Regeringen gav ett antal myndigheter i uppgift att redovisa sina erfarenheter av stormen Gudrun. KBM fick dessutom i uppdrag att sammanställa och analysera de olika myndig- heternas redovisningar i en särskild rapport till Regeringskansliet/ Försvarsdepartementet senast 1 september 2005.
KBM:s rapport till regeringen
( huvuddokument 2005-08-31)Denna sammanställning och analys av KBM bygger på inrapportering av uppgifter från bl.a. länsstyrelserna och deras erfarenheter av krishanteringen i kommunerna. Förstahandsuppgifter från landets kommuner saknas, liksom uppgifter från företag inom el- och telesektorerna. I utvärderingen ingår inte uppgifter om hur allmänheten upplevt händelserna.
Ansvarsfördelningen mellan olika aktörer
Stormen innebar att ett stort antal aktörer, både offentliga och privata, fick dra igång ett kris- hanteringsarbete som krävde stora insatser lokalt och regionalt. Även nationella och inter- nationella resurser sattes in när de lokala inte räckte till. KBM konstaterar att krishanteringen
generellt fungerade efter stormen. Den s.k. ansvarsprincipen följdes av aktörerna. Samordning och samverkan fungerade bäst på kommunal nivå tack vare upparbetade rutiner och person- liga nätverk. Synpunkter på hur samverkan på regional nivå och mellan regional och lokal nivå fungerade varierar. Oklarheter och frågetecken om ansvarsgränser framträder främst på central nivå och mellan central och regional nivå (KBM 2005:9). Sammanställningen visar att det uppstod oklarheter om länsstyrelsens roll och ansvar i de drabbade länen. Ofta handlade det om förväntningar som inte infriades och osäkerhet om länsstyrelsens mandat. En hel del av oklarheterna kan bero på brister i kunskapen hos olika aktörer om länsstyrelsernas ansvar varför både sektorsansvaret och det geografiska områdesansvaret vid kriser måste förtydligas.
Frivilligorganisationernas roll
Efter stormen kom frivilliga insatser att spela en stor roll i både uppröjningsarbetet och kris- hanteringen. Flera rapporter lyfter fram oklarheter och problem när det gäller hanteringen av frivilliga resurser. Det handlar om att ta hand om spontanfrivilliga, ersättnings- och försäk- ringsfrågor samt uppgifter och befogenheter. I framtiden behövs därför, enligt KBM, ett system för hantering av frivilliga insatser vid denna typ av kriser i fredstid.
Informationen till allmänheten
En grundläggande förutsättning för effektiv krishantering är att en organisation klarar av att kommunicera med de berörda. Det är bilden av hur händelsen hanteras, ofta förmedlad via lokalradio och lokalpress, som påverkar allmänhetens förtroende för de myndigheter, företag och organisationer som hanterar krisen. Att vidmakthålla ett rimligt mått av förtroende är en viktig form av krisberedskap. Utan effektiv information under och efter en krishändelse riskerar förtroendet för krishanteringen att falla. Av underlaget framgår kritik mot att myndig- heterna inte kunde presentera adekvata lägesbilder och prognoser, liksom brister i informa- tionssamverkan mellan myndigheter, företag och organisationer samt brister i samordningen av budskap till drabbade och allmänheten.
Samverkan med privata aktörer
Kritik framförs genomgående mot el- och teleföretag för bristande information och att an- svaret i hög grad överlämnas till myndigheterna. Många upplevde att främst Telia Sonera AB inte levde upp till förväntningarna. KBM anser att teleoperatörerna måste utveckla sin kris- ledningsorganisation och förmågan att informera och samverka med kommuner, myndigheter och elbolag vid allvarliga kriser. En brist är att de samhällsviktiga företagen, teleoperatörerna och nätägarna inte har någon skyldighet att lämna information till myndigheterna. Samverkan med massmedieföretagen måste också förbättras. Flera myndigheter påpekar att samarbetet mellan Sveriges Radio och lokalradion måste stärkas. Radions betydelse blir särskilt stor vid händelser med el- och tele-avbrott. Aktörerna måste vara bättre förberedda på hur behoven av information skall mötas och hur budskap skall förmedlas. Förberedelser i form av utbildning, övning och nätverksbyggande är därför viktiga åtgärder som måste utvecklas.
Kommuners och statliga myndigheters krisledning
Stormen Gudrun drabbade kommunerna olika vilket ledde till olika åtgärder. En del kommu- ner bedömde händelseutvecklingen så allvarlig att man inrättade en krisledningsnämnd, andra tolkade händelsen som räddningsinsats, men de flesta kommunerna löste krisledningen inom ramen för den normala organisationen. På regional nivå valde länsstyrelserna också olika lösningar. I det akuta skedet byggde de flesta sin krisledningsorganisation på vakthavande beslutsfattare, VB, och resurser kring denna funktion. Det fanns också länsstyrelser som be- drev krisledningsarbetet i stabsform (ibid.:13). På central nivå hade myndigheter med opera- tiva uppgifter varierande grad av krisledningsorganisation igång efter stormen. Andra myn-
digheter som KBM, Statens Räddningsverk, Post- och telestyrelsen och Statens Energi- myndighet deltog aktivt genom uppgifter med direkt anknytning till händelsen. KBM avslutar rapporten på följande sätt:
KBM kan konstatera att i en kris av denna omfattning är det i det närmaste omöjligt att i förväg förutse vilka verksamheter och aktörer som blir påverkade. Vikten av att i förväg förbereda sig inom kommuner, myndigheter, organisationer och näringsliv genom att skaffa en krishanterings- förmåga av generell karaktär för olika typer av händelser och med olika aktörer inblandade kan inte nog understrykas. (ibid.:13)
Behov av gemensamt kommunikationssystem
Erfarenheterna av stormen Gudrun visar vidare att det finns ett stort behov av ett gemensamt radiokommunikationssystem, RAKEL. Flera aktörer påpekar att RAKEL-systemet bör införas snabbt och att användarkretsen bör utökas till elbranschen och den kommunala hemtjänsten och socialtjänsten. KBM konstaterade slutligen att krishanteringssystemet knappast skulle ha klarat ytterligare påfrestningar. Vädret var under de första veckorna efter stormen ovanligt milt. Om stormen följts av ett väderomslag med snö eller sträng kyla så skulle ansvariga aktörer fått stora problem att lösa sina uppgifter. Säkerheten kring rutiner och fördelning av ansvar har fortfarande betydande brister. Slutsatsen är att samhället tangerade gränsen för hur stora kriser man gemensamt kan hantera.