Rättsvetenskap avancerad nivå, 30 hp
Rättsvetenskapliga programmet med internationell inriktning
D-UPPSATS VT 2010
Institutet beslag
-vid
brottsutredning-Författare: Madelaine Alros
Handledare: Docent Kerstin Nordlöf
Förord
Jag vill ta tillfället i akt att tacka de personer som hjälpt mig under arbetets gång. Ett stort tack till Olov Augrell och Karl Holm för tipset om ämnet till denna uppsats, en arbetsplats, material och all övrig hjälp ni bistått mig med. Min handledare Kerstin Nordlöf som har kommenterat och tipsat om saker som jag kunnat förbättra eller förändra. Det har varit av stor betydelse för mig och mitt arbete med uppsatsen. Dessutom vill jag tacka för alla uppmuntrande ord från familj och vänner, vilket har hjälp mig under arbetet med uppsatsen.
Samt ett stort tack till de personer som hjälp mig med genomläsning och förbättring av språket.
Abstract
The purpose of this paper is to explore what objects that can be seized and how the management of a seizure should be con-ducted. Ability to take enforcement against an individual should be carefully weighed against the rights and freedoms that exist. Seizure is one of the various restraints that exist, and the regula-tion on which they appear is mainly in the Code of Judicial Pro-cedure, Chapter 27th. To be able to apply coercive measures, it is
fundamental prerequisite that a criminal investigation is initi-ated, but there exist some significant exceptions to this. There are also rules about who has the right to provide for the seizure, the decision can be taken by a prosecutor, an investigator, a po-lice officer or, in special cases, the court. The purpose of a seizure is mainly to secure the subject of a criminal investiga-tion, to secure objects that have been arrogated or to secure fu-ture forfeifu-ture. Therefore it is only possible to seize objects that are relevant to a criminal investigation, and it is only movable property such as written documents or electronic objects that can be seized. Items that have been seized should be handled in accordance with the laws that exist. A protocol shall be estab-lished and supervision shall be exercised over the seizure and a seizure should end when it is no longer relevant to the criminal investigation. The regulation has recently changed and that cre-ated new improved opportunities, but despite that, the area is complex and constantly evolving technology makes it difficult.
Sammanfattning
Uppsatsens syfte är att utreda tvångsmedlet beslag och dess hantering. Det ska utredas vad som avses med beslag och vad som är möjligt att beslagta. För att förstå hur ett beslag kan vidtas och hur det ska hanteras beskrivs bl.a. allmänna principer och övriga straffprocessuella tvångsmedel som existerar. Även de förändringar som har skett i lagstiftningen kommer att undersökas. Den metod som kommer att tillämpas är rättsdogmatisk metod, vilket innebär tillämpning av lagar, sedvanliga förarbeten, domstolspraxis och doktrin. Möjligheten att vidta straffprocessuella tvångsåtgärder vid en brottsutredning finns, men ska noggrant övervägas med hänsyn till enskilda personers rättsfär och integritet. Det finns flera olika sorters tvångsmedel, och denna uppsats behandlar tvångsmedlet beslag. Det betyder att föremål som är av vikt för en brottsutredning kan tas i beslag. Regleringen kring detta återfinns i Rättegångsbalken (RB) kapitel 27. Syftet med ett beslag är att säkra föremål för en brottsutredning, att säkra föremål som har avhänts eller att säkra kommande förverkande. För att tvångsmedel ska kunna tillämpas är det en grundläggande förutsättning att en förundersökning är inledd. Dock finns det tre betydande undantag till detta. Dessa gäller då en förenklad brottsutredning enligt RB kap. 23 § 22 st. 1 har inletts, genom en polismans rätt att enligt RB 23:8 st. 3 eller om ett brott har begåtts inför rätten. Det finns ett flertal allmänna principer som är aktuella då tvångsåtgärder ska vidtas, vilket leder till att åtgärden ska prövas enligt dessa. De allmänna principerna bl.a. legalitetsprincipen, ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Principerna ska tillämpas då ett tvångsmedel har eller ska vidtas och de främjar rättssäkerheten.
Det är noga reglerat vem som kan besluta att ett beslag ska ske. Beslut kan fattas av en åklagare, en förundersökningsledare eller i vissa fall av en polisman. Även rätten har möjlighet att besluta om beslag, men det är väldigt ovanligt. Reglering kring beslag finns i RB 27:1, där det framgår att ett föremål kan tas i beslag om det är av vikt för en brottsutredning eller har frånhänts någon genom brott. För att ett föremål ska kunna tas i beslag krävs att det ska vara tillgängligt. Om ett föremål inte är tillgängligt är det inte möjligt att genomföra ett beslag. Det är endast möjligt att beslagta lös egendom, t.ex. såsom skriftliga handlingar och elektroniska föremål. När ett beslag har vidtagits medför det att föremålet ska förvaras på en lämplig plats, det beror på beslagets karaktär men kan t.ex. vara en lagerplats. Dessutom ska det föras protokoll över vad som har tagit i beslag och om en del av ett beslag sedan hävs, eller om hela beslaget upphävs, ska det föras in i protokollet. Under den tid ett föremål
finns hos en myndighet har de ansvar för tillsynen av beslaget. Då ett beslag upphör ska det omgående lämnas ut till den personen som har rätt till det, i fall då det inte ska förverkas. Det har nyligen genomförts förändringar i lagstiftningen gällande beslag och dess hantering. Förändringarna bidrar med förklaringar till hur ett beslag ska hanteras när det har upphävts. Det föreligger numera restriktivitet kring hur länge ett beslag kan förvaras hos en myndighet, när det har hävts. Syftet med förändringen är att förbättra hanteringen av föremål som varit tagna i beslag, förenkla det administrativa arbetet och även att minska förvaringskostnader.
Sammanfattningsvis kan det sägas att beslag av lösa föremål är möjligt, och att hanteringen av ett beslagtaget föremål ska följa de regler som existerar. Beslagsprotokoll ska uppföras och tillsyn ska utövas över beslaget, för att föremålet inte ska försvinna eller förstöras på något sätt.
Förkortningar
BrB Brottsbalken (1962:700)
EKMR Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätten
JK Justitiekanslern
JO Justitieombudsmannen
LUL Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
NJA Nytt juridiskt arkiv
PL Polislagen (1984:387) PLB Processlagberedningen Prop. Proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RF Regeringsformen (1974:152) RPS Rikspolisstyrelsen SkL Skadeståndslagen (1972:207) SOU Statens offentliga utredningar
TF Tryckfrihetsförordningen (1949:105)
TR Tingsrätten
Innehållsförteckning
Förord...2 Abstract...3 Sammanfattning...4 Förkortningar...5 Innehållsförteckning...6 1 Inledning...8 1.1 Bakgrund...8 1.2 Syfte...8 1.3 Frågeställningar...9 1.4 Avgränsning...91.5 Metod & Material...9
1.6 Disposition...10
2 Grund för användning av tvångsmedel...12
2.1 Allmänt...12
2.2 Innebörden av tvångsmedel...12
2.3 Förundersökning...12
3 Straffprocessuella tvångsmedel...14
3.1 Begreppsdefinitioner...14
3.2 Användning av straffprocessuella tvångsmedel...15
3.3 Allmänna principer...17
4 Tvångsmedlet beslag...22
4.1 Allmänt om beslag...22
4.2 Förutsättningar för beslag...22
4.2.1 Prövning enligt behovs- och proportionalitet-sprinciperna...23
4.3 Olika beslag...24
4.4 Beslut om beslag...24
4.5 Vad får tas i beslag?...27
4.5.1 Skriftlig handling...27
4.5.2 Elektroniska beslag...28
4.6 Allmän handling...30
4.7 Vem kan beslag vidtas mot?...31
5 Hantering av beslag...33
5.1 Handläggning av beslag...33
5.2 Förvaring av beslag...36
5.4 Tillsyn över beslag...38
5.5 Kopiering av beslag...39
5.6 Beslagets upphörande...42
5.7 När ett beslag har upphört...43
5.7.1 Återställande av beslag...44
5.7.2 Förverkande, försäljning eller förstörande av beslag. 45 6 Analys...47
7 Slutsats...54
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Varje enskild person är tillförsäkrad fri- och rättigheter genom grundlag, Regeringsformen (RF) kap. 2 och Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). EKMR art. 8:1 ger t.ex. varje person rätt till privat- och familjeliv samt hem och korrespondens. Undantag till EKMR art. 8:1 återfinns i art. 8:2, vilka gäller för fall som rör statens säkerhet och i brottsförebyggande syfte.1
Tvångsmedel är ett sätt för myndigheter att vidta åtgärder mot enskilda personer eller egendom, vilket leder till ett ingripande i deras rättsfär.2 Det finns flera olika straffprocessuella
tvångsmedel som kan tillämpas vid brottsutredningar, vilka huvudsakligen är reglerade i RB kap. 24-28. Förutom lagstiftning finns även allmänna principer som skall följas när tvångsmedel används. Syftet med tillämpning av tvångsmedel är att en straffprocess ska kunna genomföras, i vissa fall krävs då åtgärder i form av tvång.3 Vid tillämpning av tvångsmedel ska en
avvägning göras mellan en enskilds rätt till integritet och rättssfär, och samhällets krav på en effektiv brottsbekämpning. Det beror på att tvångsmedel ofta ingriper den enskildes rättssfär och därför kan uppfattas som en kränkning av integriteten. Eftersom tvångsmedel är viktigt för att en effektiv straffprocess ska kunna genomföras har de, trots att de kan vara integritetskränkande, stor betydelse.
