Fredsfrågan var en ingrediens i läraridentiteten som kom att spela en stor roll i argumentationen mot nazism och kommunism. Fredsrörelsen insåg tidigt att det var skola och undervisning som var allra viktigast, om Europa skulle vinnas för fredstanken. Inga-Britta Melin påpekar att redan vid fredsrörelsens tillkomst i slutet av 1800-talet inskärptes behovet av fredsutbildning och den centrala roll skolorna spelade för detta. När Sveriges kvinnliga fredsförbund (SKF) bildades 1898 skrevs det in i programförklaringen att fostran och utbildning var medel att uppnå en fredligare värld. En pedagogisk sektion inrättades, som skulle påverka undervisningen i skolan och uppfostran i hemmen. SKF:s program innehöll konkreta förslag om direkt fredsundervisning i skolorna och anvisningar gavs för hur skolornas fredsdag skulle anordnas.207
Bland fredsrörelsens grundare återfanns även många lärare. Svenska freds- och skiljedomsföreningen bildades den 2 april 1883 av ett antal liberala riksdagsmän, däribland Fridtjuv Berg.208 Enligt Melin var det först sedan en folkskollärare tagit över som ordförande 1888 som föreningen räddades och breddades utöver riksdags-männens krets, en breddning som kom att inkludera lärarkåren i särskilt hög grad.209 Från 1890-talet blev det främst kvinnorörelsen som kom att driva fredsfrågor. Därigenom var det främst bland de kvinnliga lärarorganisationerna som fredsfrågan på allvar slog rot, något som kom att visa sig även under den undersökta perioden. Folkskollärarinneförbundets identifikation är av särskilt intresse, även om det var inom ett annat lärarkollektiv som fredsfrågan var särskilt dominerande, nämligen hos ämneslärarinnorna. Dessa utbildades vid det kungliga högre lärarinne-seminariet i Stockholm och på mindre privata lärarinneseminarier.210 De flesta ledande gestalter inom fredsrörelsen i Sverige var utbildade på ett lärarinne-seminarium.211 Ämneslärarinnornas fredsengagemang kom att spela en stor roll även för de kvinnliga folkskollärarna. De ledande ämneslärarinnorna ingick i ett nätverk med förgreningar till den frisinnade rörelsen, socialdemokratin, kvinno-rörelsen och andra tongivande kvinnogrupper som Fogelstagruppen och Kvinnliga
207 Inga-Britta Melin 1999, s. 82-83, 90-91. 208 Inga-Britta Melin 1999, s. 54.
209 Inga-Britta Melin 1999, s. 63.
210 Det var främst för att täcka flickskolornas behov som dessa seminarier upprättades, Inger Ekbom 1991, s. 172, Christina Florin 1987.
medborgarskolan. I detta nätverk ingick även Folkskollärarinneförbundets ledande personer. Ett exempel på detta är ordföranden under åren 1932-1941, Frida Härner. Hon florerade i stort sett i alla fredsorganisationer som fanns i Sverige under mellankrigstiden. Hon var styrelseledamot i en rad av dem: Svenska skolornas fredsförening, den svenska sektionen av Världssamling för fred, aktiv medlem i Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet och Nordiska lärares fredsförening. Hon var med att organisera Kvinnornas vapenlösa uppror mot krig 1935212 och var en ivrig föreläsare om fredssaken i de mest skilda sammanhang. Hon deltog i en mängd fredskonferenser och kurser, bland annat de som gavs på Fogelsta och skrev regelbundet om dessa kurser i LF. Samtidigt var hon en oomstridd ledare för Folkskollärarinneförbundet och lika oomstridd vice ordförande för SAF.213 Det finns i källmaterialet inget som tyder på att kritik riktades mot hennes pacifistiska engagemang och att hon drog in folkskollärarrörelsen så aktivt i fredsarbetet. När hon fyllde 60 år hyllades hon tvärtom i LF på ett översvallande sätt. Härner betydde mer än någon annan för att fredstanken blev en stor del av läraridentifikationen under mellankrigstiden.214 Förutom Frida Härners betydelse som ordförande, kan även nämnas Ulla Alm, redaktören för LF åren 1935-43, aktiv i Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet och i Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget 1935, där hon var sekreterare i arbetsutskottet för opinionsmötet Kvinnornas representantmöte Ned med vapen i alla länder, den 1 september 1935.215 Även Folkskollärarinneförbundets sekreterare på 1930-talet Hanna Wanngård var en aktiv fredskämpe.216
En annan förbindelselänk mellan fredsrörelsen och Folkskollärarinneförbundet utgjordes av syskonen Honorine och Carin Hermelin. Honorine var utbildad ämneslärarinna och rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelsta. Carin var redaktör för Tidevarv 1926-36 och Fogelsta förbundets tidning 1944-1974, aktiv i både Kvinnliga medborgarskolan och Folkskollärarinneförbundet, 1947 blev hon redaktionssekreterare för Folkskollärarinnornas tidning. Dessa systrars myckna
212 Kallades även för ”Kvinnornas resning mot kriget” och mynnade ut i ”Kvinnornas representantmöte ’Ned med vapnen i alla länder’ ”. Det organiserades av Tidevarv och Fogelstagruppen, Tidevarv 1935:20, s. 1, 4, Tidevarv 1935:31, s.1, 2.
