Engagemang hos förtroendevalda

Det går att läsa något om vilka som är förtroendevalda i Svenska kyrkan och hur de motiverar sitt engagemang (Blåder, 2018). Det lyfts fram att förtroendevalda känner varandra över nominerings-gruppstillhörighet, genom till exempelvis församlingsverksamhet, en lokal förening eller ett politiskt engagemang (Öljarstrand, 2011). Gruppen förtroendevalda har en relativ jämn könsfördelning, med en något större del kvinnor än män, men bland ordförande är männen fler än kvinnorna (Blåder, 2018). Det finns en stor variation i de anledningar som förtroendevalda uppger som skäl för sitt engagemang (Blåder, 2018). Öljarstrand menar att nomineringen av förtroendevalda styrs mer av relationer och traditioner, än kompetens och intresse. Partipolitik, personlig övertygelse och personliga behov är fram-trädande anledningar till engagemang, medan tillgänglighet, tradition och relation, intresse och kompetens är det som lyfts fram vid nominering (Öljarstrand, 2011). Det vanligaste skälet till engagemang som anges i Blåders material är viljan att ta ansvar och bidra. 79,3 % anger att de vill ta ansvar för församlingen, som motiv för att engagera sig som förtroendevald. Här nämns ansvar som tydligt har med beslutande organ att göra, att ta ansvar för församlingen och att ta ansvar genom att fatta beslut. En förtroendevald säger:

En del sjunger i kör, därför att de är duktiga sångare. Andra hjälper till och kokar kaffe, för att de är duktiga i köket. Det skulle jag också kunna göra i och för sig men jag har ändå en kunskap och erfarenhet av att jobba i beslutande organ och jag ser att den kunskapen behövs i kyrkan (Blåder, 2018, s. 33).

38

En annan förtroendevald säger: ”Om jag genom att vara förtroendevald kan vara med och ta beslut som underlättar för personer som har som yrke att göra gott är det bra och jag tycker att Svenska kyrkan har stor potential att göra gott” (Blåder, 2018, s. 36). En person som är anställd lyfter fram möjligheten att vara behövd även om man gått i pension: ”I kyrkorådet kan man ta ansvar på ett tydligt sätt och känna att man är behövd” (Blåder, 2018, s. 36).

Skälen till engagemang i Blåders material handlar om att bidra med kunskap om och erfarenhet av att jobba i beslutande organ, att uppleva sig behövd, att underlätta för att personalen i kyrkan ska kunna göra gott, att Svenska kyrkan fyller en viktig funktion i samhället, liksom att man vill påverka samhället genom församlingen, få insyn i ekonomin och kunna se till att pengarna går till bra saker, att komma in snabbare och lära känna människor och verksamheten och att göra det bästa möjliga av uppdraget utifrån att det inte fanns någon annan som är villig att gå in i uppdraget. Citaten uttrycker att det finns många olika sorters anledningar till att tacka ja till ett styrelseuppdrag i Svenska kyrkan.

Det politiska engagemanget nämns sällan, menar Blåder, och citerar en person som upplever sig som

”intjatad” utifrån sitt politiska engagemang:

… sen kom jag med i kyrkorådet, som ersättare, och jag tyckte det var jätteintressant. Jag hade ju ingen aning om vad det var för någonting. […] Nu är jag med för att jag tycker det fyller en så otroligt viktig roll i samhället (Blåder, 2018, s. 34).

Till skillnad från Blåder menar Öljarstrand att den vanligaste vägen in är genom politiska partier, där det finns föreningsvana, demokratiska vana och en kunskap om sakernas ordning (Öljarstrand, 2011).

Både Blåder och Öljarstrand talar om att det kan vara svårigheter att rekrytera. Att de som hamnar på valbar plats därför kanske är olämpliga tas upp som ett demokratiskt problem, då det kan innebära att personer i kyrkorådet helt enkelt inte är förmögna att delta i reflektioner, diskussioner och beslut (Blåder, 2018). En kyrkoherde säger:

Kyrkans styrelse blir ju lite annorlunda för att för väldigt många av de som tillfrågas, de har ju ingen, vad ska vi säga, inifrån-förståelse av kyrkan […] Det gör ju också att när de väl sitter i kyrkorådet så har de […]

låg profil för att de är rädda att göra bort sig, tror jag, eller för att de är osäkra på vad det handlar om (Blåder, 2018, s. 37).

