När två blir en – i styrelsen.
Om samverkan och ansvarsförståelse som organisatoriska faktorer i lokala styrelseledamöters konstruktioner av styrelsearbete i Svenska kyrkan.
Hanna Nyberg
Institutionen för pedagogik och didaktik Examensarbete 30 hp
Organisationspedagogik Masterutbildning i ledarskap Höstterminen 2019
Handledare: Robert Thorp Examinator: Klas Roth
English title: “I now pronounce the board as one”.
About collaboration and understanding of responsibility as organizational factors in local board members' constructions of board work in the Church of Sweden.
“I now pronounce the board as one”.
About collaboration and understanding of responsibility as organizational factors in local board members' constructions of board work in the Church of Sweden.
Hanna Nyberg
Abstract
This study examines how the organizational model of the Church of Sweden as stipulated in laws and regulations can contribute to an understanding of practical board work among members of working committees that are related to individual board members’ understanding of the organizational notions collaboration and responsibility. The study further examines how these two notions may be affected by how the organizational model of the Church of Sweden describes and outlines how collaboration and responsibility should ideally work within the Church of Sweden. Through qualitative analyses of regulatory documents, observations of board work and interviews and surveys with active board members, both clergy and lay members, of working committees within the Church of Sweden, the study finds that an ideal logic of how the organizational model of the Church of Sweden should work is conveyed through laws and regulations, but finds that the studied working committees follow these to a limited extent. Instead the study concludes that the practice of the studied working committees is determined by how individual members understand and believe the organizational model should work, i.e. how clergy and lay members within the working committees should cooperate. There is an indication of a correlation between how the working committees organize their work in the committees and how they relate to the organizational model of the Church of Sweden. The working committees that have a weak co-operation, seem to focus more on internal issues within their local church, while working committees that have a strong co-operation tend to focus more on strategic public issues within their local diocese.
Keyword
Organizational model, organizational factors, institutional logic, ideal logic, the board, collaboration, understanding of responsibility, the Church of Sweden.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1. Ett organisationspedagogiskt perspektiv: att göra svåra saker tillsammans ... 1
1.2. Ett organisationsteoretiskt perspektiv: en komplex organisationsmodell ... 2
2. Syfte och frågeställning... 4
2.1. Problemområde ... 4
2.2. Syfte ... 4
2.3. Frågeställning ... 4
2.4. Disposition ... 5
3. Bakgrund ... 6
3.1. Styrelsearbete och kristen tro ... 6
3.1.1. Sverige på den religiösa kartan ... 7
3.1.2. Folkkyrkan Svenska kyrkan ... 8
3.2. Svenska kyrkans organisationsmodell ... 9
3.2.1. Styrelsekonstruktionen som organisationsmodell ... 9
3.2.2. Ett organisatoriskt narrativ ...10
3.2.3. Organisationsmodellens tre beteckningar och hur de används ...11
3.3. Svenska kyrkans regelverk ...13
3.3.1. Svensk lagstiftning reglerar organisationens form och innehåll ...13
3.3.2. Kyrkoordning för Svenska kyrkan ...13
3.3.3. Aktörer i organisationsmodellen ...14
3.4. Sammanfattning ...15
4. Styrelseforskning ... 16
4.1. Traditionell styrelseforskning ...16
4.1.1. Fyra klassiska teorier om styrelsens funktion ...16
4.1.2. Sammansättning och effektivitet ...18
4.2. Processbaserad styrelseforskning ...18
4.2.1. Grupprocesser och beteenden i styrelser ...18
4.2.2. Ledamöters institutionella logik ...19
4.2.3. Politiskt kopplade styrelser ...20
4.3. Samverkan: styrelsens inbördes relationer ...20
4.3.1. Samverkan i styrelser: en modell för ömsesidigt ansvarstagande ...21
4.4. Förtroendevalda ledamöter i ideella styrelser ...22
4.4.1. Förtroendemannaorganisationen på lokal nivå i Svenska kyrkan ...23
4.4.2. Förtroendevalda styrelseledamöter i Svenska kyrkan ...24
4.4.3. Ansvarstagande i ideella styrelser ...25
4.5. Styrelsen som något otillgängligt: enhörningen och svarta lådan ...26
4.6. Styrelseforskning i relation till min studie ...27
4.7. Sammanfattning ...29
5. Svenska kyrkan ... 30
5.1. Svenska kyrkan som forskningsfält ...30
5.1.1. Organisationsförståelse ...32
5.1.2. Aktörer i organisationsmodellen: antingen politiker eller kristna? ...33
5.1.3. Svenska kyrkans relationskultur ...36
5.1.4. Engagemang hos förtroendevalda ...37
5.2. Sammanfattning ...39
6. Teori och metod ... 41
6.1. En hermeneutisk ansats ...41
6.2. Institutionella logiker ...43
6.2.1. Modellen som en kombination av institutionella logiker ...44
6.2.2. Studiens användning av institutionella logiker ...45
6.3. Samverkansforskning och Svenska kyrkans samverkansvillkor ...46
6.4. Centrala begrepp ...47
6.5. Empiriskt urval ...48
6.5.1. Etiska riktlinjer ...50
6.5.2. Insamlande av material ...50
6.5.3. Validitet och reliabilitet i kvalitativa studier ...52
6.5.4. Studiens deltagare ...52
7. Resultat A: Mötesinnehåll ... 54
7.1. Analys: mötesschema ...54
7.2. Resultat: vad händer under sammanträden? ...56
7.3. Tolkning av resultat ...56
8. Resultat B: Närläsning av en organisationsmodell ... 58
8.1. Hur beskrivs organisationsmodellen? ...58
8.2. Ansvarsförståelse: närläsning ...60
8.2.1. Ansvar som dubbelt och/eller gemensamt ...60
8.2.2. Ansvaret som delat och uppdraget som gemensamt ...60
8.2.3. Fyra uttryck för ansvar ...62
8.2.4. Ett gemensamt uppdrag ...63
8.2.5. Ansvar som delat och/eller dubbelt ...64
8.3. Samverkan: närläsning ...65
8.3.1. Kyrkoordningens tal om samverkan ...65
8.4. Analys: gemensamhet som ideallogik ...66
8.5. Resultat: organisationsmodellens uttryck för ansvarsförståelse och samverkan ...67
8.5.1. Organisationsmodellen uttrycker en gemensamhetslogik ...67
8.5.2. Ansvarsförståelse som organisatorisk faktor ...68
8.5.3. Samverkan som organisatorisk faktor ...69 9. Resultat C: Styrelseledamöternas förståelse av ansvar & samverkan 70
9.1. Styrelseledamöternas ansvarsförståelse...71
9.1.1. Analys: enkätsvarens tal om ansvar ...71
9.2. Ansvarsförståelse: närläsning ...72
9.2.1. Styra och leda som tolkningsnyckel ...74
9.2.2. Ansvarsfördelning mellan aktörerna ...78
9.3. Resultat: Ledamöternas ansvarsförståelse ...82
9.4. Styrelseledamöternas samverkansförståelse...84
9.4.1. Analys: enkätsvar ...85
9.5. Resultat: gemensamhetslogik och samverkanslogik ...88
9.5.1. Pastoratens ideallogik ...90
9.5.2. Mötesschemat tolkat utifrån ideallogikerna ...91
10. Diskussion ... 93
10.1. Sammanfattning av studien ...93
10.1.1. Studiens syfte ...93
10.1.2. Frågeställningar och resultat ...93
A. Det händer under sammanträden ...93
B. Samverkan ersätts av gemensam/t...93
C. Organisationspraktiken: gemensamhetslogik och samverkanslogik ...94
10.2. Tolkning av resultat och vidare diskussion ...95
10.2.1. Institutionella logiker ...95
10.2.2. När två blir en – i styrelsen ...96
10.2.3. Detta med styra och leda ...97
10.2.4. Kristen och/eller politisk? ...98
10.2.5. Organisation och organisering ... 100
10.3. Vidare forskning ... 101
10.3.1. Kritisk granskning ... 102
Tack ... 102
Referenser... 103
Bilagor ... 106
Bilaga 1: Förfrågan om deltagande ... 106
Bilaga 2: Deltagarmall ... 108
Bilaga 3: Frågor, gruppintervju ... 109
Bilaga 4: Enkätsvar ... 110
0
1
1. Inledning
Den här studien handlar om att gör svåra saker tillsammans – det sägs både i det empiriska enkät- materialet och i tidigare forskning (Öljarstrand, 2011). Inte vilka svåra saker som helst, naturligtvis. Det handlar om en liten grupp människor och en komplex organisationsmodell.