Beslag är en av flera olika former av straffprocessuella tvångsmedel som finns. Tvångsmedlet beslag kan vara av speciell stor betydelse då det kan leda till möjligheter att beslagta olika former av bevis, vilka sedan kan behövas för att kunna påvisa att gärningsmannen kan kopplas samman med själva brottet. Beslag kan därför vara en betydande del i en brottsutredning. I RB kap. 27 finns den huvudsakliga regleringen av beslag. Dessutom finns även annan lagstiftning, t.ex. lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förfarandelagen), som kan bli aktuell att tillämpa vid hantering av beslag. Förutom lagstiftning finns även möjlighet för myndigheter att meddela föreskrifter, där riktlinjer specificeras. Rikspolisstyrelsen (RPS) kan t.ex. upprätta föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet (FAP).
1 Bring, Thomas & Diesen, Christian, Förundersökning, fjärde upplagan,
Norstedts Juridik AB 2009, s. 274f.
2 Lindberg, Gunnel, Straffprocessuella Tvångsmedel – när och hur får de
användas?, Thomson Fakta AB 2005, s. 5.
1.2 Syfte
Endast beslag och hanteringen av beslag kommer att utredas på ett djupare plan, då det är vad uppsatsen syftar till att utreda. Detta leder till att de övriga straffprocessuella tvångsmedel som finns endast kommer att beskrivas kortfattat som en introduktion, då det är av vikt att förstå de olika begrepp och principer som rör straffprocessuella tvångsmedel, och därmed även beslag. Därför kommer de begrepp och principer som är av betydelse för tvångsmedlet beslag att kortfattat beskrivas.
Syftet med denna uppsats är att beskriva gällande rätt angående tvångsmedlet beslag vid brottsutredningar och hanteringen av beslag. Syftet är även att undersöka om det föreligger svårigheter vid tillämpning av de gällande bestämmelserna. Vidare är syftet att undersöka lagstiftningen de lege lata, vad lagen är, och de lege ferenda, hur lagstiftningen borde vara.
1.3 Frågeställningar
Vad avses med tvångsmedlet beslag? Vilka föremål kan beslagtas?
Hur ska beslag hanteras? Lagstiftningen de lege lata? Lagstiftningen de lege ferenda?
1.4 Avgränsning
I denna uppsats kommer en fördjupning endast ske av institutet beslag, vilket leder till en avgränsning mot övriga straffprocessuella tvångsmedel. Det beror på att det varken finns tid eller utrymme att utreda de övriga tvångsmedlen på ett djupare plan.
Innehållet i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål kommer inte att tillämpas i denna uppsats då den är upphävd. Endast föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet som rör tvångsmedlet beslag kommer att granskas, trots att det finns sådana även för andra områden. Området förundersökning kommer att avgränsas på ett sådant sätt att det endast finns med som en inledning till beslag. I övrigt kommer det området inte att utvecklas i uppsatsen. För att öka förståelsen kommer de olika misstankegraderna som finns att redovisas, men endast i en mindre omfattning. Det gäller även för de allmänna principerna som är av vikt vid tillämpande av tvångsmedel, en fördjupning av dessa kommer inte att genomföras.
På grund av att området kring tvångsmedlet beslag är väldigt omfattande, leder det till att fördjupning inom varje del av detta inte är möjligt. Därför har vissa områden berörts ytligare än andra, beroende på t.ex. att en del områden är av större vikt att fördjupa för uppsatsens syfte. Dels för en bättre förståelse för beslag och dess tillämpning, men även för uppsatsen som en helhet.
1.5 Metod & Material
För att uppnå ett tillförlitligt resultat förutsätts att arbetet är systematiskt och rationellt samt att metoden som tillämpas är passande för ämnet.4 Metoden och materialet som ska tillämpas
beror på vilket ämnesområde som ska studeras,5 vilket i detta
fall är juridik. Därför är metoden som ska tillämpas rättsdogmatisk metod.
I uppsatsen kommer tvångsmedlet beslag och hantering av beslag vid brottsutredning, att undersökas. Detta kommer att göras med hjälp av ett flertal olika lagar, främst kommer RB att behandlas. Det beror på att det är i RB kap. 27 som tvångsmedlet beslag regleras. Nyligen genomförda lagändringar påverkar denna uppsats, då förändringar har skett som påverkar hanteringen av beslag. Därför kommer detta att undersökas, för att se om det bidrar till en positiv förändring. Sedvanliga förarbeten som propositioner (Prop.) och statens offentliga utredningar (SOU), men även föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet kommer att granskas. Dessa är av vikt då de påvisar hur lagar ska tillämpas och även övriga riktlinjer som ska följas i polisens verksamhet. De föreskrifter som kommer att granskas i denna uppsats rör endast tvångsmedlet beslag.
Domstolspraxis kommer i stor utsträckning att tillämpas, för att förstå hur lagreglerna används av domstolen, vilket ger en mer praktiskt syn på hur lagreglerna tillämpas. Fakta kommer att varvas med rättsfall för att förståelsen förhoppningsvis ska kunna maximeras. Dessutom kommer beslut från justitiekanslern (JK) och justitieombudsmannen (JO) att användas, p.g.a. att de liksom rättsfall påvisar hur tillämpning och hantering av beslag ska gå till. Doktrin kommer att vara en grundläggande del vid arbetet med uppsatsen, för att få en förståelse för området kring tvångsmedel och då främst beslag. För information om detta kommer kommentarer till RB att tillämpas, men även litteratur om straffprocessuella tvångsmedel och förundersökning.
4 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, andra upplagan,
Norstedts Juridik AB 2007, s. 34.
Grundidén till denna uppsats kommer från två myndighetsjurister, vilka även kommer att bistå med betydande material till denna uppsats. I denna uppsats kommer mina egna tankar och reflektioner vara ett genomgående element, då de finns med i hela uppsatsen och inte bara i den avslutande analysen. Min förhoppning med det är att uppsatsen blir mer intressant för läsaren och att det inte bara är en redogörelse för reglerna på området utan också en diskussion om dem.