Citaten ovan ger uttryck för att det är vanligt att få ett erbjudande om en plats i styrelsen, även om man inte vet vad det innebär. Det visar på en närhet mellan medlemmar och styrelse som är ovanlig för förtroendevalda i till exempel en politisk kontext (Madestam, 2015). Det påtalas också som ett demokratiskt problem, där inte alla ledamöter förmår utföra sin uppgift (Blåder, 2018). Det skulle även gå att förstå som ett organisatoriskt problem. Den organisatoriska förväntan, som till exempel politiska partier har på de som ska få ledande positioner (Madestam, 2015), saknas eller kommuniceras inte i organisationen – åtminstone är det inte uttryckt, vare sig i Blåders eller Öljarstrands material, att organisationen Svenska kyrkan eller aktuell nomineringsgrupp tydliggör vad det innebär att vara förtroendevald i form av regelverk och förväntningar. Öljarstrand lyfter fram att förtroendevalda (och ideella) agerar utifrån en målrationell, religiös eller emotionell logik och som jag förstår det ser hon det som individers sätt att förstå uppdraget, snarare än organisationens uppfattning om uppdraget. Ur organisatoriskt hänseende lyfter hon istället fram en förändring, från ett ideellt engagemang och ett hedersuppdrag till ett komplext och svåröverskådligt överordnat uppdrag i organisationen. Hur detta kommuniceras av organisationen berörs inte i något av citaten, eller hos Blåder och Öljarstrand.

Något av det som visat sig i genomgången av Svenska kyrkan som forskningsfält, av Svenska kyrkans organisationsförståelse, relationskultur och relationen mellan aktörerna i organisationsmodellen, blir tydligt också här. Organisationens förväntningar på förtroendevaldas engagemang, hur de förstår sitt uppdrag som aktörer i organisationsmodellen, är inte formulerade eller kommunicerade, utan stort fokus läggs istället vid enskilda medlemmar och deras uppfattningar. Det går att se att förtroendevalda ledamöter själva får utveckla en förståelse av vad det är att vara förtroendevald i organisationen. Både Blåder och Öljarstrand förhåller sig till en politisk sfär, där Öljarstrand betonar ett stort politiskt inflytande medan Blåder tonar ner ett sådant. Förtroendevaldas identitet, roll och funktion som jag ovan tyckt mig se att det pågår en förhandling kring, verkar i rekryterings- och nomineringshänseende inte

39

hanteras organisatoriskt, utan aktörerna verkar röra sig inom en kultur som betonar det individuella och relationella före det organisatoriska och formella.

Sammanfattningsvis anger förtroendevalda en ganska diffus och varierad bild av hur de förstår uppdraget att vara styrelseledamot. Det finns heller inga uttryck för hur organisationen förstår uppdraget att vara styrelseledamot. Engagemanget härleds till en mängd faktorer som till exempel partipolitik, personlig övertygelse och personliga behov, till viljan att bidra och ta ansvar. Individers engagemang relateras av både Öljarstrand och Blåder till politiskt engagemang och förstås både som starkt kopplat (Öljarstrand, 2011) och som svagt kopplat (Blåder, 2018) till en politisk sfär. Nomineringen sägs styras av relationer och traditioner snarare än utifrån kompetens och intresse. Jag ser i materialet inga tecken på en kommunikation kring organisationens förväntningar på förtroendevaldas uppdrag och engagemang. Istället visar talet om förtroendevaldas engagemang på en personorienterad kultur där enskilda förtroendevalda lyfts fram, som hos Blåder, eller där enskilda förtroendevaldas engagemang tolkas i tre olika logiker, som hos Öljarstrand, med en koppling till en politisk sfär snarare än till ett organisatoriskt uppdrag.

