Av tabell 9 på sidan 140 framgår, att FT knappast tog in några artiklar om Sovjetunionen efter 1934. Denna tystnad har många förklaringar. En förklaring är den förändring i strikt facklig riktning som Sverges Folkskollärarförbund genom-gick 1936. Utvecklingen i Sovjetunionen kom helt enkelt att ligga utanför det fackliga bevakningsområde som förbund och tidning prioriterade. Några artiklar bryter mönstret från övriga lärarpressen och blir därför extra intressant att analysera. En sådan artikel är en reseskildring gjord av författaren och DN-journalisten Gustaf Hellström. Han besökte Sovjetunionen 1937 tillsammans med tre andra svenska journalister från liberala och socialdemokratiska tidningar.560 De var särskilt inbjudna av ”utrikeskommissariatets pressavdelning”, så deras resa var troligen lika tillrättalagd som lärarresorna. Trots detta är det en helt annan bild av Sovjetunionen som skiner fram i Hellströms skildringar.561 Han beskrev visserligen de stora framsteg som gjorts, men även misären, hungern och bostadsbristen.562 Han ställde sig frågan om så mycket var vunnet i den sovjetiska utvecklingen, om modernismen var värd sitt pris.563 Martin Alm påpekar även att Hellström påverkades av de pågående Moskvarättegångarna och började skriva i en mer kritisk stil.564
När FT gav utrymme för Gustaf Hellström var det av naturliga skäl skolan som stod i fokus. Hellström besökte några av de institutioner som tidigare berörts i lärarskildringar. Hellström gav dock en mycket mer kritisk bild av exempelvis pionjärpalatset i Leningrad. Han såg igenom kulisserna och det han uppfattade som tillgjordhet. När lärarna i sina skildringar såg idel glada och optimistiska pionjärer och lärare, såg Hellström ett stort mått av hyckleri och dömde i stor utsträckning ut de glada ungdomarna som ”ögontjänare” som lärt sig en ”lönemoral” i form av beräknande underdånighet. Han konstaterade att det låg en ”inpyrd atmosfär av propaganda” över hela pionjärpalatset och gav inte speciellt mycket för verksamheten.565 Det är alltså en helt annan syn på sovjetisk skola och uppfostran som presenterades.
Varför gav då FT plats för denna kritiska skildring av Sovjetunionen, som så uppenbart stred mot tidigare skildringar i lärarpressen, och vilken auktoritet har artikeln? Charlotte Tornbjer påpekar att det 1937 inte längre gick att blunda för den terror och de utrensningar som skakade landet eller förklara bort dessa med den i 560 FT 1937:36, s. 17-18, Tornbjer 2008, s. 68 561 FT 1937:36, s. 17-18, Gustaf Hellström 1937. 562 Klas-Göran Karlsson 2008, s. 167. 563 Charlotte Tornbjer 2008, s. 92 564 Martin Alm 2005, s. 27.
565 FT 1937:36, s. 17-18, Tornbjer 2008, s. 92, 103, att det rörde sig om samma pionjärpalats råder det inget tvivel, då båda besökarna påpekar att det var inrymt i Alexander III och Maria Fjodorovnas före detta palats.
övrigt positiva utvecklingen i Sovjetunionen.566Även Sylvia Margulies påpekar detta och det faktum att åtskilliga utlänningar ställdes inför rätta och avrättades som spioner efter 1937. Detta gjorde att allt färre åkte till Sovjetunionen, och fram för allt valde färre västerlänningar att bosätta sig där.567 Kanske är det förklaringen till den mycket mera kritiska tonen i Hellströms skildringar. Min tolkning är att detta är en föraning om den omsvängning som kommer mot slutet av den undersöka perioden, då den ensidiga utopiska bilden av Sovjetunionen blir mer mångfasetterad. Det är främst i FT som denna omsvängning kan skönjas.
