Val av teori

Något vi märkt under processen av analysen, var att det teoretiska ramverket och perspektiven vi använt oss av, gav oss svårigheter att applicera dessa vid analysarbetet. Inte nödvändigtvis för att teorin, övriga perspektiv och begrepp är missvisande, utan snarare tvärtom. Inom symbolisk interaktionism finns, enligt oss, en stor mängd användbara begrepp men,

begreppen tenderar att bli svåra att särskilja då de ofta pekar på samma faktorer fast med olika förklaringar. Exempel på detta är när vi diskuterat informanternas upplevelser från uppväxten utifrån ett symbolinteraktionistiskt perspektiv, där socialisationsprocessen är dominerande.

Här har vi försökt förstå informanternas upplevelser utifrån begrepp som, me & I, signifikanta andra, definitionen av situationen med flera.

Vi upplever det ibland som problematiskt att särskilja begreppen, samtidigt kanske inte intentionen är att kunna separera dessa. Levin & Trost (2010, sid. 7) skriver själva att det inte finns ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv, utan att det är ett samlingsbegrepp för flera olika perspektiv. Det samtliga perspektiv har gemensamt, är att de agerar verktyg för att kunna förstå vardagen, vilket även var anledningen till att vi valde symbolisk interaktionism som huvudteori.

Det vi anser varit svårast med att applicera anknytningsmönstren på informanternas utsagor är, att vi inte har erfarenhet av att analysera individer på en professionell nivå. Detta har medfört att vi tyckte oss se att alla tre anknytningsmönster, som har med otrygg

anknytning att göra: otrygg/undvikande, otrygg/ambivalent och otrygg/desorganiserad-anknytning, kunde appliceras tillsammans i informanternas utsagor. Vi har inte kunnat applicera trygg anknytning på informanternas utsagor, vilket stärker vår förförståelse. Vi finner det ändock relevant att ha med trygg anknytning i teoridelen, detta då alla

anknytningsmönster är relevanta för att få en förståelse om varför, vi agerar och handlar på ett specifikt sätt i vuxen ålder. Vi tänker att en legitimerad psykolog exempelvis inte skulle resonera kring att en individ har drag från alla anknytningsmönster. Detta anser vi vara en svaghet i vår analys och val av perspektiv, när det kommer till anknytningsmönster. Samtidigt

57 tycker vi att det är relevant att nämna aspekten att vi faktiskt inte är några experter utan att vi fokuserat på att försöka förstå informanternas livshistorier. Detta är något som ligger i linje med symbolisk interaktionism som teoretiskt ramverk, förståelsen är det primära, förklarandet det sekundära.

Något annat som varit problematiskt är helt enkelt valmöjligheterna vid valet av teori.

Vi upplever det som att det i princip alltid, inom det sociologiska ämnet, går att se på ett fenomen ur betydligt fler än ett perspektiv. Vi hade som tilläggsteori exempelvis kunnat använda oss av Howard Beckers stämplingsteori (Becker, 2006). Denna sociologiska och kriminologiska teori inriktar sig på avvikande beteenden hos individer och tillämpas ofta inom fenomen gällande brott och missbruk, vilket hade passat väl in i vår studie. Vi hade även kunnat applicera Goffmans teori om stigma, vilken innebär att den dominerande gruppen i ett samhälle stigmatiserar personer som avviker från normen (Johansson & Lalander, 2018, sid.

178). Detta görs för att vinna makt över de som anses som avvikande, i vår studie kriminella.

Auktoriteter var ett starkt återkommande ord vid analysen av empirin. Därav redovisas ovan nämnda term som ett eget tema i analysavsnittet, vilket vi där redogör för. Det är svårt att veta ifall det rör sig om informanternas syn på auktoriteter eller om det handlar om lärare som saknade intresse för informanterna, som lett till att deras skoltid inte blev lyckad. Vår tolkning innebär att det är av största betydelse att barn växer upp med föräldrar som positiva förebilder, med sunda normer och värderingar. Utifrån de utsagor vi tagit del av i studien, stämmer dock inte detta överens med informanternas beskrivningar av deras uppväxt. Meads stadier utifrån Levin & Trost (2010, sid. 74-75) där vikten av signifikanta andra beskrivs, att vuxna i barns närhet fyller en livsviktig funktion under uppväxten, stämmer väl överens med informanternas livsberättelser. Vi upplever valet av signifikanta andra som relevant i vår studie. Att vi med hjälp av begreppet fått ett verktyg för att förstå varför informanternas liv till viss del utvecklats som de gjort, upplever vi som positivt. Detta är anledning till att vi valt detta begrepp, det har varit en stor hjälp vid förståelsen av materialet och ger även en djupare dimension till varför vissa individer utvecklas som de gör.

