Begreppet bilder använder vi som synonym till kognitiva strukturer, tankemönster, mentala strukturer, grundantaganden eller scheman. Innan vi går in på vilka bilder deltagarna i kommunens samverkansgrupp för hantering av samhällskriser har, behöver teorier om kognitiv utveckling presenteras. Det är nämligen i teorin om kognitiv utveckling som en förklaring till bildernas framväxt finns.
Piagets (1971,1972) teori om kognitiv utveckling handlar om hur vi tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Individer vill att attityder och kunskaper ska stämma överens med deras handlingar och med det/de system som individerna verkar i. Om något rubbas i denna balans uppstår dissonans. En obehaglig känsla i magen är kanske den enklaste beskrivningen av hur man känner igen sin egen dissonans och motiveras att minska dissonansen och därmed också sitt obehag. Festingers kognitiva dissonansteori förklarar hur dissonans uppstår och varför vi beter oss som vi gör för att lösa upp dissonansen (Festinger 1957). Kognitioner är t.ex. tankar, uppmärksamhet/ iakttagelser, minne, problemlösning, erfarenheter, fantasier och drömmar. Människans utveckling sker genom att hon konstruerar och organiserar sina kognitiva strukturer (som vi benämner bilder) med hjälp av varse- blivningar där kognitionerna används som redskap. Detta är en aktiv och medveten process, ett lärande, som kräver uppmärksamhet, reflektion och bearbetning.
Genom våra mentala strukturer uppmärksammar vi händelser i omgivningen. När de befint- liga strukturerna, t.ex. bilder, tankenätverk eller föreställningar inte räcker till för att hantera den nya informationen/varseblivningen uppstår bristande jämvikt. Denna obalans skapar dissonans som driver på och motiverar oss att återskapa jämvikten, att skapa balans. Det lättaste sättet är med hjälp av assimilation. Ny information i form av varseblivningar eller uppmärksammanden kan assimileras, dvs. införlivas i befintliga strukturer t.ex. grund- antaganden, tidigare erfarenheter, iakttagelser, tankar eller minnen. Vi kan alltså integrera det uppmärksammade eller varseblivningen, dvs. göra den begriplig utifrån tidigare erfarenhet och kunskap. När vi på detta sätt känner igen ny information kan vi bekräfta den i en inre dialog med oss själva, konstatera att den stämmer och känslor av välbefinnande infinner sig. Resultatet blir att den nya informationen införlivats som en påbyggnad i vårt personliga kunskapsbygge.
Ett annat sätt att lära är med hjälp av ackommodation. Ackommodation innebär ett lärande som är betydligt mer krävande än assimilation. Den nya informationen i form av varse- blivning stämmer inte alls och kan därför inte heller införlivas i den befintliga strukturen. Det uppstår en kognitiv konflikt som ger känslor av obehag och som därför motiverar oss att minska obehaget. Individen löser denna konflikt på något av tre följande sätt:
1) genom att förkasta eller ignorera informationen t ex som felaktig. Om individen väljer detta alternativ sker ingen förändring i individens mentala struktur, bild eller föreställningsvärld.
2) omtolka och justera informationen så att den passar in i den personliga strukturen (bilden, föreställningen eller tankenätverket). Ett reflekterande moment (explicit) behövs för denna omtolkning då individen gör en mindre justering för att informationen ska passa in i den befintliga strukturen dvs. i den personliga konstruktionen eller personens mentala bild av verkligheten. Resultatet blir en viss förändring av individens bild.
3) stannar kvar i den upplevda konflikten, låta sig rubbas ur sitt traditionella läge och orka befinna sig i kaos. Personens mentala bild av verkligheten, föreställningen eller tanke- nätverket kullkastas. Uppmärksammandet av den nya informationen/varseblivningen är så bedövande övertygande att en förändring av den existerande bilden måste ske. En om- strukturering eller ombyggnad av den personliga kunskapskonstruktionen måste ta sin början, ett helt nytt tankenätverk måste konstrueras (Wilhelmsson 2006, Bourgeois 2002).
