Tillhörighet och jaget

Under intervjuerna märkte vi att informanterna allt som oftast nämnde ordet tillhörighet och att det verkar ha varit en fråga som väckt konfundering. Informanterna tenderar att berätta om hur de upplevt problem gällande tillhörighet med sina föräldrar, men även med tillhörighet i skolan. Då ordet tillhörighet så frekvent användes, anser vi det relevant att ha med som en faktor i studien, vid förståelsen för informanternas utsagor. Vi gör dessutom kopplingen mellan tillhörighet och jaget. Alltså vilka faktorer som varit med och påverkat till

informanternas jag. Vi försöker förstå hur informanternas jag och tillhörighet samvarierar och därav uppstod detta tema. Temat svarar på vår frågeställning gällande; vad i

intervjupersonernas socialisationsprocess har bidragit till att de blivit kriminella?

Tarja beskriver hur hon under sitt liv, och än idag, ställt sig frågan; “vem är jag, vad fan gör jag här? Det har jag funderat på sen jag kunde börja fundera”. Tarja uppger hur hon känt sig vilsen i livet men att den vilsenheten lett till att hon umgåtts med människor vilka själva haft problem. Det tenderar att förfalla sig som att människor, med liknande livsöden, finner en tillhörighet kring att inte riktigt veta sin plats i samhället.

Lalander (2001) skriver att användning av droger, medför en form av makt. Inom denna makt visar individen, genom att använda droger, att hen inte bryr sig om samhällets regler, lagar och normer. Detta medför att de sociala banden inom gruppen förstärks enligt

45 Lalander (2001, sid. 39). Gruppen fabulerar att de inte lever och samexisterar med det

normala samhället, alltså, att de inte förhåller sig till regler, lagar och normer och istället bryter gruppen mot dessa (ibid). Detta menar Lalander (ibid) blir en uppdelning av “vi” och

“dem”, där gruppen anser sig unik.

Adrian; “vi var våra egna poliser, vi följde våra egna regler, och de som bröt mot dem fick betala”. Vår tolkning är att det inom Adrians subkultur fanns många oskrivna regler, som individerna behövde förhålla sig till. På samma sätt som de finns oskrivna regler i det normala samhället, som individer utanför den kriminella världen, förhåller sig till. I dessa båda världar finns det både skrivna och oskrivna regler att rätta sig efter, vi undrar vilken värld det är svårast att förhålla sig till.

Tarja berättar att hon och hennes kompis, som båda var tretton år, umgicks med två killar som var nitton, detta då dessa killar hade tillgång till hasch. “Vi visste inte hur vi skulle få tag på hasch i början när vi började röka, så vi hängde med de här äldre killarna”.

Lalander (2001) beskriver utifrån hans forskning, hur ungdomars sociala band stärks, på grund av den gemensamma kärleken till droger. Människor som delar gemensamma intressen skapar sociala band till varandra. Lalander (2001, sid. 39-40) menar fortsatt att dessa band dock är ytliga till sin karaktär, när det kommer till grupper där droger är det primära, men banden får en djupare mening under tiden individerna intar drogen tillsammans.

Att drogerna skapade tillhörighet var bland det första vi uppmärksammade under analysen av vår data. Informanterna hade ett mål, vilket var att köpa droger, detta gjordes tillsammans med andra människor, vilka de skapade tillhörighet och sociala band med. Att umgås med personer som lever utanför samhällets regler, lagar och normer, och som också missbrukar droger, skapar i sig en tillhörighet inom gruppen enligt vår tolkning. I Adrians gäng var det en tyst överenskommelse att individerna skulle använda kokain; “kokain tar du, du kan inte sälja om du inte använder det själv”. Lalander (2001, sid. 40) jämför hasch och alkohol, vi jämför kokain och alkohol, det är olika droger, men det är fortfarande

gemenskapen som är det primära. Drogen blir en inkörsport till att skapa sociala band, genom att använda kokain själv, men också genom att sälja kokain vidare. Då individerna själva använder drogen, visar individerna på att de är på samma sida som sina “vänner”, enligt Lalander (ibid). Baserat på vad Adrian har berättat under intervjun med honom, kan vi inte tolka det på något annat sätt än att det inom hans gäng, var kokain som var en gemensam nämnare för att känna tillhörighet.