1.1. Ett organisationspedagogiskt perspektiv: att göra svåra saker tillsammans
En handfull människor, som var för sig representerar olika grupper men också sig själva, sitter i en styrelse och i styrelsens arbetsutskott (AU). De representerar sig själva i egenskap av att vara medlemmar i Svenska kyrkan. De företräder oftast en nomineringsgrupp som har blivit framröstad genom kyrkovalet – det är alltså en demokratiskt tillsatt styrelse av förtroendevalda, som inte är styrelseledamöter i sin profession utan gör detta som ett förtroendemannauppdrag. Grupperna de representerar kan ha partipolitisk koppling men behöver inte ha det. De är folkvalda utifrån sin grupptillhörighet men sitter i en styrelse där de inte främst representerar sin nomineringsgrupp utan verkar för huvudmannens bästa. Huvudmannen, den lokala enheten av Svenska kyrkan där styrelsen finns, är uppdragsgivare. Det är Svenska kyrkans bästa som ska ligga till grund för alla beslut.
Svenska kyrkan har en specifik juridisk, historisk, social och kulturell ställning i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder (Thurfjell, 2015). Svenska kyrkan har de senaste tjugo åren genomgått en markant förändring, från att vara statskyrka till att vara en medlemskyrka med minskande intäkter till följd av ett minskat medlemsantal. Organisationen är komplex och hanterar komplexa frågor. Styrelsen har att hantera frågor av ideologisk art angående organisationens relevans och resursanvändning, samtidigt som de har ansvar för begravningsväsende, kulturvård, fastighetsbestånd och ekonomi, samt har arbetsgivaransvar och i allt detta har att förhålla sig till gällande lagstiftning på en mängd områden.
Styrelseledamöterna kan inte själva forma sin organisation eller sin organisering, eftersom svensk lagstiftning genom Lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) bestämmer både vilken sorts organisation Svenska kyrkan ska vara och hur den ska vara det. Lagrummet sätter på så sätt tydliga ramar för organisationen: Svenska kyrkan ska vara en rikstäckande, öppen folkkyrka och styras av demokratiskt valda och ämbetsbärare i samverkan.
En samverkan med demokratiskt valda och ämbetsbärare innebär att förtroendevalda medlemmar och den högsta tjänstemannen i den lokala organisationen, kyrkoherden, är styrelse tillsammans. Den konstruktionen, som lagen stipulerar, kommer jag i studien att förstå som en organisationsmodell som gäller för Svenska kyrkans styrande organisering. Jag kallade den ovan för en komplex organisations- modell, för det är inte riktigt så enkelt som att den här gruppen människor bara har lagen om Svenska kyrkan att förhålla sig till. Det finns också inom organisationen ett historiskt narrativ av att den konstruktionen är avgörande för Svenska kyrkans identitet över tid (Blåder, 2018; SOU, 1997). Dess- utom talar organisationens interna, styrande dokument om konstruktionen på ett annat sätt än lagens skrivning (Kyrkoordning, 2019; Edqvist, 2019; Kyrkoordningskommentaren, 2018).
Förutom att styrelseledamöterna ska utföra ett komplext uppdrag i en komplex organisation, där styrelse- organiseringen ges legitimerande betydelse men beskrivs på olika sätt, har ledamöterna också ett antal olika inbördes relationer. De är ledamöter i styrelsen på samma villkor. De har den mer traditionella relationen mellan styrelseledamot och verkställande direktör, där kyrkoherde som högsta chef tar emot uppdrag från styrelsen och återrapporterar till styrelsen. Styrelsen är arbetsgivare för kyrkoherden och på det sättet överställd kyrkoherden. Kyrkoherden har i sitt ämbete ett tillsynsansvar inför biskopen, vilket innebär att hen ska se till att allt som sker inom den lokala enheten sker enligt Svenska kyrkans lära och bekännelse. På det sättet är kyrkoherden överställd styrelsen. Kyrkoherdens tillsynsansvar ger styrelserna i Svenska kyrkan en något särskild konstruktion, jämfört med andra styrelser. Det finns alltså både jämbördiga relationer och hierarkiska relationer mellan de aktörer som samverkar i styrelsen, samt likheter och olikheter med andra ideella styrelser.
2
Inom styrelsen finns den mindre gruppen, arbetsutskottet (AU), som den här studien särskilt fokuserar på. De har till uppgift att förbereda förslag till beslut för det som ska tas upp på nästa styrelsemötes dagordning. De ska tillsammans resonera sig fram till förslag som kan förankras och klubbas igenom på styrelsemötena. Utifrån ett organisationspedagogiskt perspektiv är jag intresserad av hur det går till. Det går att förstå det som att den här lilla gruppen människor har ett mycket komplext uppdrag att utföra tillsammans.
1.2. Ett organisationsteoretiskt perspektiv: en komplex organisationsmodell
Ur ett organisationsteoretiskt perspektiv är jag nyfiken på den organisationsmodell som Svenska kyrkan använder sig av i sin styrande organisering. Jag är osäker på om det går att tala om den som en organisationsmodell, eftersom den beskrivs på olika sätt i normativa dokument, såsom lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) och de internt styrande dokumenten Kyrkoordning (Kyrkoordning, 2019) och Kommentar till kyrkoordning (Kyrkoordningskommentaren, 2018), men också i statliga utredningar (SOU, 1992:9) och inomkyrkliga utredningar (Utredningar, 2008:1). Att den beskrivs olika och samtidigt används som ett narrativ för organisationens identitet är organisationsteoretiskt intressant, eftersom det väcker frågor om till exempel varför man ger en styrelsekonstruktion en avgörande betydelse för Svenska kyrkans identitet och varför man (utifrån det) inte talar om den på ett sätt utan flera. Av pedagogiska skäl har jag valt att kalla det för en organisationsmodell och det jag avser är den styrelsekonstruktion mellan demokratiskt tillsatta styrelseledamöter och kyrkoherden, vilken lyfts fram både i lagstiftning, interna dokument och i ett organisatoriskt narrativ.
Den här studien har sin utgångspunkt i ett intresse för hur tankar om en organisation, ofta ritad i en organisationsmodell, relaterar till och interagerar med organisationens praktik. Jag tycker att det är intressant att se vad en tanke om organisering, som ofta konstruerats till en modell, säger om det som förväntas pågå i det praktiska arbetet. En organisationsmodell används i syfte att beskriva och förstå en komplex verklighet (Granberg, 2013). Samtidigt kan organisering, som en komplex verksamhet, inte reduceras till en grafisk representation, utan organisationsmodeller ska snarare förstås som en idé om organisationen och hur den ska fungera (Alvehus & Jensen, 2015). Organisationsmodeller är på det sättet normativa. Att tolka en verksamhet med hjälp av en idé eller modell, som används för att för att både skapa och begripliggöra verkligheten, påverkar handlingar, normer och sätt att tänka (Brunsson &
Sahlin-Andersson, 2000). En organisationsmodell kan således både begränsa och möjliggöra den praktik den säger något om.
I det här fallet är det också svårt att veta vad organisationsmodellen faktiskt är eller vad den ges för legitimitet och betydelse, eftersom den finns i olika versioner och i olika typer av styrdokument. Det finns inte en sanktionerad syn på vilken idé om organisationen som organisationsmodellen bär med sig, utan flera. Det går därför att tänka sig, att hur ledamöterna förstår den och använder sig av den därför får större betydelse.
Vad som intresserar mig med organisationsmodeller är alltså hur tankekonstruktionen – i det här fallet flera tankekonstruktioner – om organisationen används av och interagerar med praktiken i organisationen. När jag talar om organisationsmodeller använder jag begreppet i vid mening, om tankekonstruktion/er om organisation som fått någon form av konkretion/er, alltså det som på något eller flera sätt beskriver en normativ idé om organisering. Organisationsteoretiker talar om formella och informella organisationer inom samma organisation, där formella och informella system, strukturer och normer skiljer sig åt. Det blev tydligt redan under 1930-talet i de klassiska Hawthorne-studierna, som upptäckte att människan som social varelse spelar en central roll i organisering (Alvehus & Jensen, 2015). Vad en organisationsmodell som tankekonstruktion innebär för organisationspraktiken, beaktat att den både konstruerar, reducerar, normerar men också står vid sidan av praktiken, intresserar mig utifrån frågor angående hur relevant en modell är för sin praktik och vad som händer när en organisation menar sig byta organisationsmodell, till exempel när nya modeller presenteras vid organisations- förändringar. Det går vidare att förstå både modellen och praktiken som uttryck inom en särskild institutionell logik, där både modell och praktik ger uttryck för vilka de som verkar inom en särskild logik är (Thornton, Ocasio, & Lounsbury, 2013).
