Frågeställningar och resultat

Då styrelser i Sverige i hög grad är outforskade och det därför saknas kunskap om vad som faktiskt sker under sammanträden – vilket är fallet även i internationell forskning – ställde jag först en allmänt hållen fråga 1: ”Vad händer under sammanträden?”. Jag besvarade den frågan genom att göra ett mötesschema av sammanträden, utifrån mina fyra observationsstudier av sammanträden som pågått under sammanlagt 9 timmar och 41 minuter. Frågeställning 1 besvarades i studiens avsnitt resultat A: ”Mötesinnehåll”.

Mötesschemat åskådliggör vilka frågor som togs upp under sammanträdena och hur stor tid som ägnades åt de olika frågorna. Mötesschemat ger därmed en överblick över vad ett sammanträde med ett styrelsemötesförberedande arbetsutskott i Svenska kyrkan består av, avseende ämnesinnehåll och tids-fördelning. Schemat visar att delande av information (rapportering) prioriteras i det beredande styrelse-arbetet, då det är den fråga som ges mest tidsmässigt utrymme. Det går att förstå som att delande av information är en viktig del av styrelsearbete i AU och vidare att det är något som underlättar det beredande uppdrag som AU:s styrelsearbete har. Det går inte att utifrån mötesschemat säga något om hur ledamöterna använder den delade informationen i sitt styrelsearbete.

B. Samverkan ersätts av gemensam/t

Rådande forskning förstår styrelser som mer beroende av organisatoriska faktorer än vad forskningen generellt tagit hänsyn till (Ostrower & Stone, 2006). Jag har i organisationsmodellen identifierat två organisatoriska faktorer, dels en lagstiftad samverkan genom lagen om Svenska kyrkan, dels en trefaldigt uttryckt och uttalat förändrad ansvarsförståelse. Den här studien har ett pedagogiskt intresse för hur det i organisationens praktik förstås, att det finns en lagstadgad skyldighet att samverka och att ansvar uttrycks på ett flertal och olika sätt. Jag förstår i den här studien de organisatoriska faktorerna

”samverkan” och ”ansvarsförståelse” som två tydliga och olika aspekter av organisationsmodellen, vilka styrelseledamöter på något sätt relaterar till och är beroende av. Den organisatoriska faktorn

”samverkan” är lagstiftningens tydligaste sätt att tala om organisationsmodellen. En stor del av styrelseforskningen berör frågan om styrelsers interna relationer, vilket jag här förstår som uttryck för samverkan, likaså visar forskning att ansvaret i ideella styrelser är ett mer komplext ansvar än i andra styrelser (Ostrower & Stone, 2006). Den organisatoriska faktorn ”ansvarsförståelse” blir centralt i de internt styrande dokumenten utifrån deras tre olika beteckningar och uttalade förskjutningar av ansvar.

Studien har därför genom närläsning undersökt hur organisationen Svenska kyrkan i de styrande och normativa texter som relaterar till organisationsmodellen uttrycker samverkan respektive

ansvars-94

förståelse. Den andra frågeställningen handlar om hur organisationsmodellen uttrycker organisationens normativa förståelser genom fråga 2: ”Hur uttrycks genom organisationsmodellen de organisatoriska faktorerna ansvarsförståelse respektive samverkan?” Frågeställning 2 besvaras i avsnitt resultat B:

”Närläsning av en organisationsmodell”.

Resultatavsnitt B visar att organisationsmodellen beskrivs på tre sätt i (1) lagen om Svenska kyrkan, (2) interna dokument och (3) organisationens narrativ, där de två aktörerna är det gemensamma medan övriga uttryck för organisationsmodellen skiljer sig åt. Vidare visar resultatavsnitt B att organisationens interna dokument använder sig av gemensamhet som ideallogik. Jag konstruerar det som en gemensamhetslogik och hämtar den beteckningen från de interna dokumentens aktiva användande av begreppet gemensam/t.

Gemensamhetslogiken reglerar organisationsmodellen och de två organisatoriska faktorerna.

Samverkan som organisatorisk faktor, formulerad i lagen om Svenska kyrkan, ersätts i internt styrande dokument med gemensam/t. Samverkan som begrepp ersätts med gemensam/t som begrepp.

Ansvarsförståelse som organisatorisk faktor blir underordnad gemensamhetslogiken och ansvars-fördelning otydligt. På det sättet får kyrkans interna dokument företräde och lagen om Svenska kyrkan får stå tillbaka, när det gäller uttolkningen av innebörden i organisationsmodellen i Svenska kyrkans interna dokument. Gemensamhetslogiken värderar en enhetlig relation där aktörer hålls samman och ansvarsförståelse underordnat, ansvarsfördelning otydlig och samverkan något som inte benämns.

