Aktörer i organisationsmodellen: antingen politiker eller kristna?

Klas Hansson, teologie doktor i kyrkohistoria skriver, i en av de ytterst få artiklar som publicerats om Svenska kyrkans organisationsmodell, att: ”The work of the Synod cannot any longer be understood as cooperation between lay and ordained. It is cooperation between different parties” (Hansson K. , 2017, s. 113). Hansson menar att kyrkomötet på nationell nivå inte längre kan förstås som en samverkan mellan

34

demokratiskt valda och ämbetsbärare, utan att det istället är en samverkan mellan partier eller nomineringsgrupper. Han uttrycker därmed en förskjutning av samverkansaktörer, från att vara demokratiskt valda och ämbetsbärare, till att vara en samverkan mellan demokratiskt valda i olika grupperingar. Han argumenterar utifrån att ämbetsbärarna inte har en självskriven plats i kyrkomötet, utan måste ansluta sig till en nomineringsgrupp för att bli valda. Biskoparna, som Hansson ser som ämbetsbärarnas representanter i kyrkomötet, har ingen rösträtt i kyrkomötet, utan har en rådgivande läronämnd, vilket han menar innebär att ämbetsbärarna som ska tjäna kyrkans medlemmar inte får göra detta, eftersom de inte får vara med som ämbetsbärare (Hansson K. , 2017). Han ser en demokratisering av kyrkan som inte har blivit demokratisk, istället har det blivit en politisering av kyrkan (Hansson K. , 2017). Han skriver: ”Clergy held many seats in the first reorganized Synod and that system has continued. But they sat as representatives of their respective parties, not as clergy as such” (Hansson K.

, 2017, s. 112). Hansson gör antagandet att när en ämbetsbärare sitter i kyrkomötet för en nominerings-grupp, så är ämbetsbäraren inte främst ämbetsbärare, utan främst företrädare för en nomineringsgrupp.

Jag tolkar det som ett antagande om att den politiska, eller kanske mer korrekt uttryckt den

”nomineringsgruppsdemokratiska”, logiken blir överordnad den ämbetsliga logiken. Det går att jämföra med tanken på politiskt kopplade styrelseledamöter, som antas agera utifrån ett politiskt tänkande istället för utifrån en företagslogik i en bolagsstyrelse. Svärd visar i sin studie att det varierar vilken institutionell logik en politiskt vald ledamot agerar utifrån (Svärd, 2016). Eftersom konstruktionen att ämbetsbärare måste tillhöra en nomineringsgrupp inte finns på lokal nivå, där ämbetsfunktionens närvaro i styrelsen är säkrad genom kyrkoherden, blir diskussionen inte direkt aktuell för min studie. Hanssons artikel visar ändå två saker av relevans för min studie: dels finns en förståelse av att den demokratiska processen har lett till en politisering av kyrkan (Hansson förstår själva processen som odemokratisk), dels finns en förståelse av förtroendevalda som i första hand politiska, vilket är något annat än i första hand till exempel kristna, till och med om de är ämbetsbärare i grunden.

Även i Blåders (2018) material finns en liknande underliggande föreställning, då en enkätfråga handlar om hur viktigt det är att förtroendevalda omfattar en kristen tro. 73 % av både gruppen kyrkoherdar och gruppen ordförande tycker att det är viktigt eller mycket viktigt att som förtroendevald ha en kristen tro (Blåder, 2018). Att frågan över huvud taget ställs visar att det inte ses som självklart att medlemskap i Svenska kyrkan innebär en kristen tro, eftersom alla förtroendevalda tillhör Svenska kyrkan. Att det är ett exakt överensstämmande resultat i båda grupperna kyrkoherdar och ordförande säger Blåder ingenting om och det kan naturligtvis ses som slumpartat, men det skulle kunna gå att se som ett uttryck för en gemensam logik i bägge grupperna, där frågan om att ha en kristen tro som förtroendevald av tre fjärdedelar besvaras som viktig eller mycket viktig oavsett om man är ordförande eller kyrkoherde. Hur många av de svarande som tycker det är självklart att förtroendevalda är kristna går inte att läsa ur enkätsvaren, utan det är själva frågeställningen som säger något om föreställningen att förtroendevalda kan göra något annat än att omfatta en kristen tro, trots sitt medlemskap, och att själva frågan besvaras på samma sätt av båda grupperna kan ses som ett uttryck för en sådan föreställning. Jag förstår det som att företrädare för organisationen håller isär begreppet förtroendevald och begreppet kristen snarare än att använda begreppet förtroendevald som en beteckning för en kristen, demokratiskt vald person. Också i Öljarstrands (2011) material finns ett isärhållande genom den konstruktion hon gör i begreppsparet

