Pastor Erik Millén, som kom till Åsele år 1796 som pastorsadjunkt åt kyrkoherde Degerman, blev skolmästare vid skolan där år 1801. Efter kyrkoherde Degermans död 1798 uppehöll han pastorstjänsten till 1814, då han blev kyrkoherde i Åsele församling, men samtidigt uppehöll han skolmästartjänsten tills skolan upphörde år 1820.
År 1814 blev Olof Lindahl kyrkoherde i Vilhelmina nybildade församling.
Dessa båda kyrkoherdar skrev var sin skrivelse och begärde att Åsele lappskolas organisation skulle ändras.
Millén begärde klyvning av skolan i två avdelningar med tre elever i vardera. Den ena avdelningen ville han ha förlagd till Vilhelmina, men den andra borde bli kvar i Åsele. Verksamheten skulle antingen fortgå som förut med barnaundervisning eller ändras därhän att skolan blev ett slags seminarium för utbildning av kateketer.
Lindahl däremot ville, att lappskolan helt skulle flyttas till Vilhelmina, varvid skolmästarsysslan borde förenas med kyrkoherdetjänsten. Antalet elever tänkte han sig begränsat till tre, och dessa skulle utbildas till skickliga kateketer. För sitt besvär med undervisningen borde pastor få uppbära vanlig skolmästarlön, och till elevernas underhåll hälften av den för lappskolan anslagna underhållsspannmålen samt skälig hushyra. Den andra hälften av det till skolbarnens underhåll avsedda anslaget borde tillfalla kateketen i församlingen, som därigenom skulle få så pass stor lön, att han inte behövde falla lappallmogen till tunga.
Båda dessa skrivelser syftade tydligen till att ge de båda prästerna vissa fördelar av skolan. Var det deras utbildning av sameynglingar till kateketer, som inspirerat dem till deras skrivelser? Bidrog deras skrivelser till att frågan om Åseleskolans indragning aktualiserades?
Över dessa framställningar bereddes konsistoriet i Härnösand tillfälle att yttra sig. Dess utlåtande gick i avstyrkande riktning. Visserligen hade, medgav konsistoriet, ingen menlig påföljd försports av sammanslagning, som i vissa församlingar gjorts av pastors- och skolmästartjänsterna, och nog fanns det trakter i Lappmarken, där ingen skolinrättning ansetts nödvändig, emedan kristendomen efter kyrkornas anläggande ändå vunnit utbredning, men vanligen hade i dessa fall lapparna genom ständig kontakt med den omgivande befolkningen varit i tillfälle att lära sig det vid gudstjänst och undervisning vanliga språket, vilket dock icke vore fallet med Åsele och Vilhelmina socknar.
Beträffande dessa socknar var dessutom en sammanslagning av pastors- och skolmästartjänsterna särskilt menligt ur kontrollsynpunkt.
Den tillsyn som pastor i egenskap av inspektor för skolan utövade både över undervisningen och kosthållning komme nämligen genom den föreslagna anordningen att bortfalla. Det kunde också befaras att skolan bleve mindre noggrant skött av pastor, som ofta måste vara frånvarande vid husförhör, sjukbesök och andra förrättningar, såsom taxeringskommittéer m.m.
En indragning av Åsele skolmästarsyssla vore betänkligt även ur den synpunkten att i sådan händelse icke längre skulle finnas någon prästman inom församlingen, som vid pastors sjukdom eller frånfälle kunde förestå kyrkoherdetjänsten.
Församlingens avlägsna läge omöjliggjorde nämligen ett snabbt förordnande av vikarie och både församlingen och skolan skulle under lång tid komma att sakna själavård och tillsyn.
Särskilt olämplig ansåg konsistoriet den föreslagna flyttningen från Åsele till Vilhelmina vara. Åsele var medelpunkten för de flesta lapplanden och den trakt där lapparna under vintermånaderna längst uppehöllo sig. Om våren flyttade de visserligen till fjällen för att där tillbringa sommaren, men pastor i Vilhelmina hade ingen annan befattning med lapparna, än att om sommaren förrätta en fjällresa och tvenne söndagar betjäna dem med gudstjänst.
Mot inskränkningen i elevantalet var konsistoriet likaledes betänksamt.
Visserligen avsågs därmed utbildning av skickliga kateketer, och kateketernas nytta ville konsistoriet icke förneka, men att ändra eller rubba en skolinrättning som visat sig god och nyttig kunde leda till att vad som byggdes upp med ena handen, nedrevs med den andra.
I detta konsistori yttrande instämde landshövdingen, som dock påpekade att taxeringskommittéer icke förekom i Lappmarken.