Sammanfattningsvis har uppsatsen en kvalitativ ansats till frågeställningarna, vilket syftar till att uppnå en djupare förståelse och inte att pröva om informationen har generell giltighet.6
1.6 Disposition
Kapitel 1 ger en introduktion till uppsatsens ämne, syfte och avgränsning, samt förklarar varför uppsatsen behandlar detta ämne. Dessutom framkommer här uppsatsens frågeställningar och vilken metod och vilket material som har tillämpats. Detta följs upp av kapitel 2 där grunden till användandet av straffprocessuella tvångsmedel gås igenom, och vikten av att en förundersökning har inletts. När en förundersökning är inledd är det möjligt att tillämpa tvångsmedel. Utöver det framkommer även innebörden av tvångsmedel, där den språkliga definitionen av tvångsmedel framställs.
Kapitel 3 beskriver de tvångsmedel som finns och reder ut olika begreppsdefinitioner och vilken lagstiftning som är aktuell vid användandet av tvångsmedel. Dessutom beskrivs olika principer som ska tillämpas vid användning av tvångsmedel och dessa följs även av rättsfall som på ett praktiskt sätt visar de olika principerna. För att en förundersökning ska inledas krävs att misstanke om brott finns, därför förklaras de olika misstankegraderna i detta kapitel.
Kapitel 4 framställer de förutsättningar som existerar för att tvångsmedlet beslag ska kunna tillämpas. Utöver detta tas även upp hur ett beslut om beslag kan genomföras och vem eller vilka som har rätt att besluta om beslag. Det finns olika former av beslag, som kort kommer att presenteras. Vad som får tas i beslag är också en viktig del av detta kapitel, där det beskrivs vad som räknas till skriftliga och digitala beslag. Det är inte bara viktigt att veta vad som kan tas i beslag utan även vem ett beslag kan vidtas mot, därför utreds det i kapitel 4 vem som kan utsättas för ett beslag.
Kapitel 5 återger hur hanteringen av beslag kan fungera. Under rubriken handläggning av beslag beskrivs hur ett beslag ska
hanteras när det är verkställt och förvaras hos en myndighet. Det ska föras protokoll över det aktuella beslaget och tillsyn över föremålet ska ske, sedan uppkommer frågor som om beslaget ska kopieras, om det är handlingar som har tagits i beslag. Eller om ett föreverkande av beslaget är aktuellt. I kapitlet framkommer även hur ett beslag kan upphöra och hur ett beslag ska hanteras när det har upphört. Till exempel vem som har rätt till ett beslagtaget föremål och vad som händer när flera är intresserade av ett föremål.
I kapitel 6 analyseras den information som har framkommit i uppsatsen, där besvaras även frågeställningarna. Efter det följer kapitel 7 som binder samman hela uppsatsen genom en slutsats.
2 Grund för användning av
tvångsmedel
2.1 Allmänt
De grundläggande fri- och rättigheterna som varje person åtnjuter återfinns i RF kap. 2 och EKMR. I RF 2:6 och EKMR art. 8:1 finns rättigheter som är relativa, därför finns det undantag till dessa. EKMR art. 8:1 får endast inskränkas om det gäller t.ex. statens säkerhet och i brottsförebyggande syfte, vilket framgår av EKMR art. 8:2. Men undantag får endast ske med lagstöd om detta. Undantag till regleringen i RF kap. 2 återfinns i RF 2:12.7 Det betyder att dessa rättigheter kan inskränkas
genom lag och därmed kan en person som är misstänkt för ett brott berövas sin frihet.
För att undantag ska kunna ske måste det vara lagstadgat och gäller då ingrepp som förundersökning, kroppsvisitation m.fl. Syftet med ingrepp enligt EKMR art. 8:2 ska vara att tillgodose enskilda eller allmänna intressen. Dessutom ska ingreppet vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, och därmed ett samhälleligt behov för att tillgodose intresset av ingreppet. Därtill är det viktigt att ingreppet står i proportion till inskränkningens syfte. Det leder till att art. 8 kan inskränkas, men det krävs att kravet på legalitet, ändamål, behov och proportionalitet uppfylls.8 Det ska helt enkelt finnas godtagbara
skäl för att genomföra ett frihetsberövande eller annat intrång i en persons rättssfär.
2.2 Innebörden av tvångsmedel
Det finns olika syften till varför tvångsmedel används. Det kan t.ex. vara ett sätt att säkra bevis under en brottsutredning. Begreppet tvångsmedel angår ”direkta ingripanden mot person eller egendom som utgör ett intrång i en persons rättsfär”.9
Enligt SOU 1995:47 krävs det att själva åtgärden att använda tvångsmedel är ett led i myndighetsutövning, och enskilda personer kan därför inte utnyttja tvångsmedel. Utan det är myndigheters möjlighet att utnyttja de befogenheter de har i samhället, för att utreda brott och därmed åstadkomma resultat.10
Den språkliga definitionen av tvångsmedel är medel som med tvång ger det allmänna möjlighet att genomföra vissa åtgärder. Däremot återfinns ingen legaldefinition av tvångsmedel, vilket
7 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 274f. 8 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a. st. 9 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 284. 10 SOU 1995:47 s. 137ff.
betyder att utgångspunkten istället blir just den språkliga definitionen.11 För att ett tvångsmedel ska kallas
straffprocessuellt krävs det att det kan tillämpas under hela processen, från det att förundersökning inleds till det att målet avgörs i domstol. Det är viktigt att ett tvångsmedel kan bestå under hela processen, och till det att domstolen har beslutat t.ex. vid beslag hur förfarandet med aktuell egendom skall gå till.12
2.3 Förundersökning
En grundläggande förutsättning för att tvångsmedel ska kunna tillämpas är att en förundersökning är inledd. Vid tillfällen då förundersökning inte har inletts leder ett myndighetsbeslut om tvångsmedel, från behörig myndighet, till att förundersökning inleds.13 Vid tillfällen då en polisman vidtar åtgärder med
tvångsmedel på en brottsplats kan det i vissa fall leda till att förundersökning påbörjas. Så länge ett brottsmål inte har vunnit laga kraft14, kan straffprocessuella tvångsmedel nyttjas. Om en
förundersökning däremot avslutas eller läggs ner ska tvångsmedel upphöra.15
Det finns tre betydande undantag från huvudprincipen att förundersökning krävs för att tvångsmedel ska kunna tillämpas. Det innebär att tvångsmedel i vissa undantagsfall kan användas utan påbörjad förundersökning.
1. I RB 23:22 st. 1, framgår det att vid en förenklad brottsutredning kan beslag användas trots att förundersökning ej har inletts. Dock finns här en begränsning i form av att beslag är det enda tvångsmedel som får förekomma vid en förenklad utredning, övriga tvångsmedel kräver en förundersökning. Regleringen i RB 23:22 har tillkommit p.g.a. effektivitetsskäl, därför kan beslag vidtas vid tillfällen då en brottsutredning kan genomföras direkt på plats.
2. RB 23:8 st. 3 behandlar polismans rätt att medta en person till förhör. Det kan enligt denna paragraf ske utan att förundersökning har inletts av behörig tjänsteman. 3. Om ett brott har begåtts inför rätten, leder detta till
ytterligare ett undantag till kravet på att förundersökning ska ha inletts.16
11 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 285. 12 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 286. 13 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 6.
14 Laga kraft innebär att en dom eller ett beslut inte längre kan överklagas,
dvs. att tiden för detta har passerat. Se www.ne.se.
15 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 7. 16 Lindberg, Gunnel, a. st.