Auktoriteter förknippas av informanterna med maktutövning som i sin tur genererar känslor av rädsla eller hat. Informanterna beskriver hur upplevelsen mellan vad som är auktoriteter däremot kan skilja sig åt. För en informant, var hela samhället ett hot i sig. För en annan, en specifik familjemedlem. Utifrån anknytningsmönstret otrygg/undvikande

anknytning (Bowlby 2010), beskriver Tarja hur hon hade svårigheter att lita på människor.

Hon visste helt enkelt inte, utifrån sin uppväxt, vem som var en bestående del i hennes liv.

”Jag kunde inte säga till mamma hur bra det var hos farmor… och jag kunde inte säga till

58 farmor ifall det var bra hos mamma… jag slets isär”. Tarja beskriver hur hon övergetts av sin mamma och därför bor hos sin farmor. Mamman iscensätter hos Tarja en auktoritet som inte förknippas med något positivt men att hon trots det känner skuldkänslor inför mamman.

Något vi valt att förklara utifrån signifikansen av anknytningsmönster under uppväxten (ibid).

Utifrån boken “myten om föräldrars makt” av Judith Rich Harris (2006), raseras i en mån teorin om socialisationsprocessen med barnets vårdnadshavare som signifikant variabel. I teorin vi utgått från, utgör vårdnadshavarna i form av signifikanta andra, en stor roll (Levin &

Trost 2010). Där vi i mångt och mycket söker förståelse för informanternas livsöden, utifrån att det är vuxna i informanternas närhet, som under uppväxten implementerat normer hos ovan nämnda, menar Harris (2006) att detta inte stämmer. Harris hävdar att barn socialiserar barn, och att det är umgänget ett barn har utanför vårdnadshavarna som är den bidragande faktorn till hur barns socialisation ter sig. Harris (2006, sid. 115) hävdar till och med att det hela handlar om en myt som skapats av socialisationsforskare, och att även om ett barn är otrevligt i hemmiljö, kan barnet bete sig trevligt i skolan. Harris (ibid) menar alltså att det inte går att utgå från forskning som bedrivits i hemmiljö, eftersom just hemmiljön ofta är

förknippad med känslor av obehag hos barn med dysfunktionella beteenden.

Anledningen att vi nämner denna tes som Harris (2006) skriver om, är för att det med denna teori som utgångspunkt gått att se mer på hur informanternas omgivning varit av betydelse. Hade vi satt på oss andra glasögon, där vi inte nödvändigtvis sett vårdnadshavarna som den primära anledningen till hur informanterna utvecklats, hade vi eventuellt fått ett annat resultat. Däremot anser vi att vi i en mån tänkt utifrån tesen att barn socialiserar barn, då vi infogat begreppet om generaliserande andra utifrån Levin & Trost (2010). Inom detta begrepp utgör barns sociala miljö i form av vänner och övriga vuxna socialisationsagenter.

Vi tänker oss att ovan förda resonemang även har med kulturella skillnader att göra.

Att hur vi ser på barn skiljer sig mellan länder, vilket även är något Harris (2006) nämner. Då vi utgått från ett västerländskt perspektiv i studien, då informanterna är från Sverige, skulle det gå att föra en diskussion även över dessa faktorer, men detta är inget vi har för avsikt i studien.

Det sociologiska begreppet Connectedness är ett annat perspektiv vi hade kunnat infoga i studien vid förståelsen av materialet. Connectedness innefattar enligt Smart (2007) begrepp som emotioner, minnen, det imaginära och betydelsen av viktiga faktorer som pengar och mat. Smart (ibid) förklarar utifrån dessa perspektiv hur individers funderingar kring relationer är skapade ur historiska och sociala kontexter och därmed inte enbart är individuellt betingade. Smart menar vidare att det finns en kultur om en idealfamilj som människor i en

59 mån använder sig av som norm, helt enkelt för att det är det vi får inpräntat i oss från olika medier, så som tidningar eller tv (ibid). När individer som exempelvis informanterna i studien, inte upplever att deras liv överensstämmer med denna norm, leder det till negativa känslor. Vi menar att vi kunnat implementera connectedness och sökt förståelse för

informanterna utsagor utifrån detta perspektiv då vi i analysen utformade ett tema vi

benämner tillhörighet och jaget. Men som nämnts tidigare, vi upplever att vi varit tvungna att försöka begränsa studien då den annars blivit allt för bred, och dessutom inte nödvändigtvis genererat i en annorlunda analys.

Under denna rubrik vill vi egentligen förtydliga problemet vi nämner i början av diskussionsavsnittet, nämligen att det funnits möjlighet till annat val av teori. Men vi känner ändå att vi en mån försökt ringa in det vi i studien velat förstå, vilket är informanternas livsberättelser, genom valet av de teorier och begrepp vi faktiskt använt.