Två begrepp som flitigt återkommer i forskningen kring den västerländska synen på Ryssland/Sovjetunionen är förförståelse och förväntningar. Bakom dessa ligger föreställningen om en filosofisk geografi. Det sistnämnda begreppet lanserades av den amerikanska upplysningsresenären John Ledyard för att markera den filosofiska tankens gränser. Enligt historikern Larry Wolff uppfann upplysningsfilosoferna Östeuropa som en motpol för att klarare se sina egna tankemönster. Ryssland stod för det efterblivna och barbariska, Västeuropa för det framstegsvänliga och rationella. Det är en uppfinning som överlevt till våra dagar, särskilt i de kretsar som vill se sig som upplysningens arvtagare.109
Även forskningsfältet kring den svenska synen på Sovjetunionen laborerar med en filosofisk geografi och två motsatsbegrepp: den asiatiskt annorlunda respektive
den rationellt nytänkande. Betonas det första begreppet blir Sovjetunionen, likt det
tidigare Tsarryssland, antingen ett skrämmande barbariskt hot eller en lockande och spännande orientalisk utmaning. Läggs tonvikten på det senare begreppet blir Sovjetunionen snarare till ett rationellt framtidsoptimistiskt löfte. Detta begrepp kan naturligtvis även ses som ett revolutionärt och våldsamt hot. Ett ganska komplicerat spänningsfält med andra ord, med två motpoler som i sin tur kan tolkas i två olika riktningar, som hot eller löfte. Charlotte Tornbjer beskriver denna kluvenhet som två olika ”huvuddiskurser” om Sovjetunionen; en rationell och linjär utvecklings-optimistisk diskurs och en mer romantisk och nationell.110 Peter Westerlund beskriver fenomenet som ”två tankefigurer”. En bygger vidare på upplysningens rationella krav, den andra på romantikens nationella föreställnings-värld, där
108 Martin Estvall 2009, s. 243-244. 109 Larry Wolff 1994.
Ryssland förblir den sedan århundraden nationellt inbundne och annorlunda.111 Göran Leth benämner samma fenomen som ”stereotypen om det hopplöst underutvecklade Ryssland”, respektive ”narrativet om Sovjets snabba utveckling”.112 Tom Olsson gör en liknande analys. Han bygger sina resonemang på Larry Wolffs teorier som leder resonemangen tillbaka till upplysningsfilosofernas rationella syn på sig själva. När Voltaire och andra upplysningsfilosofer ”uppfann” Ryssland och Östeuropa som ”den andre”, uppfann de även sig själva, det ”upplysta Västeuropa”. Renässansens uppdelning mellan kulturen i Sydeuropa och barbariet i norr ersattes under upplysningstiden av ett öst-västligt tänkande, enligt dessa båda teoretiker. Romantiken och historievetenskapens framväxt under 1800-talet förstärkte denna öst-västliga dualism. Den västerländska utvecklingen från medeltid via renässans och upplysning var en rationell utvecklingslinje mot frihet, modernitet och rationalitet. Ryssland var inte med i denna utveckling utan kvar i ett ickeeuropeiskt barbari. Det synsätt, som enligt Olsson och Wolff uppstod under romantiken, hade likheter med upplysningstidens dualistiska synsätt, men med en starkare ingrediens av just romantik.113 Samma innehållsmässiga resonemang framförs även av andra forskare med varierande terminologi.114 Kristian Gerner påpekar att föreställningar om Ryssland som den ”asiatiskt andre” går långt tillbaka i tiden och behölls även efter revolutionen i breda svenska folklager, inte bara i högerradikala kretsar.115
För att få en ordning i denna begreppsflora väljer jag att kalla detta för kollektiva föreställningar om Ryssland/Sovjetunionen, den romantiska föreställningen och den rationella föreställningen. Frågan blir, var på skalan mellan hot och löfte lärarna befann sig.
Inom den svenska socialdemokratin fanns en liknande föreställning kring Sovjetunionen, som ”socialismus asiaticus”. Ledande socialdemokrater ansåg det vara omöjligt att genomföra en socialistisk revolution i ett så efterblivet land som Ryssland. Grunden för dessa resonemang var i princip desamma som de tidigare resonemang jag redovisat.116 Det bolsjevikiska styret i Ryssland kunde alltså avfärdas som vulgärt och våldsamt, dels för att revolutionen kom för tidigt, dels för att den ägde rum just i Ryssland. Genom detta misskrediterades socialismen. Bolsjevismen blev en fiende till, ja rentutav en antites, till den sanna frihetliga socialismen. Dessa tankar genomsyrade naturligtvis inte hela socialdemokratin och definitivt inte den vänstersocialistiska falang som bröt sig ur socialdemokratin 1917. Ledaren för socialdemokratiska partiet, Hjalmar Branting, förde dock denna typ av