Kravet på att en förundersökning ska ha inletts för att tvångsmedel ska kunna användas påverkar rättssäkerheten. Det gör att rättssäkerheten upprätthålls genom att ett tvångsmedel inte kan användas hur som helst. Denna metod gynnar den som blir drabbad av ett tvångsmedel, eftersom det krävs att kraven för en förundersökning ska vara uppfyllda innan ett tvångsmedel vidtas. Därför är det en positiv reglering, dock finns det självklart möjlighet att tillämpa tvångsmedel utan att förundersökning är inledd, vilket säkerligen kan vara betydelsefullt i många fall. Undantagen leder till att tvångsmedel kan vidtas vid specifika situationer, då det kanske inte finns möjlighet att inleda en förundersökning. Det är dock endast möjligt att tillämpa vidta tvångsmedel om det finns grund för brottsmisstanke, utan det kan inte tvångsmedel tillämpas.
3 Straffprocessuella tvångsmedel
Tvångsmedel som kan tillämpas under brottsutredningar är straffprocessuella tvångsmedel. För att reda ut de olika begrepp som kan förekomma, behandlar det kommande avsnittet olika definitioner på straffprocessuella tvångsmedel och även en allmän beskrivning av användningen av dessa.
3.1 Begreppsdefinitioner
Tvångsmedel delas vanligtvis upp i två kategorier, personella och reella. Med personella tvångsmedel menas sådana tvångsmedel som riktar sig mot en person, det kan t.ex. handla om kroppsvisitation RB 28:11. Reella tvångsmedel riktar sig mot egendom, t.ex. husrannsakan RB 28:1. Dessutom kan tvångsmedel delas in i momentana eller perdurerande. Momentana tvångsmedel är kortvariga och löper därför endast över en kort tid, till skillnad mot perdurerande tvångsmedel som är av mer bestående karaktär. Husrannsakan är ett exempel på ett momentant tvångsmedel och eftersom t.ex. beslag är av mer bestående karaktär är det en form av perdurerande tvångsmedel.17
För att tvångsmedel ska kunna tillämpas förutsätts att förundersökning är påbörjad, och för att förundersökning ska kunna inledas krävs i sin tur att det finns misstanke om brott. Det finns olika misstankegrader, den lägsta misstankegraden för att kunna vidta en förundersökning är enligt RB 23:1 att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Anledning att anta, betyder att det finns konkreta omständigheter som gör det möjligt att påbörja en utredning om misstänkt brott.18 Nästa
misstankegrad är då en person kan misstänkas, och i sådana fall är det möjligt att enligt RB 23:9 kvarhålla denna person för förhör i högst tolv timmar. Det finns även en möjlighet att i specifika fall ta en person i förvar enligt RB 23:9 st. 4. Även vid misstankegraden kan misstänkas krävs det att det i grund och botten handlar om ett konkret brottsligt handlande som en person kan ha utfört.19
Sedan följer skälig misstanke, vilket kan uppfyllas vid skälig misstanke för brott enligt RB 23:18, 24:3, 24:6, 25:1 och 27:20, och genom att en person skäligen kan misstänkas för brott enligt RB 23:2-3, 23:13, 28:1 och 28:11-12. I fall då skälig misstanke kan riktas mot en specifik person förändrar det inriktningen på förundersökningen. Det leder då till att det är möjligt att vidta vissa tvångsmedel mot personen ifråga. Tvångsåtgärder som är
17 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 6.
18 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 150ff. 19 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 157ff.
tillämpliga vid denna tidpunkt är bl.a. gripande, kroppsvisitering, kroppsbesiktning och husrannsakan. Viktigt är att det sker en kvalitetshöjning när en person är skäligen misstänkt, och att sannolikheten för att personen har begått brottet är större än osäkerheten att personen inte har begått brottet. Sammanfattningsvis ska det därför finnas konkreta och objektiva grunder som talar för att den misstänkta personen har begått brottet.20
För att häktning ska kunna äga rum krävs det att en person på
sannolika skäl är misstänkt för ett brott, enligt RB 24:1.
Beviskravet ligger här högre än vid skäligen misstänkt. Processlagberedningen (PLB) har uttryckt att den misstanke om brott som finns ska framstå som berättigad vid en objektiv bedömning, för att häktning ska kunna ske av en person som är misstänkt på sannolika skäl. Det krävs ”mycket starka bevis” för att en person ska misstänkas för ett brott på sannolika skäl, då det rent språkligt är att jämföras som mycket troligt att personen ifråga har begått brottet.21
Om tillräckliga skäl föreligger är åklagare skyldig att väcka åtal, men det krävs även att den misstänkte personen då på sannolika skäl är gärningsmannen till brottet. För att åtal överhuvudtaget ska kunna väckas ska den bevisning som finns uppfylla de beviskrav som föreligger i processen. Då åklagare ska väcka talan måste det ifrågasättas om brottet kan ställas utom rimliga tvivel eller ej. Misstankegraden tillräckliga skäl är det högsta beviskravet i förprocessuella verksamheten.22
När ett åtal har väckts är det ledamöterna i en domstol som ska bedöma skuldfrågan och pröva bevisningen mot det beviskrav som föreligger. Enligt RB 35:1 är det aktuella beviskravet att det är bevisat, vilket också betyder att misstanke om att en person har begått ett visst brott är styrkt. Det kan även uttryckas som att det är bortom rimligt tvivel eller ställt utom rimligt tvivel.23
Övriga beviskrav under förundersökningen är t.ex. att för att tvångsmedel ska kunna användas krävs det att en viss risk skall föreligga. Just risk framkommer i RB 24:1, då det är ett beviskrav för att häktningsgrund ska föreligga. I RB 23:7 st. 2 är det möjligt att hämta en person till förhör, om det skäligen kan
befaras att personen annars skulle undvika att komma till förhör.
Vid t.ex. husrannsakan krävs det enligt RB 28:1 st. 2, att det ska föreligga synnerlig anledning för att sådana åtgärder ska bli
20 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 161ff. 21 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 170ff. 22 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 175ff. 23 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 180f.
aktuella. Eller i annat fall att särskild anledning finns, vilket medför att en specifik åtgärd vidtas.24
3.2 Användning av straffprocessuella tvångsmedel
Den centrala regleringen av straffprocessuella tvångsmedel återfinns i RB kap. 24-28. Där regleras tvångsmedel såsom frihetsberövande, reseförbud och anmälningsskyldighet, kvarstad, beslag, hemlig telefonavlyssning, husrannsakan, kroppsvisitation m.fl. När det gäller frihetsberövande tvångsmedel innefattas gripande, anhållande och häktning.25Tidigare fanns en tidsbestämd lagstiftning med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål från år 1952, men denna lag är numera upphävd. I prop. 2007/08:9 framkom det senaste förslaget om att lagen skulle vara gällande fram till slutet av år 2008, sedan upphävdes lagen.26 Den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller såsom svensk lag efter den 1 januari år 1995 då den trädde ikraft. Regleringen av straffprocessuella tvångsmedel i RB är utformade på ett mer utförligt sätt än i konventionsartiklarna.27
Straffprocessuella tvångsmedel ska underlätta den brottsbekämpande verksamheten, men får inte tillämpas i preventivt syfte. Även om det skulle uppdagas en risk för fortsatt brottslig verksamhet, leder detta inte till grund för att undgå principen att tillämpa tvångsmedel i förebyggande syfte. Det finns dock möjlighet att tillämpa häktning om det föreligger fara för återfall i brottslighet. I övrigt används tvångsmedel vid förundersökning, rättegång eller för att säkerställa verkställighet av en dom i ett brottmål.28 I rättsfallet NJA 1990 s.
324 framkommer det att det inte är tillåtet att just underlåta något.
NJA 1990 s. 324
Marianne N har under sin shoppingtur stulit två kassettband till ett värde av 43 kr och 50 öre, det iakttog väktaren Inga-Maja Winberg. För att på ett diskret sätt lösa situationen försökte Inga-Maja förklara för Marianne N att det var bäst att hon följde med henne till kontoret. Men på vägen dit vände Marianne N och tänkte gå sin väg, vilket ledde till att Inga-Maja tog tag i hennes handväska. De båda stod och drog i väskan en stund och Marianne N rev Inga-Maja på händerna,
24 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 184f. 25 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 8.
