Jämställdhetsmålet i kvinnokonventionen

Det kanske mest betydelsefulla internationella avtalet inom jämställdhetsområdet är Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som undertecknades år 1979 (FördrS 68/1986). I internationella sammanhang benämns konventionen ofta som CEDAW, men i detta sammanhang kommer jag för enkelhetens skull att kalla konventionen för kvinnokonventionen.

Kvinnokonventionen är juridiskt bindande och Finland ratificerade den år 1986.

98 Se Pentikäinen, M. i Tasa-arvopolitiikan haasteet (2002), s. 82: ”Tarkasteltaessa kansainvälisiin ihmisasiakirjoihin kirjattuja tasa-arvoin ja syrjinnän kiellon periaatteita ja niiden tulkintakäytäntöjen kehittymistä, voidaan todeta, että aikaisemmin tasa-arvo nähtiin muodollisena ja syrjinnän kielto ymmärrettiin normien yhdenmukaiseksi soveltamiseksi. Sittemmin on kuitenkin tunnustettu, että tällainen tulkinta on sokea yhteiskunnassa vallitseville epäoikeudenmukaisuuksille. Tämä kritiikki on johtanut siihen, että muodollisen tasa-arvon korostamisesta on siirrytty korostamaan tosiasiallisen tasa-arvon toteuttamista, jolloin pyritään epäoikeudenmukaisuuksien tunnistamiseen ja korjaamiseen.”

Enligt konventionen skulle konventionsstaterna förbjuda diskriminering av kvinnor i alla dess former och förbinda sig till att på lämpligt sätt och utan dröjsmål avskaffa diskriminering av kvinnor. I konventionen uttrycks det att konventionsstaterna ska ”vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers och företagens sida”.⁹⁹ Kvinnokonventionen är som konvention på detta sätt också unik genom sitt krav på att regeringarna inte bara ska rikta sitt arbete på att motarbeta diskriminering i den offentliga sfären utan också i det privata livet.

Kvinnokonventionen definierar diskriminering av kvinnor som ”varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutande eller utövandet av dessa rättigheter och friheter”.¹⁰⁰ Definitionen är mycket allmän, och enligt kvinnodiskrimineringskommitténs rekommendation innefattar definitionen också rätten till rättvisa och gynnsamma arbetsförhållanden.¹⁰¹ I konventionen har preciserats att konventionsstaterna även förbinder sig till att vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och att med jämställdheten mellan kvinnor och män säkerställa ”samma rättigheter”.¹⁰² Med stöd av enbart detta kan man tänka sig att kvinnokonventionens jämställdhetsmål är enbart formell jämställdhet, men av de förpliktelser som framkommer i kvinnokonventionens övriga artiklar och FN:s övriga dokument som

99 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 2

100 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 1

101 CEDAW General Recommendation No. 19, Violence against Women (1992)

102 exempelvis Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 11

kompletterar kvinnokonventionen, ser man enligt mig att denna tolkning är missvisande.

Kvinnokonventionen har också kritiserats för att ställa mannen som norm, vilket jag antar att beror på konventionstextens ordalydelser.

Trots att det i konventionstexten talas om ”samma rättigheter” ¹⁰³ och om ”jämställdhet med männen”¹⁰⁴, noteras också de speciella behov som grundar sig på moderskap, dvs. det biologiska könet, och kvinnokonventionen kräver åtgärder för att hindra diskriminering på grund av äktenskap eller moderskap och för att möjliggöra förenandet av familjeplikter med yrkesansvar och med deltagande i det offentliga livet. ¹⁰⁵

Beaktandet av biologiska skillnader är en del av att säkerställa kvinnors faktiska rättigheter i arbetslivet. På detta sätt har kvinnokonventionen också tagit ett avsteg från det traditionella och problematiska tänkesätt som förutsätter jämförelseobjekt av det motsatta könet i samma situation för att påvisa att det är fråga om diskriminering. I situationer där det exempelvis är fråga om att föda barn kan kvinnor och män på grund av biologiska skillnader ändå inte jämföras sinsemellan.¹⁰⁶