3
I studien kommer jag avgränsa min undersökning genom att fokusera på två specifika organisatoriska faktorer i organisationsmodellen. Organisatoriska faktorer påverkar styrelser mer än vad forskningen traditionellt tagit hänsyn till (Ostrower & Stone, 2006). Jag förstår i den här studien organisatoriska faktorer som tydliga och olika aspekter av organisationsmodellen, vilka styrelseledamöterna påverkas av och har att förhålla sig till. Den ena organisatoriska faktorn, samverkan, är lagstiftningens tydligaste sätt att tala om organisationsmodellen. Den andra organisatoriska faktorn, ansvarsförståelse, blir centralt i de internt styrande dokumenten genom dess tre olika beteckningar kring ansvar. Jag förstår de två organisatoriska faktorerna som faktorer som gör Svenska kyrkans styrelsekonstruktion särskilt komplex och jag vill undersöka vilken betydelse de organisatoriska faktorerna har för styrelsen och styrelsearbetet. Jag ska säga något mer om dem:
Den första organisatoriska faktorn är den lagstiftade samverkan. Andra paragrafen i lagen om Svenska kyrkan stipulerar samverkan mellan de två aktörerna i styrelseorganisationen (SFS, 1998:1591).
Sveriges lagstiftning bestämmer alltså att Svenska kyrkan ska styras i samverkan mellan förtroendevalda ledamöter som är medlemmar i Svenska kyrkan och Svenska kyrkans högsta tjänstemän på lokal nivå, som både är präster och högsta chefer och har beteckningen ”kyrkoherde”. Det är inte ovanligt att styrelser konstrueras ungefär på det sättet, med ledamöter och högsta tjänsteman, men som jag har förstått det är det unikt att svensk lagstiftning uttalar sig om samverkan inom en medlemsorganisations styrelsekonstruktion. Organisationsmodellen för styrelser i Svenska kyrkan kan förstås som ett så kallat slutet system, det vill säga det rör den interna organiseringen, som söker jämvikt inom systemet, i det här fallet den lokala styrelsen (Granberg, 2013). Samtidigt är det en samverkansorganisation, som kan förstås som ett öppet system, i det att styrelsens samverkanskonstruktion består av aktörer eller sociala enheter som samverkar, vill nå vissa mål, är strukturerade och samordnade och ingår som en del i en större omgivning (Granberg, 2013). Jag intresserar mig för hur det påverkar ledamöterna och styrelse- arbetet, att de ses som aktörer som enligt lag är skyldiga att samverka och hur ledamöterna i Svenska kyrkan följer lagen om Svenska kyrkan.
Den andra organisatoriska faktorn jag vill fokusera på är att organisationsmodellen betecknas på tre olika sätt och alla beteckningarna innehåller ordet ”ansvar” men formulerat på olika sätt. Därmed uttrycker organisationsmodellens beteckningar tre olika sätt att formulera ansvar. De tre parallella beteckningarna ”den dubbla ansvarslinjen”, ”den gemensamma ansvarslinjen” och ”gemensamt uppdrag delat ansvar” väcker frågor om hur ansvar förstås i och för styrelsen. Eftersom ideella styrelser inte har samma kontrollsystem som privata styrelser, så är ansvar i ideella styrelser generellt mer komplext och problematiskt (Ostrower & Stone, 2006). De tre beteckningarna skulle kunna vara ett uttryck för att organisationsmodellen härbärgerar något av den komplexitet som organisationer alltid har men som modeller ofta saknar, vilket gör att den i praktiken förmår att tala om ansvar på flera olika sätt. Det skulle också kunna vara så att praktiken att parallellt tala om ansvarsförståelse på tre olika sätt ökar komplexiteten och bidrar till att göra styrelsearbete inom Svenska kyrkan mer organisatoriskt komplicerat.
Det finns få studier som belyser styrelsearbete i Sverige (Svärd, 2016; Segnestam Larsson, 2015). Ideella organisationer som Svenska kyrkan är en i stort integrerad del av det svenska samhället, där människors livskvalitet i olika situationer kan vara beroende av hur dessa organisationer styrs och hur resurser används. Det är viktigt att styrelsen agerar på ett sådant sätt att det som organisationen vill tillhandahålla kommer samhället till godo på ett tillfredställande sätt (Tsui, Cheung, & Gellis, 2004). Svenska kyrkan har 615 lokala styrelser med juridiskt och ekonomiskt ansvar för Svenska kyrkans församlingar och pastorat runt om i Sverige.
Jag tror att det har stor betydelse hur styrelserna fungerar, särskilt i en brytningstid för Svenska kyrkan som organisation, men i det större perspektivet också för Sveriges ideella sektor och den funktion som den fyller i samhället. Därför kommer den här studien, utifrån mitt intresse för en liten grupp människor som gör svåra saker tillsammans utifrån en komplex organisationsmodell, undersöka hur Svenska kyrkans organisationsmodell (uttryckt av olika företrädare i styrande, normativa dokument) och dess styrelseledamöter konstruerar förståelsen av ansvar och samverkan, för att i bästa fall kunna säga något om varför och vad det får för konsekvenser.
4
2. Syfte och frågeställning
2.1. Problemområde
Hur en liten grupp människor gör komplexa saker tillsammans, utifrån en särskild organisationsmodell, är ett intresse som ligger till grund för den här studien. Annorlunda uttryckt handlar det om hur en organisationspraktik förstår och förhåller sig till organisatoriska faktorer och organisationsmodeller, liksom hur organisationsmodell och organisationspraktik förhåller sig till organisationens överordnade logik/er (Thornton, Ocasio, & Lounsbury, 2013). Studiens objekt för att undersöka dessa förhållanden är Sveriges största medlemsorganisation, Svenska kyrkan, statligt organiserad fram till år 2000. Den organiserar sin styrning i en organisationsmodell som innebär att ideella, demokratiskt utsedda medlemmar och professionella ämbetsbärare sitter i styrelsen tillsammans.
Det finns inget enhetligt sätt att tala om organisationsmodellen, trots att den förstås som nödvändig för organisationens identitet. Utifrån lagstiftningen finns ett tal om samverkan, som inte endast framstår som en formell samverkan, utan organisationsmodellen bär med sig en normativ förväntan på att något mer identitetsbevarande ska utspela sig genom organisationsmodellen. Det är inte tydligt vad en sådan samverkan innebär eller vilken sorts kunskap eller kompetens som aktörerna representerar.
Utifrån de interna sätten att tala om organisationsmodellen som en princip som har tre olika beteckningar av ansvar, som också sägs innebära en förskjutning i hur ansvar ska förstås, förstår jag ansvarsförståelse som något odefinierat. Jag förstår därför samverkan och ansvarsförståelse som organisatoriska faktorer, som styrelseledamöterna särskilt påverkas av och har att förhålla sig till. Det torde påverka praktiken för styrelseledamöterna, att det inte är närmare fastställt vad samverkan och ansvar innebär. Det ser jag som relevant att undersöka. Att organisationsmodellen sägs vara avgörande för organisationens identitet och samtidigt är otydligt kommunicerad gör det ytterligare intressant att undersöka, hur organisations- praktiken relaterar till det som organisationsmodellen uttrycker.
År 2019 har Svenska kyrkan 615 styrelser runt om i landet, ändå vet vi väldigt lite om hur dess styrelser fungerar. Svensk forskning saknar i jämförelse med internationell forskning studier av hur organisatoriska förutsättningar påverkar förtroendevaldas förutsättningar (Segnestam Larsson, 2015) och Svenska kyrkans styrelser på lokal nivå har inte primärt varit i fokus i någon studie, möjligen med undantag för ”kyrkorådsprojektet” (Blåder, 2015), detta trots att organisationen är reglerad i svensk lag.
2.2. Syfte
Studiens övergripande syfte är att bidra till kunskap om hur ideellt styrelsearbete kan fungera i en svensk kontext. Mer specifikt syftar studien till att bidra till kunskap om hur organisationsmodellen i Svenska kyrkan uttrycker samverkan och ansvarsförståelse. Studiens primära syfte är att bidra till kunskap om hur organisationspraktiken, ledamöter i Svenska kyrkans lokala styrelser, konstruerar förståelse av ansvar respektive samverkan och hur deras konstruktioner relaterar till organisationsmodellens uttryck av ansvar respektive samverkan, samt hur det skulle kunna förklaras. Genom det syftar studien till att bidra till kunskap om hur en organisationspraktik kan förhålla sig till en organisationsmodell samt hur dessa eventuellt förhåller sig till överordnade ideallogik/er.
