I detta avslutande kapitel är det framför allt lärares och elevers skilda uppfattningar och de olikheter som finns i lärarnas utsagor som belysts.
Det är dock de likheter som uppdagats som är mest iögonfallande. Intres-sant är att gymnasielärare delar mycket av sina uppfattningar om histo-rieämnet med kollegor i grundskolan. Trots de nyansskillnader som finns
423 Nygren, Erfarna lärares historiedidaktiska insikter och undervisningsstrategier, s. 85f, 91, 103.
i kursplanernas beskrivningar och trots gymnasielärarnas mer omfattan-de historievetenskapliga utbildning är omfattan-den historieunomfattan-dervisning som be-skrivs strängt taget densamma med undantag av gymnasieskolans för-djupningskurser. Även de stora likheter som finns i lärarnas utsagor om vad som intresserar dem själva och vilket stoff som prioriteras i undervis-ningen är slående.
De starka samband mellan lärarnas individuella intressen för historia och val av lärostoff som undersökningen beskriver förklarar de skillnader som framträder i stoffurvalet, men inte de stora likheter som ändå föreligger i lärarnas utsagor om undervisningens innehåll. Inte heller förklarar lärar-nas skildringar orsakerna till deras likartade historieintressen, något som kan bero på svårigheter i att artikulera vad som gjort att de intresserar sig för vissa historiska skeenden.
Om vi följer de utsagor som lärarna själva gör tycks det i huvudsak vara händelser i barndomen, spännande berättelser som de fått ta del av ge-nom möten med människor eller skildringar i populärkulturen, som är och har varit betydelsefulla för lärarna. Det sociala sammanhanget och kommunikation av historia tycks vara viktigt för hur lärarnas historiein-tressen utvecklats, och därmed kan historieintresset beskrivas som en individuell tolkning av en samhällelig historiekultur.424
De intervjuade lärarna har alla tagit del av historia genom olika slags massmedier under det sena 1900-talet, något som gör att uppfattningar-na om vad som är värdefullt, intressant, och spänuppfattningar-nande för dem själva, och alltså av vikt i skolans undervisning, är tämligen likartade. De indivi-duella skillnaderna som trots allt framträder kan förklaras med att lärar-na över tid tagit intryck av olika sociala sammanhangs definitioner av vad som är meningsfullt med historia, historia som vetenskap och historia som skolämne.425
För att ytterligare belysa denna aspekt av lärarnas uppfattningar hämtas stöd från en övergripande studie av historiebruk och historiekultur. I Ulf Zanders skildring av det svenska historiebruket framgår att det kring 1945 sker en förändring av den historia som får utrymme i offentligheten.
I stället för en dominans av kungar, stormaktstidens krig och den äldre historien kännetecknas efterkrigstidens historiebruk av 1900-talets
histo-424 För historiekultur, se exempelvis Rüsen, s. 159.
Det lärarna själva diskuterade rörde i första hand Rüsens estetiska historiekultur, det vill säga historia beskriven i till exempel romaner, Rüsen s. 160.
425 Gertrud är den av lärarna som beskriver ett stort historieintresse som inriktats mot and-ra teman och andand-ra tidevarv än de övrigas intressen, något som kan ha att göand-ra med hennes uppväxt i ett av grannländerna och hennes omfattande historievetenskapliga studier. Det är möjligt att hennes påbörjade forskarutbildning påverkat hennes uppfattningar i andra rikt-ningar än de lärare som inte funnits i sådan miljö.
ria, en mångfald av perspektiv på historien samt ett ständigt föränderligt historiebruk i samhället.426 Att de spännande och samtidigt meningsbä-rande nationellt färgade berättelserna om Gustav II Adolf och liknande tonas ned till förmån för en svensk historieberättelse om folkhemmet, inklusive dess bakgård med rasism och steriliseringar, och beskrivningar av det förflutna för grupper vars historia inte tidigare fått plats, innebär inte att behovet av spännande och samtidigt meningsbärande berättelser minskat för den enskilde.
Behovet av spännande historieskildringar i det svenska samhället förefal-ler ha fyllts av västeuropeiska, anglosaxiskt färgade historieskildringar.
Som ett led i det ökade inflödet av populärkultur från framför allt USA har den svenska historiekulturen kommit att bli mer anglosaxisk och där-för har också spännande och dramatiska berättelser ur den nordameri-kanska historiekulturen kommit att bli en del av den svenska.427 För fler-talet av de lärare sommedverkar i denna studie är det också framför allt skildringar av 1900-talets krig och konflikter som har fångat intresset.
