1. Inledning
Den här studien handlar om att gör svåra saker tillsammans – det sägs både i det empiriska enkät-materialet och i tidigare forskning (Öljarstrand, 2011). Inte vilka svåra saker som helst, naturligtvis. Det handlar om en liten grupp människor och en komplex organisationsmodell.
1.1. Ett organisationspedagogiskt perspektiv: att göra svåra saker tillsammans
En handfull människor, som var för sig representerar olika grupper men också sig själva, sitter i en styrelse och i styrelsens arbetsutskott (AU). De representerar sig själva i egenskap av att vara medlemmar i Svenska kyrkan. De företräder oftast en nomineringsgrupp som har blivit framröstad genom kyrkovalet – det är alltså en demokratiskt tillsatt styrelse av förtroendevalda, som inte är styrelseledamöter i sin profession utan gör detta som ett förtroendemannauppdrag. Grupperna de representerar kan ha partipolitisk koppling men behöver inte ha det. De är folkvalda utifrån sin grupptillhörighet men sitter i en styrelse där de inte främst representerar sin nomineringsgrupp utan verkar för huvudmannens bästa. Huvudmannen, den lokala enheten av Svenska kyrkan där styrelsen finns, är uppdragsgivare. Det är Svenska kyrkans bästa som ska ligga till grund för alla beslut.
Svenska kyrkan har en specifik juridisk, historisk, social och kulturell ställning i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder (Thurfjell, 2015). Svenska kyrkan har de senaste tjugo åren genomgått en markant förändring, från att vara statskyrka till att vara en medlemskyrka med minskande intäkter till följd av ett minskat medlemsantal. Organisationen är komplex och hanterar komplexa frågor. Styrelsen har att hantera frågor av ideologisk art angående organisationens relevans och resursanvändning, samtidigt som de har ansvar för begravningsväsende, kulturvård, fastighetsbestånd och ekonomi, samt har arbetsgivaransvar och i allt detta har att förhålla sig till gällande lagstiftning på en mängd områden.
Styrelseledamöterna kan inte själva forma sin organisation eller sin organisering, eftersom svensk lagstiftning genom Lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) bestämmer både vilken sorts organisation Svenska kyrkan ska vara och hur den ska vara det. Lagrummet sätter på så sätt tydliga ramar för organisationen: Svenska kyrkan ska vara en rikstäckande, öppen folkkyrka och styras av demokratiskt valda och ämbetsbärare i samverkan.
En samverkan med demokratiskt valda och ämbetsbärare innebär att förtroendevalda medlemmar och den högsta tjänstemannen i den lokala organisationen, kyrkoherden, är styrelse tillsammans. Den konstruktionen, som lagen stipulerar, kommer jag i studien att förstå som en organisationsmodell som gäller för Svenska kyrkans styrande organisering. Jag kallade den ovan för en komplex organisations-modell, för det är inte riktigt så enkelt som att den här gruppen människor bara har lagen om Svenska kyrkan att förhålla sig till. Det finns också inom organisationen ett historiskt narrativ av att den konstruktionen är avgörande för Svenska kyrkans identitet över tid (Blåder, 2018; SOU, 1997). Dess-utom talar organisationens interna, styrande dokument om konstruktionen på ett annat sätt än lagens skrivning (Kyrkoordning, 2019; Edqvist, 2019; Kyrkoordningskommentaren, 2018).
Förutom att styrelseledamöterna ska utföra ett komplext uppdrag i en komplex organisation, där styrelse-organiseringen ges legitimerande betydelse men beskrivs på olika sätt, har ledamöterna också ett antal olika inbördes relationer. De är ledamöter i styrelsen på samma villkor. De har den mer traditionella relationen mellan styrelseledamot och verkställande direktör, där kyrkoherde som högsta chef tar emot uppdrag från styrelsen och återrapporterar till styrelsen. Styrelsen är arbetsgivare för kyrkoherden och på det sättet överställd kyrkoherden. Kyrkoherden har i sitt ämbete ett tillsynsansvar inför biskopen, vilket innebär att hen ska se till att allt som sker inom den lokala enheten sker enligt Svenska kyrkans lära och bekännelse. På det sättet är kyrkoherden överställd styrelsen. Kyrkoherdens tillsynsansvar ger styrelserna i Svenska kyrkan en något särskild konstruktion, jämfört med andra styrelser. Det finns alltså både jämbördiga relationer och hierarkiska relationer mellan de aktörer som samverkar i styrelsen, samt likheter och olikheter med andra ideella styrelser.