”politisk förtroendevald” respektive ”troende förtroendevald” (Öljarstrand, 2011). Öljarstrand skiljer i materialet på de uttalat troende förtroendevalda – som av de anställda upplevs betydligt positivare,

”jättebra och engagerade personer som går i kyrkan” (Öljarstrand, 2011, s. 67) – och de politiska förtroendevalda, som generellt genererar mer missnöje hos anställda, då de ”bara är intresserade av bygdens profil” (Öljarstrand, 2011, s. 66). Öljarstrand tolkar gruppen politiskt förtroendevalda som att de styrs av en målrationell logik med målet att driva olika partipolitiska frågor i församlingen. De troende förtroendevalda styrs istället av en personlig övertygelse som viktigaste logik för att engagera sig i kyrkorådet, de delar kyrkans ideologi och är genuint intresserade (Öljarstrand, 2011).

Resonemanget visar att organisationen, och studier av organisationen, använder sig av kategoriseringar inom begreppet förtroendevalda och att de som förstås som troende förtroendevalda värderas högre än den som förstås som politiskt förtroendevalda. I den analys Öljarstrand skriver fram förstås kategorierna av förtroendevalda antingen som målinriktade, sekulära och partipolitiska eller som troende, personligt övertygade, kyrkligt ideologiska och genuint intresserade.

35

Det finns i Blåders material ett annat sätt att tala om politik, än hos Hansson och Öljarstrand. Blåder uttalar att han inte ser en ökad politisering utan istället en låg grad av politisk praktik i sitt material. Han pekar på att relationerna upplevs som goda i styrelsen och att det till viss del kan förklaras med att det tycks vara väldigt liten skillnad i människors åsikter och uppfattningar (Blåder, 2018). En person säger:

”Du kan inte se eller höra på någon vilken grupptillhörighet de har […] Man jobbar verkligen för frågan om Svenska kyrkan” (Blåder, 2018, s. 38). Blåder beskriver att på förmöten diskuterar de olika grupperna, men under kyrkorådet kommer de praktiskt taget alltid överens om ett beslut om hur man ska gå vidare. Att det över huvud taget finns förmöten problematiserar inte Blåder, men jag förstår det som ett uttryck för en politisk praktik, där man internt i nomineringsgruppen för de viktiga diskussionerna och enas om en hållning, innan det egentliga styrelsemötet. En ledamot säger om nomineringsgruppernas vilja att komma överens att ”det är inte just de här listorna som ska ha företräde utan det är församlingen” (Blåder, 2018, s. 39). Att praktiken uttrycker att det inte är ”listorna” som ska ha företräde vittnar om en politisk eller nomineringsgruppsorienterad praktik, där listorna avser de valsedlar som de förtroendevalda stod på när de valdes in i fullmäktige. Det görs en skillnad mellan att låta listorna, alltså nomineringsgrupperna, ha företräde, och att låta församlingen ha företräde. Blåder konstaterar att det politiska spelet tycks vara svagt eller inte ens förekomma. Han lyfter fram en ledamot som säger: ”Även om det finns flera stycken som är politiskt tillsatta i kyrkorådet så är det inget problem alltså utan de har samma inställning som övriga att kyrkan ska finnas och den ska vara väl underhållen och församlingen ska drivas framåt” (Blåder, 2018, s. 40). Citaten uttrycker på olika sätt att församlingen ses som överordnad nomineringsgrupperna, vilket skiljer sig från Hanssons ståndpunkt. Samtidigt uttrycker sättet att hänvisa till nomineringsgrupperna – som något som borde särskilja människors åsikter och uppfattningar, som har förmöten i olika grupper, som står på listor och tycker att politiskt tillsatta inte är något problem, alltså, utan har samma inställning som övriga som vill att kyrkan ska finnas – något av en underliggande motsättning eller i alla fall en refererad praktik av fenomen och föreställningar hämtade från den politiska sfären, som Blåder inte gör någon reflektion kring. I

”kyrkorådsprojektets” enkätundersökning svarade 55 % av ordförandegruppen och 56 % av kyrko-herdarna att de tycker att nomineringsgrupperna spelar liten eller mycket liten roll (Blåder, Kyrkorådsprojektet, 2015). Det är också ett samstämmigt svar och en ganska hög siffra, att mer än hälften i bägge grupperna tycker att det demokratiska systemet med nomineringsgrupper spelar liten eller mycket liten roll. Det skulle sammantaget kunna gå att förstå det Blåder uttrycker som en praktik som tonar ner en politisk logik i det lokala sammanhanget, utifrån att det förstås som en känslig fråga.

Vad gäller synen på förtroendevalda och relationen mellan högsta chef, kyrkoherde, och styrelsens ordförande, så finns några ytterligare studier som är behjälpliga för att teckna en bakgrund till min studie.

Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik vid Örebro universitet och initiativtagare till Skolledarhögskolan, har gjort en studie av kyrkoherdens arbetsvillkor, där materialet utgörs av intervjuer, enkäter och olika typer av dokument. Studien struktureras, liksom Öljarstrands ovan, utifrån kategorierna kyrkoherde, förtroendevald, anställd och ideell (Stålhammar, 2002). Stålhammar förstår förtroendemannaorganisationen som en byråkratisk sfär, som finns tillsammans med en professionell och ideell sfär i Svenska kyrkan, och tittar på den utifrån ett rationalistiskt, konfliktteoretiskt perspektiv, medan de andra sfärerna studeras ur andra perspektiv, eftersom, menar han, Svenska kyrkan på lokal nivå är en så komplex organisation. Stålhammars fokus är inte förtroendevalda inom organisationen utan dess högsta chef, och materialet består av fyra intervjuer med förtroendevalda ordföranden.

Stålhammar menar att kyrkoherden verkar i ”en ytterst komplicerad organisation” som ställer stora krav på att hantera ”de olika subsystemen” (Stålhammar, 2002, s. 64). I Stålhammars material förstår samtliga fyra kyrkoherdar det som problematiskt att förtroendevalda styrelseledamöter sällan deltar i gudstjänstlivet och vissa irriterar sig över kyrkans politiska styrning (Stålhammar, 2002).

Strindberg (2015) visar i en magisteruppsats att det är svårt att kombinera organisationsuppgifter med prästuppgifter, då de mer chefrelaterade uppgifterna ses som betungande och i konflikt med de prästrelaterade uppgifterna. Kyrkoråden efterfrågar en chef mer än en präst och ser den teologiska professionen som ett underordnat hantverk. Kyrkoherdarna ser istället sin teologiska profession som en viktig utgångspunkt och en kyrkoherde säger: ”… det är inte i predikstolen, det är inte i kyrkliga handlingar, det är vid sammanträdesbordet som det gäller att se till att detta förblir en kyrka och inte blir något annat” medan en annan uttrycker: ”Kyrkorådet möter man ju främst i sammanträdessammanhang, i budgetmöten och i demokratifrågor och organisationsfrågor och så och mycket av det rymmer visst

36

teologiska dimensioner, men är inte primärt teologi” (Strindberg, 2015, s. 34). Här ser vi att styrelsearbetet kan värderas olika av olika kyrkoherdar och ses som den viktigaste arenan för teologi, respektive en underordnad arena för teologi. Det finns hos kyrkoherdarna också en åtskillnad mellan förståelsen av att vara präst och att vara chef. Kyrkorådet vill ha en kyrkoherde som är chef, kan ta och genomföra beslut och leda församlingsarbetet i den riktning som kyrkorådet anger (Strindberg, 2015).

Det senare, att kyrkorådet anger församlingsarbetets riktning och att kyrkoherden som chef leder församlingsarbetet i den riktningen, blir tydligt också hos Öljarstrand (2011). Samtidigt visar Strindberg att när kyrkoråd rekryterar kyrkoherde ser styrelseordförandena i studien de personliga egenskaperna som viktiga och den högst rankade egenskapen beskrivs som personkemi, vilket Strindberg förstår som en svårdefinierad förmåga att anpassa sig till en given situation och göra ett gott intryck (Strindberg, 2015).

Sammanfattningsvis verkar uttrycken som ”politik” och ”kristen” vara laddade begrepp som inte är naturligt kopplade till varandra. Att vara politisk, i meningen att vara tillhörig en nomineringsgrupp, förstås hos Hansson (2017) som något annat än och överordnat att vara ämbetsbärare, om en person har båda identiteterna. Öljarstrand (2011) gör en åtskillnad mellan politiska förtroendevalda respektive troende förtroendevalda, som ett uttryck för ett mer sekulärt respektive religiöst förhållningssätt hos förtroendevalda. Blåder (2018) frågar i sitt material om det är viktigt att kyrkoordförande har en kristen tro, samtidigt som han betonar att i praktiken finns en låg grad av politisk praktik. Stålhammar (2002) talar om förtroendemannaorganisationen som en byråkratisk sfär där kyrkoherdar tycker sig se för lite av gudstjänstbesök och för mycket av politik hos förtroendevalda styrelseledamöter. Strindberg (2015) visar att kyrkoherdarna förstår styrelsearbetet olika i relation till sin teologiska kompetens och att ordförande betonar både chefskap, personkemi och personliga egenskaper som viktiga när de rekryterar kyrkoherdar. Jag förstår det som att det å ena sidan pågår en förändring och förhandling kring förtroendevaldas identitet, roll och funktion och att den förhandlingen åtminstone delvis är kopplad till förståelsen av ”politisk” och ”politik”, å andra sidan som att aktörerna rör sig inom en specifik kultur som betonar det relationella.