Lalander (2001) beskriver hur användandet av droger, definierar individens inställning till livet. Detta är något som vi kan applicera på våra informanter. Utifrån vår tolkning har

46 informanterna en gemensamt negativ syn på samhället och det är deras föräldrar som ligger till grund för deras liv i kriminalitet. Tarja; “Fru månsson har skadat mig för livet, jag litar fortfarande inte på myndigheter”. Genom att exkluderas från samhället och skolan knyts istället sociala band med likasinnade, enligt Lalander (2001, sid. 41).

Lalander (2001, sid. 42) menar att gruppen blir som en familj, där individer hjälper varandra, och där de har en gemensam budget, men där de flesta resurser går till att investera i droger. I Adrians gäng medförde olika roller, status och ekonomi att du erhöll en viss position i den kriminella hierarkin. En individ kunde låna pengar från en annan medlem, men då skulle det betalas tillbaka enligt plan. Om inte detta skedde så ledde det till konsekvenser för individen;

“betalade du inte tillbaka en skuld blev du hotad, misshandlad eller i värsta fall dödad”.

Detta var inget vi kunde urskilja i de andra informanternas utsagor.

Med hjälp av “Me” och “I” kan vi lättare få en förståelse av en individs

socialisation (Levin & Trost, 2010). Vårt “jag” är den impulsiva sidan av människan, som agerar tillfälligt. En persons “I” styrs av individens “me”, där individens erfarenheter existerar. Dessa erfarenheter är mallen för hur människor agerar och beter sig, i de olika kontexter där människor socialiserar med varandra menar Levin & Trost (2010, sid. 25).

Adrian växte upp i en kontext där det var normaliserat med kriminalitet, misshandel, droger och strippor. Adrian har då utifrån Levin & Trost (ibid), ett “me”, som medfört svårigheter för Adrian att anpassa sig till samhällets normer.

Jag har alltid varit runt Hells Angels och andra kriminella personer eftersom pappa hade en svartklubb. När jag var på klubben tog stripporna hand om mig och var jättegulliga med mig, de fyllde på ett vis ett hål eftersom jag inte hade en mamma.

Detta tolkar vi som att Adrians “I” och “me” formats i hans socialisationsprocess, vilken medfört att han själv levt ett liv i kriminalitet. Genom hans erfarenheter från uppväxten är det inte förvånande att Adrian själv gick i sin pappas spår. Adrian kände tillhörighet med den kriminella världen, vilket enligt vår tolkning inte är överraskande. Adrian har under hela sin uppväxt levt i symbios med kriminalitet och därmed skapat ett liv som påminner om uppväxten, där han som barn, kände tillhörighet till människorna på svartklubben. Som vuxen var det kriminella livet det som Adrian visste existerade, vilket enligt vår tolkning gjorde att det föll sig naturligt att Adrian valde denna livsstil. Detta förklaras utifrån symbolisk

interaktionism med att sociala förändringar ligger till grund i socialisationsprocessen (Levin

47

& Trost, 2010) och att en individs jag formas beroende på social kontext. Då Adrian befunnit sig inom grupperingar där kriminalitet varit norm är det inte märkligt att han själv blivit kriminell. Dock är social mognad en aspekt Levin & Trost (2010, 110-115) nämner som signifikant, när det kommer till hur en individ socialiseras och att denna process inte är statisk utan föränderlig. När Adrians sociala mognadsgrad höjdes i samband med att hans tidigare umgänge byttes ut, kunde en förändring ske i hans liv.

Adrian säger själv; “jag såg ner på de som levde svenssonliv, men jag antar att det egentligen berodde på att jag var avundsjuk på dem”. En önskan om att känna tillhörighet till

“svenssonlivet” var något som låg väldigt långt bort i Adrians tidigare liv, men som han idag ser som ett mål. Vi tyder det som ett försvar, att nedvärdera det som inte är närvarande i ens liv, vilket Adrian bekräftar i ovan nämnda citat. Ett “svenssonliv” stämde inte överens med de normer och värderingar Adrian hade under uppväxten vilket alienerade honom från att

överväga det som alternativ, när han gjorde vissa livsval som ledde till ett liv i kriminalitet.