2.3. Frågeställning
Då styrelser i Sverige i hög grad är outforskade och det därför saknas kunskap om vad som faktiskt sker under sammanträden – vilket är fallet även i internationell forskning – ställer jag först en allmänt hållen fråga: ”Vad händer under sammanträden?” Jag avser att besvara den frågan genom att göra ett mötesschema, baserat på observationer av arbetsutskottens sammanträden, som ger en överblick över vad sammanträden med arbetsutskott i Svenska kyrkan består av, avseende ämnesinnehåll och tids- fördelning. Studiens första frågeställning formulerar jag som frågeställning 1: ”Vad händer under sammanträden?” Frågeställning 1 besvaras i studiens avsnitt resultat A: ”Mötesinnehåll”.
5
Rådande forskning förstår styrelser som mer beroende av organisatoriska faktorer än vad forskningen generellt tagit hänsyn till (Ostrower & Stone, 2006). Jag har i organisationsmodellen identifierat två organisatoriska faktorer: dels en lagstiftad samverkan genom lagen om Svenska kyrkan, dels en trefaldigt uttryckt och uttalat förändrad ansvarsförståelse. Den här studien har ett pedagogiskt intresse för hur det förstås i organisationens praktik och vad det får för konsekvenser. Jag förstår de organisatoriska faktorerna ”samverkan” och ”ansvarsförståelse” som två tydliga och olika aspekter av organisationsmodellen, vilka styrelseledamöter på något sätt relaterar till och är beroende av. Den organisatoriska faktorn ”samverkan” är lagstiftningens tydligaste sätt att tala om organisationsmodellen.
Den organisatoriska faktorn ”ansvarsförståelse” blir centralt i de internt styrande dokumenten utifrån deras tre olika beteckningar och uttalade förskjutningar av ansvar. En stor del av styrelseforskningen berör frågan om styrelsers interna relationer, vilket jag här förstår som uttryck för samverkan, likaså visar forskning att ansvaret i ideella styrelser är ett mer komplext ansvar än i andra styrelser (Ostrower
& Stone, 2006). Studiens andra frågeställning handlar om hur organisationsmodellen uttrycker organisationens normativa förståelser och jag formulerar den som frågeställning 2: ”Hur uttrycks genom organisationsmodellen de organisatoriska faktorerna ansvarsförståelse respektive samverkan?”
Frågeställning 2 besvaras i avsnitt resultat B: ”Närläsning av en organisationsmodell”.
Att vara styrelseledamot i Svenska kyrkan är att vara en del av organisationsmodellen och relatera till de två organisatoriska faktorerna ansvarsförståelse och samverkan. Jag undrar hur styrelseledamöterna dels förstår ansvaret och samverkan, dels hur de relaterar till organisationsmodellens uttryck för ansvar och samverkan. Jag vill också undersöka hur svaren på de två delfrågorna kan förklaras. Den tredje frågeställningen vill därför undersöka hur organisationspraktiken konstruerar ansvarsförståelse respektive samverkan och hur den förståelsen relaterar till organisationsmodellens uttryck av ansvar respektive samverkan samt hur svaren på de två delfrågorna skulle kunna förklaras. Jag formulerar den som frågeställning 3:”Hur konstruerar ledamöterna ansvarsförståelse respektive samverkan? Hur relaterar ledamöterna till organisationsmodellens uttryck för ansvarsförståelse och samverkan? Hur kan svaren på de två delfrågorna förklaras?” Frågeställning 3 besvaras i avsnitt resultat C: ”Styrelse- ledamöternas förståelse av ansvar och samverkan”.
2.4. Disposition
Jag har i uppsatsens första avsnitt, ”1. Inledning”, komprimerat beskrivit vad som utgör studiens område och intresse. Därefter har jag här, under rubriken ”2. Syfte och frågeställning”, formulerat studiens syfte och frågeställningar. Nu kommer jag att något ytterligare beskriva hur jag förhåller mig till mitt studieobjekt samt beskriva något av det som gäller styrelseledamöter i Svenska kyrkan, under rubriken
”3. Bakgrund”. Därefter kommer jag beskriva tidigare styrelseforskning och hur studien förhåller sig till den, under rubriken ”4. Styrelseforskning”. Under rubriken ”5. Svenska kyrkan” beskriver jag Svenska kyrkan som forskningsfält, där jag går igenom forskning av intresse för den här studien. Efter det formuleras ”6. Teori och metod”, det vill säga hur jag gått till väga och varför, när jag har samlat in material och analyserat det, för att kunna svara på studiens frågeställningar och uppnå studiens syfte.
Därpå följer mina resultat, som presenteras i tre avsnitt under rubrikerna ”7. Resultat A: Mötesinnehåll”,
”8. Resultat B: Närläsning av en organisationsmodell” och ”9. Resultat C: Styrelseledamöternas förståelse av ansvar och samverkan”. Sist följer ”10. Diskussion”, där jag sammanfattar studien, diskuterar studiens resultat och vidare forskning.
6
3. Bakgrund
Min inledning gör tydligt att den här uppsatsens studieobjekt är Svenska kyrkans styrelser. Svenska kyrkan är Sveriges största medlemsorganisation, där drygt hälften av alla svenskar är med (vid årsskiftet 2018/2019 var 57 % av Sveriges befolkning medlemmar). Mitt val av organisation har med mitt intresse för dess styrelsers specifika organisationsmodell att göra, inte med organisationen i dess helhet eller frågor om tro och religion. Jag anar att valet av organisation medför ett antal frågor, som jag här ska stanna upp inför, innan jag går vidare. Jag gör det för att jag, när jag i olika sammanhang berättat om vad jag håller på med i den här studien, ofta får frågan om vad styrelsearbete och kristen tro har med varandra att göra. Det går att tänka sig att den typen av frågor också ställs till ledamöterna. Vad de berättade för mig i mitt empiriska material är att de, utifrån den styrelsekonstruktion de har, får frågan om vad politik och kyrka har med varandra att göra. Det här avsnittet vill därför behandla några av de mer ideologiska frågor, som mitt val av organisation väcker, och som ledamöter i Svenska kyrkan möts av. Det går att säga att Svenska kyrkans styrelser inte är vilka ideella styrelser som helst – även om vi senare i bakgrunden ska se att de också är starkt reglerade och därför också ska fungera som vilken styrelse som helst.
3.1. Styrelsearbete och kristen tro
Mycket förenklat skulle det gå att besvara frågan om vad styrelsearbete och kristen tro har med varandra att göra, genom att säga att i Sverige har kristen tro hängt ihop med styrning sedan medeltiden. Svenska kyrkans organisation växte fram inom Sveriges samhällsorganisering. Redan i det sockensystem som var etablerat vid 1300-talet var kyrka och samhälle samma huvudman och redan då praktiserades organisationsmodellen, även om folkets representanter inte utsågs demokratiskt. Formellt sett skildes stat och kyrka åt år 2000 (Utredningar, 2011:2). Det har länge funnits en tät närhet mellan kyrka och styrande organisering. Det är först i det vi kallar modern tid – också ett förenklat begrepp – som kyrka är något annat, som inte är tätt kopplat till Sveriges styrande organisering eller associerat med ett mer formellt och auktoritärt samhällsskikt, vilket det till exempel var när fattigvård, sjukvård och skola historiskt växte fram inom Svenska kyrkans organisation (Utredningar, 2011:2).
Nu är det på ett annat sätt, för nu är ord som ”kristen” associerade med något annorlunda (Thurfjell, 2015). David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, menar att religionen i Sverige blir till ett ”annatgörande”, det är något annat som andra håller på med, som inte kopplas samman med den egna personen (2015, s. 111). Han förstår svenskars attityder till religion som ”post- kristna” och han har som religionshistoriker undersökt hur Sverige kan ha fått sin unika religions- situation. Att den är unik bekräftas av World Values Survey, där ett globalt nätverk av sociologer studerar hur värderingar förändras och hur det påverkar socialt och politiskt liv. 2008 gjorde Inglehart och Welzel en global kulturell karta utifrån hur länder förhöll sig till traditionella respektive sekulära- rationella värden (på den lodräta skalan) och till värden av överlevnad respektive självuttryckande värden (på den vågräta skalan). Sverige hamnar högst upp i högra hörnet, som det land som uttrycker allra mest sekulära-rationella och individualistiska värden. Bland dessa värden fanns en låg värdering av religion, traditionell familjebildning och auktoriteter, där skilsmässa, abort, dödshjälp och självmord ses som relativt accepterat, liksom skydd av miljön, med en hög tolerans vad gäller främlingar och HBTQ-frågor, samt krav på jämställdhet och jämlikhet. Det gör att Sverige kan beskrivas som världens mest sekulariserade land (Thurfjell, 2015). Den här delen av den globala kulturella kartan beskrivs som
”det protestantiska Europa” och det finns en koppling till dessa värden och protestantisk, västerländsk kristendom (Ingelhart & Welzel, 2008). Eftersom andra uttryck för kristendom placerar sig på andra delar av kartan, ger det en förståelse av att kristendom har olika uttryck och värden, delvis kopplat till vilken gren av kristendomen det handlar om, delvis kopplat till geografisk kontext.