C. Organisationspraktiken: gemensamhetslogik och samverkanslogik Att vara styrelseledamot i Svenska kyrkan är att vara en del av organisationsmodellen och därmed relatera till de två organisatoriska faktorerna ansvarsförståelse och samverkan. Jag undrade hur styrelseledamöterna dels förstod ansvaret och samverkan, dels hur de relaterade till organisations-modellens uttryck för ansvar och samverkan. Jag ville också undersöka hur de två delfrågorna skulle kunna förklaras och frågade i frågeställning 3: ”Hur konstruerar ledamöterna förståelsen av ansvar respektive samverkan? Hur relaterar ledamöterna till organisationsmodellens uttryck för ansvar respektive samverkan? Hur kan svaren på de två delfrågorna förklaras?” Frågeställning 3 besvarades i resultatavsnitt C: ”Styrelseledamöternas förståelse av ansvar och samverkan”.

Studiens tredje resultatavsnitt bygger främst på gruppintervjuer men också på individuellt besvarade enkäter och visar att den gemensamhetslogik som organisationsmodellen uttrycker även används i två av fyra pastorat, medan de andra två pastoraten använder sig av vad som kan kallas en samverkanslogik.

Jag konstruerar en samverkanslogik och hämtar beteckningen från uttrycket i lagen om Svenska kyrkan.

Studien kommer vidare fram till att praktiken relaterar till organisatoriska faktorer utifrån vilken överordnad logik de använder sig av, liksom att de relaterar till organisationsmodellen utifrån vilken ideallogik de använder. Resultaten visar att de pastorat som använder samma logik som organisations-modellen också förhåller sig på ett liknande sätt till de organisatoriska faktorerna, medan den praktik som använder en annan logik också har ett annat förhållningssätt till de organisatoriska faktorerna. De som använder sig av en gemensamhetslogik förstår den organisatoriska faktorn ansvar som underordnad och ersätter den organisatoriska faktorn samverkan med gemensam. De som använder sig av en samverkanslogik förstår den organisatoriska faktorn ansvar som viktig och samverkan som en kvalitetshöjande interaktion.

Det finns indikationer på ett samband mellan ideallogiker och hur mycket tid som läggs på olika uppgifter. Ett fokus på intern organisering kan kopplas till en gemensamhetslogik, vilket går att förstå som att en gemensamhetslogik behöver ägna tid åt att återkommande hantera den interna organisering, som i en samverkanslogik redan är hanterad genom ett bejakande av funktioner och ansvarsfördelning.

Ett fokus på strategi kan kopplas till samverkanslogik, vilket går att förstå som en effekt av en kvalitets-höjande samverkan som använder den samlade kompetensen och tydligt har definierat styrelsens upp-gifter, medan en gemensamhetslogik verkar ha svårare att driva övergripande strategiska frågor.

Kopplingen mellan strategi och samverkanslogik är svagare, medan kopplingen mellan intern organisering och en gemensamhetslogik är starkare i materialet.

95

10.2. Tolkning av resultat och vidare diskussion

10.2.1. Institutionella logiker

Institutionella logiker är överordnade andra faktorer och styrande för styrelsens förutsättningar att utföra sina funktioner, visar Svärd i sin avhandling (2016). Hans observationer av styrelser i Sverige är en av få studier inom styrelseforskning i en svensk kontext. Den här studien har inte tittat på styrelsens förutsättningar att utföra sina funktioner. När samtliga resultat vägs samman, kan studiens resultat ändå indikera ett sådant samband, även om det är ett för begränsat underlag för att dra sådana slutsatser.

Studien indikerar att en viss logik ägnar mer tid åt vissa funktioner, medan en annan logik ägnar tid åt andra funktioner.

Studiens fokus på förståelse visar däremot, i likhet med Svärds resultat, att institutionella logiker är överordnade andra faktorer och styrande för hur styrelserna, i det här fallet den mindre gruppen i AU, förstår sitt uppdrag. Utifrån det går det att i linje med studiens övergripande syfte säga att studien bidrar till kunskap om hur ideellt styrelsearbete kan fungera i en svensk kontext. I det övergripande syftet har studien också bidragit med kunskap om hur ett sammanträde faktiskt går till, utifrån vilka frågor som tas upp och vilken tid de frågorna ägnas. Studien visar också något begränsat (utifrån 21 personer) vilka som sitter i ideella styrelser och vid vilken ålder de blev medlemmar av en nomineringsgrupp, vilka yrken de haft och vilka andra styrelseuppdrag de har och har haft, inom och utom organisationen.