Detta stämmer väl överens med det Levin & Trost (2010) skriver om hur en individs jag är avgörande för vilka val en individ gör i livet.

Mikaela är även hon, uppvuxen med fysiskt våld. Bristen på självkänsla, vilket är en produkt av att hennes pappa behandlade henne illa under uppväxten, har lett till att hon sökt tillhörighet med människor som använt droger. Dessa individer beskrivs av Mikaela som;

“ofta ganska trasiga individer som kommer från dåliga hemförhållanden”. Mikaela kände aldrig någon tillhörighet under uppväxten mer än att hennes pappa var hennes biologiska pappa. Mikaela; “jag levde med rädsla för min pappa dagligen, i tonåren var jag mindre och mindre hemma. Han blev arg för att jag inte tagit undan disken, fast det var han som stökat ner... ...sedan slog han mig på grund av det”. Enligt vår förståelse av Mikaelas berättelse har hon inte haft någon trygg anknytningsperson under uppväxten. Genom att vända oss till anknytningsteorin, är vår förståelse av Mikaelas berättelse, att hon inte haft någon trygg anknytningsperson under sin socialisationsprocess. Detta kan i vuxen ålder, enligt Howe (2011, sid. 108), leda till att individer trycker undan känslor som härstammar i traumatiska upplevelser, som exempelvis avsaknaden av anknytningspersoner. Specifika känslor som ångest, rädsla, ilska, skam eller sorg hanteras genom att inte låtsas om som om känslorna existerar. Utifrån vår tolkning är det dessa känslor Mikaela lyckats trycka undan med hjälp av droganvändning. Då hon dessutom umgåtts med andra människor med liknande trauman från barndomen har hon antagligen här funnit en tillhörighet, om än destruktiv. Utifrån Howe (2011, sid. 183) så är desorganiserad anknytning en anknytningsform där trauman från barndomen plågar individer även i vuxen ålder, och att stress i nutid associeras med tidigare

48 upplevda trauman då dessa är obearbetade. Enligt vår tolkning av Mikaela, går det utifrån Howes (2011) teori om anknytning, att finna en förståelse till varför hon sökt tillhörighet i grupper med tung missbruksproblematik. Hon beskriver själv hur många av de hon umgåtts med berättat hur deras uppväxt varit otrygg, och vår förståelse av Mikaela är att hon här funnit en känsla av tillhörighet till dessa individer, då de delar liknande sociala bakgrunder.

Trygg anknytning, otrygg/undvikande anknytning, otrygg/ambivalent anknytning och otrygg/desorganiserad anknytning är beskrivningar av anknytningsmönster. Dessa

anknytningsmönster representerar en individs strategi för beteenden (Howe, 2011).

Strategierna är en hjälp för individen att anpassa sig till egenskaper och person. Med hjälp av dessa mönster, kan vi söka förståelse i varför individer beter sig på ett specifikt vis, i vuxen ålder utifrån Howe (2011, sid. 96). Vi kan genom anknytningsteori erhålla en förståelse av de val intervjupersonerna gjort under sin socialisationsprocess.

Om individer helt saknade känslor, skulle vi enligt Fineman (2008, sid. 8) känna samma likgiltighet inför döden som för att leva. Då samtliga informanter idag lever ett liv utan kriminalitet, tolkar vi det som, att deras känslor inte varit likgiltiga då de ännu är i livet.

Även om deras livsöden inte varit fyllda av glädje och välgång har de ändå lyckats att vända negativa erfarenheter till något positivt. Utifrån symbolisk interaktionism så är människans socialisationsprocess ständigt pågående och livslång, och socialisationen sker i den sociala interaktionen. (Levin & Trost, 2010). Den sociala interaktionen, som är en vital faktor inom tillhörighet, är det som för socialisationsprocessen framåt, vilket blir tydligt i informanternas livsberättelser (Levin & Trost, 2010 sid. 110-115).