En viss förändring av argumentationen kan detta år skönjas i TfSL. Det rörde sig om det jag tidigare berört, förskjutningen i undervisningens tonvikt i den tyska skolan, från ett nyhumanistiskt bildningsideal, med stor tonvikt på den klassiska bildningen, till den fysiska karaktärsfostran och den roll de nazistiska organisationerna fick
298 Jonas Hansson 1999, s. 185-187, Martin Alm påpekar att arbetarrörelsen var kluven i sin syn på nyhumanism, Richard Sandler och ABF ställde sig under 1930-talet allt mer positiv till dessa tankegångar, Martin Alm 2002, s. 220-225, även den social-demokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg, tillhörde denna falang av nyhumanismen.
299 FT 1936:20, s. 9. 300 FT 1936:42, s. 45. 301 FT 1936:37, s. 12.
spela på lärarnas bekostnad. LR:s kritik sammanföll alltså till stora delar med SAF:s och Folkskollärarinneförbundets kritik. Det nyhumanistiska bildningsidealet, som var starkt förankrat bland läroverkslärarna, utmanades nu kraftigt av de nazistiska uppfostringsidealen.302 Detta år tog TfSL ställning direkt mot nazismen, om dock på ett mycket inlindat sätt. I fyra artiklar under detta år redogjordes för det tyska undervisningsväsendets förändring. Var och en för sig går artiklarna att förklara som enbart en del i en allmänt negativ inställning till fysisk fostran på bekostnad av en intellektuell, men tillsammans bildar de ett mönster. 303
Det rörde sig om en ledarartikel och tre artiklar skrivna av utomstående författare. Ledarartikeln är naturligtvis den mest intressanta. Den publicerades strax efter de olympiska spelen och fick rubriken ”Den olympiska yran”. Det fanns en stark svensk opinion mot dessa spel, men LR och dess tidning kommenterade inte denna politiska kritik, utan höll sig enbart till frågan om idrottens skadliga inverkan.
Det är fara värt, att synen förvändas på det släkte, som nu växer upp. Den fysiska prestationen får en berömmelse, som den intellektuella bragden inte kan räkna med […] En för åtskilliga år sedan avliden svensk vetenskapsman såg med allt annat än blida ögon på den popularitet, som idrottsrörelsen på ett ganska tidigt stadium kunde glädja sig åt. Han förklarade den vara ett tydligt tecken på en begynnande våldets renässans. […] Segern skall understundom vinnas till vilket pris som helst, och då får hänsynsfullhet vika för ett bärsärkahumör, som inte gagnar folkförbrödringen. […] mycket idrott göra mången människa rasande och så skumögd, att hon inte förmår bestämma rangordningen mellan hälsosamma lekar och den medborgerliga pliktens ansvar.304
Av argumenten i artikeln kan de flesta hänföras till någon form av nyhumanistiskt tema, ”intellektuella bragder” i stället för ”fysiska prestationens berömmelser” och ”våldets renässans”. Vissa går att hänskjuta till ett medborgarfostranstema, som ”den medborgerliga pliktens ansvar”, andra till fredstemat när ”folkförbrödring” ställs mot ett ”bärsärkarhumör”. Även om huvudargumentationen går ut på att för mycket idrottande leder till ökat våld, finns det ett stödargument som pekar mot den nazistiska våldsideologin, människan som en ”kämpande kraftvarelse”, ledd bara av ett enda mål, att segra ”till vilket pris som helst”. Ur denna stödargumentation går det att se ett avståndstagande från den nazistiska utmaningen.
Den nyhumanistiska förkämpen Manfred Björkquist benämner denna fixering vid idrott som ”en kroppsupplevelse i idrottens erotik”, något han såg som ett uttryck för primitivismens människosyn och en demoraliserande faktor i ungdomens
302 Lars H Niléhn 1975.
303 TfSL 1936:6, s. 90-91, TfSL 1936:17, s. 1, TfSL 1936:21, s. 312, 313. 304 TfSL 1936:17, s. 1.
karaktärsdaning.305 Detta är ytterligare ett tecken på hur den nyhumanistiska renässansen fått ett fotfäste i lärarkåren detta år.
