Nationella exemplet handlar för det mesta om Rosengård som stadsdelsområde. Det är många som är arbetslösa i området och det är en av faktorerna för utanförskapet. Därför de flesta åtgärder syftar till att skapa sysselsättning. Men det finns människor som inte kan söka arbete. De har ingen aning om det svenska samhället konstaterar Wennerström. Genom arbete och sysselsättning kan man ändra det, man kan träffa svenskar på arbetsplatsen. Detta är ett viktig steg i integrations processen tycker han.
Ska man förbättra läget, ja, då är det att försöka skapa broar. Rosengård är inte en enhetlig stadsdel. Det finns områden med 96 % socialbidragsberoende medan andra är under 10%. Det är enorma stora skillnader mellan områdena. Liksom på andra ställen den mest
marginaliserade gruppen är Somalierna. Albanerna är också bland de svår hanterade grupper. Hos många albaner är utbildningsnivån ganska låg. Detta skapar svårigheter på integrationen. För att kunna hjälpa invandrarna på Rosengård i riktning till integration försöker man ha kontakt med invandrar föreningar och grupp representanter. Vid kontakterna kommer upp önskemålet med arbete och sysselsättning. Men något som man inte gör är intresset för de kommande generationerna. Intresset är ganska svag säger Wennerström.
Det största problemen enligt Wennerström är att man har segregation på Rosengård och att samhället byggdes på ett sätt som inte accepteras av alla. Samhället möts av väldig stora motsägelser för integration. Samhället byggdes efter andra världskriget på grunden att alla var lika och man har sätt sociala gränser. Detta gör att man får svårigheter att integrera sig. Vi behöll mycket av homogeniteten genom att inte släppa in människor med andra kulturella bakgrund. De som har annan kulturell bakgrund måste vara mycket duktiga för att konkurera med svenskar. Jag tror säger han att det finns vilja av integration men i praktiken möter man en annan språk. Man måste förändra attityder. Det borde förändras ganska mycket och
förändringar är i gång säger Wennerström men det återstår mycket att göras.
Vidare gör Wennerström en beräkning hur mycket kostar de arbetslösa och om man skulle anställa de. Skillnaden är inte så stor igentligen.. Med det nationella exemplet ska man arbeta för att åstadkomma de nationella förändringar för att öppna dörrarna mot integration. men för det första ska man jobba med attityd förändringar. Det finns företag konstaterar han som anställer bara etniska svenskar. Detta borde ändras. Vidare talar han om skolan och språkets betydelse. Den ses som ett medel för kommunikation därför ägger man tyngdpunkten på språkförskolorna. De har också ett språkfärskola. Segregationen är ett problem och är inte bara de med invandrarbakgrund som är segregerade utan även outbildade svenskar är
utslagna. Det är de sociala och ekonomiska faktorer som har sin påverkan. Det är mycket som är avgörande. Kontakterna har en stor roll i integrationsprocessen. De är möjliga på
arbetsplatserna. Arbetsplatsen har betydelse enligt honom inte bara för försörjning utan också för stoltheten för sig själv och barnen samt själva känslan att veta vad som händer där ute i samhället. Kulturen har också sin bidrag till integrationen. Nationella exemplet försöker vid anställningen bland de svenska pedagoger anställa någon som bor på Rosengård och som representerar folkgruppen. Vi letar efter någon som talar en annan språk och har en annan kultur. Det är oerhört viktig att jobba med attityder både bland svenskar och invandrare. Skolan är den institution som bör ta ansvaret och den försöker verka på alla möjliga sätt. Man måste diskutera en positiv särbehandling eller bryta det negativa särbehandlingen.
Wennerström anser att det är olycklig med stadsdelsreformen som delade in områden som segregerade Rosengård i ett område. Den har stor procent social bidragsberoende som dessutom är knyten till etniciteten i ett område som har blivit nästan en kommun. Det hade varit lyckligare om hade fått andra gränsdragningar. Föreläsningar kan avdramatisera läget och rädslan för Rosengård. Föreningslivet kan också bidra i det genom att skapa en cupp i vilken där ska människor från olika delar kan komma och ungdomar kan träffas under tiden. De som är engagerade kan känna sig inte ensamma. Föräldrarna är väldig oroliga att deras barn ska förlora sin kultur, men de är lika angelägna att de ska vara svenska. Detta är speciellt med somalierna men mer eller mindre gäller de flesta. Det är viktig att hålla sin kultur och språk anser Wennerström. Jag vill inte heller förlora mitt språk, inte min dialekt heller. Det finns olika människor grupper. Det finns de som gillar den svenska samhället, de vill
förändras. Det finns de som vill helt assimileras. Men jag tror att det är inte rätt om man valt ta bort någonting. I alla fall det har blivit så att modersmålet har blivit utanför. Den ligger utanför schemat och det gör man under sin fritid. Det är av stor betydelse att bevara den egna kulturen. Vi försöker breda ut samarbetet mellan föreningar. Vi diskuterade hur vi samverkar vad är det vi vill göra tillsammans. Vi vill att de ska komma med önskemål vad de vill göra. Jag har under många år jobbat med personer och har på någon sätt lyckats skapa vissa relationer mellan människor. Men om man ser på boende det finns de som vill integrera sig i
samhället. Men det finns de som vill att ställa sig utanför samhället. Vi försöker ta kontakt med de. Det här är det ingen nyhet att en iranier eller kurd reagerar att samarbeta med palestinier. De finns de grupper som vädjar att ställa sig utanför. Det är också ett fri val. För resten demokrati betyder också att jag har rätt till utanförskap. Det är väl så länge är detta demokratisk. Vi har grundläggande principer i samhället. Även om vissa ställer sig utanför finns det saker som alla måste ta. Det är demokratisk att vara utanför, för att vi är inte alltid överens med alla. Men samtidigt är det synd att människor ska känna sig utanför.