Innan jag ger mig på en sammanfattande analys av komparationen, skall jag presentera en mer djuplodande jämförelse mellan två reseskildringar, en till Tyskland 1936 och en till Sovjetunionen på sommaren 1939. De genomfördes av två folkskollärare. Sovjetresenären, Ture Ericsson, var visserligen lärare på Linköpings folkskollärarseminarium och Tysklandsresenären, Erik Theander, överlärare i Stockholm, men de hade båda tjänstgjort som folkskollärare och uppvisade båda en stark folkskolläraridentitet. Gemensam för dem var att de båda var knutna till SL och därmed till SAF. De var båda två utvalda som stipendiater och skrev tre artiklar vardera om erfarenheterna från sina resor.682 Förutsättningarna för dem var desamma. De hade samma ambitioner att ge en heltäckande beskrivning av förändringarna i de båda ländernas utbildningssystem. Båda artiklarna ville ge en saklig men även kommenterande beskrivning. Förutsättningarna måste därför anses goda för en jämförelse.
I min analyserande jämförelse kommer jag i första hand att använda mig av Toulmins modell för argumentationsanalys, men även beröra de övriga analys-medlen jag redovisat. Toulmins argumentationsanalysmodell utgår ifrån ett faktatillstånd, ett sakläge med ett antal påståenden. Inledningsvis skall jag ringa in detta faktatillstånd i de båda artiklarna och jämföra dessa. Theanders artiklar har jag redan använt mig av i min argumentation på sidorna 80-85. Sedan skall jag renodla ett antal av de slutsatser författarna drar och även här jämföra dem med varandra. Det är här den stora komparationen kommer.
Faktatillståndet liknar varandra till stor del. De slutsatser de drar av detta är dock särskiljande. För att backa upp slutsatserna används ett antal stödargument. Dessa är av stort intresse för mig, här avslöjas de ideologiska ställningstagandena. Stödargumenten utmanas av ett antal vederläggningar och det uppstår en dialog mellan stödargumenten och vederläggningarna.
Theander redogör grundligt, neutralt och objektivt i faktatillståndet för läget i den tyska skolan, för ”de nationalsocialistiska idéerna beträffande uppfostran”, med inriktning på tre områden. 1. ”uppfostran till medveten insikt i rasbiologi och rashygien” 2. Fysisk fostran 3. Politisk och social skolning. Faktatillståndet för Ericssons del kan sammanfattas med den rubrik Ericsson satte på sin artikelserie: ”optimismens land”, framåtandan som råder trots de dåliga förutsättningarna för den sovjetiska skolan. Ericsson påpekar visserligen att de reformpedagogiska strävandena från 1920-talet till stor del är borta och att den enhetliga arbetsskolan knappast finns kvar.
Den slutsats Theander drar rör främst det faktum att det tyska uppfostrings-väsendet radikalt förändrats i en riktning som fjärmar det från resten av Västeuropa.
682 SL 1938:22, s. 644, Lövgren gör ytterligare två inlägg om Sovjetunionen, FT 1938:49, s. 11-12, FT 1944:22, s. 22.
Det är ett radikalt brott som sker. Tysk skola slår in på en särväg, där ensidig fysisk karaktärsfostran helt får dominera. Tusen år av europeisk intellektuell tradition motas bort till förmån för en kropps- och krigarkultur. I förlängningen finns slutsatsen att den tyska skolan fjärmas från den svenska. En styrkemarkör för argumentationens relevans är att denna stärker ”kärleken till vårt eget fria demokratiska undervisningsväsende med personlighetsgestaltning som det centrala i arbetet”, vilket även kan betraktas som ett stödargument. En dikotomi uppstår. Den svenska nyhumanistiska och kantianska traditionen ställs mot den tyska ”nyordningen”.
Det som styr Ericssons slutsatser är metoderna för skolutvecklingen. Han är kritisk till att 1920-talets enhetliga arbetsskola övergivits och att det kvantitativa, mätbara, helt får styra skolverksamheten. Starkast är Ericssons kritik när denna utveckling drivit fram en tävlingsanda, så att duktiga elever och lärare får pris och lyfts fram. Denna kritik får dock inte överskugga den positiva grundtonen i denna beskrivning av optimismens land. Det är en utveckling och en rörelse som beskrivs. De dåliga förutsättningarna som rådde 1917 och de stora framsteg som gjorts ser han som det helt överskuggande. Många ordvändningar i texten tyder på detta.
