Ansvarsfördelning mellan aktörerna

Något av den komplexitet som rör kyrkoherdens ansvar fångas upp av ordförande i det följande samtalet, där kyrkoherden nämns som både styrelseledamot och chef i arbetsorganisationen:

Ordförande: Men om frågan är hur vi kan, hur vi arbetar tillsammans då, med NNs (kyrkoherde) dubbla roll, så kyrkoherden är ju, hen är ju ledamot, och det är ju där som uppdraget också blir gemensamt, hen är ju ledamot här, precis som jag är ledamot i arbetsutskottet. Så är NN (kyrkoherde) ledamot. Precis som vi andra. Och har därmed fullt ansvar för den delen, allt som vi fattar har hen också. Utöver det har ju NN (kyrkoherde) en annan roll, nämligen att hen är chef i arbetsorganisationen och som chef i arbets-organisationen har hen det övergripande ledningsansvaret. Och vi kan ju, vi kan bara delegera uppgifter som vi vill ha utförda, de delegerar vi ju till, till chefen helt enkelt. Som i sin tur kan delegera det vidare nedåt (Pastorat A).

Ordförande A förtydligar kyrkoherdens roll, i det att kyrkoherden både är fullvärdig ledamot med fullt ansvar för den delen, det vill säga styrningen, ”allt som vi fattar har hen också” – det kan tolkas både som att allt som vi omfattar har hen också ansvar för, eller som att allt som vi fattar beslut om har hen också ansvar för. Kyrkoherden har alltså samma ansvar som förtroendevalda i sin roll som ledamot.

Vidare har kyrkoherde som chef i arbetsorganisationen ledningsansvaret. De förtroendevalda kan bara delegera uppgifter som de vill ha utförda till chefen och så kan chefen delegera vidare nedåt. Den ordningen är alla förtroendevalda i rummet överens om. Kyrkoherden är som både ledamot och högsta chef därmed ansvarig både för styra och leda, men i styrelsen är kyrkoherden ensam ansvarig för att leda. Uttalandet innebär en ökad komplexitet i förståelsen av styra och leda, som inte benämnts tidigare.

Det är tydligt att ordförande upplever organisationen hierarkisk, där styrelsen delegerar de uppgifter de vill ha utförda nedåt i organisationen. Den enda som i det här sammanhanget inte uttalar sig om kyrkoherdens roll är kyrkoherden själv, som istället i det fortsatta samtalet nedan för in en ny aspekt av ansvaret som förtroendevald:

Kyrkoherde: Men ansvaret, jag tänker på, det finns ju, som förtroendevald så är det ju dels som ni säger ansvaret är ju gentemot kyrkofullmäktige och revision och ytterst valet då. Men det finns också ett ansvar som den förtroendevalda har gentemot kyrkoordningen, alltså kyrkans ordning. Den ska vi ju inte glömma bort.

Ordförande: Nej, men det är också så att grunden för vårt uppdrag som förtroendevalda är dopet. Och det är viktigt att komma ihåg.

Kyrkoherde: Och där står det ju att varje förtroendevald, som NN (ordförande), har ett ansvar att förkunna evangeliet.

Ordförande: Ja, ja.

Kyrkoherde: Så att det finns ett sådant ansvar också tycker jag.

1v ordförande: Ett personligt ansvar.

Kyrkoherde: Just det, ett personligt ansvar (Pastorat A).

Kyrkoherde A flyttar fokus från den egna rollens dubbla ansvarsområde och redogör istället för förtroendevaldas demokratiska och formella ansvar inför fullmäktige och revision, och ytterst väljarna, vilket kan förstås som ett demokratiskt ansvar. Vid sidan av det lyfter kyrkoherden upp ansvaret att förkunna evangeliet som en del av de förtroendevaldas ansvar enligt kyrkoordningen, vilket är ett ansvar

79

som kyrkoherden också har i sin roll som präst. Kyrkoherden leder in samtalet på ett ansvar som alltså också är gemensamt, det kristna ansvaret, en annan sorts ansvar än det som talades om tidigare, när de talade om ansvaret att styra som de alla delar. Tidigare talade de förtroendevalda som grupp om kyrkoherdens ansvar som gemensamt med deras i sin roll som styrelseledamot, nu lyfter kyrkoherden på ett parallellt sätt in ansvaret att predika evangeliet som gemensamt för dem alla. Vad detta ansvar betyder i praktiken eller hur det ska utföras sägs det inget om.