Kanslistyrelsen kunde icke annat än avslå de gjorda framställningarna, men föredragande, kanslirådet Kökeritz, utnyttjade tillfället för att framlägga sin syn på undervisningsanstalterna i Lappmarken. Den kritiska inställning till lappskolorna, som röjer sig i Kökeritz framställning, skulle senare visa sig ödesdiger för deras existens, och det kan därför vara skäl att stanna litet närmare vid hans synpunkter.
"Till följd av lapparnas nomadiska levnadssätt" säger Kökeritz,
"komma deras barn till skolan i det mest råa tillstånd. De ha icke begrepp om andra sysselsättningar eller yrken än föräldrarnas, d.v.s renskötsel, jakt och fiske." Deras språk är "det från vaggan inhämtade Hem- eller så kallade kojspråket. Detta är så olikt den i skolan nyttjade lapskan, att merendels halva skoltiden förflyter, innan skolmästaren och lärjungar någorlunda kunna förstå varandra.
Det händer därför, att skolbarnen icke kunnat fatta undervisningen i kristendom, förrän de lärt sig så mycket svenska, att skolmästaren på detta språk kan göra begripligt för dem, vad han icke kan uttrycka på
deras hemspråk. Den lärotid som sedan återstår är för kort för att skolbarnen jämte vederbörlig färdighet i innanläsning och skrivning skola få en rätt kännedom av vad som hör till salighetsläran och ännu mindre är den tillräcklig för att bibringa dem den kunskap de behöva till att meddela andra någon gagnande undervisning i dessa stycken.
Såsom ännu omognade ynglingar kunna de i varje fall icke äga nog stadga eller aktning till en sådan verksamhet."
Kökeritz säger vidare
"Den omsorg och betydeliga kostnad, som i skolorna på lappbarnen användes, synes således i föga betydlig mån verka till utspridande och befrämjande af den christendomskunskap och öfriga hyfsning hos det hemmavarande lappfolket, som med skolinrättningarna är åsyftad, och medför ej eller för skolbarnen sjelfva någon enskild egentlig nytta, helst sanna förhållandet upplyser att sedan skolpiltarne lemnat skolan och återvänt til hembygden, de sällan vidare hafva lust och böjelse att i de der vanliga hemyrken deltaga, samt följaktligen blifva för sig och staten onyttige, och sluteligen genom armod och fatigdom, såsom håglöshetens ofelbara följder merendels falla ortens inbyggare till tunga."
Den undervisning, som genom kateketer bibringas lapparna i hemmen är, säger Kökeritz, "deremot i mitt omdöme en anstalt, hvarmed det afsedda ändamålet bör kunna vida säkrare och i gagnande måtto vinnas."
För att kateketerna måtte bli rätt skickade för sin uppgift fordrades emellertid att de erhölle tillräckliga kunskaper och insikter i den lämpligaste lärometoden och att de finge ett arvode, som satte dem i stånd att utöva sitt kall oberoende av lappmännens mer eller mindre benägenhet att förse dem med föda och andra förnödenheter.
De dryga utgifter som lappskolorna förde med sig lämnade, enligt Kökeritz mening, ett klent resultat. Av de barn, som undervisades i dem, uppfyllde endast få den avsikt man haft med skolorna, under det att de övriga
"snarare torde öka tiggarhopen än att tillskynda deras hemorter någon verklig nytta." En förändring av lappskolorna vore därför av nöden, och Kökeritz drar upp några riktlinjer till deras reformering.
Den av Millén framförda tanken på lappskolornas förändring till kateketseminarium tycks ha inspirerat Kökeritz. Han säger sig nämligen
"ha fattat den tanke att riktningen och egenskapen af de nu varande Barn Skolor skulle med fördel kunna förändras till så beskafade Seminarier, att uti dem välartade ynglingar bland lappallmogens barn måga ej allenast erhålla tillräcklig undervisning för att danas och bildas till skicklige catecheter, utan och vinna den stadga som catechetbefattningens tillbörliga utöfning kräfver, hvarefter slike Seminarister borde vara förbundne att uti Catechettjänstgöringen ingå emot åtnjutande af sådane arfvoden, som svarade emot deras skicklighet och i sysslan användne oförtrutne bemödanden samt
gjorde dem oberoende af Lappmännens godtycke: kunnande äfven för de församlingar der inbyggarne frivilligt öfverenskommit att sjelfva till deras Barns undervisning särskilde lärare underhälle, tjenlige ämnen dertill blifva frän desse Seminarier att tillgå."
