en Engelbrekt eller Sten Sture. Argumentationsstrate-gierna och identifikationen blev allt mer nationalistiska, antagligen för att ta udden av den extremnationalistiska kritiken av förbundet.360 Ledaren den 2 maj 1942 hade rubriken ”Slavskeppet går”.361 Här gjordes den starkaste kommentaren hittills och kanske överhuvudtaget detta år, ord som ”uppskakande berättelser om djuriska grymheter, bestialiska dåd av allehanda slag, en tortyr som fullt kan jämföras med inkvisitionen i sina mest djävulska stunder.”362 Det onda stod i motsats till den svenska, lutherska frihetstraditionen. På nyhetsplats angreps inte bara Quisling utan även rikskommissarien Josef Terboven. Rubriksättningen var: ”Lärarna skall tvingas in under nazismens ok”. SAF och SL vågade nu gå ett steg längre och namnge motståndarna. Det rådde inget tvivel om vem som förorsakat konflikten, det var nazismen och den tyska ockupationsmakten som direkt pekades ut.
Den 9 maj publicerades ett gemensamt upprop från de fyra folkskollärar-organisationerna. Detta upprop var mildare formulerat än det uttalande SAF ensamt gjorde den 28 mars och avslutades med orden: ”Med djup sympati och varmt deltagande följer de svenska lärarna sina nordiska kollegers tappra kamp för en fri undervisning på nordisk grund”. Styrkan och skärpan låg i det faktum att en enad folkskollärarkår stod bakom. Rubriksättningen skiljde sig dock något åt vid publiceringen i de olika kårorganen. SAF:s mer kritiska linje kom till uttryck i SL: ”Svenska lärare protesterar mot behandlingen av norska kolleger.” När samma upprop publiceras i FT skedde detta med rubriken: ”Sympatiuttalande för Norges lärare”. SAF protesterade mot den tyska ockupationspolitiken, Folkskollärarför-bundet visade sympati med Norges lärare.363
Under hösten ebbade lärarstriden ut, utan att för den skull vara löst. De flesta deporterade lärarna fick dock återvända och lugnet var återställt på ytan. SAF och
SL fortsatte dock att bevaka händelseutvecklingen i Norge och de fortsatta försök
358 Centralstyrelseprotokoll 22/3-24/3 1942, SAF:s arkiv A2a vol.19 §5, TAM arkiv. 359 SL 1942:13, s. 287.
360 SL 1942:16, s. 448, Torstendahl 1969, s. 97.
361 Dessa lärare kom senare att betraktas som krigsfångar och all kontakt med dem blev straffbar, SL 1942:29, s. 895.
362 SL 1942:18, s. 537.
som gjordes att kuva lärarna. I en ledare den 14 november ställdes ånyo den svenska läraridentiteten mot hatets och våldets ideologi:
Det är därför oundgängligen nödvändigt, om inte ont skall bli än värre, att ungdomens ledare samlar sig omkring en radikal uppfostran till mellanfolklig fred. Väl vet vi, att de totalitära staterna har andra uppfostringsideal, men ska vi i framtiden få leva ett verkligt mänskligt liv med bibehållande av våra kulturella värden, då måste vi resa en bestämd front mot alla försök att militarisera ungdomen i våra skolor. Folkfredens fana måste i stället bli samlingstecken, om inte mänskligheten ska tvingas se fram mot ännu ett nytt krig.”364
Problematiken vidgades här utöver den norska horisonten, även om de flesta som läste denna ledare nog hade Norge i tankarna. ”Folkfredens fana” är ett uttryck som inte bara anspelade på en nationalistisk retorik, den förde tankarna till en kamp för freden. Och det är just detta kampmotiv som kom in i de svenska lärarnas argumentation. De svenska lärarna hade vid det här laget insett att det var en kamp som pågick och att det gällde att förhålla sig aktiv i denna kamp, om inte de nazistiska krafterna skulle ta över. Den norska lärarstriden skapade denna medvetenhet i delar av den svenska lärarkåren, som infogade denna kampanda i sin professionella identitet. Redan tidigare hade man varit medveten om att fredsfostran inte var något passivt och defensivt, men efter de norska lärarnas aktiva motstånd mot nazismen hade den falang av folkskollärarkåren som SAF och SL stod för blivit ännu mer aktiv och kampbenägen. Denna lärdom och förändring av läraridentifikationen skulle få en stor betydelse framöver.
Rapporteringen i LF 1942
LF rapporterade inte lika ofta och regelbundet om förhållandena i Norge som SL.
Detta kan till viss del förklaras med de betydligt mindre resurser denna tidning hade och ett väsentligt mindre format. Förhållningssättet till den norska lärarstriden påminde dock om SL:s sätt att skriva och argumentera; det var samma läraridenti-fikation som låg bakom och samma nazistiska hotbild som framställdes. Den inledande beskrivningen av förhållandena i Norge, som infördes i det första numret för året, är dessutom identiskt med den ledare som infördes i SL dagarna innan.365 De båda förbunden förberedde sina medlemmar på den stundande kampen i samma ordalag, det var en kamp mellan demokrati och nazism. I ledningen för SAF satt även en rad lärarinnor, bland annat Frida Härner och hennes efterträdare som ordförande för Folkskollärarinneförbundet Hildur Nygren. Denna personalunion mellan förbunden förklarar till en del varför sättet att argumentera var så likartat.
