Intervjun ägde rum I Malmö den 7/4 1999 och hållit i fem timmar. Den intervjuade är från Uganda och har bott i Sverige i 8 år. Hon är ensamstående mamma med fem barn och har en lärarutbildning från hemlandet. I Sverige har hon läst SFI utbildning motsvarande
grundskolenivå samt gymnasium linje och nu går på universitet deltid. Hon jobbar som informations sekreterare och kultur arbetare på en afrikansk- svensk kultur förening. Det är olika uppgifter som hon har dagligen - det handlar om musik, dans, drama, studie cirklar och liknande. Kvinnan tycker att begreppet invandrare är en segregations begrepp som beskriver folket som är utanför samhället. Det är fel enligt henne att begreppet existerar och den är negativ laddat. Man använder begreppen när man vill peka till något negativ i samhället. Vandringen i världen har funnits alltid och migrationen är ett rörlig process som finns överallt med olika intensitet. Hon betonar att det finns inga gemensamma träffpunkter för svenskar och invandrare och detta är oroväckande för henne. Hon ifrågasätter delningen av föreningar till svenska och invandrare och säger:
”Varför finns inte föreningar för alla människor och intresset som skall locka de dit, inte det att någon är svensk eller invandrare”
Den intervjuade tror att Sveriges politik gentemot invandrare lotsas eftersom man pratar om integration men i praktiken går man inte mot detta mål. Alla nykomlingar går genom
introduktions kurser, men hon förstår inte varför ska man fortsätta göra det efteråt. Hon nämner visa gymnasium kurser för invandrare och anser att de inte behövs Hon tycker att gymnasium ska vara lika för alla utan någon indelning av klasser efter människors tillhörighet till svenskar eller invandrare. Vidare kritiserar hon det förda invandrarpolitiken, speciellt asylpolitiken och tycker att det leder till en ord cirkel. Hon betonar språkets viktighet och det är genom språket man betraktas, men de vuxna behandlas som barn och detta gör ont hos många vuxna. Hon står fast vid tanken att integrationen ska vara för hela samhället och ska omfatta landets befolkning inte bara invandrare. Det ska finnas vilje hos folket att göra det. Man måste ha mål och syfte med integrationen och göra en analys på vilket sätt är det bäst att utföra det. Själv ser hon ingen lust hos majoritets befolkningen att lära sig av andra folk. Det finns inga planer och träffpunkter som skulle vara bra för integration. Man bildar föreningar
vilka har inga pengar för sitt verksamhet och vart samlas bara egna landsmän. Om någon gång dyker upp någon svensk då är det bara bidragsgivare som gör det och det händer allt för sällan. Hon har försökt flera gånger att bjuda folk in till föreningen men det fanns ingen intresse.
”Det finns ingen intresse från statens sida. De ser mig som konkurrens. De vill utnyttja mina kunskaper. Jag är informations källa för de, och deras avhandlingar. Men jag är som
människa intresserad för förebyggande arbete på riktig”.
IP. E anser att svenskarna är rädda för invandrare och de kontakter och kommunicerar oftast när de behöver information från invandrare som sedan ska utnyttjas och få fördelar av det i sitt jobb. Hon tycker att man bör se i andra människor som källor för allas bästa och försöka jobba tillsammans ganska aktivt. Att jobba aktiv och tillsammans på alla möjliga områden kallar hon för integration. Själva begreppet integration betyder för henne att man ska förstå varandra, sätta ihop varandra och komma upp med idéer och samarbetsvilja. Samverkan är ett nödvändigt för att integrationen ska lyckas. Hon vill se på integrationen som något av vilket man ska vara glad för, men hon anser att svenskarna är inte glada för integrationen. Hon ger ett exempel som hon fick höra:
”Varför ska jag mixa mig med araber och lära deras språk och äta deras mat.”
Det fins mycket som man kan göra tillsammans. De negativa stereotypa bilder är till ingens hjälp utan bara kan förstärka de skilda positioner och utöka spänningen. Enligt henne har integrationsprocessen inte kommitté så lång men ändå är den på väg och för dens realisation krävs vilja från båda sidor.
IP. E. menar att invandrarna är redan integrerade i det svenska samhället. De bor här och försöker följa de svenska lagarna, går i svensk skola, kommunicerar mellan med hjälp av det svenska språket, äter svensk mat, klär sig i svenska kläder, och o.s.v. Hon undrar vad är det som invandrare borde göra för att integrera sigoch pekar på bristen av hjälp från det majoritetsbefolkningen. Hon konstaterar helt enkelt att svenskarna finns inte i själva
processen. De vill inte integrera sig tillsammans med invandrare. Hon har varit närvarande vid en kommentar om det svenska kulturen att den kommer att försvinna om det fortsätter
blandningen mellan folk och undrar hur kan en kultur försvinna.
För henne Kultur är någonting som man upplever. Hon tycker att integrationsmålet kan inte uppnås utan stöd från politiken. Hittills är samarbetet ganska liten. Om invandrarnas intresse till politik säger hon att det är inte sant påståendet att invandrare inte är intresserade om politik. På frågan vad skulle hon ändra om hon kunde göra det svarade hon att först och
främst skulle hon ändra på sättet hur invandrarna tas in i det svenska samhället. Hon anser att utbildningssystemet för invandrare är felaktig. Skolklasserna är för stora och fulla med
invandrar elever vilkas kunskaper är på olika nivå. Men man tar inte detta i hänsyn utan fyller bara lediga platser. Invandrarna betraktas som okunniga vilket är fel förstås. Vidare tar hon upp de biråkratiska reglerna vilka tillåter inte att barn till föräldrar som saknar jobb får inte gå på daghem. Detta gör att barnen missar språk utbildningen när det är letats att göra det. När skolan börjar så kan de inte språket, då försöker man göra något åt saken. Då går barnen i förberedelse klasser vilka skulle vara onödiga om man hade hjälpt från början.