De seminarier, som Kökeritz förordade, skulle icke vara knutna till lappskolorna. Dessa skolor skulle läggas ned. Seminariet tänkte han sig icke ens som en anstalt i vanlig mening, utan som ett slags privatundervisning hos lappmarksprästerna. Dessa borde mot uppbärande av den vanliga skolmästarlönen 66 2/3 Rdr Banco, och skälig hushyra ta emot seminaristerna för undervisning. Skolmästarbefattningen däremot skulle upphöra och skolboställena indragas. De till ecklesiastikverket indragna boställena kunde lämpligen disponeras vid inrättande av nya kapellanläggningar, där tjänliga prästboställen komme att erfordras.
Av det anslag, som gick ut till barnens underhåll vid lappskolan, borde hälften eller två tredjedelar disponeras för tre a fyra seminaristers underhåll och resten indragas till skolfonden för beredande av skäliga löner åt kateketerna.
Över dessa seminarier måste givetvis hållas uppsikt liksom pastor gjort det beträffande lappskolorna. Kökeritz tänkte sig en inspektion genom tvenne för skicklighet och nit kända män, en för södra och en för norra lappmarken, utsedda bland pastorerna i de församlingar där inga seminarier funnos.
De skulle i egenskap av tillförordnade prostar besöka seminarierna inom var sitt distrikt ett par gånger om året
"för att om förhålandet göra sig noga underrättade samt med uppmärksamhet tillse om och hvad förbättring kunde dervid vara af nöden, äfvensom dem jemväl borde tillkomma ett noggrant öfverinseende huruvida de antagne catecheterna de dem föreskrifne skyldigheter med den tillbörliga nit och oförtrutenhet uppfyllt. Att de till fullo förtjente det för dem utsatte årsarfvodet."
Berättelse över inspektionerna skulle årligen avgivas till konsistorium och viss ersättning beredas de inspekterande. Vart annat eller vart tredje år borde en i lapska språket kunnig generalvisitator genomresa lappmarken för att
"ännu nogare utröna om de anbefalte åtgärder finnas fulleligen svara emot deras syftemål."
En olägenhet kunde förutses vid indragningen av sameskolorna, nämligen att pastor i de församlingar där han var ensam präst, skulle komma att sakna nödigt biträde vid påkommande sjukdom och vid resor i församlingen. Denna olägenhet kunde dock enlig Kökeritz' mening avhjälpas på så sätt, att, i likhet med vad som redan nu praktiserades vid hög ålder eller sjuklighet hos pastor,
"en skickelig Prestman tillförordnades såsom Pastors medhjälpare så vid seminarium som vid pastorsgöromålen, emot en ^så stor del af
Skolmästarlönen, som efter befinnande omständigheter kan anses skälig och billig."
Genom den sålunda skisserade förändringen borde enligt förslagsställarens mening undervisningsanstalten för lappallmogen komma på
"verksammare fot." Av icke mindre vikt för lappfolkets hyfsning vore att allmogen
"vid alla tillfällen uppmuntrades till de obrukade villmarkernas odling och nybyggens anläggande, för att i den mon det sig göra kunde och med tillhjelp af de efter nådig tillåtelse uti Kongl. Resolution den 7 junii 1808 insamlade stamboks- och collectmedel, åstadkomma nya och
särskilda capellag försedde med egna kyrkor och predikanter, hvilket ofelbart säkrast skulle befordra gudaktigheten och bidraga till mera ordning i seder och lefnadssätt."
Kökeritz tyckte sig dock sakna den kännedom om lappmarkerna som fordrades för att rätt bedöma möjligheterna för reformens genomförande och ville att konsistorium och biskop skulle yttra sig över det framlagda förslaget.
Kanslikollegiet gillade de synpunkter som kanslirådet framfört och anbefallde den begärda utredningen. Under tiden skulle Åsele skolmästarbefattning stå obesatt och undervisningen vid skolan ombesörjas av pastor i församlingen.
Här ser vi, att de båda kyrkoherdarnas skrivelser otvivelaktigt verksamt bidrog till, att frågan om Åseleskolans nedläggning aktualiserades.
Härnösands domkapitel utsände ärendet till vederbörande kontraktsprostar, samt inhämtade yttrande från tvenne med lappmarkesförhållanden förtrogna prästmän, komministrarna Carl Erik Laestadius i Kvickjokk och Isac Grape i Burträsk. Den senare hade under sin konsistorienotarietid såsom särskild förordnad visitator besökt lappmarksförsamlingarna och fått en god överblick av de ecklesiastiska förhållandena.