Det går att se att de använder sig av kyrkoordningens uttolkning av organisationsmodellen, där både ett demokratiskt ansvar och ett kristet ansvar lyfts fram. Kyrkoherde och 1v ordförande talar om detta som ett personligt ansvar. Ordföranden förtydligar att grunden för uppdraget som förtroendevalda är dopet och på ett sätt bejakar ordförande därmed kyrkoherdens resonemang i det att alla döpta har uppdraget att förkunna evangeliet enligt kyrkoordningen. På ett annat sätt gör ordförande det inte, då ordföranden talar om uppdraget, medan kyrkoherden talar om ansvaret, vilket för ordförande är en viktig distinktion, som ingen annan i AU lägger märke till i samtalet. 1v ordförande förstår det som kyrkoherden sagt som ett personligt ansvar, inte ett uppdrag, vilket kyrkoherden bejakar. Enligt kyrkoherden finns det ett ansvar i kyrkoordningen att förkunna evangeliet, vilket 1 v ordförande tillsammans med kyrkoherden ser som ett personligt ansvar. Enligt ordförande finns istället grunden för förtroendevaldas uppdrag, inte ansvar, i dopet, det vill säga i deras tillhörighet i kyrkan.

Återigen går det att konstatera ett samtal där begreppen ”uppdrag” och ”ansvar” behandlas samtidigt och den här gången sker det utan att uppmärksammas eller utan uttalad åtskillnad. Det är svårt att säga om det är en medveten markering av ståndpunkter eller en sammanblandning. Därför går sekvensen att förstå antingen som en samverkan som uttrycker en positionering utan argumentation, eller som en samverkan där olika uttalanden görs parallellt och förstås som gemensamma.

Efter det tar kyrkoherde upp tråden om sitt eget ansvar:

Kyrkoherde: Och mitt ansvar det bedöms ju då dels av arbetsgivaren, duger hen till det här, men det bedöms ju också utifrån läran, av domkapitlet. Så att om jag låter kyrkorådet fatta kyrkoordningsvidriga beslut, då kan ju domkapitlet säga men hallå, varför har du inte talat om det här? Varför stoppade du inte det här, eller, så där finns ju ett ständigt pågående ansvarsutkrävande. Kan man säga. Av vigningstjänsten. Och specifikt för kyrkoherden också på ett sätt, eftersom att det är så att kyrkoherden fullgör sina uppgifter självständigt utifrån avgivna löften, står det i kyrkoordningen. Så att det är lite speciellt (Pastorat A).

Kyrkoherde A talar om ansvarsutkrävandet som ett ständigt pågående ansvarsutkrävande från både arbetsgivaren, det vill säga kyrkorådet, och från domkapitlet, i det som kallas den episkopala linjen (det vill säga står i linje med biskopen, utifrån att Svenska kyrkan är en episkopal kyrka enligt kyrko-ordningen). Förutom att kyrkoherden är ansvarig inför kyrkoråd och domkapitel, så är kyrkoherden också ansvarig på ett specifikt sätt utifrån angivna löften, lyfter kyrkoherden fram. I rollen som kyrkoherde ingår att både vara fullvärdig ledamot av styrelsen, högsta chef i arbetsorganisationen och ha ett tillsynsansvar över styrelsens arbete i relation till biskopen och kyrkans lära. Det skulle kunna ses som ett trefaldigt ansvar med, som kyrkoherden beskriver det, ett ständigt pågående ansvarsutkrävande, vilket kyrkoherden menar är lite speciellt. 2v ordförande säger jaha till detta treledade ansvar hos kyrkoherden men gör ingen vidare kommentar hur det därmed skiljer sig från en VD:s uppdrag utifrån sin tidigare jämförelse med Svenska kyrkan som vilken organisation som helst som tillämpar styra-leda.