På vart fråga vad är det som saknas svarade hon att det saknas förståelse från svenskarnas sida. Det är inte bra att andra planerar vad som är bra för invandrare utan att de själva ska vara med. Samhället måste anställa personer med invandrarbakgrund. De kan ge sina synpunkter angående de aktuella frågor som rör invandrare samt hur man kan få och åtgärda det på det bästa möjliga sätt. En hög utbildat invandrare vet vad det ligger i problemen bättre än andra. Han har erfarenhet av sådana frågor och detta borde uppskattas. Hon ifrågasätter beteckningen ”invandrar expert” och säger att det inte finns några klara och slutna gränser och upplevelser av invandrare. De är inte enhetlig grupp och inte könlösa häller.
Man borde ta bort de omöjliga krav som samhället ställer på arbetsmarknaden,
bostadspolitiken och i samband med medborgarskapet. Hon ville också ta bort de invandrar experterna som kommer ut och presenterar vad invandrare ville ha och behöver. I stället ska man ge den här jobbet till invandrare som känner till problematiken och kan föra kunskapen över, som kan samverka både med invandrare och svenskar.
Hon anser att invandrare är redan integrerade i samhället, det är svenskarna som borde integreras. Hennes tanke att media borde hjälpa till och kan göra det med integrationen. I media står för det ofta att invandrare ville vara svenskar, men egentligen vill de leva i ett svenskt samhälle jämt med den svenska befolkningen. Det är helt två olika saker som man blandar ihop. Hon berättar om olika situationer av utsatthet för diskriminering och rasism. IP. E tycker att man bör ha folkets förståelse och viljan att lösa problemen. Man borde kanske undersöka arbetsplatserna och se vem som jobbar och hur beter sig. Är de insatta i
problematiken eller finns de på lönens skull. En annan fråga som vi ställde var, Hur sker marginaliseringen i samhället? Hon försöker svara på det med hjälp av vad hon kallar för vardags rasism. Hon menar att för han eller hon som inte upplever det är svårt att förlora och förstå, fast att detta händer hela tiden och överallt. Det hitar man på tvättstugan, posten, banken och skolan. Ett annat ställe var borde inte påträffas är högskolan. Behandlingssättet från andra i gruppen uppfattar hon som diskriminering. Man diskuterar i grupp utan att ta hänsyn på hennes resonemang på saken. Men det händer ofta att gruppens inställning är
att säga ett ord att det var hennes förslag. Men vad som händer är att hon får anmärkning från läraren att det svenska språket är dåligt. Hon reagerar inte på detta för att i hemlandet finns inte sådana situationer. Man respekterar varandra. Detta gör att hon struntar i att vissa reaktion. Invandrare behandlas som andra klass människor. Hennes uppfattning om saken är att lagarna har sin bidrag i det att hålla invandrare utanför och det är så att man får mängd av åtgärder mot invandrare.
Mobbningen är osynlig för de vanliga svenskar. Varför ska invandrare gå på socialen eller betrakta de som sina alkisar och kriminella människor. Det är inte bra att göra de social beroende, sjuka och passiva samhälls medborgare. Det svåraste enligt henne är förmodligen för de hög utbildade invandrare. De hade visa positioner i hemlandet och var någon men här är de social beroende. Dessa människor vill göra något och aktiv bidra till samhälls
utvecklingen, men de behandlas som dumma, idioter på grund av brytning och etc. Trots detta finns positiva krafter och här tänker hon för det första på svenskar som är villiga att hjälpa. Man bör uppskatta deras vilja och engagemang i försöket att förändra de negativa attityder som finns i samhället.
Det är viktig att barnen lär sig språket ganska tidigt innan skolan börjar. Det är också viktig att lära de att vissa respekt och inte hata människor. De invandrare som har lyckats få en position i samhället idag är ganska få och ensamma på sina arbetsplatser. Dessa människor kan inte bidra mycket till samhällsförändringar i dagens läge för att åsikterna skiljer sig från de övriga och då väljer man majoritetens åsikter. Detta leder till att de här personer
assimileras i tystnad. För E har kulturarbetare ett stor roll i integrations processen. Hon menar att dessa personer är för det första samhällets brobyggare. Här gör hon ingen skillnad på svenskar och invandrare utan talar om en term kulturarbetare i vilken ingår alla oavsett etnisk tillhörighet och härkomst.
För det andra ska en kulturarbetare ska jobba för att förstärka barnens självkänsla och säger: ”Invandrarbarn ska inte skämmas över att de kommer från ett annat land.”
Det som är positiv och som började på sista tiden är den offentligt utryckt viljan från den svenska sida angående integration av invandrare. Här krävs stora insatser från flera håll och på flera ställen. De äldre befolkningen borde få lite mer kunskap om de nya medborgarna i landet inte bara invandraren om svenskar. Skolorna borde ha kunniga lärare som skulle diskutera historiska händelser utifrån olika aspekter inte som hittills. Hon tycker att alla aktörer i samhället ska på något sätt få sin ansvar i samhällets förändring.
Det är inte bara svenskar som är rädda för invandrare utan också invandrare är rädda för svenskar. Det bör finnas vilja för integration från båda sidor, både samhället och invandrare. Vad invandrare vill är att vara hela tiden i samhällsutvecklingen och inte luras bara med olika
EU projekt. Man ingår i dessa projekt vid slutfasen för att man ska göra någon redovisning till staten om projektet.
”Invandrare i Sverige representerar det tredje världen”
En annan sak som hon pekar på är att man ska behålla det som man har från hemlandet med sig och samtidigt ta del av samhället i vilken man lever i.