Syftet med denna komparation är inte i första hand att göra en jämförelse mellan lärarnas syn på det sovjetiska och nazityska samhället, utan att komma åt dessa lärares ideal och identitet, genom att analysera de argumentationstrategier som användes för att bemöta dessa båda utmaningar. Komparationen är alltså mer ett medel än ett mål. Jämförelsen skall alltså mynna ut i ett omdöme om lärar-organisationerna och lärarkåren. Därför utgår jag från några konkreta jämförelse-punkter, grundade i mina empiriska kapitel. Detta preciseras i punkterna 1-3 nedan. Sedan för jag upp diskussionen på en mer principiell och abstrakt nivå i punkterna 4 och 5. Det är Jürgen Kockas tre typer av komparation som används. Det grund-läggande är att se kontrasterna, det Kocka benämner heuristisk komparation. Varför ser argumentationsstrategierna olika ut? Varför leder vissa fenomen till starka reaktioner vid den ena utmaningen, men förbigås med tystnad i den andra?591
1. Reaktionen på den pedagogiska utvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen efter 1933, i jämförelse med den svenska pedagogiska utvecklingen.
2. Hitlerjugends roll i den tyska skolan – Komsomol och pionjärorganisationernas roll i den sovjetiska skolan.
3. Ockupationen av Norge/Danmark – ockupationen av Baltikum och östra delen av Polen och hanteringen av det finska vinterkriget.
4. Reaktionerna på den inhumana politiken i Tyskland och Sovjetunionen. Barn som far illa. Lärare som förföljs och deporteras.
5. Lärarorganisationernas allmänna reaktion på fenomenet ”totalitära stater” i kontrast till ”demokratins skola”.
Det blir inte en symmetrisk komparation, av skäl som jag tidigare påpekat. Det förligger en färdig licentiatuppsats kring den nazistiska utmaningen. Denna från början ensidiga undersökning måste i huvudsak ligga fast och skall nu kompletteras med en undersökning om sovjetkommunismen. En annan slagsida utgörs av källäget och det jag skulle kalla för tystnadens problematik. Det skrevs mycket mindre om det sovjetkommunistiska experimentet i lärarpressen, och lärarorganisationerna befattade sig i mycket mindre omfattning med Sovjetunionen. Denna slagsida är ett
resultat jag måste finna förklaringar till. Det blir vad Jürgen Kocka kallar för en
paradigmatisk komparation. Det fall jag känner bäst till speglas i ett annat fall, den
sovjetiska utmaningen.592
När något inte synliggörs i en källa brukar detta beskrivas som ett e
silentio-fenomen.593 Det går inte att utgå från att något inte existerar bara för att det inte omnämns i en källa. Frågan är hur tystnaden skall tolkas. Problemet blir som störst när det av andra källor att döma går att ana att fenomenet kunde ha omnämnts. Kopplad till tystnadens problematik är glömskan och ignoransen. Jag måste i min komparation helt enkelt hitta förklaringar till varför det är mycket tystare om Sovjetunionen. Eva Österberg uttrycker tystnadens problematik på följande sätt: ”Att hålla tyst kan vara frivilligt eller påtvingat men har i båda fallen ett
meningssammanhang som vi måste försöka nå”.594 Meningssammanhanget i detta fall synliggörs förhoppningsvis med hjälp av det Kocka kallar för en deskriptiv
komparation, varför det var tystnad i ett fall och reaktion i det andra.
Det finns olika typer av tystnad. En hård och definitiv tystnad, ofta ideologiskt betingad. Denna typ av tystnad omfattades inte av så många lärare. Det är snarare en mjuk och relativ tystnad jag funnit. I denna finns det en kunskapskomponent, en brist på kunskap eller motstridiga kognitiva impulser som leder till en dissonans och en relativ tystnad. Irene Levin har försökt reda ut det sociala spelet bakom tystnaden. Hennes utgångspunkt är att tystnaden inte nödvändigtvis är en negation till det uttalade, utan att tystnaden kan vara lika närvarande som talet, bara inte synlig. De bakomliggande skälen till tystnaden kan göra den synlig och begriplig. Det finns enligt Levin många god skäl att inte uttala något. När dessa skäl synliggörs får vi inte bara förklaringar till tystanden, utan även en vidare förklaring till de bakomliggande sociala omständigheterna kring det faktum att vissa fenomen inte explicit uttalas.595 Denna utgångspunkt blir även min i denna avhandling. När tystnaden får en förklaring får jag även en förklaring till aktörens bevekelsegrunder och överväganden.