Kvinnokonventionen ålägger konventionsstaterna att förbjuda avskedande på grund av graviditet eller moderskapsledighet och att införa ”moderskapsledighet med lön eller jämförbara sociala förmåner utan förlust av anställning, kvalifikationstid eller sociala bidrag”.¹⁰⁷ Man kan dock diskutera hur långtgående det är meningsfullt att särbehandla könen på grund av biologiska skillnader

103 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 11

104 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 3

105 Se exempelvis Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 11.2

106 Pentikäinen M. (2002), s. 83

107 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 11

och var gränsen mellan de olika behov som grundar sig på biologiska skillnader och våra förmodanden borde dras. En annan intressant fråga är hur begreppen ”utan förlust”, eller ”jämförbara sociala förmåner”

bör tolkas i samband med orsaker som beror på biologiska skillnader.

Detta har också ett samband med valet av jämförelseobjekt vid dylika situationer. Till denna del har dock EU-rätten haft ett större inflytande på vår lagstiftning än kvinnokonventionen, vilket jag återkommer till i samband med det EU-rättsliga jämställdhetsmålet.

Förutom att godkänna de faktiska biologiska skillnaderna eller olikheterna mellan könen strävar kvinnokonventionen också efter att motarbeta samhällsstrukturer som baserar sig på genusbaserade samhällsstrukturer. I kvinnokonventionen framhävs uttryckligen kravet på att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att ändra på kulturella beteendemönster som grundar sig på det ena könets underlägsenhet och på stelnade roller för män och kvinnor.¹⁰⁸ Medel att motarbeta detta är aktiva åtgärder, av vilka en form är positiv särbehandling. Kvinnokonventionen har starkt betonat behovet av temporära specialåtgärder för att nå faktisk jämställdhet.

I själva konventionstexten ges en möjlighet till särbehandling:

”Konventionsstaternas vidtaganden av tillfälliga, särskilda åtgärder för att påskynda faktisk jämställdhet mellan män och kvinnor skall inte betraktas såsom diskriminering enligt denna konvention, men får inte medföra ett bibehållande av olikvärdiga eller skilda normer:

Dessa skall upphöra när jämställdhet i fråga om möjligheter och behandling har uppnåtts.”¹⁰⁹ Med tillfälliga, särskilda åtgärder menas en hel rad med åtgärder inkluderande positiv särbehandling och kvotering, och kvinnodiskrimineringskommittén uppmanade redan på 1980-talet konventionsstaterna att i större utsträckning använda sig av artikel 4.1 för att uppnå konventionens mål på arbetsmarknaden.¹¹⁰

108 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 5

109 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986,) art. 4.1

110 CEDAW General Recommendation No. 5, Temporary Special Measures (1988)

Enligt kvinnokonventionens artikel 2 har konventionsstaterna förbundit sig att ”vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor från enskilda personers, organisationers och företagens sida”,¹¹¹ dvs. att också vidta temporära specialåtgärder.

Med stöd av detta kan man tolka det så att användningen av temporära specialåtgärder inte endast är en möjlighet enligt kvinnokonventionen, utan även en skyldighet i situationer då jämställdhetsmålet inte har uppfyllts. Detta har också noterats i förarbetet till Finlands jämställdhetslag. Enligt förarbetena begränsar sig kvinnokonventionen inte enbart till förbud mot diskriminering, ”utan förpliktar också till aktiva positiva åtgärder för förbättrande av kvinnornas ställning”.¹¹² År 2008 rekommenderade kvinnodiskrimineringskommittén också i sina slutsatser till Finlands rapport, att Finland effektivt tar i bruk temporära specialåtgärder i enlighet med artikel 4.1 och rekommendation nr 25.¹¹³ Till rekommendation nr 25 och förpliktelsen att vidta aktiva åtgärder återkommer jag närmare i samband med kapitlet som behandlar positiv särbehandling.