7 3.1.1. Sverige på den religiösa kartan
Den kulturella kartan gör tydligt att svenskar har värden som beskrivs som sekulariserade och individuella – ändå är över hälften av dem med i Svenska kyrkan. Det förhållandet undersöker Thurfjell, som menar att bakgrunden till de vanligaste religionsuppfattningarna bland sekulära, postkristna svenskars religionsattityder hämtas från tre diskursiva huvudspår i religionshistorien, nämligen kristen- dom, sekulär religionskritik och västerländsk esoterism (Thurfjell, 2015). Det kristna huvudspåret handlar om att utföra kristna livsriter, fira kristna högtider och vara medlemmar i en kyrka, trots att postkristna kallar sig sekulariserade snarare än kristna. Det menar Thurfjell ha att göra med Svenska kyrkans förlorade tolkningsföreträde för vad beteckningen ”kristen” betyder och att den beteckningen försnävats avsevärt. I en folkskolelärobok från 1957 presenteras kristendom som tolv teman: naturen omkring oss, trygghet, aftonbön, hjälpsamhet, att dela med sig, att vara aktsam om det som lever, kamratskap, vördnad för gamla, tacksamhet, att tänka på andra, söndag och gudstjänst (Thurfjell, 2015, s. 39). Thurfjell menar att det idag endast är aftonbön och gudstjänst som i en allmän förståelse kvalificerar sig som tillhörande kristendom och menar att den bredare kristendomsförståelse som läroboken ger uttryck för inte finns längre. Tidigare var kristen en allmän och inkluderande beteckning, nu förstås det mer som att uttalat försanthålla vissa dogmer. Förutom att kristen religiositet kan uttrycka olika värderingar runt om i världen och mellan olika kyrkor på samma plats, så förändras och förhandlas också förståelsen av vad som är kristet. Det andra spåret, sekulär religionskritik, handlar om en utbredd uppfattning att religion är något överflödigt eller problematiskt och upplevs som irrelevant, i en berättelse där Sverige som moderniserat, utvecklat och upplyst har gjort sig fri från religion, som upplevs tillhöra tiden före upplysningen (Thurfjell, 2015). Det tredje spåret, den västerländska esoterismen handlar mycket om nyandlighetens genomslag, där föreställningar från teosofin, new age och Jung används och postkristna svenskar relaterar till en ”ockulturell populärkultur”, där andlighet är ett positivt laddat begrepp och där det refereras till sådant som spådom, andar och dylikt, som bär drag av hemlighetsfullhet och som används för att tolka livet (Thurfjell, 2015, ss. 154-155).
En minskad kyrklig praktik och att färre använder sig av kristna termer eller förklaringsmodeller kan förstås på olika sätt. Den så kallat pessimistiska positionen förstår sekulariseringen som en förlust av en religiös djupdimension i livet och språket, där religionen förvaltade en upplevelse av djup, mening och hopp som gått förlorad genom sekulariseringen. Den optimistiska positionen ser istället sekulariseringen som en förändring där de livsdimensioner som förr uttrycktes genom det kristna finns kvar, men tar sig andra uttryck och kan innebära en befrielse från ett förvetenskapligt perspektiv som kopplats samman med kristendomen (Thurfjell, 2015). Begreppet ”sekularisering” kan emellertid problematiseras och har används på så skilda sätt att det av många upplevs meningslöst och flera forskare talar istället om religiös förändring (Öljarstrand, 2011). Thurfjell skriver om ett förlorat gemensamt språk och om försök att återuppväcka en kristen identitet baserad på nationell sammanhållning, bland annat i Sverige- demokraternas framgångsrika riks- och kyrkopolitik, där begrepp som kristna värderingar blir signalord för en nationell, etisk position snarare än en teologisk, och där begreppet kristen inte länge signalerar avstånd utan vill väcka känslor av nationellt hemmahörande (Thurfjell, 2015). Svenska kyrkan och dess företrädare har tidigare setts som tydliga auktoriteter i individers liv, vilket förändrats i en auktoritets- ifrågasättande tid och nu är mer tvetydigt. Det finns en förväntan på präster, som Svenska kyrkans företrädare, att både representera en äldre föreställning av kyrkan som myndighetsinstitution, kunskapsförmedlare och symbol för det heliga, liksom en nyare föreställning om att företräda kyrkan snarare som en rörelse än en institution och inte främst utifrån en traditionell kristendomsförståelse utan med människors egna livsfrågor i centrum (Strindberg, 2015).
Sverige kan alltså beskriva som ett ganska ovanligt land i relation till religion och tro, med sitt tydligt kristna arv och sin samtidigt postkristna hållning. Organisationen Svenska kyrkan kan både beskrivas som Sveriges första och största organisation, men också som en organisation som ideologiskt och ekonomiskt är med om en drastisk förändring. Årsskiftet 2018/2019 hade Sverige en folkmängd på 10 230 185 personer, varav 57,7 % eller 5 904 830 personer, tillhörde Svenska kyrkan. De senaste 45 åren har utvecklingen gått från att 95,2 % av befolkningen år 1972 tillhörde Svenska kyrkan till att 57,7 % gjorde det år 2018. Det är fortfarande en mycket hög siffra men att medlemsantalet nästan halverats på knappt 50 år väcker frågan om Svenska kyrkans medlemsutveckling. Det så kallade ”medlemstappet”
påverkar organisationen drastiskt på lokal nivå och är något som styrelser behöver förhålla sig till både
8
utifrån en ekonomisk men också en ideologisk, legitimerande aspekt (Öljarstrand, 2011). Låt mig visa ett utdrag ur en intervju, med Pastorat B, där vi talade om de folkvaldas funktion, de som vissa kallar
”det politiska” i kyrkan, och om tro:
2v ordförande: Men samtidigt tycker jag också att den demokratiska insynen är ju en garant för att det inte blir en elak sekt.
Hanna: Ja?
2v ordförande: Och det är ju en viktig del.
Ordförande: Ja, det är viktigt.
2v ordförande: Och där, ja, det ska ju vi se till.
Hanna: Ja. Precis. För ni sitter ju som medlemmar, och då sitter ju ni i nån mening med er tro, så att säga?
2v ordförande: Ja. Men vi är väl som människor är mest. Sökande, tvivlande, troende.
Flera: Mm.
Hanna: Ja, man kan ju säkert vara hur som helst?
Ersättare: Jo vi är ju ett genomsnitt tror jag. Av svenska folket.
Ledamot B1: Men vi har ju kyrkoordningen som också vi måste hålla oss till.
Flera: Ja.
Ordförande: Jag har kyrkoordningen alltid med mig där (pekar på telefonen). (Pastorat B).
Att den demokratiska organisationen är viktig för att garantera att Svenska kyrkan inte blir en sekt, vilket jag tolkar som något slutet och inåtvänt, lyfts av pastorat B fram som en viktig funktion för den demokratiska organisationen, det vill säga den ena aktören i styrelsekonstruktionen. Det lyfts också fram en förståelse av att de som förtroendevalda styrelseledamöter är som folk är mest i relation till tro – sökande, tvivlande, troende – som ett genomsnitt av svenska folket, och inte alls några ”annorlunda”, men med en kyrkoordning att förhålla sig till. Här kopplar ledamöterna i pastorat B sitt uppdrag som förtroendevalda styrelseledamöter till sin tro, hur den än ser ut, och till sitt medlemskap, liksom till kyrkoordningen. Det sker på många sätt i mitt empiriska material, att funktionen att vara styrelseledamot i Svenska kyrkan kopplas samman med ett engagemang i kyrkan, även om det formuleras på olika sätt.
Ostrower & Stone lyfter fram ideella styrelseledamöters särskilda ansvar som ett trefaldigt ansvar, där det för det första finns en särskild skyldighet att vara lojal med organisationens intressen, för det andra en större delaktighet som innebär att hålla sig informerad, delta i beslutsfattande, att förstå ärenden som ligger på styrelsens bord och att inta en oberoende och välvillig hållning för organisationens bästa, samt för det tredje att se till organisationens syfte och att tolka det i varje ny tid och varje ny fråga för det allmänna bästa (Ostrower & Stone, 2006). Ideella styrelseledamöter har ett större ansvar att agera utifrån sitt ideella engagemang, i det här fallet sin tro. Det går i mitt material att se att styrelseledamöterna agerar utifrån sin tro, sitt medlemskap och sitt demokratiska engagemang.