26 Prop. 2007/08:9 s. 6.
27 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 11f. 28 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 8.
vilket ledde till att Inga-Maja slog till Marianne N över ansiktet. Båda menade att dessa handlingar skett genom nödvärn och självförsvar. Åklagaren yrkade på Marianne N: s ansvar för snatteri och våld mot tjänsteman.
TR: n fann Marianne N skyldig för snatteri av de två kassettbanden, och snatteri kan leda till fängelse. Att Inga-Maja tog Marianne N på bar gärning ledde det till att hon hade rätt att gripa Marianne N, vilket i sin tur ledde till att det våld Marianne N brukade var våld mot tjänsteman, även om det i detta fall är ringa. På grund av det låga värdet på kassettbanden ansåg TR: n att ett bötesstraff var lämpligt i detta fall. TR: ns domslut blev således att Marianne N dömdes för snatteri enligt BrB 8:2 och BrB 17:1 samt 17:5, och dessutom för våld mot tjänsteman till dagsböter i 60 dagar á 50 kr.
HovR: n ansåg att Inga-Maja handlat på rätt sätt och menade att det ”ligger i sakens natur” att kunna tillämpa våld eller tvång om en gärningsman inte följer med frivilligt. Förutom snatteri har Marianne N även gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman, genom att riva Inga-Maja på händerna. HovR: n fastställde TR: ns domslut. HD diskuterade utförligt frågan om Inga-Majas möjlighet att gripa en brottsling på bar gärning och hennes möjligheter till nödvärn, som är lagstadgat i BrB 24:2 st. 1 och RB 24:7 st. 2. Det är möjligt att ta en gärningsmans föremål i beslag enligt RB 27:4 st. 1, vilket i det här fallet handlade om handväskan. HD konstaterade även att det förelåg fog för Inga-Maja att beslagta handväskan och att det ledde till att Marianne N stannade kvar på brottsplatsen, hon hade tänkt smita. I PL § 10 återfinns möjlighet att tillgripa våld vid gripandet av en gärningsman, vilket även inrymmer handlingen att beslagta egendom av gärningsmannen. Speciellt i situationer som i detta mål, tas gärningsmannens föremål omhand vilket betyder att denna handling var riktigt.
Det konstaterades att åtgärderna som vidtogs var befogade p.g.a. omständigheterna och att åtgärderna stod i proportion till målet. Därför var åtgärderna rimliga med hänsyn till behovs- och proportionalitetsprinciperna. HD fastställde HovR: ns domslut.
Tillämpning av straffprocessuella tvångsmedel får inte ske i syfte att hota eller tvinga en misstänkt att genomföra en viss
handling och inte heller för att den misstänkte ska underlåta speciell handling. Det kan säkerligen vara besvärligt under brottsförebyggande arbete, att undvika dessa handlingar eller att använda tvångsmedel i preventivt syfte. I NJA 1990 s. 324 ansåg HD att beslaget av handväskan var rimligt enligt behovs-och proportionalitetsprinciperna. Det berodde på omständigheterna i fallet och att lagstiftningen då tillät denna form av handlande. Väktaren Inga-Maja hade på bar gärning gripit snattaren Marianne och det föranledde rätt att beslagta Mariannes väska. Det är i viktigt att åtgärderna som vidtas ska stå i proportion till målet.
3.3 Allmänna principer
Det finns flera olika principer som tillämpas vid användning av straffprocessuella tvångsmedel. För att förstå vad dessa innebär följer här en beskrivning av de olika principerna och även vissa rättsfall som faller in under principerna.
Legalitetsprincipen är reglerad i RF kap. 1- 2, och innebär att
det ska finnas lagstöd till intrång i en enskild persons rättssfär. I RF 2:5, 2:6 och 2:8, återfinns regleringar rörande intrång i personers rättsfär. Men både RF 2:6 och 2:8 kan begränsas genom RF 2:12. Det har ansetts viktigt att vid undantag till de rättigheter som är grundlagsskyddade göra en restriktiv bedömning. Det krävs lagstöd för att ordningsmakt ska kunna använda tvångsmedel, vilket betyder att stöd i lag eller författning är nödvändigt och om detta inte finns får tvångsmedel inte tillämpas.29 Även i EKMR art. 6:2 framgår att
en person som är misstänkt för ett brott är oskyldig tills motsatsen kan bevisas, vilket kallas oskuldspresumtion.30 I
rättsfallet NJA 1996 s. 577 togs hänsyn till legalitetsprincipen, och vikten av lagstöd då ingrepp ska ske i en persons rättssfär.
NJA 1996 s. 577
Björn B har burit märken som föreställer nazistsymboler på allmän plats. Dessa märken togs i beslag av polisen, och när Björn B lämnade polisstationen mötte han upp sina kamrater och mottog ett basebollträ med rasistiska ord på. Polisassistent Kent Eriksson följde efter Björn B och kunde därför även beslagta basebollträt.
Åtalspunkt 1 berör hets mot folkgrupp eller alternativt förargelseväckande beteende. Åklagaren yrkade förverkande av de beslagtagna sakerna. Björn B har medgivit att han burit dessa märken men bestred att detta utgjort hets mot
29 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 18f.
30http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?
folkgrupp eller att märkena är att anse som nazistsymboler.
TR: n har gjort en bedömning av de märken som Björn B burit och kommit fram till att de återspeglar nationalsocialistiska åsikter. Enligt BrB 16:8 framkommer att hets mot folkgrupp är då en person på något sätt uttrycker missaktning mot en folkgrupp eller personer p.g.a. hudfärg, etniskt ursprung osv. Genom RF kap. 2 är varje person tillförsäkrad yttrandefrihet, men BrB 16:8 utgör ett undantag till detta. TR: ns domslut ledde till att Björn B dömdes för hets mot folkgrupp enligt BrB 16:8, och ofredande, förolämpning och våldsamt motstånd enligt BrB 4:7, BrB 5:3 st. 1 samt BrB 17:4, vilket även ledde till dagsböter på 30 kr i 100 dagar. De beslagtagna sakerna förklarades förverkade, förutom ett bältesspänne.
HovR: n fastställde TR: ns domslut. Trots det var hovrättsrådet Möller och nämndemannen Nilsson skiljaktiga i frågan rörande åtalspunkt 1. De ansåg att Björn B: s handling inte utgjort ett brott. Enligt RF 2:1 har varje medborgare rätt att uttrycka sina tankar, åsikter och känslor, vilket betyder att varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet. Men denna får enligt RF 2:12 och RF 2:13 begränsas, vilket i detta fall har verkställts genom BrB 16:8. På grund av att ett straffstadgande inte ska tillämpas alltför extensivt och med hänsyn till den yttrandefrihet som åligger varje person, anses Björn B: s handlande inte utgöra hets mot folkgrupp. Björn B kan heller inte dömas för förargelseväckande beteende, trots det faktum att hans klädsel förmodligen varit det, vilket beror på att en straffbestämmelse inte får fungera som en begränsning för yttrandefriheten. Därför ansåg hovrättsrådet Möller och nämndemannen Nilsson att åtalet gällande Björn B: s skyldighet till brott skulle ogillas.
HD ansåg att Björn B: s handlande, att bära dessa märken, ryms inom ramen för att sprida viss åsiktsyttring och därmed begått brottet hets mot folkgrupp enligt BrB 16:8. Därför fastställdes HovR: ns domslut.
JustR Gregow var dock skiljaktig i fråga om att Björn B: s handlande var hets mot folkgrupp. Gregow ansåg inte att bärande av märkena uppgav ett sådant hot eller missaktning mot folkgrupp, att det kunde falla in inom ramen för hets mot folkgrupp enligt BrB 16:8. JustR Gregow ansåg att talan skulle lämnas utan bifall.