2v ordförande talar om att det är de vigda, diakonerna och prästerna, som har det pågående ansvarsutkrävandet enligt tillsynsuppdraget, men kyrkoherde påpekar att det är kyrkoherden som har den uppgiften enligt kyrkoordningen. Här talas det samtidigt både om vigningstjänsten allmänt och deras löften, såsom det tidigare har refererats allmänt till vigningstjänsten med sina livslånga löften, och om kyrkoherdens specifika uppgift att som kyrkoherde utföra biskopens tillsyn. Det ger intryck av att det finns en oklarhet kring vad dessa livslånga löften i vigningstjänsten generellt betyder i fråga om ansvar, och vilket konkret ansvar kyrkoherden på biskopens uppdrag har i sitt tillsynsansvar. Innehållsmässigt följer den här sekvensen på samtalet om förtroendevaldas kristna ansvar och kan ses som en koppling till detta, i ett förtydligande av de bägge kategoriernas kristna eller ideologiska ansvar. Kyrkoherden såg där de förtroendevaldas kristna hållning som ett ansvar utifrån kyrkoordningen. Här förs ett ytterligare ansvar relaterat till kyrkan in, men nu ett mer hierarkiskt ansvar, i relation till biskopens tillsyn, som

80

kyrkoherden har i uppdrag att utföra i en granskande roll av sin styrelse. Efter kyrkoherdens uttalande om att det är lite speciellt fortsätter ordförande:

Ordförande: Precis. Ja, ska vi avsätta NN (kyrkoherde), så ska ju, det är då domkapitlet ska Kyrkoherde: Ja, då är det en befogenhetsprövning. Annars blir det som i XX (församling).

Ledamot: Ja. Just precis, där

1v ordförande: Men det måste ju vara något med att de inte förstått sina roller riktigt, eller?

Kyrkoherde: Mm. De kanske inte ens har förstått nånting.

1v ordförande: Nej men jag menar Ordförande: (skratt).

1v ordförande: Det är ju ständigt Kyrkoherde: Det är ständigt bråk.

1v ordförande: med de förtroendevalda där (Pastorat A).

Tillsammans har ledamöterna i AU i pastorat A på olika sätt resonerat sig fram till en beskrivning av hur ansvaret ser ut och nu fortsätter ordförande med ett spontant exempel om att de inte helt fritt kan avsätta kyrkoherden med ett styrelsebeslut, underförstått som en privat styrelse kan göra med en VD, utan det ska i en sådan situation också göras en befogenhetsprövning på regional nivå. Som betraktare tycker jag att det är ett drastiskt exempel att tala om att avskeda någon i rummet, men att det skulle kunna vara laddat benämns inte. Kyrkoherden reagerar inte på att ordföranden exemplifierar med att avsätta henom. Istället tar kyrkoherden ordet och associerar med ett exempel där det har gått snett, inte för att styrelsen ville avsätta sin kyrkoherde utan för att kyrkorådet avsatt sin kyrkoherde utan att göra den nödvändiga befogenhetsprövningen på regional nivå. Det kan förstås som en avledande manöver som kyrkoherden väljer istället för ett mer konfrontativt förhållningssätt. 1v ordförande spinner vidare på exemplet och menar att det sker för att där har de inte förstått sina roller. Begreppet roller har hittills bara använts om kategorierna i relationen mellan styrning och ledning. Här handlar det istället om gränssnittet för var den lokala styrelsens ansvar tar slut eller hur det förhåller sig till regional nivå, och inte en rollfördelning mellan styrelse och kyrkoherde. Det är en aspekt av ansvar som de indirekt lyfter fram, som handlar om förståelsen av det egna ansvarets gräns i relation till den större organisationen.

Kyrkoherden bejakar 1v ordförandes kommentar och säger att de kanske inte ens har förstått nånting.

Ordförande skrattar och 1v ordförande och kyrkoherde faller varandra i talet kring att det är ständigt bråk med de förtroendevalda där. Istället för att fortsätta samtalet kring styrelsens ansvar som arbets-givare och styrelsens möjlighet att utkräva ansvar av kyrkoherden och att också avsätta kyrkoherden, vilket var exemplet som togs upp, så blir de överens om andra förtroendevaldas brist på kompetens.