3.1.2. Folkkyrkan Svenska kyrkan
Ideologiskt förstår Svenska kyrkan sig som en ”folkkyrka”, vilket de också enligt svensk lag är skyldiga att vara. Begreppet folkkyrka återfinns i lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) och har används i de nordiska länderna under 1900-talet, vid sidan av begrepp som folkhem, folkpark och folktandvård.
Svenska kyrkan vill fortsätta vara en folkkyrka, fast folket inte längre är enhetligt, enligt Anders Bäckström, professor emeritus i religionssociologi, och Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus för Svenska kyrkan (2016), som skriver om folkkyrkan i boken Sedd men osedd. Om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet. De förstår en folkkyrkas förutsättningar som att flertalet sätt att tolka tron är möjliga och att många åsikter ryms, att den bestäms utifrån olika perspektiv, såsom juridiska, sociologiska, teologiska, politiska och tjänsteteoretiska, att den är en öppen, tillgänglig kulturbärare, förankrad i samhället och en sorts religiositetens härbärge (Bäckström & Wejryd, 2016, s.
10). Ekström talar i boken Svenska kyrkan - historia, identitet, verksamhet och organisation om Svenska kyrkans folkrörelsekaraktär och om det folkliga ansvaret genom att lyfta fram den ursprungliga betydelsen av begreppet ”lekman” såsom ”tillhörig folket”, där folket i Bibelns nya testamente var en beteckning på kristna (Ekström, 2004, s. 29). Folkkyrkan kunde under framväxten på 1900-talet förstås som utslätad och anpassningsbar av de som teologiskt tänkte annorlunda, men blev enligt Ekström sedan ett ”samlande honnörsord” (2004, s. 18). Folkkyrkotanken är svår att ringa in, men betonar något allmänt och tillgängligt, vilket också syns i begreppen ”öppen” och ”rikstäckande” som även de används i lagens beskrivning av Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591). Begreppet folkkyrka ställer sig i motsats dels till
9
föreningskyrka/frikyrka, dels till statskyrka. Anders Wejryd, den före detta ärkebiskopen, definierar fyra drag hos en folkkyrka: närheten till hela samhällets frågor och kultur, avsaknaden av krav på tro och etik eller moral, att det är omöjligt att utesluta någon samt att det finns en demokratisk struktur som samverkar med de som är vigda/ämbetsbärare (Bäckström & Wejryd, 2016, s. 16).
Svenska kyrkan har på lokal nivå oftast en bred verksamhet som är öppen för alla. 700 000 svenskar säger sig kunna tänka sig att engagera sig ideellt i Svenska kyrkan (Wijkström, 2014). ”Enligt vår lutherska tradition är kyrkan en viktig del av samhället”, skriver organisationen (Svenska kyrkan, 2019).
År 2019 fanns knappt 3400 kyrkor och kapell i Svenska kyrkan varav majoriteten är kulturskyddade.
Under 2018 döptes ca 47 000 personer, 26 000 konfirmerades, 31 000 personer vigdes och 65 000 personer begravdes enligt Svenska kyrkans ordningar.
Det här avsnittet har syftat till att säga något kort om Svenska kyrkans styrelseledamöters koppling till sin tro och sitt demokratiska engagemang, liksom om Sveriges specifika religionsposition, som påverkar Svenska kyrkan som organisation. Svenska kyrkans styrelser verkar i en viss tradition och miljö och under särskilda förutsättningar. Senare styrelseforskning förstår organisationens kontext som avgörande för dess styrelseledamöter (Ostrower & Stone, 2006; Gabrielsson & Huse, 2004). Det här avsnittet kan därför förstås som en mycket översiktlig återgivning av något av det som Svenska kyrkans kontext rymmer, som de styrelseledamöter som den här studien har i fokus befinner sig i. Trots det intressanta i ovanstående, så är det inte studiens fokus. Frågorna om trons uttryck i styrelserna får jag lämna till en annan uppsats. Jag menar dock inte att lämna ledamöternas tro helt utanför den här uppsatsen eller att den inte visar sig i styrelserummet. Jag ser istället det ovanstående som en del av Svenska kyrkans kontext och något som styrelseledamöter i Svenska kyrkan förhåller sig till, när de tar sitt ideella ansvar för kyrkan genom att vara styrelseledamöter, liksom att de tar sitt ideella ansvar som styrelseledamöter utifrån sin tro och att de med den som grund resonerar och fattar beslut i styrelsen.
3.2. Svenska kyrkans organisationsmodell
Här vill jag något närmare beskriva och problematisera den organisationsmodell som styrelser i Svenska kyrkan använder sig av. Först beskriver jag kort mitt teoretiska angreppssätt, för att tydliggöra hur jag talar om det jag undersöker och vad det är jag åsyftar när jag talar om Svenska kyrkans organisations- modell och organisatoriska faktorer.
Styrelseforskning lyfter fram organisatoriska faktorer som viktiga påverkansfaktorer i styrelser (Ostrower & Stone, 2006; Gabrielsson & Huse, 2004). De två organisatoriska faktorer studien särskilt fokuserar på handlar (1) om den lagstiftade samverkan som konstruerar organisationens styrelser i lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) och (2) om de tre beteckningarna som formulerar ansvar på olika sätt: Gemensamt uppdrag och delat ansvar, Den gemensamma ansvarslinjen och Den dubbla ansvarslinjen. Jag beskriver kort hur organisations-modellens narrativ och organisationsmodellens beteckningar har vuxit fram och vad de syftar till, samt visar och problematiserar utifrån bland annat Blåders material (2018) sättet att uttrycka sig olika om organisationsmodellen.
3.2.1. Styrelsekonstruktionen som organisationsmodell
Som jag skrev i inledningen är det ett pedagogiskt val jag gör, att tala om ”organisationsmodellen” i Svenska kyrkan, när jag talar om konstruktionen för Svenska kyrkans styrande organisering. Jag gör det av två skäl: för det första för att den styrelsekonstruktion jag vill undersöka inte har något namn (utan tre beteckningar, som används framför allt i internt men också i statliga utredningar). För att kunna undersöka den behöver jag kunna referera till den på ett enklare sätt. För det andra väljer jag att tala om en organisationsmodell för att det är ett begrepp som generellt kan associeras till det jag avser, nämligen en tankekonstruktion om organisering som på något sätt inverkar på praktiken i organisationen.
När jag talar om organisationsmodeller använder jag begreppet i vid mening, om tankekonstruktion/er om organisation som fått någon form av konkretion, alltså det som på något sätt beskriver en normativ idé om organisering. När jag fortsättningsvis använder begreppet organisationsmodell, avser jag den
10
styrelsekonstruktion mellan aktörerna förtroendevalda styrelseledamöter och kyrkoherde, som lyfts fram både i lagen om Svenska kyrkan, i interna dokument och i organisationens narrativ.
Den här studien har främst ett pedagogiskt intresse för hur det här förstås i organisationens praktik, det vill säga av styrelseledamöterna i styrelsearbetet, och vad det får för konsekvenser. Jag väljer därför att förstå det som tydligast sägs om organisationsmodellen såsom specifika organisatoriska faktorer, som styrelseledamöterna enligt styrelseforskningen påverkas av (Ostrower & Stone, 2006). Jag förstår i den här studien organisatoriska faktorer som två tydliga och olika aspekter av organisationsmodellen som styrelseledamöter på något sätt relaterar till. Den ena organisatoriska faktorn, samverkan, är lagstiftningens tydligaste sätt att tala om organisationsmodellen. Den andra organisatoriska faktorn, ansvarsförståelse, blir centralt i de internt styrande dokumenten genom dess tre olika beteckningar kring ansvar.
Organisationsforskaren Czarniawska (2015) gör en poäng av att de flesta organisationsmodeller sätter streck mellan olika rutor, utan att problematisera vad strecken betyder. Hon menar att vi är vana att tänka att två rutor med ett streck emellan ska utläsas som att A leder till B, där strecken mellan två rutor i en modell utrycker någon sorts relation, men det verb som skulle kunna beskriva den relationen sällan formuleras. Det många organisationsmodeller ritar upp är snarare två fenomen som skådats samtidigt, än ett etablerat samband eller en dokumenterad process, och sambandet kan därför lika gärna vara ett önsketänkande, menar Czarniawska (2015). Svenska kyrkans styrelser har en modell som sätter samman fenomenet ”en demokratisk organisation” med fenomenet ”kyrkans ämbete” med hjälp av verbet
”samverka” (SFS, 1998:1591). Beteckningarna på organisationsmodellen uttrycker föreställningar om att utöva verbet ”ansvarstagande” som något delat, dubbelt eller gemensamt. Det fick mig att undra om Svenska kyrkans organisationsmodell kan ha större bärkraft på organisationens praktik, än några rutor och linjer, och om det i så fall kunde märkas i styrelsepraktiken, eller om samverkan och ansvarstagandet i modellen snarare kan reduceras till ett önsketänkande. Utifrån det skulle ett annat sätt att beskriva de organisatoriska faktorer som studien fokuserar på vara, att de organisatoriska faktorerna är ”strecket”, eller i det här fallet de två strecken, mellan ”aktörsrutorna”; det som formuleras som samverkan i lagen och olika former av ansvarsförståelse i internt styrande dokument.