2
Inom styrelsen finns den mindre gruppen, arbetsutskottet (AU), som den här studien särskilt fokuserar på. De har till uppgift att förbereda förslag till beslut för det som ska tas upp på nästa styrelsemötes dagordning. De ska tillsammans resonera sig fram till förslag som kan förankras och klubbas igenom på styrelsemötena. Utifrån ett organisationspedagogiskt perspektiv är jag intresserad av hur det går till. Det går att förstå det som att den här lilla gruppen människor har ett mycket komplext uppdrag att utföra tillsammans.
1.2. Ett organisationsteoretiskt perspektiv: en komplex organisationsmodell
Ur ett organisationsteoretiskt perspektiv är jag nyfiken på den organisationsmodell som Svenska kyrkan använder sig av i sin styrande organisering. Jag är osäker på om det går att tala om den som en organisationsmodell, eftersom den beskrivs på olika sätt i normativa dokument, såsom lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) och de internt styrande dokumenten Kyrkoordning (Kyrkoordning, 2019) och Kommentar till kyrkoordning (Kyrkoordningskommentaren, 2018), men också i statliga utredningar (SOU, 1992:9) och inomkyrkliga utredningar (Utredningar, 2008:1). Att den beskrivs olika och samtidigt används som ett narrativ för organisationens identitet är organisationsteoretiskt intressant, eftersom det väcker frågor om till exempel varför man ger en styrelsekonstruktion en avgörande betydelse för Svenska kyrkans identitet och varför man (utifrån det) inte talar om den på ett sätt utan flera. Av pedagogiska skäl har jag valt att kalla det för en organisationsmodell och det jag avser är den styrelsekonstruktion mellan demokratiskt tillsatta styrelseledamöter och kyrkoherden, vilken lyfts fram både i lagstiftning, interna dokument och i ett organisatoriskt narrativ.
Den här studien har sin utgångspunkt i ett intresse för hur tankar om en organisation, ofta ritad i en organisationsmodell, relaterar till och interagerar med organisationens praktik. Jag tycker att det är intressant att se vad en tanke om organisering, som ofta konstruerats till en modell, säger om det som förväntas pågå i det praktiska arbetet. En organisationsmodell används i syfte att beskriva och förstå en komplex verklighet (Granberg, 2013). Samtidigt kan organisering, som en komplex verksamhet, inte reduceras till en grafisk representation, utan organisationsmodeller ska snarare förstås som en idé om organisationen och hur den ska fungera (Alvehus & Jensen, 2015). Organisationsmodeller är på det sättet normativa. Att tolka en verksamhet med hjälp av en idé eller modell, som används för att för att både skapa och begripliggöra verkligheten, påverkar handlingar, normer och sätt att tänka (Brunsson &
Sahlin-Andersson, 2000). En organisationsmodell kan således både begränsa och möjliggöra den praktik den säger något om.
I det här fallet är det också svårt att veta vad organisationsmodellen faktiskt är eller vad den ges för legitimitet och betydelse, eftersom den finns i olika versioner och i olika typer av styrdokument. Det finns inte en sanktionerad syn på vilken idé om organisationen som organisationsmodellen bär med sig, utan flera. Det går därför att tänka sig, att hur ledamöterna förstår den och använder sig av den därför får större betydelse.
Vad som intresserar mig med organisationsmodeller är alltså hur tankekonstruktionen – i det här fallet flera tankekonstruktioner – om organisationen används av och interagerar med praktiken i organisationen. När jag talar om organisationsmodeller använder jag begreppet i vid mening, om tankekonstruktion/er om organisation som fått någon form av konkretion/er, alltså det som på något eller flera sätt beskriver en normativ idé om organisering. Organisationsteoretiker talar om formella och informella organisationer inom samma organisation, där formella och informella system, strukturer och normer skiljer sig åt. Det blev tydligt redan under 1930-talet i de klassiska Hawthorne-studierna, som upptäckte att människan som social varelse spelar en central roll i organisering (Alvehus & Jensen, 2015). Vad en organisationsmodell som tankekonstruktion innebär för organisationspraktiken, beaktat att den både konstruerar, reducerar, normerar men också står vid sidan av praktiken, intresserar mig utifrån frågor angående hur relevant en modell är för sin praktik och vad som händer när en organisation menar sig byta organisationsmodell, till exempel när nya modeller presenteras vid organisations-förändringar. Det går vidare att förstå både modellen och praktiken som uttryck inom en särskild institutionell logik, där både modell och praktik ger uttryck för vilka de som verkar inom en särskild logik är (Thornton, Ocasio, & Lounsbury, 2013).