5.2. Sammanfattning

Svenska kyrkans organisation och förtroendevalda styrelser på lokal nivå är ett forskningsfält som är relativt outforskat. Följande fem faktorer blir viktiga från tidigare studier om Svenska kyrkans organisation och villkor för förtroendevalda:

(i) Två av de mer övergripande organisationsanalyserna ger båda en dualistisk beskrivning av att förstå organisationen, vilket skulle kunna inverka på organisationens förståelse av samverkan. Samverkan ska inte förstås som dualistisk utan som en interaktion mellan två aktörer inom organisationen. Nyströms studie (2009) förstår organisationen som en hybrid mellan förening (med ideologiskt stöd av det interna styrdokumentet Kyrkoordningen) och förvaltning (med ideologiskt stöd av det interna styrdokumentet Kommentar till kyrkoordning). Öljarstrand (2011) identifierar i sin avhandling istället en organisatorisk motsättning mellan en religiös och sekulär organisering med olika, konkurrerande auktoriteter.

(ii) Den tredje, mer övergripande organisationsanalysen (Hansson P. , 2001) beskriver i stället en relationsinriktad organisationskultur, som Hansson menar får till följd att ett relationsorienterat fokus är överordnat ett uppgiftsorienterat fokus. Blåder (2018) talar om vikten av gemenskap och beskriver en personorienterad kultur där gemenskap och klokskap är överordnat funktion, organisation och struktur. Öljarstrand (2011) beskriver en svårighet att skilja mellan formella och informella relationer liksom en närhet mellan förtroende-uppdrag och ideellt engagemang. Stålhammar (2002) talar om svårigheter att vara uppriktig och ser ett undvikande av konflikter. Strindberg (2015) visar att ordförandena betonar personkemi och personliga egenskaper som viktiga när de rekryterar chef/kyrkoherde.

(iii) Trots lagstiftningens andra paragraf (SFS, 1998:1591) nämns samverkan eller samarbete endast i några få fall. Hansson talar om att samarbete sker på en ytlig nivå, trots att organisationen förstår sig som relationsinriktad (2001). Unga förtroendevalda väljer i hög grad (79 %) att beskriva förtroendeuppdragen som präglade av samverkan, medan knappt en femtedel av de svarande (19 %) upplever konkurrens som en bättre beskrivning (Kihlberg, 2004).

(iv) I talet om förtroendevalda går det att identifiera en bristande koppling mellan kristen tro och förtroendevalda styrelseledamöter. Däremot finns en koppling mellan begreppen

”förtroendevald” och ”politisk”, trots att nomineringsgrupperna inte självklart har en partipolitisk koppling. Det finns ingen som särskiljer begreppen ”demokratisk” och

”politisk”, vilket vore ett sätt att tydliggöra att inte alla ledamöter har ett politiskt engagemang. Istället finns en praktik av att särskilja uttrycken ”politik” och ”kristen”.

Svarsalternativet att vara ”troende kristen” rankas av unga förtroendevalda högst som kriterium för att hamna på valbar plats i kyrkorådet, medan politiska meriter hamnar sist av

40

fyra färdigformulerade alternativ. Enligt samma undersökning motsätter sig 62 % påståendet att Svenska kyrkan bör vara partipolitiskt styrd (Kihlberg, 2004). Öljarstrand (2011) gör en åtskillnad mellan troende förtroendevalda och politiska förtroendevalda och Blåder (2018) ställer en fråga om kyrkorådsordförandes kristna tro samtidigt som han betonar en låg politisk praktik. Stålhammar (2002) talar om förtroendevaldas låga gudstjänstfrekvens och höga grad av politik. Att vara politisk, i meningen att vara tillhörig en nomineringsgrupp, förstås hos Hansson (2017) som något annat än och överordnat att vara ämbetsbärare, om en person har båda identiteterna.

(v) Vad gäller förståelsen av uppdraget som förtroendevald talar Öljarstrand (2011) om en utveckling som går från att se på uppdraget som förtroendevald som ett hedersuppdrag för vissa ideella, till att se på uppdraget som förtroendevald som ett överordnat, komplext och svåröverskådligt uppdrag i organisationen. Arbetsgivaransvaret är det som uppfattas som svårast. Blåders material (2018) visar att det finns många olika uppfattningar om vad det innebär att vara förtroendevald i Svenska kyrkan, liksom många skäl till varför personer kliver in i uppdraget som förtroendevald i Svenska kyrkan. Förtroendevalda anger en diffus och varierad bild av hur de förstår uppdraget att vara styrelseledamot. Det finns inga uttryck för att praktiken relaterar till hur organisationen förstår uppdraget att vara styrelseledamot.

41