Två månader efter olympiadartikeln publicerades två artiklar; ”Skollanthem i Tyskland” och ”De tyska lärarnas besvärligheter”.306 Faktatillståndet i båda artiklarna är sakligt hållet. Den första beskriver hur en ny ”uppfostringsfaktor” kommit in i bilden, ”den nationalsocialistiska ungdomsorganisationen”, som har ”tagit hand om den unge tysken för att utbilda honom till en livskraftig människa”. Den ensidiga betoningen av kroppslig fostran och Hitlerjugends dominerande roll kritiseras indirekt. Det av nazismen konnoterade uttrycket ”livskraftig” används på ett sätt som gör att hela artikeln får en mot nazismen avståndstagande karaktär.
I den andra artikeln återges en tysk lärares sammanfattning av sin arbetssituation. ”Först i betydelse komma gymnastik och idrott, därnäst karaktärsträningen eller hur man skall ropa leve Hitler. Allra sist kommer det ’normala’ arbetet i skolan. Den bildade läraren, som är intresserad för sitt ämne och är ivrig att lära ut det, känner sig bragd till förtvivlan.” Han beskriver hur barnen skyller utebliven läxläsning på att det nazistiska ungdomsarbetet måste få gå före skolarbetet. ”Barnen förstå att utnyttja sin privilegierade ställning som nazister.” De ickenazistiska lärarnas prekära situation beskrevs ingående:
De lärare, som icke äro anhängare av nazistyret eller foga sig endast därför att de äro så illa tvungna, leva i ett obehagligt tillstånd av ängslan för framtiden. […] För historieläraren, som har ett samvete och som finner det svårt att förklara de nazistiska dogmernas rasteorier, är livet särskilt svårt. Den strävan som går ut på att göra varje skola till en propagandacentral för naziidéer vålla bekymmer framförallt för de katolska privatskolorna.307
I ytterligare en ledarartikel kommenterades indirekt utvecklingen i Tyskland. TfSL använde samma grepp som LF, när den på ledarplats den 31 oktober kommenterade ”Nordens dag”. Ledarskribenten utnyttjade den bild av Norden som även ingick i läroverksläraridentiteten för att komma åt det mörker som vilade över Tyskland. Det nazistiska mörkret ställdes mot det nordiska ljuset: ”I det mörker, som nu ruvar över Europa, bildar Norden en klar punkt.” I ytterligare en artikel kritiserades det faktum att det inte längre var en strikt vetenskaplig lämplighetsprövning, utan att även ”skolmognad” skulle ingå som ett antagningskriterium till högre studier i Tyskland.
I den nationalsocialistiska staten äro nämligen studieanlagen inte längre utslagsgivande för dem som vill välja intellektuella yrken, utan i första hand ’sinnelaget’, den ’nationella pålitligheten’ och liknande förtjänster.308
305 Manfred Björkquist 1932, Jonas Hansson 1999, s. 193. 306 TfSL 1936:21, s. 312, TfSL 1936:21, s. 313.
307 TfSL 1936:21, s. 313. 308 TfSL 1938:6, s. 90-91.
Det går alltså att skönja en ny argumentationsstrategi. Likt folkskollärar-argumentationen kontrasterades nazismen mot den egna identiteten, med ett starkt nyhumanistiskt ideal och ett visst förakt mot fysisk fostran. Vid uppbyggandet av denna argumentationsstrategi använde sig även läroverkslärarna av nazistiska uttryck. Dessa presenterades i ett sammanhang som fick dem att framstå i en negativ dager och strida mot de egna idealen. Läroverkslärarna stod dock fortfarande långt ifrån folkskollärarna när det gällde ställningstaganden för demokrati och fred. Det visade sig när en förfrågan från NF:s sekretariat för undervisningsfrågor inkom till LR:s styrelse under sommaren 1936. Den gällde graden av internationalisering i ämnena historia och geografi. Förutom att styrelsens verkställande utskott tog lång tid på sig att formulera ett svar, var detta till sin karaktär mycket negativt hållet, inte bara gentemot NF, utan även mot fredsfostran som pedagogiskt fenomen.309