Även om Hellströms artikel inte kan ses som helt representativ, är den intressant som jämförelsematerial. Den säger något om den psykologi som omgärdar ett besök i ett främmande land, något som är av intresse för min fortsatta analys. Det är samma pionjärpalats i Leningrad som Gustaf Hellström och Margit Tunå besökte och båda gjorde sitt besök 1937. Betingelserna måste ha varit desamma.568 Ändå är berättelserna så helt olika. Tunå ser kreativitet och optimism, Hellström hyckleri och förställdhet. Olikheterna kan inte heller förklaras med olika politiska utgångspunkter, för mig veterligt var båda förankrade i en liberal samhälls- och människosyn och båda ville ge en objektiv skildring av vad de såg. Skillnaden är möjligen att Tunå var lärare och Hellström journalist, vilket gav dem olika referensramar. För Hellström betydde de politiska intentionerna mer, för Tunå var det uppfostringsstrategier som dominerade. Modernismen och drömmen om lyckolandet fanns säkert i bakgrunden hos dem båda, men Hellström läste in något mer i de uppsluppna barnens beteende och ställde andra frågor. Hellström gjorde till exempel en enkel källkritisk granskning av det siffermaterial han fick sig presenterat av den snabba utbyggnaden av barnomsorgen och fann att siffrorna helt enkelt inte gick ihop. Antalet barn översteg vida de platser i barnkrubborna som redovisades. Varför lärarna inte ens gjorde denna basala sifferkontroll visar igen på förvänt-ningarnas stora makt över tanken. I slutändan var det inte i första hand antalet ryska barn i barnkrubborna som var intressant, utan önskan att detta vore en realitet i Sverige.569
Det faktum att Hellströms reseskildring publicerades i det manliga lärarorganen FT och Tunås i LF, ger upphov till frågan om de kvinnliga folkskol-lärarna var mer positiva i sin granskning av denna typ av vetenskapliga upp-fostringsinstitut. Min sammantagna bedömning är att de kvinnliga lärarna var mer imponerade och hade en tendens att bortse från viktiga förklaringsaspekter av vad de såg och därigenom i större utsträckning föll för de sovjetiska värdarnas strategi,
566 Charlotte Tornbjer 2008, s. 92. 567 Sylvia Margulies 1968, s. 14.
568 Gustaf Hellström 1937, s. 142, LF 1937:35, s. 6.
569 Hellström hänvisar till den brittiska forskaren sir Walter Citrine, vars beräkningar ger vid handen att endast en åttondel av storstädernas barn kan ha fått plats barnkrubbor. Värdarna för besöket angav en betydligt högre siffra. Gustaf Hellström 1937, s. 138.
att visa upp det besökarna ville se och bombardera dem med så mycket siffermaterial att de inte hade en chans att kontrollera dem.
Pedagogikdocenten Wilhelm Sjöstrand fick ett stort utrymme i FT:s spalter 1944. I inte mindre än nio långa artiklar redogjorde han för utvecklingen i den sovjetiska, tyska, italienska och japanska skolan.570 Ett mycket intressant jämförelsematerial med andra ord. Sjöstrand hade visserligen ingen förankring i folkskollärarkretsen, han skrev helt utifrån den akademiska pedagogens perspektiv. Detta gör på ett plan jämförelsen mindre relevant. Vi får dock ett helhetsperspektiv på frågan som saknades i de kortsiktigt skrivna reseskildringarna.
Bakom Sjöstrands resonemang och argumenterande ligger en djup kunskap om ideologierna bakom skolsystemen. Hans analys bygger inte så mycket på en direkt erfaren, som på en inläst kunskap kring nazismens, fascismens, kommunismens och det auktoritära Japans tankar kring uppfostran och skola. Det blir en reflektion på ett helt annat plan än den direkta rapporteringen jag tidigare redogjort för. Det är varken spontana glädjerop över en utopisk utveckling eller oro över en icke önskvärd utveckling. Det är den eftertänksamme akademikerns reflektion över ett stort skriftligt källmaterial.
Enligt Sjöstrand är ”den självklara primärkällan” för att förstå den tyska pedagogiken Mein Kampf och andra ”aktstycken, avhandlingar, läroböcker och tid-skrifter”. Den sovjetiska skolan bedöms efter en rad teoretiker som Lenin, Bucharin och Popowitsch, samt officiella sovjetiska uttalanden. I analysen av den italienska skolan spelar Giovanni Gentiles pedagogiska ideal från 1920-talet en stor roll.
Reformpedagogiken är utgångspunkten för Sjöstrands resonemang, men det är inte ett entusiastiskt igenkännande. Hans analys går vidare och tar sin utgångspunkt i den bakomliggande ideologiska strävan att nydana samhället. Han försöker förstå varför den sovjetiska, tyska, italienska och japanska skolan omdanades och vilken roll reformpedagogiken spelade i denna process. Sjöstrand ger därmed en radikalt annorlunda tolkning av varför man anammade aktivitetspedagogik och skolornas självstyre. För Sovjetunionens vidkommande menar Sjöstrand att reform-pedagogiken anammades för att kontrollera lärarna, som till stora delen var skolade i en förrevolutionär borgerlig ideologi och därför politiskt opålitliga. Genom att ge de mer politiskt rättrogna eleverna och de kommunistiska ungdomsorganisationerna ett avgörande inflytande på skolarbetets upplägg kunde den politiskt opålitliga lärarkåren kontrolleras. ”Det var därför som parti- och komsomolmedlemmarna engagerades i administrationen. Fick göra upp kursplaner, sammankalla fakultets-sammanträden, utdela stipendier o.s.v.”571 Den västerländska reformpedagogiken användes för att kontrollera, inte för att frigöra, enligt Sjöstrand. Det finns alltså inget utopiskt över Sjöstrands beskrivning av den pedagogiska utvecklingen i
570 FT 1944:12, s. 11-12, FT 1944:13 s. 9, (om Sovjet), FT 1944:14, 15-16, 18, 20 (om Tyskland), FT 1944:22, 23 (om Italien), FT 1944:26 (om Japan). Sjöstrand var akademiker och fick efter kriget en professur i pedagogik vid Uppsala universitet. 571 FT 1944:13, s. 10.