3.2.2. Ett organisatoriskt narrativ
Den samverkan som anges i lagen om Svenska kyrkan förstås ha varit viktig i Svenska kyrkans ledningsstruktur sedan medeltiden, långt innan det kommunala samhället växte fram och innan kyrkan i Sverige blev luthersk i och med reformationen på 1500-talet. Att prästen tillsammans med män ur bygden styrde över kyrkans angelägenheter ansågs vara så kännetecknande för Svenska kyrkan att det skulle vara centralt också när kyrka och stat organisatoriskt skildes åt vid millennieskiftet 1999/2000 (Utredningar, 2011:2). Organisationsmodellens princip handlar om en samverkan mellan präst och lekmän, som tillsammans tar ansvar för kyrkan och dess förvaltning och egendom. Niclas Blåder, stiftsprost i Stockholms stift och tidigare anställd på Svenska kyrkans forskningsenhet, formulerar det så här: ”Den kyrkliga vigningstjänsten i samverkan med kyrkans förtroendevalda är garanterna för att kyrkans historia, arv och lära förs vidare in i framtiden” (Blåder, 2018, s. 13). Organisationsmodellen förstås i ett organisatoriskt narrativ som en garant som över tid håller samman organisationen och som en avgörande idé om vad organisering är och bör vara i Svenska kyrkan.
I betänkandet till utredningen inför lagen om Svenska kyrkan poängteras den historiska och lokala delaktigheten, som att två traditioner av ansvarstagande förenas i Svenska kyrkan i en organisations- princip som benämnts ”den dubbla ansvarslinjen” (Statens offentliga utredningar, 1997:41).
Organisationsprincipen motiveras av historisk tradition, av ett starkt stöd i kyrklig opinion, att evangeliet och ämbetsutövningen inte är underställd församlingens organ, att alla tillhöriga har möjlighet att tillsammans ta ansvar genom sin rösträtt och indirekt genom förtroendevalda, och motiveras ytterst av det allmänna prästadömet på dopets grund.
För Svenska kyrkan som folkkyrka är den demokratiska strukturen naturlig. Den tar tillvara det ansvarstagande som de kyrkotillhöriga av tradition fullgjort i församlingarna och ger dem möjlighet till inflytande och delaktighet. På varje kyrklig nivå är förankringen genom lokalt utvalda företrädare som förtroendevalda i ansvariga styrelser och fullmäktige nödvändig för kyrkans lokala och demokratiska
11
förankring. Demokratiskt valda organ som tar ansvar för den kyrkliga verksamheten utgör därför grunden i folkkyrkans demokratiska uppbyggnad (Statens offentliga utredningar, 1997:41, s. 166).
Att den statliga utredningen använder ord som ”naturlig” och ”nödvändig” när den motiverar principen tolkar jag som uttryck för en förståelse av principens starkt normativa karaktär för det som har varit statskyrkan Svenska kyrkan och ska bli trossamfundet Svenska kyrkan. Det står vidare att: ”Den demokratiska strukturen och den dubbla ansvarslinjen framstår som så betydelsefulla för Svenska kyrkans identitet att de bör poängteras särskilt i den övergripande regleringen” (Statens offentliga utredningar, 1997:41, s. 171) vilket går att förstå som ett uttryck för att lagen om Svenska kyrkan förväntades befästa organisationsmodellens konstruktion för att på så sätt säkra Svenska kyrkans identitet. Utredningen talar vidare om att de förutsätter att Svenska kyrkan utvecklar, bearbetar och konkretiserar innehåller i den dubbla ansvarslinjen och tydliggör ansvarstagandet.
3.2.3. Organisationsmodellens tre beteckningar och hur de används Ovan ser vi att den statliga utredningen använder sig av beteckningen ”den dubbla ansvarslinjen”.
Organisationsprincipen, som organisationsmodellen preciseras i till exempel Kommentar till kyrko- ordning (Kyrkoordningskommentaren, 2018), har i modern tid fått olika benämningar. Från mitten av sjuttiotalet kallades Svenska kyrkans organisationsmodell ”Den dubbla ansvarslinjen”, en beteckning som fortfarande lever kvar (Utredningar, 2008:1). Benämningen tog fasta på att präst och folkvalda hade olika typer av ansvar, även om de utövade det tillsammans. Senare betonades istället det gemensamma uppdraget, om än med ansvarsområden som både var separerade men ibland också överlappade varandra, vilket gav organisationsmodellen beteckningen ”Den gemensamma ansvarslinjen” (Svenska kyrkan, 2019; Utredningar, 2008:1). Kyrkoordningen förstår organisationsmodellen som ”Gemensamt uppdrag och delat ansvar” (Kyrkoordningskommentaren, 2018).
Den förändring som utredningen från 2008 beskriver, visar att de olika beteckningarna har syftat till att förskjuta betydelsen av hur ansvar och ansvarsfördelning ska förstås och ger uttryck för en bearbetning av organisationsmodellens ansvarsfördelning. Blåder uttrycker en något liknande förståelse. Han skriver att ansvaret för styrelsen på senare tid har breddats ”genom en förskjutning från en dubbel ansvarslinje i betydelsen skilda ansvarsområden till en dubbel ansvarslinje i betydelsen gemensamt ansvar” (Blåder, 2018, s. 8-9). Han uttrycker därmed att en tidigare förståelse av organisationsmodellen har uppfattat en dubbel ansvarslinje som en ansvarsfördelning med skilda ansvarsområden, medan den förståelse som finns nu istället ser att en dubbel ansvarslinje uttrycker ett gemensamt ansvar. Blåder ser båda dessa ansvarsförståelser som uttryck för ”en dubbel ansvarslinje”. Han ger alltså samma beteckning två olika uttydningar. Det gör han utifrån förståelsen av att det har skett en kollektiv förskjutning av ansvarsfördelning i organisationsmodellen. I det Blåder beskriver står beteckningen ”den dubbla ansvarslinjen” kvar, men innebörden har ändrats utifrån att det skett en förskjutning, från att ansvar förstås som åtskilt, till att ansvar förstås som gemensamt.
Utredningen från 2008 och Blåder uttrycker båda att en förskjutning av ansvarsförståelse har skett inom organisationsmodellen, men de beskriver vad som har skett på olika sätt. Utredningen förstår det som att en förändrad innebörd hänger ihop med en förändrad beteckning av organisationsmodellen. ”Den dubbla ansvarslinjen” ersätts med ”den gemensamma ansvarslinjen” för att ansvarsförståelsen har ändrats från att präst och folkvalda hade olika typer av ansvar, även om de utövade det tillsammans, till att betona det gemensamma uppdraget, med ansvarsområden som både var separerade men ibland också överlappade varandra. Blåder förstår istället att förskjutningen, från att ansvar förstås som åtskilt till att ansvar förstås som gemensamt, sker inom beteckningen ”den dubbla ansvarslinjen”.
En kyrkoherde i Blåders material ger en bild av hur frågan hanteras i praktiken, utifrån att den tidigare uttolkningen, som inte längre gäller, ändå lever kvar:
Vi lever ju kvar väldigt mycket i den dubbla ansvarslinjen. […] ”… du som är präst får sköta de här bitarna med gudstjänstlivet”, och det är på gott och ont […] Att vara intresserad, det skulle jag ju önska mer av, så att det blev mer av ett gemensamt ansvar. Jag tror nog att det är mycket dubbla ansvarslinjen i tänket i kyrkorådet. Ja, det som var från början då, ”vi ser till att det finns en kyrka och att det finns en bostad till prästen och sen får prästen sköta resten” (Blåder, 2018, s. 45).
12
Kyrkoherden gör i citatet ovan en åtskillnad som åskådliggör vad de skilda ansvarsförståelserna kan innebära i praktiken. Den dubbla ansvarslinjen innebär ett särskiljande av ansvar, där förtroendevalda ser till att det finns kyrka och bostad och där prästen tar ansvar för gudstjänsterna, medan ett gemensamt ansvar istället skulle innebära att alla intresserade sig för alla frågor tillsammans, vilket kyrkoherden önskar. Det handlar om en ansvarsförståelse som avser olika frågor, eller ”bitar” som kyrkoherden uttrycker det, där ett åtskilt ansvar enligt den dubbla ansvarslinjen innebär att de olika aktörerna tar ansvar för olika frågor, medan ett gemensamt ansvar innebär att de olika aktörerna tar ansvar för alla frågor tillsammans. Kyrkoherden uttrycker det som två parallella förståelser, där ”den dubbla ansvarslinjen” lever kvar, och inte som en kollektiv förflyttning från en ansvarsförståelse till en annan.