Eva Österberg påpekar att en historiker inte får fastna i dagens ”bruskultur”.596 Sättet att skriva och uttrycka sig var mer lågmält på 1930-talet än det är i dag, det var en större försiktighet som rådde. Detta var inte minst tydligt hos lärarorganisa-tionerna, fram för allt i politiska frågor. Den neutralitetslinje jag redogjort för i kapitel 3 var mycket en tystnadens linje. Det som är anmärkningsvärt är kanske mer att lärarorganisationerna skrev så mycket om Tyskland, inte att de teg om Sovjet-unionen? Nu var tystnaden kring Sovjetunionen utbredd även i det svenska samhället i stort, och detta påverkade naturligtvis lärarkåren.
592 Jürgen Kocka 2003, s. 40-41. 593 Maria Ågren 2005, s. 254-255.
594 Eva Österberg 2011, s. 33. [Kursiveringen i citatet är Österbergs.] 595 Irene Levin 2013, s. 194-195.
Tystnadens kultur fanns även i Sovjetunionen under mellankrigstiden, framtvingad av en ständig skräck, misstro, hemlighetsmakeri och angiveri. Eva Österberg beskriver det som ”lögnen som livsform”, vilket skapade ett viskandets och tystnadens kultur.597 Orlando Figes benämner den generation som föddes efter revolutionen 1917 som ”de som viskade”, och som till slut, under den stora terrorn 1936-38, upphörde att kommunicera öppet. ”Alla dolde sitt verkliga jag bakom en samhällsanpassad mask”. Om de inte ens kommunicerade inbördes var naturligtvis benägenheten att informera utlänningar ännu mindre.598 Detta påverkade i sin tur möjligheterna att få en klar bild av det som skedde, vid besök och vid annan informationsinhämtning, något som ytterligare ger min komparation en slagsida. Detta var inte fallet med terrorn i Tyskland, den kunde iakttas på ett mycket mer öppet sätt ända fram till det att förintelselägren började byggas 1941. Uppgörelserna med den nazistiska terrorn inleddes också tidigare och var kraftfullare.
Detta leder mig till avhandlingens retrospektiva komponent. Med ett tillbaka-vänt betraktande kan vi klarare urskilja mönster som samtiden inte kunde se och därmed bättre förstå vad som utelämnades och förtegs eller förstorades upp. Genom detta synliggörs det sociala spelet bakom tystnad och förtigande som i sin tur avslöjar attityder och bevekelsegrunder. Det krävs med andra ord ett nutida perspektiv för att komparationen skall bli fullständig och begriplig.599 Inte minst i ljuset av nazismens förbrytelser och den uppmärksamhet de fick, klarnar samtidens tystnad om de sovjetiska förbrytelserna. Ett övervägande är huruvida tystnaden kan vara kulturellt betingad och bero på något av de två föreställningsmönstren om Ryssland jag målat upp tidigare. En annan fråga är huruvida förväntningarna gjorde betraktaren osäker och höll tillbaka uttalanden och omdömen.
Det är lärarkårens reception av och argumentation kring de båda ideologierna som är det viktiga i komparationen. Både nazismen och sovjetkommunismen och de regimer som stod bakom dessa ideologier har gett upphov till vad som brukar betraktas som ”borderline events”, det vill säga gränssättande händelser som påverkar vår förståelse av historien på ett särskilt markerat sätt.600 Detta är en av anledningarna till det stora intresset för en jämförelse mellan dessa två ideologier och något som ger min undersökning en stor vetenskaplig relevans. Att undersöka lärarkårens hantering av dessa två företeelser bidrar till en större klarhet i denna forskningsgenre, även om detta inte är huvudsyftet med denna avhandling, utan att få en fördjupad förståelse av lärarkårens ideal och identitet.601
597 Eva Österberg 2011, s. 220. 598 Orlando Figes 2009, s. 290. 599 Irene Levin 2013, s. 189-190.
600 Johan Stenfeldt 2013, s. 45-46, Klas-Göran 2004, s. 47, Jörn Rüsen 2001, s. 253-265. 601 Klas-Göran Karlsson 2014, s. 7.