Studien syftade vidare till att bidra till kunskap om hur en organisationspraktik kan förhålla sig till en organisationsmodell och hur dessa eventuellt förhåller sig till överordnade ideallogik/er. Resultatet visar att den interna uttolkningen av organisationsmodellen skriver fram modellen inom en gemensamhets-logik. Resultatet visar också att den praktik som använder sig av samma överordnade ideallogik använder sig av organisationsmodellen och resonerar kring de organisatoriska faktorerna samverkan och ansvars-förståelse på samma sätt som organisationsmodellen gör. Det går att se ett tydligt samband mellan den organisationsmodell och den organisationspraktik som använder sig av samma ideallogik.

Därmed kan ideallogiken sägas vara överordnad både organisationsmodell och organisationspraktik.

Den praktik som inte har samma ideallogik som organisationsmodellen (såsom den skrivs fram internt) förhåller sig till de organisatoriska faktorerna samverkan och ansvarsförståelse på ett annat sätt än den internt formulerade organisationsmodellen. Därmed går det också att säga att resultatet visar att den överordnade logiken påverkar organisationspraktiken mer än vad organisationsmodellen påverkar organisationspraktiken. Det resultatet i studien bidrar till ny kunskap om hur förhållandet mellan organisationspraktik, organisationsmodeller och ideallogiker kan förstås.

Den här studiens fokus har varit styrelseledamöternas förståelser av sin organisering. För att förstå individuellt och organisatoriskt beteende har jag placerat det i en social och institutionell kontext som tar hänsyn till relationen mellan individer, organisationer och samhällen. Institutionella logiker ser den kontexten både som en källa till handling och som strukturellt och normativt begränsande, där individer och organisationer genom metaorganisatoriska beteendemönster gör sina erfarenheter meningsfulla (Thornton, Ocasio, & Lounsbury, 2013). Det går att se att i Svenska kyrkans specifika kontext och i den styrande organisering som i organisationen ges en identitetsbevarande betydelse, finns en spänning som handlar om vilka ”vi” är. Jag formulerade det som en gemensamhetslogik och en samverkanslogik, där den största skillnaden är huruvida ”vi:et” ska förstås som en gemensamhet med en enhetlig aktör, eller en gemenskap med två/flera aktörer. Att det var frågor kring ett ”vi” som var viktigt för organisationen var ingenting jag anade i förväg, men som jag finner intressant utifrån betonandet av styrelsens två identitetsbärande aktörer och utifrån organisationens ideologiska betoning av gemenskap.

Faktorer som till exempel rationalitet, effektivitet och värderingar, eller föreställningar om ”gemenskap”

är inte är neutrala. Logikerna verkar såväl implicit som explicit på så sätt att de bildar grunden för vad som är ett rationellt handlande i en praktik. Implicita institutionella logiker är inte artikulerade och därför inte öppna för förhandling, vilket kan vara problematiskt, och uppfattas kontroversiellt om någon explicit formulerar en sådan logik, då det kan utmana övriga deltagare. Genom sina underliggande handlingslogiker skapar institutioner heterogenitet, stabilitet och förändring genom individer och organisationer (Thornton & Ocasio, 2008). I den här studien har jag tydligare följt det som framstår som en gemensamhetslogik, än det som framstår som en samverkanslogik. Det blev studiens resultat,

96

utifrån att organisationens interna skrifter driver en gemensamhetslogik och att det AU som främst talade om ansvar gjorde det utifrån en gemensamhetslogik.

Institutionella logiker erbjuder sociala aktörer en tillfällig uppsättning sociala normer där beteende drivs inte av konsekvenslogik utan av lämplighetslogik. Det framstår i närläsningen av pastorat A, att de förhåller sig till outtalade normer inom gemensamhetslogiken och att de uttrycker identifikation inom en gemensamhetslogik. Identifikation är den mekanism som ger kulturella normer inflytande på individer och organisationer. Normer förstås som hämtade ur erfarenheter och exempel i institutionen genom symboliska, normativa och kognitiva dimensioner, vilket går att se i praktikens hänvisning till och användning av kyrkoordningen, organisationsmodellen och begreppsparet ”styra-leda”.