I sak överensstämmer kyrkoherdens förståelse med Blåders tolkning, som menar att förståelse av en dubbel ansvarslinje i betydelsen gemensamt ansvar ökar styrelsens ansvar, eftersom de får fler frågor att hantera.
Kyrkoherden kallar det tidigare sättet att tänka (med separerade bitar eller frågor) som många lever kvar i för ”den dubbla ansvarslinjen” medan det som kyrkoherden önskar mer av uttrycks som en förståelse av ”gemensamt ansvar”. Om kyrkoherden skulle benämna det senare för ”den gemensamma ansvarslinjen” framgår inte. Blåder och kyrkoherden talar båda om det som nu gäller som ett gemensamt ansvarstagande, men Blåder kallar det fortfarande för ”den dubbla ansvarslinjen”, medan kyrkoherden låter det uttrycket beteckna något som lever kvar sedan tidigare och istället talar om ett gemensamt ansvar för alla frågor.
Blåder ser att hans informanter nästan genomgående använder begreppet ”den dubbla ansvarslinjen”.
Han kommenterar det: ”Frågan är dock om begreppet påverkar hur man förstår ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och kyrkoherde eller om ansvarsfördelningen påverkar hur man förstår begreppet?”
(Blåder, 2018, s. 44). Han verkar fråga sig om praktiken är så etablerad så att man gör som man gör oavsett vilken beteckning som används för organisationsmodellen, eller om organisationsmodellens benämning faktiskt påverkar hur praktiken utövas. Blåder svarar inte själv, men med sin fråga uttrycker han förståelsen att de olika beteckningarna på organisationsmodellen formulerar delvis skilda former av ansvar. Användningen av de olika beteckningarna anger på så sätt olika former av ansvar. Han ser att informanterna hänvisar till organisationsmodellen med hjälp av olika beteckningar och han antyder att det i praktiken kan finnas en ansvarsfördelning som är opåverkad av hur principen om ansvar formuleras.
En styrelseledamot citeras:
Man kan ju också gå in och säga att vi har ett gemensamt ansvar och vi kommer med olika erfarenheter.
Prästen har den teologiska kunskapen, kyrkorådsledamöterna har en massa andra specialområden och tillsammans löser vi det här. Det handlar liksom på något sätt om attityden man går in med (Blåder, 2018, s. 45).
Ledamoten ovan förstår det gemensamma ansvaret som att de löser uppdraget tillsammans utifrån sina olika specialområden och att det gemensamma sitter i attityden, att uppgiften löses med gemensamma krafter. Det går att förstå i samma anda som utredningen, det vill säga som en förståelse av ett gemensamt ansvar som fördelas utifrån olika roller. I det tidigare citatet ovan förstods en fördelning av ansvar utifrån en uppdelning i olika bitar eller frågor. Här förstås det istället som en uppdelning av ansvarstagande utifrån olika roller, medan ansvaret som sådant förstås som gemensamt. Utredningen betecknar det som en uttydning av ”den dubbla ansvarslinjen” medan ledamoten inte ger sin förståelse någon beteckning utan talar om ”ett gemensamt ansvar”.
Det jag här har velat skriva fram handlar om en otydlighet i vad ”den dubbla ansvarslinjen” och ”den gemensamma ansvarslinjen” innebär avseende förståelse av ansvar och ansvarsfördelning. Det är tydligt att bägge beteckningarna lever parallellt i både tal och skrift och att de tillskrivs olika former av ansvar och ansvarsfördelning i flera betydelser. Blåder och en kyrkoherde uttrycker en förståelse av att ansvarsfördelning handlar om olika ansvarsområden och benämner det som ett dubbelt ansvar, medan att ha ansvar för alla ansvarsområden tillsammans förstås som ett gemensamt ansvar. Samma beteckning, ”den dubbla ansvarslinjen”, kan enligt Blåder ha en breddad, förskjuten betydelse från ett dubbelt till ett gemensamt ansvar, men fortfarande benämnas som ”den dubbla ansvarslinjen”.
Kyrkoherden förstår istället det gemensamma ansvaret som något annat än den dubbla ansvarslinjens ansvarsförståelse och uttrycker också en upplevelse av förskjutning i tid av hur ansvaret förstås och men
13
förstår det till skillnad från Blåder som två ansvarsförståelser som lever parallellt snarare att ett dubbelt ansvar har förskjutits till ett gemensamt.
3.3. Svenska kyrkans regelverk
Jag har försökt underlätta en organisatorisk förståelse i relation till studiens syfte genom att inleda bakgrundsavsnittet med att presentera organisationens kontext och organisationsmodell. Styrelse- ledamöter påverkas också av det aktuella juridiska regelverket (Ostrower & Stone, 2006). Det här avsnittet vill ge läsaren en något tydligare kunskap om Svenska kyrkans regelverk. Svenska kyrkan styrs främst av två regelverk som jag redan refererat till och nedan presenterar närmare, nämligen lagen om Svenska kyrkan och kyrkoordningen. Förutom dessa styrs Svenska kyrkan av gällande lagstiftning på en mängd områden som rör dess verksamhet, såsom arbetsrätt och arbetsmiljö, begravningslag, kulturminneslag och lagstiftning för trossamfund, vilka studien inte går närmare in på. Efter att ha beskrivit lagen om Svenska kyrkan och kyrkoordningen säger jag något om vad det innebär att vara förtroendevald ledamot i Svenska kyrkan.
3.3.1. Svensk lagstiftning reglerar organisationens form och innehåll Svenska kyrkan är reglerad i svensk lag, vilket inte många organisationer är. Den regleras inte bara utifrån att Svenska kyrkan till sin organisationsform är ett trossamfund, utan Sveriges rikes lag innehåller en specifik Lag om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) med 14 paragrafer. Det hänger samman med att Svenska kyrkan varit statskyrka under lång tid och lagen vittnar om en fortsatt tät koppling mellan Sverige som lagstiftande nation och Svenska kyrkan som organisation. I lagen regleras både hur Svenska kyrkan ska organisera sig och vilken sorts kyrka Svenska kyrkan ska vara. Det står i 2§ att:
”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.” (SFS, 1998:1591). Svenska kyrkan ska enligt lagen vara en evangeliskt-luthersk, öppen och rikstäckande folkkyrka (SFS, 1998:1591). Inriktningen för medlemsorganisationen Svenska kyrkan bestäms alltså i svensk lagstiftning, dessutom bestäms där att en demokratisk organisation och kyrkans ämbete ska samverka.
Lagen om Svenska kyrkan reglerar vidare Svenska kyrkans organisatoriska uppbyggnad och den grundläggande uppgiften för respektive lokal, regional och nationell nivå enligt 3-6§§. Den lokala nivån är den primära och kallas församling, eller pastorat om det är en sammanslutning av flera församlingar.
Församlingen omfattar de personer som tillhör Svenska kyrkan inom ett visst geografiskt område.
Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission (4§). Den regionala enheten, stiftet, omfattar församlingar inom stiftets geografiska område och stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet (5§). Nationellt är kyrkomötet Svenska kyrkans högsta beslutande organ men kyrkomötet får inte lägga sig i de frågor som det är en församlings eller stifts uppgift att besluta i (6§).
Svenska kyrkan ska således inte förstås som en koncern utan är lokalt självbestämmande inom befintligt regelverk. Paragraf 7-9 handlar om kyrkoavgift och prästlönetillgångar medan 10-14§§ reglerar den allmänna rätten att ta del av Svenska kyrkans handlingar och arkiv samt rätten att överpröva. Nationell, sekulär lagstiftning beskriver vilken sorts kyrka Svenska kyrkan ska vara, hur den ska organiseras och vad som är dess grundläggande uppgift.
Med lagen om Svenska kyrkan är organisationen Svenska kyrkan en legalt reglerad nationell ange- lägenhet också sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka. Det väcker frågor om hur Svenska kyrkan, medlemsorganisation sedan tjugo år tillbaka, förhåller sig till en lagstiftning som så tydligt reglerar organisationsform, idéinnehåll och verksamhet. Det är dock inget som Svenska kyrkan i sina interna dokument verkar förhålla sig aktivt till.
3.3.2. Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Svenska kyrkan regleras också av Kyrkoordning för Svenska kyrkan (Kyrkoordning, 2019), ett internt regelverk som årligen revideras utifrån kyrkomötets beslut. Kyrkoordningen uttolkas i Kommentar till