Kontraktsprostarna tycks icke ha haft några betänkligheter mot den föreslagna förändringen. Laestadius däremot ville ogärna slopa lappskolorna. Han tilltrodde icke kateketerna någon förmåga att genom undervisning kunna höja den lapska nationens bildning. Fjällapparnas täta flyttningar utgjorde dessutom ett avsevärt hinder för en resultatgivande undervisning av barnen i hemmen. Laestadius yrkade på lappskolornas bibehållande, men undervisningen borde bestridas av församlingens pastor.
Han ville dock påpeka, att även om utbildningen förbättrades genom dess överflyttande på pastorerna skulle dock antalet kateketer bli för litet för den totala lapska befolkningen som beräknades till c: a 6000.
Isac Grape däremot, gav den tillämnade reformen sin fulla anslutning. Det intryck han fått av lappskoleverksamheten var, att den lapska allmogen i de församlingar där sådan skolor funnits i 60 a 80 år icke befunnits mer försigkommen i kristendomskunskap och seder än lappallmogen i de
socknar där lappskolor saknades. Han framlade en fullständig organisationsplan för det nya undervisningsverket och bifogade en kostnadsberäkning med jämförelse mellan den gamla skolstaten och den nya organisationens stat. För hela lappmarken räknade han med 28 kateketer. De skulle stå under ledning av 8 missionärer, ett slags resepräster, som även skulle var det ordinarie prästerskapet till hjälp.
I sitt utlåtande tog konsistoriet upp de båda prästmännens yttrande till skärskådande. Då skolorna uppenbarligen visat sig otillräcklig för sitt ändamål i det de kunnat mottaga blott en ringa del av lappallmogens barn till undervisning, ansåg sig konsistoriet endast böra ingå i prövning av frågan huruvida det lapska folkets sedliga och religiösa undervisning bättre främjades genom väl undervisade, stadgade och tillräckligt avlönade ambulatoriska kateketer samt missionärer än genom de föga bildade resekateketerna och ur skolan dimitterade gossar, som man dittills litat till.
Den olägenhet, som Erik Laestadius påpekat beträffande de lapska barnens undervisning genom kateketer, nämligen lapparnas täta flyttningar, ansåg konsistorium lika mycket vidlåta det gamla systemet och kunde icke med skäl anföras som hinder för den nya organisationens antagande. All sannolikhet talade för en undervisning "genom de föreslagna, till mogen ålder och erfarenhet komne samt af Prästerskapet behörigen undervisade Catecheter."
Det projekt, som Grape utarbetat syntes konsistorium lämpligt att läggas till grund för en blivande förändring av det lapska skolväsendet. Det hade utarbetats "med närmaste kännedom af ämnet och alla locala omständigheter" och innehöll fullständiga förslag beträffande undervisningsverket i Lappmarken. Konsistorium ansåg detta projekt förtjäna så mycket större uppmärksamhet som Grape själv var född och uppväxt i Lappmarken, kunnig i lapska språket samt
"för sådan orsak ej mindre än för sina öfrige hedrande kunskaper och grundliga lärdom haft sig updraget at år 1812 förrätta visitation uti stiftets samtliga lappmarks Församlingar och skolor, Fölinge Pastorat undantaget."
Konsistorium tillstyrkte därför en reform i enlighet med Grapes projekt. Då rätt lång tid måste komma att förflyta innan de gamla skolmästarna avgått och den nya organisationen hunnit genomföras, bleve det gott tillfälle att utröna hur den verkade så att nödiga modifikationen kunde vidtagas.
Kanslirådet Kökeritz kunde till sin glädje konstatera, att hans synpunkter vunnit allmänt gillande. Av de yttranden, som avgivits, stärktes han i sin mening om lappskolornas ineffektivitet. Enligt Grape utexaminerades från dessa skolor cirka 17 lappbarn årligen, men under de två år, som barnen bevistade skolan, hade de icke nått tillbörlig färdighet i innan- och utanläsning, och ännu mindre hade de vunnit ett säkert och stadgat begrepp i salighetslärans väsentligaste grunder.
Den ytliga kunskapen hade icke kunnat bereda de utexaminerade den aktning inom kåtalaget, som borde tillkomma dem som lärare. Sedan de beträtt studiebanan hade de blivit ohågade för hemortens näringsliv, och enligt prosten Wikström hade lappfolket fått den fördomen beträffande de utexaminerade, att de under skoltiden rotats i allehanda vanart. Många hade artats till oduglingar och tiggare, som voro hemorten till besvär.