364 SL 1942:46, s. 1335-1336. 365 LF 1942:1, s. 2, SL 1942:1, s. 16.
Både Frida Härner och Hildur Nygren framträdde på ett mer personligt sätt i LF:s spalter 1942. Frida Härner gjorde det i ett öppet brev ”Till våra norska kolleger” den 18 mars, då hon framförde en personlig hyllning till de norska lärarna och den kamp hon menade att även de svenska lärarna stod för. Härner menade att de norska lärarna redan före kriget setts som föregångare och förebilder för den svenska lärarkåren i sitt arbete att skapa en modern demokratisk pedagogik, vilket förklarade att de inte gav upp så lätt inför ”en rörelse som ville likrikta skolan och hämma den fria demokratiska fostrargärningen”. De norska lärarinnorna fick stå som frontfigurer i en kamp som även inkluderade de demokratiska svenska läraridealen. Även den sittande ordföranden Nygren uttryckte sig personligt i en ledare i samband med folkskolans 100-årsjubileun i juni 1942. ”De underrättelser, som under våren nått oss från Norge, ställer vår egen privilegierade ställning i bjärtaste belysning” Till denna kulturbetraktelse länkade hon synen på demokrati och solidaritet:
Det gäller att bevara och vidarebefordra det urgamla svenska kulturarvet och att genom en sund demokratisk fostran dana den växande generationen till fullgoda samhällsmedborgare med öppen blick för såväl värdet av vår frihet och vårt oberoende samt vår nationella egenart som vårt ansvar gentemot andra folk, när nybyggnadsarbetets tid under fredliga förhållanden kommer.366
Fraserna ”Det urgamla svensk kulturarvet” och ”vår nationella egenart” visade på samma taktik som i SL:s argumentering: att lyfta fram ett nationalistiskt språkbruk och på det sättet framställa det demokratiska uppfostringsidealet som ursvenskt och urnordiskt i motsats till de främmande totalitära idealen.
Ett starkt avståndstagande från våld och ockupation i Norge gjordes i en ledare den 6 maj. I samma nummer publicerades även det gemensamma uppropet från folkskolans lärarorganisationer. Ledaren hade rubriken ”Ljusets riddarvakt”, en anspelning på den mycket nationalistiska sången ”Stå stark du ljusets riddarvakt”. Ledaren ville med rubriksättningen åter knyta an till en nationalistisk svensk och nordisk linje som hotades av Quisling och Terboven. Likt SAF och SL vågade LF måla upp hotet som nazistiskt:
En nazifiering av skolan med en ”ny anda” av stram livsföring och sträng disciplin, i syfte att fostra de unga till blind lydnad under statens och ledarens kommando, en anda av rashat, förer-avguderi och förföljelse av oliktänkande är vad de norska lärarna betackat sig för, när de vägrat medverka i denna nyordning.367
Under året publicerade LF flera artiklar som behandlade konflikten mellan demokrati och totalitärt tänkande och vikten av att aktivt arbeta för de demokratiska idealen. De var skrivna av utomstående, men med mycket klara ställningstaganden
366 LF 1942:23-24, s. 1. 367 LF 1942:18, s. 1.
för demokrati och de uppfostringsideal folkskolläraridentiteten stod för. I en artikel den 6 maj riktades en uppmaning till ett aktivt motstånd mot totalitära tendenser:
Men aldrig någonsin förr under sin livstid har man så känt behovet av att framhålla nödvändigheten av en fostran till hänsyn och aktning, till förtroende och samarbetsvilja gentemot dem vi möter i vårt dagliga liv och inför andra folk. [...] Det jag närmast tänker på är de i tal och press allt oftare uppdykande ansatserna till stämplande av vissa folk och raser såsom mindervärdiga. [...] Vi måste handla. Upprop och möten och tidningsdebatter är här inte det viktigaste. De kan kanske ha sitt värde genom att väcka uppmärksamhet på någon speciell företeelse. Det för oss lärare väsentliga är att i vårt arbete ta vara på alla de många, många tillfällen till att påverka värdefulla egenskaper och händelser som framträder hos olika folk, då man t.ex. läser deras historia och geografi.368
Åter en uppmaning till aktivism, ”vi måste handla”, och att inte passivt låta det totalitära tänkandet ta över. Denna svängning mot en mera aktiv syn på nödvändig-heten av att stå emot det nazistiska hotet med en medveten pedagogisk linje, gavs det ett prov på i en artikel den 14 oktober: ”Fostrar vår skola demokrater?”:
I våra dagars kamp mellan demokrati och diktatur har ungdomens uppfostran skjutits i förgrunden. [...] Skolorna i de totalitära staterna har på mycket kort tid ändrat karaktär. Ingenting lämnas åt sitt öde. Varje lärobok har lagts till rätta för att tjäna den rätta åskådningen, och varje ämne utnyttjas planmässigt. Det gäller att så tidigt som möjligt dressera de unga till trogna kamrater i den politiska kampen, ”likriktning”, ”underordning” och ”fanatisk lydnad” är målet. 369
Mot detta ställdes en demokratisk fostran. För detta krävdes kunskap och omdöme: ”En verklig demokrati kräver vidare att medborgarna kan bilda sig ett eget omdöme om saker och ting och inte kritiklöst anammar allt som bjuds.”
Rapporteringen i FT 1942
Folkskollärarförbundet hanterade den norska lärarstriden på ett radikalt annorlunda sätt än SAF och Folkskollärarinneförbundet. Den strikta fackliga linje jag skrivit om tidigare försökte förbundet hålla fast vid även detta år. Det betydde att man än mer fjärmade sig från den argumentation de övriga folkskollärarförbunden stod för. Detta ledde till en intern kritik från medlemmar och lokalavdelningar. SAF:s och Folkskollärarinneförbundets öppningsdrag i denna fråga var att öppet och ärligt både rapportera från och kommentera utvecklingen i Norge. Folkskollärarförbundet
368 LF 1942:18, s. 5. 369 LF 1942:41, s. 6-8.
valde en annan öppning. Den 14 mars, över två månader efter den första artikeln i