3
I studien kommer jag avgränsa min undersökning genom att fokusera på två specifika organisatoriska faktorer i organisationsmodellen. Organisatoriska faktorer påverkar styrelser mer än vad forskningen traditionellt tagit hänsyn till (Ostrower & Stone, 2006). Jag förstår i den här studien organisatoriska faktorer som tydliga och olika aspekter av organisationsmodellen, vilka styrelseledamöterna påverkas av och har att förhålla sig till. Den ena organisatoriska faktorn, samverkan, är lagstiftningens tydligaste sätt att tala om organisationsmodellen. Den andra organisatoriska faktorn, ansvarsförståelse, blir centralt i de internt styrande dokumenten genom dess tre olika beteckningar kring ansvar. Jag förstår de två organisatoriska faktorerna som faktorer som gör Svenska kyrkans styrelsekonstruktion särskilt komplex och jag vill undersöka vilken betydelse de organisatoriska faktorerna har för styrelsen och styrelsearbetet. Jag ska säga något mer om dem:
Den första organisatoriska faktorn är den lagstiftade samverkan. Andra paragrafen i lagen om Svenska kyrkan stipulerar samverkan mellan de två aktörerna i styrelseorganisationen (SFS, 1998:1591).
Sveriges lagstiftning bestämmer alltså att Svenska kyrkan ska styras i samverkan mellan förtroendevalda ledamöter som är medlemmar i Svenska kyrkan och Svenska kyrkans högsta tjänstemän på lokal nivå, som både är präster och högsta chefer och har beteckningen ”kyrkoherde”. Det är inte ovanligt att styrelser konstrueras ungefär på det sättet, med ledamöter och högsta tjänsteman, men som jag har förstått det är det unikt att svensk lagstiftning uttalar sig om samverkan inom en medlemsorganisations styrelsekonstruktion. Organisationsmodellen för styrelser i Svenska kyrkan kan förstås som ett så kallat slutet system, det vill säga det rör den interna organiseringen, som söker jämvikt inom systemet, i det här fallet den lokala styrelsen (Granberg, 2013). Samtidigt är det en samverkansorganisation, som kan förstås som ett öppet system, i det att styrelsens samverkanskonstruktion består av aktörer eller sociala enheter som samverkar, vill nå vissa mål, är strukturerade och samordnade och ingår som en del i en större omgivning (Granberg, 2013). Jag intresserar mig för hur det påverkar ledamöterna och styrelse- arbetet, att de ses som aktörer som enligt lag är skyldiga att samverka och hur ledamöterna i Svenska kyrkan följer lagen om Svenska kyrkan.
Den andra organisatoriska faktorn jag vill fokusera på är att organisationsmodellen betecknas på tre olika sätt och alla beteckningarna innehåller ordet ”ansvar” men formulerat på olika sätt. Därmed uttrycker organisationsmodellens beteckningar tre olika sätt att formulera ansvar. De tre parallella beteckningarna ”den dubbla ansvarslinjen”, ”den gemensamma ansvarslinjen” och ”gemensamt uppdrag delat ansvar” väcker frågor om hur ansvar förstås i och för styrelsen. Eftersom ideella styrelser inte har samma kontrollsystem som privata styrelser, så är ansvar i ideella styrelser generellt mer komplext och problematiskt (Ostrower & Stone, 2006). De tre beteckningarna skulle kunna vara ett uttryck för att organisationsmodellen härbärgerar något av den komplexitet som organisationer alltid har men som modeller ofta saknar, vilket gör att den i praktiken förmår att tala om ansvar på flera olika sätt. Det skulle också kunna vara så att praktiken att parallellt tala om ansvarsförståelse på tre olika sätt ökar komplexiteten och bidrar till att göra styrelsearbete inom Svenska kyrkan mer organisatoriskt komplicerat.
Det finns få studier som belyser styrelsearbete i Sverige (Svärd, 2016; Segnestam Larsson, 2015). Ideella organisationer som Svenska kyrkan är en i stort integrerad del av det svenska samhället, där människors livskvalitet i olika situationer kan vara beroende av hur dessa organisationer styrs och hur resurser används. Det är viktigt att styrelsen agerar på ett sådant sätt att det som organisationen vill tillhandahålla kommer samhället till godo på ett tillfredställande sätt (Tsui, Cheung, & Gellis, 2004). Svenska kyrkan har 615 lokala styrelser med juridiskt och ekonomiskt ansvar för Svenska kyrkans församlingar och pastorat runt om i Sverige.
Jag tror att det har stor betydelse hur styrelserna fungerar, särskilt i en brytningstid för Svenska kyrkan som organisation, men i det större perspektivet också för Sveriges ideella sektor och den funktion som den fyller i samhället. Därför kommer den här studien, utifrån mitt intresse för en liten grupp människor som gör svåra saker tillsammans utifrån en komplex organisationsmodell, undersöka hur Svenska kyrkans organisationsmodell (uttryckt av olika företrädare i styrande, normativa dokument) och dess styrelseledamöter konstruerar förståelsen av ansvar och samverkan, för att i bästa fall kunna säga något om varför och vad det får för konsekvenser.
4