111 Peter Westerlund 2001, s. 22-23. 112 Göran Leth 2005, s. 94-124.
113 Tom Olsson och Patrik Åker 2001, s. 10-11, Larry Wolff 1994. 114 Till exempel Martin Alm 2008, s. 143.
115 Kristian Gerner 1996, s. 307-310.
116 Håkan Blomqvist 2002, s. 6-14, Martin Alm 2008, s. 125-127, 131, 145, Lars Gogman 2002, s. 7.
resonemang och avfärdade det bolsjevikiska styret i Ryssland som ett ”fundamentalt omarxistiskt experiment”.117
Dessa tankar fanns även hos journalisten och den kommande ecklesiastik-ministern Arthur Engberg. Han skrev 1927 följande i huvudorganet Social-Demokraten: ”bolsjevismen är och förblir i vårt sociala klimat en främling med främlingsmärket outplånligt inristat på sin panna. Den är orientalisk i sin despotism. Orientalisk i sin dyrkan av våldet.”118 Den svenska folkskollärarkåren var under mellankrigstiden i stor utsträckning lierad med socialdemokratin, varför denna socialdemokratiska inställning till sovjetkommunismen är av visst intresse för min undersökning.119
Enligt Kristian Gerner utvecklades en egen berättargenre kring de tidiga svens-ka sovjetresenärernas reseskildringar. Den byggde på en i grunden positivistisk och objektivistisk verklighetsuppfattning. Det fanns en objektiv sovjetisk verklighet de ville skildra, vilket inte hindrade dem från att själva skriva ytterst subjektivt. Dessa resenärer menade, att blott det faktumet att skildringen var självupplevd borgade för objektiviteten. Skildringarna skulle visserligen vara balanserade och väl avvägda, men ytterst var det den fysiska närvaron på rysk jord som skapade en objektivitet i skildringen. I linje med detta avvisade de flesta resenärerna mer eller mindre tidigare skildringar. De ville själva göra sig en bild av förhållandena.120
Paul Hollander är en forskare som flitigt använder sig av begreppen förförståelse och förväntan och även betonar föreställningarna kring ”det romantiskt annorlunda”.121 Rent allmänt gör Hollander den reflektionen, att västerländska resenärer under 1900-talet ville se det exotiska och hade en tendens att överdriva upplevelserna i en positiv riktning. De ville bli imponerade av det annorlunda och bortsåg då gärna från skavanker och tolkade allt till det bästa.122 I det läget var det inte informationen i sig som var intressant, utan förförståelsen av den. Information kunde till och med bli till ett hinder för den kunskap och medvetenhet som byggdes upp kring utvecklingen i Sovjetunionen.123
Detta har till stor del att göra med en resignerad inställning i den västerländska intelligentian efter första världskriget. När dessa besökte Sovjetunionen hade de, enligt Hollander, med sig en känsla av att det sovjetiska samhället stod för något äkta, en autenticitet, i motsats till förljugenheten i väst. Paradoxalt nog såg många av dessa desillusionerade västerlänningar det ateistiska Sovjetunionen som ett mer
117 Social Demokraten 28/7 1921, se även 23/1 20, Peter Westerlund, 2001, s. 34.
118 Social-Demokraten 13/2 1927, Håkan Blomqvist 2001, s. 51-52, Håkan Blomqvist 2002, s. 6.
119 Se s. 53-54, 69.
120 Kristian Gerner 1996, s. 308-314. 121 Paul Hollander 1981, s. 28
122 Paul Hollander 1981, s. 4, 29-34, 108-109, se även Maria Nyman resonemang kring Rysslandsresenärernas berättelser, Maria Nyman 2013.
andligt land än det genommaterialiserade väst. Det faktum att den materiella standarden var högre i väst vändes snarare till en förebråelse, enligt Hollander.124
Ett exempel på denna hänförelse över den andliga utvecklingen i Sovjetunionen stod den amerikanska reformpedagogen John Dewey för. Han besökte landet på sommaren 1928 och återgav i sina skriverier en upplevelse av nästan religiös karaktär.125 Dewey var nu inte vilken besökare som helst. Han karaktäriseras av Anna Louise Strong som den amerikanska pedagog som satt störst avtryck i den sovjetiska skolan.126 Deweys resonemang är av stort intresse för min undersökning, då Deweys pedagogiska reformtankar hade slagit rot även i Sverige. Det finns alltså ett samband mellan den amerikanska reformpedagogiken, den reformpedagogiska rörelsen i Sverige och den pedagogiska utvecklingen i Sovjetunionen. Detta samband är av stort intresse för min undersökning.