Självfallet har konflikter som det andra världskriget plats även i den svenska historiska berättelsen. Det är dock inte skildringar av ransone-ring, mobilisering eller gengas som verkar ha slagit an en ton hos lärarna, utan kriget självt, spionerna samt Förintelsen med dess offer och föröva-re. I de berättelser som för lärarna framstår som meningsfulla och intres-santa har skildringar av det andra världskrigets Montgomery eller 1960-talets Kennedy möjligen ersatt historier om Gustav II Adolf eller Karl XII.
Av lärarnas utsagor att döma är det dock inte längre härförarna och de mäktiga politikerna och makthavarna som ensamma står i centrum, utan även de personer som upplevt konsekvenserna av deras beslut verkar in-tressera dem.
Med visst stöd av tidigare forskning om den svenska historiekulturen kan således en förklaring av likheter mellan lärares historieintressen presen-teras. I stort följer lärarnas uppfattningar om vad som är spännande his-toriska teman sådant som uppmärksammas i det omgivande samhället.
Eftersom intresse är en individuell företeelse har olika delar av den egna gruppens eller det egna samhällets historiekultur fått plats i lärarnas per-sonliga tolkning av det förflutna. Hos lärare i till exempel Skottland och Kanada är de nationella berättelserna fortfarande viktiga, eftersom de är levande i landets historiekultur. I Sverige tar sig den nationella dimensio-nen andra uttryck och har därför inte påverkat lärarnas historieintresse i
426 Zander, Fornstora dagar, moderna tider, s. 353, 399f, 455ff.
427 Att påstå att film och annan populärkultur från USA varit dominerande under senare hälften av 1900-talet är föga kontroversiellt. I Ulf Zander, Clio på bio, s. 28, beskrivs hur den amerikanska filmen samtidigt som den är nationell är internationell och möjlig att om-vandla för att spegla andra länders omständigheter likväl som USA:s.
någon större omfattning, vilket däremot den anglosaxiska historien har gjort genom massmedier som filmer och böcker. Eftersom det av lärarnas utsagor att döma förhåller sig så att intresset påverkar undervisningens innehåll kan därför slutsatsen dras att ett stoff som betraktas som rele-vant i en samhällskontext troligen kommer att behandlas i skolans histo-rieundervisning. Den historia som återfinns i styrdokumenten eller en-bart engagerar den vetenskapliga historieforskningen bereds däremot inte nödvändigtvis något sådant utrymme i undervisningen.
I sig är det inget större problem med intresserade historielärare som fyl-ler undervisningen med ett stoff som tilltalar dem, framför allt inte om det också tilltalar eleverna. Det är möjligt att de djupare kunskaper och den förtrogenhet en intresserad lärare skaffat sig om något eller några skeenden, tillsammans med undervisningserfarenhet, gör att kvaliteten på undervisningen ökar och att det skapas bättre förutsättningar för ele-vernas lärande. Problem kan uppstå om stoffurvalet sker oreflekterat och utan att stå i samklang med lärarens egna syften och de mål som formule-rats i skolans styrdokument. Givetvis vore det även ett problem om ele-verna inte förstår hur stoffet berör dem själva. I denna studie anser sig lärarna nå sina syften med undervisningens innehåll, oavsett vilka de själva är, vilka elever de undervisar och vilket stoff de väljer.
Lärarna själva tycks inte uppmärksamma motsättningen i att de säger sig sträva efter vissa mål som de genom sitt urval svårligen kan nå, till exem-pel önskan hos de ämnesorienterade lärarna att bibringa eleverna verktyg för att förstå dagens samhälle samtidigt som tiden efter 1945 inte bereds plats i undervisningen. Även om historieämnet skall ge de långa förkla-ringslinjerna, och andra skolämnen som samhällskunskap skall ge den kortare återblicken, förefaller detta märkligt. Att undervisa om sådant som läraren själv är intresserad av kan dock vara en styrka. Ämneskun-skaper och en förtrogenhet som gör att de kan hanteras i ett flertal under-visningssituationer får sägas vara en god lärares kännetecken. Den gode läraren verkar dock behöva större bredd i sitt intresse, och enligt eleverna ännu större variation av sina arbetssätt.