Det går att förstå samtalets förflyttning, från exemplet med att avsätta kyrkoherden till en gemensam förståelse av andra förtroendevalda som inte fungerar, som en praktik av att även känsliga aspekter av en fråga kan tas upp, i det här fallet rörande deras olika maktförhållanden, men att sedan leda samtalet in på något som inte separerar utan istället förenar deltagarna i AU. Talet om andra förtroendevalda och kyrkoherdar som inte fungerar verkar på det sättet förenande och de skrattar tillsammans. Det går utifrån mitt förslag om en överordnad gemensamhetslogik att förstå som en strävan efter en enhetlig gemenskap där de som deltagare inte är separerade och inte heller har konflikter. Det går att förstå som en mer ytlig gemensamhet där konflikter och meningsskiljaktigheter inte får finnas, vilket uttrycker något av det Hansson beskrev som en ytlig samverkan (Hansson P. , 2001). Direkt härefter återknyter ordförande till min fråga om det i praktiken kan bli otydligheter kring det delade ansvaret på följande sätt:

Ordförande: Jag kan inte spontant komma på, att vi har krockat eller haft olika uppfattningar i hur vi ska ta ansvar. Har vi haft det?

Kyrkoherde: Nej.

2v ordförande: Nej, det känner jag inte igen.

Kyrkoherde: Det kan jag inte komma på. Faktiskt.

Ordförande: Jag kan inte påminna mig att vi har haft, att det är nånting. Vi har ju diskuterat och sen har vi löst det, jag vet inte. Jag vet inte ens…

1v ordförande: Jag kan inte säga att det har varit några konflikter så. Inte mellan oss i nomineringsgrupperna heller.

Ledamot: Vi har det bra.

1v ordförande: Utan vi, ja, det är samförstånd (skratt). Och målen här. Jag tycker det finns ingen direkt skiljaktighet i vad vi tycker. Nej.

81 Hanna: Utan ni samtalar fram något?

1v ordförande: Ja. Ja.

Kyrkoherde: Det var bara när vi skulle ha en vision för pastoratet eller vad var det vi skulle ha? Ja, vi skulle ha någon sån där, och det prövades med olika psalmverser och det - Vi var inte överens nånstans. Så då gjorde vi nåt annat!

1v ordförande: Ja (skratt).

Hanna: Då bytte ni liksom riktning på frågan?

Kyrkoherde: Det var

1v ordförande: (skratt) och så var det, men det var forna samfälligheten, vi var, någon larvig fråga som blev en jättediskussion om. Nu kommer jag inte ihåg. Det var något vi skulle göra på torget. Eller, det var nåt sånt där fånig sak i alla fall. Men annars upplever jag inte det. Här i XX (pastoratet).

2v ordförande: Nej. Nej.

1v ordförande: Nej.

Ordförande: Nej, det är svårt att leta fram några konflikter (Pastorat A).

Ordförande A ställer en fråga till AU om deras uppfattningar i hur de ska ta ansvar har krockat eller varit olika. Kyrkoherden och 2v ordförande kan inte känna igen det eller komma på att det varit så, inte heller ordförande kan påminna sig att de har haft det eller att det ”är” någonting. De svarar enat nekande.

Ändå har ledamöterna flera gånger under samtalet uttryckt ansvarsförståelse på olika sätt. Ordförande menar att det har varit så att de har diskuterat och sen har de kommit överens. En sådan praktik har inte visats i den samverkan som utspelat sig i rummet. 1v ordförande kan inte säga att det har varit några konflikter, inte heller mellan nomineringsgrupperna, underförstått att nomineringsgrupper borde ha konflikter mellan sig. Ledamoten konstaterar att de har det bra och 1v ordförande lyfter fram att det är samförstånd utan någon direkt skiljaktighet i vad de tycker.