Hollander lägger ett stort förklaringsvärde vid de sociala företeelserna, som enligt honom imponerade på besökarna. Han menar att västerlänningar tyckte sig se en ny avspänd atmosfär i Sovjet, skapad av det faktum att medborgarna hade en känsla av att äga samhället, gatorna och torgen. Med denna förförståelse tolkade de in mycket de egentligen inte hade stöd för i sina rationella iakttagelser.127 John Dewey beskriver denna mytiska atmosfär på följande sätt: ”The people go about as if some mighty and oppressive load had been removed, as if they were newly awakened to the consciousness of released energy.”128 Det fanns även en rädsla för, att på ett icke önskvärt sätt bli förknippade med reaktionära grupper i hemlandet, om rapporteringen blev alltför negativ.129
En forskare som mer betonar den rationella och tekniska sidan av utvecklingen i Sovjetunionen är David Caute. Det var enligt Caute arvet från upplysningen som de västerländska besökarna kände igen sig i när de besökte Sovjetunionen. Han kallade dessa västerlänningar för fellow travellers. De såg Sovjetunionen som en fortsättning på upplysningens rationalitet och sociala ingenjörskonst. I motsats till i väst hade Sovjetunionen en vilja att genomföra upplysningens ideal och implemen-tera detta i den praktiska politiken. Att detta stundtals skedde till vilket pris som helst, sågs inte alltid som något negativt, utan som nödvändigt. Dessa fellow travellers var positivt inställda till kommunismen i Sovjet, men inte alltid på hemmaplan, där andra spelregler skulle gälla än i en kommunistisk enpartistat. De var i mycket lite utsträckning medlemmar i ett kommunistparti, bara sympatisörer, just medresenärer på resan mot framtiden.130 Caute påpekar att det inte minst var framstegen på utbildningens område som imponerade på de västerländska
124 Paul Hollander 1981, s. 117-125. 125 John Dewey 1964, s. 105.
126 Anna Louise Strong 1924, s. 158, William W. Brickman 1964, s. 19. 127 Paul Hollander 1981, s. 109, 115.
128 John Dewey 1964, s. 45, Paul Hollander 1981, s. 128. 129 Paul Hollander 1981, s. 109-114.
besökarna. De lät sig hänföras av de fina mönsterskolor de såg, hur analfabetismen ”likviderades” och en rationell, framåtblickande kultur spirade.131 I min analys kommer jag därför att undersöka om inte de svenska lärarna i viss utsträckning var just fellow travellers.
Även Sylvia Margulies forskning bygger på dessa tankar om en desillusionerad intelligentia i väst som under den första tredjedelen av 1900-talet sökte frälsning i Sovjetunionen. Även hennes tes är att de kom för att se vad de ville se och att slutsatserna blev därefter.132
Förförståelsens och förväntningarnas makt över sinnena är alltså något jag måste förhålla mig till, när jag nu skall granska de svenska lärarnas syn på utvecklingen i Sovjetunionen och Tyskland. Hur förhöll sig lärarkåren till de två föreställningarna om Sovjetunionen? Med dessa utgångspunkter uppstår dock ett problem för mig. Tidigare har jag aviserat ett aktörsperspektiv i min analys och min filosofiska utgångspunkt är människans möjlighet att göra fria val. Om det är så att lärarkåren faller in i ett på förhand beskrivet mönster, vad händer då med det fria argumenterandet jag vill undersöka? Min utgångspunkt är fortfarande att de svenska lärarna, som tänkande individer, kunde dra sina egna slutsatser, men att de som sociala varelser var påverkade av sin omgivnings tolkningsmönster. Detta kan hjälpa oss att förstå och reda ut tankemönster och argumentationsstrategier. Det finns dock ingen allmängiltighet i dessa mönster. De är alla konstruerade företeelser för att bättre förstå och bena ut tankar och argument, inte absoluta kategorier. Det kommer att vara de argument och argumentationsstrategier jag hittar i källmaterialet som blir utgångspunkten för min analys. Frågan är var på skalan mellan rationalitet och romantik lärarna positionerade sig.