I rättslitteraturen har diskuterats huruvida faktisk jämställdhet som jämställdhetsmål förutsätter krav på temporära positiva specialåtgärder, vilket kvinnokonventionen gör. Därför anser jag att kvinnokonventionens jämställdhetsmål (faktisk jämställdhet) är starkt, jämfört med jämställdhetsmålet i EU-rätten och vår nationella lagstiftning. Också i FN:s olika dokument uttrycks klart och tydligt att kvinnokonventionens jämställdhetsmål är faktisk jämställdhet.¹¹⁴ Enligt kvinnokonventionen innebär detta således både beaktande av

111 Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 68/1986), art. 2

112 RP 195/2004 rd, s. 9

113 CEDAW/C/FIN/CO/6, Slutsatser från kvinnodiskrimineringskommittén 2008, punkt 22

114 Exempelvis i kvinnodiskrimineringskommitténs slutsatser (2008, se punkt 12) rekommenderas att Finland bygger upp ett system med hyggliga resurser som aktivt tar ansvar och en ledande roll i samordningen av genusperspektivets integreringsstrategi i hela statsförvaltningen. Som syftet med rekommendationen nämns främjandet av rättslig och faktisk jämställdhet.

skillnader som grundar sig på det biologiska könet och motarbetande av diskriminering som grundar sig på kulturella beteendemönster.

Förutom dessa särdrag som behövs för att sträva efter att uppfylla kvinnors rättigheter på en individuell nivå, har kvinnokonventionen också i kvinnokonferensen i Nairobi år 1985 och den fjärde kvinnokonferensen i Peking år 1995 tagit ställning till att uppnådd faktisk jämställdhet också innebär en jämställd maktfördelning.¹¹⁵ Maktfördelning innebär jämställdhet på en kollektiv nivå och kan därför kräva åtgärder, exempelvis kvotering, som i sig har drag av jämställdhet i resultat. Detta innebär att könet kan bli en mer vägande faktor vid valet av personer än de berörda personernas meriter och rättigheter till lika möjligheter, vilket kan leda till problematiska situationer med tanke på rättviseaspekten på individuell nivå. Till denna fråga återkommer jag också i samband med positiv särbehandling. Kvinnokonventionen ställer sig dock positivt till användning av kvotering i syfte att främja en jämställd maktfördelning mellan könen, och exempelvis den finländska kvotbestämmelsen uppskattas av kvinnodiskrimineringskommittén. I slutsatserna från kvinnodiskrimineringskommittén år 2008 förhöll sig kommittén särskilt positivt till att Finland i samband med revideringen av jämställdhetslagen 2005 också utvidgat kvotbestämmelsen.¹¹⁶ Inom vissa områden i samhället kan också andra faktorer, som exempelvis representation i politiskt beslutsfattande, vara av betydelse, men kvinnokonventionens jämställdhetsmål anses trots det vara faktisk jämställdhet och jämställdhet i resultat ses som en naturlig följd av att faktisk jämställdhet realiserats.¹¹⁷

115 Enligt punkt 51 i Nairobistrategin måste en maktfördelning mellan kvinnor och män på jämställda villkor komma till stånd för att uppnå verklig jämställdhet. Förenta Nationernas kvinnokonferens i Nairobi 15–26 juli 1985, UD II:42. I kvinnokonferensen i Peking den 4–15 september konstaterades i handlingsplanen att konventionsstaterna ska eftersträva att uppnå en könsbalans i beslutande organ. Förenta Nationernas fjärde kvinnokonferens, se exempelvis Peking den 4–15 september 1995, UD II:51, punkt 46.

116 CEDAW/C/FIN/CO/6, Slutsatser från kvinnodiskrimineringskommittén (2008), s.

1

117 Freeman M., Chinkin C. & Rudolf B. (2012), s. 132