I RF 2:12 framgår att grundläggande fri- och rättigheter endast får begränsas för ändamål godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och att begränsningarna inte får gå utöver vad som är nödvändigt. Det är vad ändamålsprincipen baseras på, vilket leder till att tvångsmedel endast får användas i de syften som anges i lagstiftningen. Ett tvångsmedel får endast användas om det ligger inom tillämpningsområdet för ändamålet, om så inte är fallet ska tvångsmedlet inte användas.31 Nedan följer JO
1986/87 s. 74 som är ett exempel på hur ändamålsprincipen kan tillämpas.
JO 1986/87 s. 74
Vija F var under utredning för brott mot konkurslagen då distriktåklagare Leif B vid Åklagarmyndigheten i Solna beslutade om tvångsåtgärder. Dessa vidtogs i form av husrannsakan och hämtning av Vija F till förhör. Vija F var misstänkt för att bedriva verksamhet, trots att hon var under konkurs enligt konkurslagen § 199 a. Uppgifter som berörde ärendet lämnades till distriktåklagare Leif B från Kronofogdemyndigheten i Solna. När Leif B sedan översände ärendet till polismyndigheten i Solna föreslog han bl.a. beslag av handlingar rörande Vija F: s verksamhet och att Vija F medtages till förhör. Under förhören framkom att Vija F inte bedrivit verksamhet under sin konkurs, utan endast hjälpt till i sin makes affär. Kriminalinspektören Harald T konstaterade att Vija F inte bedrev någon verksamhet och förundersökningen därför skulle nedläggas. Detta beslöt sedan även Leif B, då även han ansåg att gärningen inte utgjorde något brott.
Åtal väcktes sedan mot Leif B p.g.a. de olägenheter Vija F ansåg att hon hade blivit utsatt för enligt BrB 20:1 st. 2 om vårdslöshet vid myndighetsutövning. Åtalet grundade sig på att Leif B saknade laga grund för att besluta om husrannsakan och förhör. Dessutom saknades objektiva grunder för att Vija F skulle kunna misstänkas för brott med fängelse som påföljd. På grund av att brott mot konkurslagen § 199 a endast leder till böter, kan det inte lagligen leda till grund för husrannsakan och förhör. Leif B bestred att han saknade laga grund för beslutet om tvångsåtgärder.
JO bedömde att då åtgärderna som vidtagits är starkt integritetskränkande är det inte fråga om ett ringa brott som Leif B utfört. Leif B dömdes till bötesstraff vilket bedömdes utifrån den oaktsamhet som vidtagits med hänsyn till skydd för den personliga integriteten.
För att användning av tvångsmedel ska kunna ske enligt
behovsprincipen krävs det att det finns ett påtagligt behov och
att resultatet påverkas om tvångsmedlet inte kan tillgripas. Om tvångsmedel däremot nyttjas för att underlätta myndigheters arbete, anses det strida mot behovsprincipen. Dessutom strider det mot denna princip att använda tvångsmedel för att utreda misstanke om ett annat brott än det tvångsmedlet var till för. Det gäller t.ex. ifråga om ett brott där misstanke finns men där den inte är tillräcklig för att tillämpa tvångsmedel. Enligt behovsprincipen granskas vilken form av tvångsmedel som är tillräcklig och vilken omfattning som är befogad.32
Behovsprincipen skildras i JO 1982/83 s. 39, där en advokat förvarade en klients handlingar då en del av handlingarna beslagtogs. Det framgick att hänsyn hade tagits till behovsprincipen och att beslaget var befogat.
JO 1982/83 s. 39
Advokat Sara R förvaltade Toniton AB: s konkurs och hade därför hand om bolagets bokföringsmaterial. Handlingarna förvarades dels på advokatbyrån där hon arbetade och dels i en lada i Sala. Länsåklagarmyndigheten bedrev även en förundersökning med anledning av konkursen, vilket ledde till att husrannsakan gjordes i ladan i Sala. Vid förundersökningen togs vissa skriftliga handlingar, av bokföringsmaterialet i beslag. Dessa åtgärder bidrog till negativ kritik i pressen, då Sara R framstod som föremål för husrannsakan och även flera andra personer.
JO bedömde att husrannsakan får ske vid brott som kan leda till fängelse enligt RB 28:1 st. 1. Det får även ske hos annan än den som är misstänkt RB 28:1 st. 2, vilket i det här fallet betyder på advokatbyrån och i ladan. Det leder till att de åtgärder som vidtagits är av den natur som en husrannsakan innefattas av. Dessutom råder det inga tvivel om att de formella förutsättningarna för detta är uppfyllt. Utan det har förts protokoll över de beslagtagna handlingarna, därför har beslaget hanterats rättsenligt. På grund av det kan någon
tjänsteman inte belastas för de olägenheter som drabbat Sara R.
Enligt proportionalitetsprincipen ska tvångsmedlet stå i proportion till ändamålet med handlingen, därför är det arten och varaktigheten av ingripandet som prövas i varje enskilt fall. Det är viktigt att intrånget som tvångsmedel innebär vägs upp av skälen för det. Om tillämpning av tvångsmedel skulle innebära skadeverkningar kan det leda till att tillämpningen försakas. Proportionalitetsprincipen regleras i vissa specifika paragrafer i RB kap. 23-28. De tvångsmedel som är reglerade i RB kap. 27 faller alla in under proportionalitetsprincipen, till skillnad mot RB kap. 25 där tvångsmedel räknas upp uttömmande och RB kap. 28 där tvångsmedel istället är tillämplig i mer omfattande utsträckning än vad ordalydelsen innefattar.33 Proportionalitetsprincipen är lagstadgad, exempel
på detta är häktning (RB 24:1 st. 3), reseförbud eller anmälningsskyldighet (RB 25:1 st. 3), kvarstad (RB 26:1 st. 2), tvångsmedel (RB 27:1 st. 3), husrannsakan (RB 28:3 a) och kroppsvisitation samt kroppsbesiktning (RB 28:13 st. 1). Enligt dessa paragrafer ska en avvägning vidtas mellan skälen för åtgärden och de olägenheter som åtgärden kan orsaka.34 När ett
beslut om tvångsmedel ska tas är det viktigt att se den totala effekten av det, eftersom det i många fall kan vara aktuellt att tillämpa flera olika tvångsmedel mot en och samma person. Dessutom är det av stor vikt att se till proportionalitetsprincipen i fall där tvångsmedel används mot en person under en längre tid, för att undersöka om detta är befogat.35 I JO 1992/93 s. 176
framgår att polisen ansåg att de beslut som fattats var i enlighet med proportionalitetsprincipen. ChefsJO ansåg däremot att det fanns brister i rutinerna vid beslutet om anhållande och förvar av en diabetessjuk, och gravid, kvinna.
JO 1992/93 s. 176
ChefsJO Claes Eklundh valde att utreda huruvida tjänsteman förfarit felaktigt vid frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna. Detta p.g.a. att kvinnans barn avled innan födsel.
Dick F och hans sambo Pia S greps den 21 oktober år 1989. Dick F var misstänkt för att sälja cannabis, både Dick F och Pia S greps. Vid gripandet framgick att Pia S var både gravid och diabetiker, vilket hon tog medicin för. Båda hölls kvar och förhördes och Pia S frigavs den 23 oktober år 1989, då skjutsades hon hem av polismän. Pia S barn dog innan födseln
33 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 25f.
34 Fitger, Peter, Rättegångsbalken, del 2 supplement 64 november 2009,
Norstedts Juridik AB 2009, s. 24:6ff.
och den 16 november år 1989 lades förundersökningen ned avseende Pia S.
Förhörsledare Rickard J fick information om Pia S tillstånd och därför frågade han Pia S flera gånger under förhören om hon hennes aktuella tillstånd. Även arrestvakterna blev meddelade om Pia S tillstånd och om vikten av att hon tilldelades mat på bestämda tider. Stefan B var den som beslutade att anhållningsbeslutet skulle bestå trots hennes tillstånd.