De stödargument som används av Theander berör främst konsekvenserna av det brott i den tyska utvecklingen som presenteras i slutsatserna. Det är en mycket kritisk underton i stödargumenten. En varning till Tyskland. De överger tusen år av rationell positiv utveckling. Besvikelsen över att den tyska skolan på detta sätt radikalt ändrar riktning får konsekvenser för det svenska ställningstagandet. Kärleken till den svenska skolan ökar. I förlängningen av denna stödargumentation ligger ett avståndstagande från den tyska skolan. I stödargumentationen går det att spåra ett ideologiskt ställningstagande. Omgestaltningen av undervisningsväsendet i Tyskland inte bara fjärmar den tyska skolan från den svenska, den visar på en ideologisk förskjutning som ställer den tyska skolan i ett motsatsförhållande till den demokratiska svenska skolan. Denna stödargumentation är så entydig att det inte finns plats för några vederläggningar. En liten tillstymmelse till vederläggning och dialog utgörs av påpekandet av den fysiska drillen kan få vissa socialhygieniska effekter. I slutändan spelar denna vederläggning dock ingen roll.
Ericssons artikel är minst lika kritisk till utvecklingen i den sovjetiska skolan, men stödargumenten för detta skiljer sig från Theanders. Det är inte ett avståndstagande från hela skolutvecklingen, som i det tyska fallet. Ericssons stödargument är snarare att utvecklingen nog kan ändras med tiden. De grundläggande förändringarna som genomfördes på 1920-talet finns kvar, även om de för tillfället är undanskuffade av praktiska skäl. Det är optimismen och framåt-skridandet som fortfarande dominerar. För Ericsson är den sovjetiska skolan trots allt fortfarande ett gott exempel som pekar hän mot framtiden. Detta i kontrast till Theanders stödargument som frågar sig om utvecklingen i den tyska skolan ”bör betecknas som en episod eller epok”. Han hoppas på det förstnämnda, men av stödargumenten framgår det dock att han snarare tror att nazisternas skola är början på en ny epok.
Båda författarna ser in i framtidens land, Ericsson med optimism och förtröstan, Theander med bävan och oro. Theander skriver klart ut att utvecklingen i Tyskland är ett hot mot den svenska skolan och att det gäller att skydda ”vårt eget fria demokratiska undervisningsväsen”. Ericssons stödargumentering går snarare ut på att den sovjetiska skolan har framtiden för sig och kommer att visa vägen även för den svenska skolan, ett samhälle där ”freden härskar ostörd”. Visserligen är det sovjetiska samhället ”olikt allt vad vi är vana vid, men ändock med många sympatiska drag”. Detta är en antydan till en vederläggning av de positiva stödargumenten som dock snart förhandlas bort med hjälp av den romantiska föreställningen om Ryssland. I artikeln som helhet är det dock den rationella optimistiska föreställningen som helt dominerar. Det sovjetiska samhället ses som en förebild, just på grund av den optimism den sprider: ”optimismen, en tro på människan och hennes möjligheter, som synes oss blaserade och resignerade västerlänningar barnsligt naiv, men som är uppfriskande att stifta bekantskap med.” Dessa båda personers sätt att argumentera faller väl in det mönster jag redogjort för i tidigare kapitel. Theanders tre artiklar är skrivna på ett sådant sätt att det står helt klart hur hans förförståelse kring den tyska skolan och den tyska samhällsutvecklingen såg ut. Han presenterar nazismens propaganda som så stark att det gäller ”att intaga en viss beredskapsinställning, så att en värdeprövning av nazismens idéer kan ske med kallt huvud och oförvillat omdöme, innan man hunnit omtöcknas av propagandans ångande atmosfär.” Theanders ståndpunkt var ganska klar redan innan han besökte landet och eventuell kognitiv dissonans avleddes lätt. I förförståelsen ingick även en stark tro på den svenska skolans förträfflighet. Han åkte med andra ord till Tyskland för att studera ett avskräckande exempel. Genom att se det avskräckande tyska exemplet växer kärleken till den svenska demokratiska skolan. Det fanns ingen kognitiv dissonans vare sig före, under eller efter resan. Han viste vad han skulle leta efter och vilken roll den nya tyska skolan spelade i hans tankevärld. Därmed görs även ett underförstått uttalande om den tyska nyordningen i stort, det vill säga ett avståndstagande gentemot nazismen som ideologi. Det är inget sökande efter något spännande och nytt i Theanders skildring, vilket var fallet för Ericsson. Hans förväntningar faller till största del in i den rationella föreställningen om Sovjetunionen, som ett optimistiskt framtidshopp. Under resan gång uppstår en viss kognitiv dissonans som hanteras med hjälp av den romantiska föreställningen. Det gamla bagaget från tsartiden blir till en ursäkt för bakslagen. Theander ser nyordningens skola i Tyskland som ett hot mot den demokratiska svenska skolan. Ericsson ser däremot den nyordnade sovjetiska skolan som en möjlig inspiration, trots de brister som finns. Den svenska skolan är måttstocken för dem båda.