Att tycka lika och att inte tycka olika lyfts genom resonemanget fram som ett ideal, som kan hänföras till en gemensamhetslogik. På min fråga om de alltså samtalar sig fram, utifrån hur jag tolkat ordförandes kommentar att de diskuterar och sen har löst det, så bejakar 1v ordförande att det är så. Därefter ger två deltagare varsitt exempel på oenighet. I det första lyfter kyrkoherde fram en gång då de inte var ”överens nånstans” och berättar att de löste detta genom att göra något annat istället. Två strategier beskrivs för att hantera det delade ansvaret. Den ena beskriver hur de först diskuterar frågan och sen löser det, underförstått löser problemet. Det är inte tydligt om det löses med hjälp av konsensus eller majoritetsbeslut eller positionsmakt, men lösningen sägs ske efter en diskussion. Den andra strategin talar om att, när de inte kommer överens, göra något annat istället. Jag uppfattar det som att man lämnar själva frågan eller problemet och fokuserar på något helt annat. 1v ordförande drar sig till minnes en situation, någon larvig eller fånig fråga som det blev en jättediskussion om. Att något som resulterat i en jättediskussion beskrivs som både larvig och fånig, förstår jag som ett sätt att reducera betydelsen av konflikt och av det som väckte konflikten. Men, avslutar 1v ordförande, annars upplever hen inte det så, inte här i pastoratet. 2v ordförande instämmer och ordförande menar att det är svårt att leta fram några konflikter.

Detta sägs mot fond av det nyss nämnda exemplet, där de på en annan ort alltid hade problem för att de förtroendevalda inte förstått någonting, och 1v ordförande betonar att här är det inte så, underförstått att de här har förstått vad det går ut på. Vad det är för ”något” som pastorat A har förstått men andra inte förstått uttalas inte mer än indirekt, som en praktik av att ”förstå” och göra ”rätt” för att undvika konflikt i ett tal som tidigare också kopplats till organisationsmodellen och styra-leda.

Det kan vara så ”enkelt” att det handlar om att praktisera gemenskap utifrån en gemensamhetslogik. Allt det som inte är ett uppvisande av en sammanhållen gemenskap, förstås som ”något” annat vilket separeras från det som förstås som gemenskap. Det sorteras vidare bort som ”något” som andra håller på med – och som för den egna gruppen är så ointressant att de inte ens behöver definiera detta ”något”, eftersom den egna gruppen är helt överens. Kanske kan formuleringen ”något” stå för det som uppfattas som bortom den outtalade (men ändå tydliga) överenskommelsen för vad som är rätt. Berättelsen om det andra stället där ”inget” fungerade och där de ”inte förstod nånting” används som avskräckande exempel för vad som kan hända när man ger sig utanför det överenskomna ”rätta”. Talet om att ”rätt”

”förstå” ”något” och ”inget” går att förstå som ett tal som i pastorat A innebär att röra sig inom normen för en gemensamhetslogik. Det går vidare att förstå talet om styra-leda som ett sätt att praktisera ett rätt förhållningssätt till organisationsmodellen (utifrån att kyrkoordningen måste förstås ”rätt”), genom att

82

förhålla sig till en gemensamhetslogik och undvika interna konflikter, där praktiken kopplar samman organisationsmodellen och kyrkoordningen som uttryck för en normativ gemensamhetslogik.

Att tala om samförstånd verkar vara mer tillåtet, önskvärt och viktigt än att tala om motsättningar och konflikter. Istället för att tala om skillnaderna inom styrelsen talas om den egna enigheten. Den betonas både i början och slutet av citatet. Samma sorts nekande till konflikter som uttalas av flera personer i citatets inledning sker också i slutet av citatet. Det verkar vara viktigt att det inte finns ”krockar”, ”olika uppfattningar”, ”konflikter” eller ”skiljaktigheter” inom gruppen eller i uppfattningen om hur ansvaret ska tas. Det betonas att inte ens de olika nomineringsgrupperna uttrycker konflikter. Här talas om samförstånd, inte om samverkan, men sättet att samtala antyder ett sätt att samverka där menings-skiljaktigheter och konflikter i de egna miljöerna tonas ner, inte beaktas, förminskas eller förnekas liksom att ståndpunkter uttalas utan att bemötas. Samtidigt lyfts meningsskiljaktigheter och konflikter hos andra grupper fram, som aktivt närvarar i rummet genom att de levandegörs och samtalas om. Det går att förstå som ett starkt normativt uttryck för ett gemensamhetsideal och en tydlig praktik av en gemensamhetslogik.