131 David Caute 1988, s. 65-66, ordet likviderades användes ofta för att beskriva den snabba alfabetiseringstakten.
Kapitel 3. Den svenska lärarkårens
professionella identitet
En viktig utgångspunkt för min analys är den professionella identitet lärarkåren succesivt utvecklade under 1800-talet senare del och 1900-talets första hälft och som spelade en stor roll för de ställningstaganden kåren gjorde. Den kan studeras, och har studerats, ur många synvinklar: ur ett traditionellt, om än något politiserat skolhistoriskt perspektiv, av historikerna och reformpedagogerna Åke Isling, Gunnar Richardson och Sixten Marklund, ur ett sociologiskt perspektiv av bland annat Sofia Persson och ur ett genusperspektiv av Christina Florin, Ulla Johansson och Göran Sparrlöf. Frågan har även berörts ur ett pedagogiskt och utbildnings-historiskt perspektiv av Kerstin Skog-Östlin, Johanna Ringarp eller Henrik Edgren och Esbjörn Larsson & Johan Prytz med flera.133
När det gäller att beskriva den process som leder fram till en professionell identitet är utgångspunkten ofta sociologisk eller psykologisk. Min utgångspunkt blir dock mer idéinriktad. De sociologiska och psykologiska mekanismerna lämnar jag till stor del därhän.
Den tyske historiedidaktikern Jörn Rüsen menar att identitet skapas när vi bearbetar vårt historiemedvetande i meningsskapande berättelser, särskilt när vi erinrar oss historiska minnen av normativ karaktär. Normativa händelser kan vara historiska händelser med en grundläggande, konstituerande funktion, i detta fall bildandet av lärarkollektiven eller stora förändringar på skolområdet. Det kan även vara händelser som skapar identitet på ett negativt sätt, något gruppen reagerar på hos andra grupper eller i samhällsutvecklingen i stort. Konfrontationen med en människo- eller samhällssyn som är helt främmande för de egna idealen är ett sådant exempel. Rüsen menar även att identitet kan förändras när gamla föreställningar ersätts med nya. Många gånger är det bearbetandet av dramatiska och krisartade händelser som leder till en förändring av identiteten. Jörn Rüsens resonemang kommer att bli en viktig utgångspunkt när jag skall ringa in den process som skapade en läraridentitet hos den svenska lärarkåren och vad som hände då den utmanades av nazism och kommunism.134
Lärarkåren var en skrivande och föreläsande kår som dokumenterade sina ställningstaganden väl: i den egna pressen, genom föreläsningar och bokutgivning
133 Relevant litteratur av dessa författare finns upptagna i litteraturförteckningen. 134 Jörn Rüsen 2001, s. 254-257.
om den egna historien och verksamheten. Genom denna historiserande själv-dokumentation har lärarna bidragit till att skapa en bild av sig själva. Inom ramen för denna avhandling finns inte utrymme att ge en fullständig beskrivning av denna självreflexion. Min utgångspunkt blir att ta fasta på och ringa in den idémässiga kärnan i lärarkårens identitet och självreflektion. Detta gör jag för att kunna förstå hur och varför lärarkåren reagerade som den gjorde på den nazistiska och kommunistiska utmaningen. Denna bakgrundsanalys kommer jag delvis att bygga på ett urval ur den textproduktion lärarkåren lämnat efter sig, men även på resultatet av de ovan angivna forskarnas arbeten. Jag har inga anspråk på att göra en heltäckande inventering av denna ganska stora vetenskapliga produktion, utan jag har gjort ett urval, i syfte att komma åt grunden för lärarkårens kollektiva identitet. Lärarna själva använde uttrycket ”kåranda” när de reflekterade över sin identitetsutveckling. Min utgångspunkt i denna avhandling är att denna kåranda/ identitet sönderfaller i tre delar: en professionaliserings- och avgränsnings-diskussion, en diskussion kring lärarens uppdrag och kall, och en diskussion kring bildning och pedagogik. När en yrkeskår skriver och berättar om sin identitet och sitt uppdrag visar den även på hur denna grupp vill bli uppfattad. Sociologen Catherine Kohler Riessman påpekar att en presenterad självbild säger oss något, inte bara om handlingar i det förflutna, utan även om författarens intentioner med sitt handlande och hur denne vill att omgivningen skall uppfatta och förstå dessa handlingar.135 Lärarnas självbild presenteras med en självsäkerhet och övertygande argumentation. Ur detta går det att dra slutsatsen att lärarkåren ville förmedla en bild av sig själv som just målmedveten och självsäker.
Uppbyggandet av en läraridentitet gjordes för att stärka den egna kåren professionellt. Det främsta mediet för detta var den lärarpress som tidigt upprättades, inte minst med just syfte att ena och stötta en lärarkår som var utspridd över hela landet. Sofia Persson uttrycker det som att lärarnas kårorgan blev ett ”strategiskt verktyg” för att bygga upp en ”kåridentitet”.136 Det var även genom att berätta om sig själva som lärarkåren ville sätta sig i respekt hos de grupper den såg som sina motståndare: kyrkan, bygdens storbönder och en ur lärarnas synvinkel snål statsmakt.
135 Catherine Cohler Riessman 1993, s. 19-20. 136 Sofia Persson 2008, s. 205.