Pia S menar att hon fick sin medicin vid rätt tider och att hon fick mat och dryck. Däremot kände hon att det slutade sparka första natten hon var anhållen, då hon bad om mjölk fanns inte det, istället fick hon te och smörgås. Men det ger inte samma effekt som mjölk, då mjölken går direkt ut i blodet. Pia S meddelade förhörsledaren att hon mådde dåligt. När hon sedan besökte mödravårdcentralen en vecka senare visade det sig att hennes barn var dött.
Enligt RB 24:4 st. 1 framgår det att häktning inte får ske av en gravid kvinna om det skulle kunna medföra allvarliga men för den misstänkte. Men Pia S tillstånd, som gravid i sjunde månaden och diabetiker, var inte sådant att det föranledde en prövning enligt RB 24:4 st. 1 ansåg överåklagaren Birgit Thunved.
Pia S hölls anhållen p.g.a. att hon var skäligen misstänkt för brott, och Regionåklagarmyndigheten ansåg att förutsättningar för ett fortsatt anhållande förelåg enligt RB 24:6 st. 2. Besluten har tagits med hänsyn till proportionalitetsprincipen genom att skälen för åtgärden väger upp det intrång och de men som följer av åtgärden. ChefsJO ansåg att då Pia S själv inte varit medveten om att det med hennes tillstånd följde vissa risker, därför hade Stefan B: s underlag för beslutet om anhållandet inte förändrats oavsett om fler förfrågningar om hennes hälsa hade vidtagits. Däremot bör en åklagare i en situation som denna vidta en djupare undersökning huruvida en anhållen person är i behov av läkarundersökning. Dessutom kan ett beslut enligt RB 24:4 tas med hjälp av en läkares inrådan. Det är därför upp till åklagaren att vidta sådana åtgärder, när ett behov av det finns.
Andra allmänna principer som är av vikt är
objektivitetsprincipen, hänsynsprincipen och principer för polisingripanden. Objektivitetsprincipen gäller för all offentlig
det specificerat i RB 23:4 st. 1. Där framkommer vikten av att utreda både saker som talar mot den brottsmisstänkte och även till förmån för denne, vilket leder till att objektivitet iakttas. Hänsynsprincipen återfinns i RB 23:4, vilken handlar om att hänsyn till den brottsmisstänkte ska tas. Genom att diskretion tas vid t.ex. hämtning av en person eller vid husrannsakan, är det viktigt att i den mån möjlighet finns undvika att utsätta den misstänkte för olägenhet. De allmänna principerna för polisingripanden stadgas i PL § 8, där det framkommer att tjänsteåtgärder som vidtas ska vara förenliga med åtgärdens syfte och omständigheter. Under en förundersökning blir PL § 8 av självständig betydelse, det gäller speciellt verkställande av tvångsmedel.36
Trots att det inte framkommer i lagstiftningen anses de grundläggande principerna legalitets-, ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna gälla för all användning av tvångsmedel.37 Genom att beslut som strider mot
behovsprincipen även strider mot proportionalitetsprincipen leder det till att det finns samband mellan dessa två principer.38
Att tillämpa dessa principer gör att användningen av tvångsmedel inte används alltför lättvändigt. Istället leder det till att en kontroll genomförs om omständigheterna och ändamålet med tvångsmedlet står i proportion till åtgärden och de följder som kommer av denna. I andra fall behöver det prövas om behov finns för tillämpning av tvångsmedel, om det t.ex. kan vara avgörande för en brottsutredning. Även syftet med tvångsmedlet ska prövas för att se om det enligt lagstiftning är legitimt att tillämpa tvångsmedel. I många brottsutredningar är det av stor vikt att beslagta olika föremål, för att förundersökningen ska utvecklas på ett önskvärt sätt. Om ett tvångsmedel ska användas krävs det enligt lagstiftningen att syftet uppfyller ändamålet. I de olika fallen ovan speglas hur en bedömning av de allmänna principerna kan ske. Dessa principer leder till att tvångsmedel inte kan användas hur som helst, utan det finns krav som måste uppfyllas för att det ska vara möjligt. Det är ett sätt att undvika att tvångsmedel används utan rimliga ändamål och syften, vilket påverkar rättssäkerheten.
36 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 30.
37 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 275. 38 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 29f.
4 Tvångsmedlet beslag
4.1 Allmänt om beslag
Den allmänna definitionen av beslag är ett omhändertagande av föremål vilket kan anses vara förverkat i och med brott eller av betydelse för en brottsutredning.39 Utöver den allmänna
definitionen har PLB uttalat att endast föremål som är tillgängliga kan tas i beslag.40
Av RB 27:1 framgår följande:
”Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag. Detsamma gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.
Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, i den mån inte annat är föreskrivet.
Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Lag (2008:376).”
Enligt RB har beslag i huvudsak tre syften, att säkra föremål för brottsutredningen, att säkra föremål som avhänts och att säkra kommande förverkande41. I fall då det är fråga om att säkra
föremål som avhänts eller för att säkra kommande förverkande, är tillämpningsområdet begränsat. För att ett föremål ska kunna tas i beslag krävs det att det har fysisk form. Det är inte tillåtet att besluta om beslag och sedan leta efter ett föremål.42 Att ett
föremål tas i beslag innebär inte att den person som har rätt till föremålet berövas föremålet, däremot innebär det en tillfällig besittningsrubbning. För genomförande av ett beslag krävs inte samtycke, från ägaren eller annan person som förvarar föremålet.43
39www.ne.se.
40 Bring, Thomas & Diesen, Christian, a.a. s. 394.
41 Att ett föremål kan förklaras förverkat betyder, t.ex. att föremål som har
används som hjälpmedel för ett brott eller i fall då mottagandet av ett föremål utgör ett brott. I sådana fall är det möjligt att förklara föremålet förverkat, även värdet av ett föremål kan anses förverkat. Se
http://www.ekobrottsmyndigheten.se/templates/Page____2263.aspx.
42 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 362ff. 43 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 364.
4.2 Förutsättningar för beslag
För att kunna beslagta ett föremål krävs att det är tillgängligt, men det kräver ofta tillämpande av en annan form av tvångsmedel för att kunna beslagta ett föremål. Detta p.g.a. att en husrannsakan eller en kroppsvisitation kan behövas för att hitta föremål som kan bli aktuella för ett beslag. Enligt RB 27:1 st. 1 är det endast lösa föremål som kan tas i beslag, och dessutom krävs det att en brottsutredning är inledd som gör att föremålet ifråga är av betydelse för denna.44
Dock finns det begränsningar när det gäller försändelser hos befordringsföretag, då det krävs att det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer för brottet ifråga enligt RB 27:3. Att ett föremål ska vara tillgängligt är av vikt för att skydda enskilda personers intressen, och det leder till att en fråga om beslag kan bedömas på ett mer fördelaktigt vis enligt RB 27:5 st. 1. Av RB 27:4 st. 1 framgår att ett föremål ska ”påträffas”, vilket betyder att det ska vara tillgängligt.45
I vissa fall förekommer andra former av tvångsmedel för att ett beslag ska kunna vidtas, men det är inte alltid som det behövs. Oftast kan ett beslag genomföras utan användande av andra tvångsmedel, det gäller tillfällen då ett föremål påträffas i samband med ett brott, såsom t.ex. narkotika som gömts i ett färdmedel vid gränsöverskridande, stöldgods eller dylikt som gärningsmannen kan ha tappat på brottsplatsen osv. Även föremål som en person överlämnar frivilligt eller i samband med förhör kan tas i beslag. Dessutom kan sådana föremål som polisen, åklagaren eller rätten erhåller genom att någon har sänt handlingarna till dem beslagtas. Ett föremåls tillgänglighet är som sagt av stor vikt, däremot hur ett föremål har blivit tillgängligt spelar ingen roll. Det leder till att om en tjänsteman har överskridit sin behörighet vid ett beslag, påverkar detta inte beslaget i sig, utan det blir istället en fråga för sig. Beslag som finns hos en polismyndighet anses vara tillgängligt, oavsett om beslaget har hävts. Om ett föremål däremot förvaras hos en utländsk myndighet, t.ex. en polismyndighet, anses föremålet inte vara tillgängligt.46
Om det vid en husrannsakan påträffas en stor mängd material är det möjligt för polisen att medtaga detta material till polisens lokaler för att gå igenom allt material. Beslut om beslag kan då ske på plats, och efter en genomgång kan sådant beslagtaget material som inte är av betydelse hävas.47
44 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 362ff. 45 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 377ff. 46 Lindberg, Gunnel, a. st.