När kanslirådet Kökeritz går att framlägga resultatet av den undersökning som gjorts, stannar han först inför frågan om lämpligaste undervisningsform. Man hade att välja mellan skolundervisning och undervisning genom ambulerande kateketer. Det senare sättet hade sina svårigheter på grund av lapparnas ständiga förflyttningar från den ena orten till den andra.
"Men," säger Kökeritz, "då längre tids erfarenhet visar, att vid detta nomadiska lefnadssätt, de permanenta skolinrättningarna äro föga gagneliga, i jemförelse emot den större nytta som bör vara att vänta af ambulatoriska Lärare, hvilka, åtföljande Lapparne på deras flyttningsställen, äro i tillfälle att inom deras kotalag meddela Barnen
en mer vidsträckt och längre fortfarande undervisning, hvilken äfven bör kunna medföra uppbyggeligt intryck hos de i kotalaget befintliga äldre Personer;
synes sistn. undervisningsmethode vara för lappallmogens fattningsförmåga och behof den lämpligaste, utan allt vidare biträde av
de nu underhållande serskilde Barna Skolor, enär till slika Lärare, eller så kallade catecheter utbildas och antages sådana ämnen, som med den för ändamålet erforderliga kunskap förena anlag och skickelighet att
ber. dJL undervisning besörja, emot en vid dem bestående så afpassad aflöning att de måga undgå, att för deras föda och nödtorftiga bergning vara beroende af allmogens mer el. mindre benägenhet."
Under den tid undervisningen bedrivits genom kombinerad skol- och kateketverksamhet hade nog kateketernas undervisning mest bidragit till den kristendomskunskap som lapparna erhållit, menade han. Att denna kunskap varit så klen, härrörde dels av bristande skicklighet hos kateketerna, dels av att de varit så illa avlönade. Dessa brister kunde skolorna icke avhjälpa och då vore bäst att lägga ned dem och använda pengarna till utbildning av skickliga kateketer.
Det tidigare förslaget om skolstatens användande till seminarier frångår Kökeritz och ansluter sig till Grapes förslag att visst arvode skulle lämnas till den, som utbildat en kateket. Det blev billigare för lappmarksfonden.
Liksom konsistoriet godtar Kökeritz utan tvekan Grapes förslag
"såsom den tjenligaste grund för den förbättring ber. {Lå undervisningsanstalt onekligen påkallar, i synnerhet som den bör kunna åstadkommas utan någon för Fonden ökad kostnad."
I stället för lappskolorna skulle kateketer, utbildade av prästerskapet på orten, bestrida lappallmogens undervisning,
"under tillsyn och medverkan af särskilda lärare, eller så kallade missionairer."
Inspektionen skulle anförtros åt tvenne personer och vart tredje år skulle en generalvisitator genomresa Lappmarken och se över det hela.
Den första och viktigaste åtgärden efter förslagets antagande, borde enligt Kökeritz mening, vara utväljandet och danandet av nya kateketer. Huru därvid borde tillgå antydde han också. Prästerskapet i varje lappmarksförsamling skulle i samråd med visitator
"hälst ibland de förmögnare och mest ansedda Fjällappar med nogaste urskiljning utse sådana stadgade ynglingar eller och till mannaåren komne Personer, som äro mäktige det Lappska språket, samt, jemte beprövade seder, äga om icke färdighet, åtminstone någon underbyggnad uti innan- och utanläsning."
Därvid borde iakttagas, att kateketerna i Torne lappmark ägde kännedom i finska språket och att kateketerna i de lappmarksförsamlingar, där svenska läroböcker användes eller begärdes, kunde svenska. Därest det icke gick att få fram kateketer bland de förmögnare fjällapparna eller om det bland dem förmärktes obenägenhet för kateketbefattningen, finge man välja kateketämnen bland de mera försigkomna ynglingarna i lappskolan eller också bland nybyggarna. Troligt vore dock, att den förmögnare fjällappen i den mån han funne de med tillräcklig lön försedda nya kateketerna medföra mer kunskap och bättre aktning än de gamla,
Därvid borde iakttagas, att kateketerna i Torne lappmark ägde kännedom i finska språket och att kateketerna i de lappmarksförsamlingar, där svenska läroböcker användes eller begärdes, kunde svenska. Därest det icke gick att få fram kateketer bland de förmögnare fjällapparna eller om det bland dem förmärktes obenägenhet för kateketbefattningen, finge man välja kateketämnen bland de mera försigkomna ynglingarna i lappskolan eller också bland nybyggarna. Troligt vore dock, att den förmögnare fjällappen i den mån han funne de med tillräcklig lön försedda nya kateketerna medföra mer kunskap och bättre aktning än de gamla,