Kunskapsutvecklingen påverkas i hög grad av vad i omgivningen som individen uppmärk- sammar eller blir varse. Kunskapsutveckling kan liknas vid ett högst personligt bygge. Det innebär att personer kan uppmärksamma olika saker i samma händelse beroende på personernas tidigare erfarenheter. Omgivningen erbjuder byggstenar som individen förkastar, omformar eller placerar så att de passar in i det personliga bygget, den struktur, det schema eller den ritning som individen konstruerar sitt kunskapsbygge efter. Kunskap är alltså konstruktioner och individen konstruerar sin egen kunskap i de situationer som individen befinner sig i. Den lärande individen är alltså en aktiv konstruktör av kunskap och kompetens (t ex Kolb 1984, Löfberg 1989, Piaget 1970).
Kognitiva strukturer kallas även grundantaganden, tankenätverk, scheman eller arbets- modeller. De utvecklas genom erfarenhet och gör det möjligt att organisera oss i tid och rum samt att organisera våra upplevelser på ett meningsfullt sätt. Den uppsättning av grund- antaganden som vi utvecklar utgör vår identitet. Vissa grundantaganden är mer konstanta och
grundläggande för personen än andra. De är inte alla aktiva samtidigt utan det finns ”tysta strukturer” i likhet med ”tyst kunskap” (Josefsson 1991).
Enligt det konstruktivistiska synsättet sker hela tiden ett lärande. Piagets teori om kognitiv utveckling och Festingers dissonansteori anser vi kompletterar varandra. Utgångspunkten är varseblivningen eller uppmärksammandet av något i yttre världen. Den kognitiva konflikten, obalans (disequilibrium) som då uppstår i individens inre enligt Piaget är det samma som dissonans enligt Festinger. De båda forskarna uttrycker på olika sätt att individen handlar, agerar på något sätt för att reducera sin inre obalans eller obehagskänslor, t ex genom att:
- assimilera, ignorera eller omtolka varseblivningen så att den stämmer med individens mentala bild/kognitiva struktur (Festinger 1957, Piaget 1972, Wilhelmsson 2006, Bourgeois 2002).
- stanna kvar i kaos när uppmärksammandet är bedövande övertygande för att börja bygga om hela sitt tankenätverk, sin bild/kognitiva struktur (ackommodera enligt Piaget 1972, Wilhelmsson 2006, Bourgeois 2002).
Ytterligare en nivå finns, nämligen att byta världsbild enligt Kuhns (1962) paradigmteori som handlar om förändringen av grundläggande idéer om hur världen är uppbyggd. Paradigm-
skiften sker när grundläggande kunskap om världen kullkastas på grund av ny teknik, nya
forskningsrön eller oförutsedda händelser. I skiftet kan såväl den nya som traditionella världs- bilden figurera i människors föreställningar, något som påverkar förutsättningarna för det individuella kunskapsbyggandet och utmanar professionaliteten hos kunskapsproducenten (Brante 1989).
Som vi uppfattar det är Piagets ackommodation ett led i paradigmskiftet. När en rad för- ändringar uppstår, exempelvis ny teknik införs på bred front, nya forskningsrön tillkännages eller oförutsedda händelser inträffar kan de vara av sådan karaktär att människan måste göra om hela sin världsbild. Skillnaden mellan ackommodation och paradigmskifte är, som vi ser det, att ackommodation är en individuell förändring av inre strukturer medan paradigmskiftet innebär en kollektiv förändring så att t ex ett politikområde förändras, hela samhället genomgår något slags förändring. Den tidigare kunskapen och metoderna ställs på ända och måste ersättas med ny kunskap och nya metoder. För att den kollektiva förändringen ska kunna äga rum måste också individuella förändringar, exempelvis genom ackommodation, äga rum. Informationsteknologin, forskarnas enighet kring klimatförändringar och växthus- gaser, samt 11 september-händelsen ser vi som exempel på paradigmskiften. En dramatisk rekonstruktion av ett ämne, politikområde eller av samhället måste äga rum utifrån nya grundvalar. Den kollektiva upplevelsen av händelser som innebär ett paradigmskifte gör att kommunikationen är både riklig och önskvärd för att åstadkomma de nödvändiga för- ändringarna av samhället.