Theander sätter även in den svenska utbildningstraditionen i en större västerländsk kontext, det jag tidigare har sammanfattat som en blandning av nyhumanism och medborgarfostran. Det tyska nazistiska exemplet strider helt mot dessa ideal, vare sig nazismen är en tillfällig episod eller en längre epok. Det viktiga är att ha en motståndskraft mot denna nyordning.
Ericsson hänvisar inte explicit till den egna svenska traditionen, men i sina positiva utlåtanden om den sovjetiska utvecklingen går det ändå att skönja några så-dana drag: rationaliteten, optimismen, framstegstanken och progressiv individ-inriktad aktivitetspedagogik. I huvudsak försvinner Ericssons kognitiva dissonans när han tar fasta på dessa begrepp, som han trots allt ser som grunden för den nya sovjetiska skolan, trots bakslagen under 1930-talet. Det sovjetiska experimentet stöder och blir till och med till ett positivt exempel för den svenska skol-utvecklingen. Detta syns klart när Ericsson relaterar den människosyn han tycker sig se i den sovjetiska enhetliga arbetsskolan till en ”en modifierad Daltonplan”.683
Det kan tyckas som att dessa båda folkskollärare står ideologiskt långt ifrån varandra. Det beror till stor del på valet av perspektiv i iakttagelserna. Theander har en klart ideologisk utgångspunkt i sina slutsatser om det nya Tyskland. Han är väl inläst på förhållandena. Nazismen står som en klar motpol i Theanders resonemang. Den ideologiska grundsyn som växer fram hos Theander blir därför antinazistisk. Han positionsbestämmer sig på ett konsekvent och entydigt sätt.
Ericsson har inte en lika klar ideologisk utgångspunkt i sina slutsatser, utan en pedagogisk. Det är reformpedagogiken med dess politiska implikationer han står för. Han speglar alltså sina iakttagelser i lärarkårens ideal. Den kommunistiska ramen för det sovjetiska samhället blir aldrig till ett studieobjekt för Ericsson, på det sätt som det nazistiska tyska samhället blir för Theander. Det går därför inte att läsa ut så mycket av Ericssons egna idémässiga ställningstaganden. Han faller därmed väl in i den bild av folkskollärarkåren som jag redan presenterat. Pedagogiska reformer förnyar inte bara skolan utan även samhället. Då spelar det auktoritära sovjetiska samhällssystemet ingen större roll. Det viktigaste är den rationella optimistiska inriktningen på samhällsutvecklingen och den finns under ytan i det sovjetiska samhället. Moderniteten är stark i Ericssons argumentationsstrategier.
Theander inte bara presenterar en dystopi, han har en förmåga att prognostisera nazismen på ett sätt som stämmer väl överens med eftervärldens dom över det nazistiska Tyskland.684 Ericssons prognostisering är en utopi som allmänt kom att krackelera efter 1945, även om den fick en viss renässans på 1960-talet.685 Dystopi i ena fallet och en utopi i det andra och två helt olika prognosvärden. För att förstå detta tar jag hjälp av Toulmins analysmodell. Det har till stor del att göra med var i argumentationskedjan de utopiska respektive dystopiska argumenten kommer in. I Ericssons fall planteras utopin redan i faktatillståndet. Han låser därmed fast hela skildringen i en utopisk riktning. Slutsatserna blir utopiska och på detta biter inte några stödargument. Argumentationen blir ensidigt inriktad på att understödja den utopiska rubrik han ger den första artikeln: ”skolan i optimismens land”. Han definierar redan från början vad Sovjetunionen är. Det gör inte Theander.
683 SL 1939:38, s. 1093. 684 Johan Östling 2008.
Rubriksättningen i hans första artikel är mer kartläggande och försiktig: ”Nytyska uppfostringslinjer”. Han bygger inte in en dystopi redan i faktatillståndet, de kommer först i slutsatserna. Det är ett mer tentativt sätt att nalkas det han senare målar upp som ett nazistiskt hot mot de värden han själv står för. Ericsson kommer aldrig dithän i sina slutsatser. De styrs av det utopiska anslaget i faktatillståndet. Inte ens i de underförstådda stödargumenten går det att spåra något som slår hål på utopin. Vid de mer pathosbetonade stegen i stödargumentationen, där auktoritet och motivation för argumenten prövas, är Ericsson låst av sitt utopiska anslag. Theander kan mer fritt använda sin egen svenska läraridentitet för att måla upp nazismen som ett hot.