213 SL 1938:49, s.1344, SL 1939:10, s. 299, SAF:s arkiv VU 16 mars 1938 §12, VU den 28 april 38, VU den 8 mars 39, TAM arkiv.
214 I en ledarartikel i LF den 21 juni 1939 karaktäriseras hennes ledarstil på följande sätt: ”[…] vår Frida Härner, visar att det här är frågan om en ledare av helt annat slag än den Führertyp, som för närvarande är så modern i Europa: den högmodigt över mängdens huvuden tronande Führern, som dikterar folket sin vilja och avgör vilka åsikter, som det är massan tillåtet att hysa eller ej. För Frida Härner framstår friheten i tänkesättet som den enda bärkraftiga grunden för mänskligt samarbete”, LF 1939:25, s. 1.
215 Svenska folkskolans historia, band V, s. 391, Irene Andersson 2001 s. 316, s. 219. 216 Svenska folkskolans historia, band V, s. 375, Irene Andersson 2001, s. 316.
skriverier i Folkskollärarinneförbundets tidningar bidrog till att göra fredsfrågan till en aktiv del i detta förbunds ideal och identitet.217
Nu var det ingen självklarhet att en kvinna eller kvinnoorganisation i Sverige skulle orientera sig mot det pacifistiska hållet. Tvärtom konstaterar Kjell Östberg, att det var fler svenska kvinnor engagerade i försvarsvänliga organisationer än i fredsorganisationer fram till andra världskriget. Dessa försvarsvänliga kvinnor spelade en minst lika stor roll i kvinnorörelsen som de fredsvänliga.218
Fredssaken spelade en stor roll när läraridentiteten och de nazistiska och kommunistiska ideologierna på allvar möttes.219 Ingredienserna i den nazistiska och sovjetkommunistiska förkunnelsen som man särskilt lyfte fram som oförenliga med det egna idealen, var synen på militärfostran och förhärligandet av våld och krig i undervisning och undervisningsmaterial.
En förutsättning för att fredsfostran skulle få en så central plats i lärar-identiteten var naturligtvis de bildningsideal och den människosyn som fanns där. De nyhumanistiska idealen tolkades i pacifistisk riktning och även medborgarfostran fick en mycket pacifistisk och individualistisk uttolkning. Det var elevens kreativa och andliga sida som skulle få blomma ut, inte en kollektivistisk massuggestion, som blev det begrepp som sattes i motsatsförhållande till freds-fostran. En annan viktig ingrediens i fredsfostran var den kristna etiken, som tolkades i en nästan pacifistisk riktning av folkskollärarkåren. Detta hade även stöd av 1919 års undervisningsplan, där just den bibliska etiken, inte den lutherska dogmatiken, skulle utgör grunden för folkskolans fostran.220
Under mellankrigstiden bildades det en rad fredsorganisationer med inriktning mot skolan. Svenska skolornas fredsförening var den viktigaste. Andra var Nordiska lärares fredsförbund och Stiftelsen fredshögskolan. Alla dessa organisationer påverkade läraridentifikationen och alla folkskollärarförbund samarbetade med dem i varierande grad. SAF och Folkskollärarinneförbundet var medlemsorganisation i den svenska sektionen av Världssamling för fred.221 SAF var även en av medlems-organisationerna i Stiftelsen Fredshögskolan.222 LR hade dock inget samröre med någon av föreningarna. Det hindrade inte att det fanns åtskilliga läroverkslärare i ledningen för samtliga dessa skolinriktade fredsföreningar.
217http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/kvinnotidskrifter/biografier/hermelin_carin.xml (20 oktober 2015), Lena Eskilsson 1986, s. 216.
218 Kjell Östberg, 1991, s. 34-41, Irene Andersson 2001, s. 23, 44. 219 Klas Åmark 2011, s. 75.
220 Undervisningsplan för rikets folkskolor 1919, s. 2581-2591, 2668, Svenska folkskolans historia, band IV, s. 440-445, Den svenska folkskolan 100 år, s. 51.
221 VU 17 november 1936, §6, centralstyrelseprotokoll den 3-7 jan 1938, §79, VU 16 mars 1938, §12, VU den 28 april 38 §10, centralstyrelsprotokoll 3-7/1 1941, §101, SAF:s arkiv, TAM arkiv.
Både de manliga och kvinnliga folkskollärarna undvek dock en orealistisk bild av fredsengagemanget och konstaterade att unga människor hade en stark dragningskraft till en kollektivistisk våldsdyrkan. Detta faktum användes som ett starkt argument för nödvändigheten av en aktiv fredsundervisning som en motvikt till denna våldsdyrkan.223 Även SAF och dess tidning SL engagerade sig för freds-saken. Det kan delvis bero på att Frida Härner under många år var föreningens vice ordförande, men även på att rad manliga folkskollärare var aktiv engagerade i fredssaken, bland annat två av förbundets ordförande under många år, Emil Eljas
och Leander Wallerius.224 Att SAF kollektivanslöt sina medlemmar till
Världssamling för fred ledde till spridda protester från några kretsar, men i det stora hela betraktades fredsarbetet som en naturlig del av föreningens professionella identifikation.225 Folkskollärarförbundet inskränkte sitt fredsengagemang till att propagera för de två fredsdagarna den 18 maj och 11 november, något de dock gjorde regelbundet från 1933 fram till krigsutbrottet.226