Sovjetunionen, snarare ett konstaterande av en medveten och systematisk utveckling mot ett marxistiskt skolsystem, med få likheter med det västerländska. Det var den sovjetiska respektive nationalsocialistiska människan som skulle skapas och då fick reformpedagogiska metoder användas trots att man i grund och botten föraktade dessa liberala borgerliga metoder.
För Tysklands vidkommande konstaterar Sjöstrand att mycket av de teorier som låg bakom den nationalsocialistiska skolan påminner om reformpedagogiken. ”Då man läser detta [nazistiska utbildningsideologi] märker man till sin förvåning, att tanken inte utan skäl går till Rousseau och ’den nya skolan’. Men vid närmare besinnande ser man klarare och finner likheterna endast skenbara”. Det Sjöstrand refererar till är karaktärsdanande tankar, att se människan som en helhet, där även förstånd och fysisk aktivitet har en plats i undervisningen. Sjöstrand påpekar dock, att fenomen som ”självverksamhet och anknytning till elevens konkreta erfarenhet” mer är slagord än något reellt i den nationalsocialistiska uppfostringsstrategin. Sjöstrand avfärdar därmed den nationalsocialistiska uppfostringspolitiken.572 På samma sätt dömer han ut den sovjetiska skolan. I båda fallen handlar det om att forma eleverna efter en fast ideologisk mall, inte att frigöra individen på det sätt reformpedagogiken var avsedd för i väst.
Sjöstrand menar att det reformpedagogiska stadiet blev kort i Sovjetunionen. Det ersattes snart med en mer renlärig marxistisk skolpolitik, med syftet att skapa den sovjetiska människan, fri från borgerlig individualism och, som en del av det socialistiska kollektivet, inriktad på arbete och produktion. Här gör han en jämförelse med det nazistiska Tyskland och sätter på det sättet upp båda dessa ideologier på samma nivå. Sjöstrand ger därmed en ny förklaring till omsvängningarna i den sovjetiska skolan i början av 1930-talet.
Det kommunistiska partiets eget uttalande från 1932 bekräftar riktigheten av den ståndpunkten som ovan framförts beträffande ’den nya skolans’ ställning i Sovjet-Ryssland. Man hade faktiskt använd den som ett lämpligt medel i den revolutionära utvecklingen. Så snart man kommit därhän att intelligentian omskolats eller helt nybildats i proletär riktning och förhållandena gav anledning därtill, vände man ryggen åt allt vad frihets- och reformpedagogik hette. När instrumentet inte längre var till nytta utan blivit mer eller mindre obehövligt, la man det naturligt åt sidan. 573
Det finns alltså klara likheter i dessa artiklar. Sjöstrand målar först upp de reformpedagogiska tankar som fanns i den nazistiska, fascistiska, kommunistiska och japanska skolan. Han redogör sedan för hur dessa reformpedagogiska ideal sakta men säkert får ge vika för en auktoritär fostran till lydiga undersåtar och soldater.
572 FT 1944:18, s. 11. 573 FT 1944:13, s. 11.
Varför publicerade då FT och Folkskollärarförbundet denna artikelserie under detta sista krigsår? Hur förhöll sig detta förbund till den tes Sjöstrand drev? Publicerandet av nio långa artiklar med ett och samma budskap kan inte ha skett av en slump. Det kan inte finnas annat än ideologiska skäl till detta. Det är ett uttryck för att de gemensamma idealen och den kollektiva identiteten förändrats. Sammantaget är artikelserien ett tydligt avståndstagande från nazistiska, kommunistiska och fascistiska uppfostringsmetoder som de framstod 1944. Någon utopisk beundran för Sovjetunionen fanns det inte längre några spår av. De kollektivistiska dragen i samtliga fyra länders uppfostringssystem lyfts fram med klara politiska undertoner. Denna analys av utvecklingen i Sovjetunionen och den uttalade jämförelsen med de tyska och italienska utbildningssystemen säger oss något om utvecklingen. 1944 hade förväntningarna mognat till en erfarenhet och då falnade entusiasmen och de utopiska tankarna kring Sovjetunionen. Jag ser denna artikelserie som en föraning av efterkrigstidens mer kritiska och dystopiska syn på Sovjetunionen. Dessa tankar kommer jag att utveckla i komparationskapitlet.