Institutionella logiker är källor till legitimitet och erbjuder en känsla av ordning och ontologisk stabilitet, vilket överensstämmer med hur jag förstår det jag har sett utspela sig inom det jag formulerar som gemensamhetslogik. Att det inte finns en sanktionerad syn på vad organisationen ska vara kan öppna upp för att ledamöters förståelser får styra, liksom för att (omedvetna) logiker medför föreställningar om vad den här organisationsmodellen ”egentligen” syftar till. Kanske kan man säga att det är en (eller flera) ”informella” organisationsmodeller som är mest verksamma och som deltagarna hela tiden måste förhålla sig till, vilket gör ett komplext uppdrag ännu mer krångligt eller svårt att förstå. Det kanske också finns en konflikt mellan ideallogikerna, vilket då torde bli svårt, i alla fall för gemensamhets-logiken, att hantera internt.

10.2.2. När två blir en – i styrelsen

Jag har gett den här studien titeln ”När två blir en – i styrelsen”. Titeln vill säga något om den gemensamhetslogik jag tycker mig ha hittat i de styrande, normativa dokument som beskriver Svenska kyrkans organisationsmodell och vars närläsning jag redovisade i resultatavsnitt B. Jag har visar att det går att se uttryck för en sådan gemensamhetslogik också i tidigare studier (Hansson P. , 2001) liksom att den logiken tar sig uttryck i organisationens praktik, vilket jag visade i resultatavsnitt C. Tabellen i resultatavsnitt C visar att gemensamhetslogiken används i två pastorat, medan det istället går att se uttryck för en samverkanslogik i de andra två pastoraten. I en samverkanslogik fortsätter två aktörer att vara två aktörer, men i en gemensamhetslogik blir en enhetlig gemenskap överordnad de två aktörerna som enskilda aktörer, vilket är vad titeln syftar på. Vad kan det, utifrån antagandet att det är en rimlig tolkning, innebära?

Ett svar skulle kunna vara att det innebär att organisationsmodellen i sin praktik gör något annat än vad det i det arbete som beredde lagen om Svenska kyrkan var tänkt. Eller? De tre sätten att uttrycka vad organisationsmodellen innebär talar alla om två aktörer, de är överens om att styrelser i Svenska kyrkan ska organiseras som en konstruktion av förtroendevalda ledamöter och kyrkoherde tillsammans. Det organisatoriska narrativet berättar om det som centralt för Svenska kyrkans identitet. Men det går naturligtvis att problematisera, exakt vad i det som är centralt och varför samt hur det hänger ihop med identitet. En gemensamhetslogik, som jag identifierar vara bärande i hur organisationsmodellen skrivs fram, kan tänkas argumentera för att identiteten sitter i den överordnade gemenskapen, och det är den gemensamhetsidentiteten som ska manifesteras av de två aktörerna. Därför är mitt svar snarare att organisationsmodellen – och i praktiken styrelserummen i Svenska kyrkan – är en arena för en identitetsförhandling, som kan beskrivas som olika logiker. Min analys visar att förståelsen av vad en gemenskap är, är en central men kanske inte så explicit förhandlingspunkt för organisationen, vilket går att se i organisationens styrelser, inte bara ideologiskt utan också organisatoriskt.

Styrelseforskningen visar som ett genomgående tema att styrelser har att hantera interaktionen mellan ledamöter och tjänstemän som något problematiskt, där interaktionen har förståtts som att den idealt är en styrelse som fungerar som ett jämlikt team, men också setts på som en hierarkisk relation där antingen den ena eller andra parten får mer makt och där interaktion i senare styrelseforskning förstås som något mycket mer komplext som påverkas av olika externa omständigheter i kontext och över tid. En gemensamhetslogik kan i en första anblick sägas hantera en sådan spänning mellan aktörerna i styrelsen genom det som samverkansforskningen kallar socialisation, en process där mångfald reduceras (Perez Vico, 2018). Det går att förstå gemensamhetslogiken om en sådan socialisationsprocess. Frågan är vad en sådan process innebär för styrelseledamöter och styrelsearbetet?

97

I studiens litteraturöversikt finns ingen styrelseforskare som argumenterar för tanken att styrelsen skulle förstås som en, utan även teoribildningar om en jämbördig balans ses som ett förenklande av den praktik som styrelser verkar i och förstås därför som problematiska eller omöjliga att realisera (Tsui, Cheung,

& Gellis, 2004). Flera forskare lyfter fram studier där ledamöterna samverkar utifrån sina olika kompetenser, kunskaper och erfarenheter som framgångsrika (Ostrower & Stone, 2006; Tsui, Cheung,

& Gellis, 2004). Där blir mångfalden viktigt. En gemensamhetslogik begränsar möjligheten att vara olika aktörer med en mångfald av kompetenser, kunskaper och erfarenheter. Istället ger gemensamhets-logiken uttryck för en ensidighet, där den socialiserade gemenskapens uttryck får företräde. Det reducerar den demokratiska idé av mångfald som ofta finns som en tanke om representation särskilt i ideella styrelser, där medlemmar snarare än ägare representeras i styrelserummet (Svärd, 2016).