Det finns vissa beviskrav när det gäller beslut om beslag, och för att beslag ska kunna ske behöver något av dessa krav vara uppfyllda. Därför krävs att det ”skäligen kan antagas” att föremålet är av betydelse för brottsutredning, att föremålet genom brott har berövats någon annan eller slutligen att föremålet är förverkat p.g.a. ett brott. Det är viktigt att föremålet inte bara kan komma att användas som bevis i ett framtida mål, utan att det även är av vikt för förundersökningen. Tidigare var kravet för ett beslag endast att det kunde antas , vilket sedan ändrades till skäligen antas. Denna skärpning föranleddes av en inrådan från lagrådet och skärpningen ger en bättre avvägning till intresset av effektivitet och integritet.48
4.2.1 Prövning enligt behovs- och proportionalitetsprinciperna
Då beslag är aktuellt är det av stor vikt att överväga behovet av ett föremål och hur det ska beslagtas. Om det är möjligt att beslagta föremål genom ett mindre ingripande sätt och även överväga behovet av föremålen. Det finns både negativa och positiva effekter av ett beslagtagande, det negativa är att det är arbetskrävande och omständligt. De positiva effekterna är däremot att den enskilde åtnjuter den rättssäkerhet som finns garanterad i RB, vilket är rätten till domstolsprövning. Utöver det ger lagstiftningen vid ett beslag en trygghet för den person som beslaget riktas mot genom att, om en tjänsteman begår fel eller försummelse vid ett beslag, kan det anmälas.49
När det gäller verkställighet av beslag har proportionalitetsprincipen stor betydelse, vilken kan aktualiseras genom beslagets omfattning eller varaktighet. Trots att omfattningen av beslaget ska innefattas av proportionalitetsprincipen, är det ofta större omfattning av beslag i början av förundersökningen. Sedan kan delar av ett beslag hävas, då det inte är av betydelse för brottsutredningen. Varaktigheten av ett beslag omfattas också av proportionalitetsprincipen, vilket leder till att vikten av principen blir allt större ju längre beslaget består. Därför är det viktigt att ett beslag återställs om möjlighet till alternativ finns, som t.ex. genom kopiering av ett beslag eller dylikt. För att beslaget ska bestå under hela förundersökningen ska fortlöpande prövning ske.50
Då ett beslag genomförs ska det följa de principer som är gällande. De mest framträdande principerna vid tillämpning av beslag är proportionalitets- och behovsprinciperna. Det beror på att för att ett beslag ska bestå krävs att det finns ett behov av
48 SOU 1995:47 s. 357.
49 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 389f. 50 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 389f.
det, för att t.ex. brottsutredningen ska kunna fortgå. Även proportion ska ses över under den tid ett beslag består, om det är möjligt att återställa en del av beslaget eller hela ska det genomföras. Att ett beslag ska prövas enligt dessa principer beror på intrånget ett beslag innebär för den person som drabbas. Genom att löpande göra kontroller av beslaget kan det innebära att intrånget minskar. Det är väldigt viktigt att vidta de åtgärder som är möjliga för att minska det intrånget ett beslag medför, dock ska beslaget kvarstå så länge det är av vikt för brottsutredningen.
4.3 Olika beslag
Det finns olika former av beslag, nämligen bevis- och informationsbeslag, återställandebeslag, förverkandebeslag och beslag i syfte att förhindra brott. Bevis- och informationsbeslag kan vidtas då det ”kan antagas äga betydelse för utredning om brott”. Dessutom ska det vara fråga om en konkret brottsutredning och att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts.51 Ett återställandebeslag innebär att misstanke om
att ett föremål har frånhänts någon genom brott, och ett återställandebeslag kan då återställa föremålet till den person som har rätt till det. Syftet med ett återställandebeslag är att verkställigheten av en kommande dom ska kunna säkerställas. Det handlar om en målsägandens rätt att återfå förlorad egendom. Förverkandebeslag är möjligt då det skäligen kan antagas att ett föremål p.g.a. brott är förverkat. Vid förverkandebeslag anses föremålet ifråga varit förverkad då brottet begicks, vilket leder till att förverkande ses som en egenskap hos det beslagtagna. Ska ett föremål, som är förverkat, tas i beslag ska detta göras omgående.52
Att det finns brister i regleringen kring beslag som tas i bevissyfte har uttalats av JO, JK, RPS och Åklagarmyndigheten. De ansåg att regleringen var i behov av en översyn. Dels för att problem kan uppkomma då bedömning om vad som ska tas i beslag sker, men även vid hanteringen. Vid beslag som omfattar en stor mängd skriftligt material leder det till stor arbetsbörda för myndigheten som ska hantera beslaget och då även protokollföra hela beslaget.53
4.4 Beslut om beslag
Behörigheten att besluta om tvångsmedel beror på vilken form av tvångsmedel som ska vidtas. Det framgår av RB 23:3 st. 2 att det främst är polisens tekniska och utredande personal som verkställer ett beslut om tvångsmedel.54 Av RB 27:4 framgår
51 SOU 1995:47 s. 352. 52 SOU 1995:47 s. 378f. 53 Dir. 2009:35 s. 12.
vilka som har rätt att besluta om beslag. Beslut om beslag kan företas av antingen polisman, åklagare eller annan förundersökningsledare, men även en person som utför ett envarsgripande har möjlighet att ta föremål i beslag.55
I RB 27:4 återfinns regleringen kring hur ett beslut om beslag ska ske:
”Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträffas i beslag.
Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är fråga om en försändelse som avses i 3 §. Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå. Lag (1993:1408).”
Att rätten beslutar om beslag är mycket ovanligt, detta beror till viss del på att det finns vissa begränsningar. Dels måste föremålet som ska tas i beslag vara tillgängligt, vilket betyder att det inte ska krävas en åtgärd för att få tillgång till föremålet. Utöver det ligger en annan begränsning i initiativrätten, nämligen att beslag är av störst vikt vid en förundersökning. Enligt RB 27:5 st. 1 har rätten möjlighet att förordna om beslag vid tillfällen då föremål är tillgängligt eller företas inför rätten. Rätten har möjlighet att besluta om beslag innan åklagare väckt åtal, det räcker med att ett yrkande om beslut om beslag finns för att rätten ska kunna ta ett beslut.56 Lagfaren domare beslutar
om beslag, om det blir aktuellt i rätten. Då fråga om beslag väcks i ett pågående mål kan ett beslag inte vidtas innan förhandling har skett, till vilken parterna kallas. Förhandlingen ska ske inom fyra dygn, och om det föreligger fara för dröjsmål finns möjlighet för en domare att interimistiskt förordna om beslag. Om föremål påträffas vid en husrannsakan, som skulle kunna bli aktuella för beslag, ska ett ställningstagande om beslaget ska tas i beslag beslutas av den person som verkställde beslutet om husrannsakan.57
Åklagare är också behörig att besluta om beslag, men de som avgör vilka föremål som ska tas i beslag är de polismän som är
55 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 363. 56 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 393f. 57 Lindberg, Gunnel, a.a. s. 392.
