Riskmedvetande och krishanteringsproblematik är inte några marginella studieobjekt för dagens samhällsvetenskap. Tvärtom har det hävdats att risker och kriser rentav skulle kunna vara det som är det mest utmärkande och kännetecknande för den historiska och samhälleliga epok vi nu antas befinna oss i; den senmoderna.
Den tyske sociologen Ulrich Becks bok Risksamhället från 1986 bidrog starkt till att föra upp idén om en ny historisk epok, genomgående präglad av allehanda risker och kriser, på den samhällsvetenskapliga agendan. Beck menar dock, till skillnad från teoretiker och debattörer som tyckt sig se en utveckling mot ”postmodernitet”, att dagens samhälle inte alls innebär modernitetens slut, utan en övergång till en ny ”andra” modernitet. Denna andra modernitet innebär moderniseringsprocessens (och därmed individualiseringens) radikalisering och påskyndande. Västvärldens högteknologiska kunskapssamhällen med sin förändrade arbets- marknadsstruktur och delvis nya villkor för och krav på det vardagliga livet öppnar nya möjligheter för individuell frihet, men ökar samtidigt också den mänskliga och samhälleliga sårbarheten. En strategi för att möta och hantera den nya situationen blir att tillsammans med andra uppfinna nya riskgemenskaper. Medan ”nödens solidaritet” var det som höll samman människorna i det gamla industrisamhället blir nu ”rädslans solidaritet” det sammanhållande kittet i ”risksamhället” (Beck 1998).
Becks resonemang har stöd av Anthony Giddens, som också anser att vi är på väg in i en ny, ”reflexiv”, modernitet som framförallt utmärks av snabb föränderlighet. Den är en ”post- traditionell ordning” vars nyckelbegrepp är reflexivitet; kraven på personlig profilering och självförverkligande grundlägger ett behov hos varje individ att vara ständigt reflekterande för att skapa och omskapa sin självidentitet. Dessa val av livsstilar utgör på samma gång möjligheter och risker, vilket kan tänkas få långtgående konsekvenser för individen, politiken och samhällets institutioner (Giddens 1991).
Inte minst tar detta sig uttryck genom att något av det mest fundamentala för den första (”enkla” eller ”traditionella”) moderniteten; den kollektiva framstegstanken, förlorar sin plats och förklaras vara förlegad. I dess ställe träder den individuella framgångsberättelsen in som ersättare. Det kan tänkas få två omvälvande konsekvenser; dels konkret genom att offentliga
försäkringssystem, vilka skapade förutsättningar för att om inte eliminera riskerna så i alla fall dämpa effekterna av mänskliga och samhälleliga kriser, allt mer håller på att avvecklas i individualismens spår, och dels symboliskt genom att känslan av odödlighet som olika former av långsiktig gemenskap och kollektivism kunde ge (”samhället överlever en själv”, ”man lever vidare genom samhället”) också håller på att försvinna (Olofsson 1997). Reflexiviteten, eller ”avtraditionaliseringen”, som medför en tilltagande upplösning av gamla identitets- bärande roller (Touraine 2003), får inte enbart existentiella, utan även rent praktiska konsekvenser. Det gäller framförallt relativiseringen av krav och förväntningar från en förändrad, ”post-industriell”, arbetsmarknad. Det blir allt svårare att hitta några ”säkra” vägar till framgång och attraktivitet på marknaden; idealen beskrivs istället som flexibilitet och förmåga att anpassa sig. Detta sker samtidigt som hoten om arbetslöshet och marginalisering förefaller mer och mer påtagliga (Karlsson 2005).
Zygmunt Bauman ser en ”härledd rädsla” sprida sig i samhället; ”en bestående sinnes- författning som bäst beskrivs som en känsla av hjälplöshet inför faran; en känsla av osäkerhet (världen är full av faror som kan slå till när som helst utan förvarning) och sårbarhet (om faran skulle slå till finns det liten eller ingen chans till flykt eller framgångsrikt försvar)” (Bauman 2007: 9). Farorna kan vara av olika slag och komma från såväl naturen som andra människor, men det finns även en tredje typ av faror som har börjat smyga sig på. Dessa kommer från ”en grå och ännu namnlös zon, varifrån allt ohyggligare farhågor sipprar ut och hotar att förgöra våra hem, arbetsplatser och kroppar genom katastrofer, inte alltigenom naturliga, inte alltigenom mänskliga, naturliga och mänskliga på samma gång, men inte riktigt någotdera” (ibid.: 11).
Idéerna om ”risksamhället”, ”den andra moderniteten” och ”den härledda rädslan” ger bilden av dagens samhälle som permanent utsatt för risker och faror som hotar att när som helst försätta samhället och dess medborgare i olika former av kris. Samtidigt finns det de som hävdar att även ”kris” numera är ett beständigt tillstånd; att befinna sig i det senmoderna vardagslivet är att befinna sig i kris. Somliga har t.o.m. velat benämna vår tid som ”den permanenta krisens epok”.
Anders Persson (1997) menar att vi sedan ett par decennier tillbaka lever i vad han kallar för ett ”krissamhälle” där den politiska retoriken kännetecknas av en märklig motsägelse. Å ena sidan har politiska åtgärder i form av privatiseringar, konkurrensutsättning och marknads- anpassning av offentlig verksamhet framställts som en ”valfrihetsrevolution” som tillmötesgår det individualiserade samhällets krav på utrymme för den enskilda människan att själv få ”välja”, som en del i skapandet av individuella livsprojekt. Å andra sidan framhålls ständigt behovet av ett ökat samhälleligt ”krismedvetande”, vars innebörd är insikten om att det politiska handlingsutrymmet begränsas av olika nödvändigheter – t.ex. av ekonomiskt eller ekologiskt slag. Det politiska budskapet blir, kortfattat, att vi måste lägga band på våra önske- mål nu för att inte skapa problem i framtiden.
Risker och kriser, såväl samhälleliga som individuella, är med andra ord, åtminstone enligt de här refererade författarna, en kärnpunkt i föreställningarna om dagens samhälle. Visionerna om ”framtiden” blir då, ur ”krissamhällets” politiska perspektiv, en märklig (och för många skrämmande) kombination av hot och löfte.
Mot en sådan bakgrund förefaller det naturligt, inte bara att det finns ett behov av att upp- märksamma och diskutera krisberedskap och krishantering, utan att detta också är ett ämnes-
område som kan tänkas väcka upp både engagemang och starka känslor hos det stora flertalet i det senmoderna samhället.35