Jag frågade mig i studiens inledning om organisationsmodellen förmår att hantera komplexitet i högre grad än andra organisationsmodeller, i det att den har ett mer komplext sätt att tala om ansvar, eller om den istället innebär en ökad organisatorisk komplexitet för styrelseledamöterna. Så här i uppsatsens avslutande del skulle jag säga att sättet att uttyda organisationsmodellen uttryck både för samverkan och ansvar genom en gemensamhetslogik snarare verkar komplicera arbetet i styrelsen – om de vill göra det utifrån en samverkanslogik och har en förståelse av sitt styrelseuppdrag som överensstämmer med det juridiska regelverket. Då har den här lilla gruppen människor som har i uppdrag att göra något väldigt komplext inte särskilt mycket vägledning av organisationsmodellen. Enligt en gemensamhetslogik går det i stället att förstå styrelsearbetets och organisationens regelverk som det som ”ställer till det”.

Som en samverkanskonstruktion verkar dock organisationsmodellen kunna fungera, i det att samverkan utifrån en samverkanslogik verkar vara möjlig. Två av pastoraten i studien tar fasta på att i en samverkanslogik använda sina kunskaper, kompetenser och erfarenheter ”för kyrkans bästa”. Med en lagstiftad samverkanskonstruktion kan styrelsen bli mer mångfaldig än vad en styrelse utan en sådan samverkanskonstruktion kanske blir, utifrån att det generellt sett är vissa personer med viss utbildning, klasstillhörighet och etnicitet som blir styrelseledamöter, både i en svensk kontext (von Essen, 2015), och i en anglosaxisk kontext (Ostrower & Stone, 2006). På det sättet kan själva konstruktionen tillsammans med en samverkanslogik, eller en annan logik som förespråkar mångfald, bli mer demokratiskt representativ.

Tsui, Cheung och Gellis (2004) visar på ett antal spänningar som styrelseledamöter, särskilt i ideella, representativa styrelser, har att hantera i form av olikheter som ledamöter behöver förhålla sig till, förutom de olika förhållande som olika roller i styrelsen innebär. Med det sagt, skapar de en modell för samverkan i styrelser som de förstår som ett ömsesidigt ansvarstagande (Tsui, Cheung, & Gellis, 2004).

Jag tycker att det är en intressant teoretisering i relation till den organisationsmodell som min studie kretsat kring, i det att den lyfter samma organisatoriska faktorer. Deras modell, som jag beskriver i litteraturöversikten, där interaktionen i styrelsen ska ses som en konstant ömsesidighet i relationerna och ett maximerande av deltagande, förstår jag som en idé om en styrelsekonstruktion som liknar det som organisationsmodellen utifrån en samverkanslogik kan förstås som och som kanske formulerar något av det som en gemensamhetslogik vill åstadkomma. En samverkan mellan aktörer där utgångspunkten är att de är olika och uppgiften är att genom ömsesidigt ansvarstagande och maximerat deltagande utföra styrelsearbetet, skulle vara ett sätt att förstå det organisatoriska narrativ som finns om Svenska kyrkans styrelseorganisering.

10.2.3. Detta med styra och leda

Ett av de ämnen som har vuxit under mitt arbete med studien har handlat om hur jag ska förstå resultaten om ”styra och leda”. Jag visar i logikschemat över pastoraten, tabell 10, att det finns två olika förståelser av styra-leda. Dels för styrelseledamöterna in begreppsparet styra-leda som ett sätt att ansvarsfördela den praktik som, utifrån hur jag har förstått det, organisationsmodellens uttryck för samverkan och ansvar inte konkret hjälper dem med. De gör det genom att koppla begreppsparet ”vad och hur” till styra-leda, där styrelsen tar ansvar för ”vad:et” och kyrkoherden för ”hur:et”. Det finns också en användning av begreppsparet styra-leda som handlar om att uttyda talet om organisationsmodellens ansvarsförståelse, där det delade ansvaret förstås som ett uppdelat ansvar enligt ”styra-leda”. Det som i praktiken kommer till uttryck när ”styra-leda” används som ett sätt att uttyda organisationsmodellens ansvarsförståelse blir dock normativt, som tabellen visade, vilket jag skulle jag vilja stanna något vid.

98

Som jag förstår det, använder sig gemensamhetslogiken av en förståelse av organisation som något som

Som jag förstår det, använder sig gemensamhetslogiken av en förståelse av organisation som något som