Då femöreföreningen betytt en hel del för samernas barn, som fått gå i missionsskolorna lämnas här en redogörelse för föreningens uppkomst och verksamhet.
Henri Roerich, pastor vid franska reformerta kyrkan i Stockholm, kom att särskilt intressera sig för missionen bland samerna. Genom Svenska Missionssällskapet fick han kännedom om den skolverksamhet, som bedrevs bland samerna. Han var också av den uppfattningen, att om man med framgång skulle kunna bedriva missionsarbetet, måste folket genom skolor lära sig läsa och inhämta grunderna i kristendomen.
I februari 1864 hade han i en predikan för sina församlingsbor uppmanat dem att understödja missionen i Lappland. Han hade också upptagit en kollekt för detta ändamål. Roerich hade också uttalat en önskan att här i landet skulle en "Femöreförening", i likhet med vad som skett i Frankrike, bildas.
Denna hans tanke fick en ordentlig puff framåt, då Roerich i början av mars 1864 sammanträffade med samekvinnan Maria Magdalena Mathsdotter från Vilhelmina. (Se mer om henne under Biografier). Han kunde nu visa på, att samerna själva önskade skolor för sina barn.
Möjligen hade han kanske utan Maria Magdalenas hjälp bildat den
"femöreförening" han talat om, med det är icke säkert, att det kunnat ske så snabbt och att föreningen fått så god start och så många offervilliga givare, om icke Maria Magdalena kommit till Stockholm.
Lapska missionens vänner sätter i sin verksamhetsberättelse för 1887 femöreföreningens uppkomst i direkt samband med denna samekvinnas ankomst till huvudstaden. I det upprop, som utsändes till tidningarna efter föreningens bildande, hänvisades också till Maria Magdalenas ankomst till Stockholm.
Femöreföreningen bildades den 6 april 1864, eller en månad efter det att Maria Magdalena besökt huvudstaden. Stadgarna för föreningen antogs den 8 april 1864 och var i sin helhet av följande lydelse:
"§ 1. Femöreföreningen har till ändamål att befrämja inrättandet och underhållandet af Barnhem i Svenska Lappmarken.
§ 2. Ledamot af denna förening är den, som erlagt 5 öre för veckan under ett års tid och derefter fortfarande betalar föreskrivna veckoavgiften.
§ 3. Föreningens angelägenheter besörjas af en styrelse, bestående af minst 9 personer, som ibland sig utvälja Ordförande, vice
124
Ordförande, Skattmästare och Sekreterare. Vid inträffad ledighet utväljer Styrelsen nya ledamöter och sammanträder sä ofta omständigheterna påkalla, dock minst 2 gånger om året.
§ 4. De lemnade bidragen uppbäras och antecknas af s. k. Kollektörer och kollektriser, af hvilka hvar och en upptager på en gång för längre tid eller för hvarje vecka, enligt öfverenskommelse med de bidragande.
§ 5. Kollektörerna och kollektriserna aflemna vid hvarje qv ar tals slut de influtna bidragen till Distriktskassörer, som efter behof af Styrelsen utses.
§ 6. Distriktskassörerna utlemna åt kollektörerna och kollektriserna tryckta, numrerade och med sina namn försedda anteckningsböcker, bokföra medlen och aflemna dem den 1 april och den 1 oktober hvarje år till Skattmästaren.
§ 7. Skattmästaren redogör för dessa medel inför Styrelsen, som aflemna dem till Svenska Missionssällskapets Direktion, för att af densamma omedelbart användas för det i § 1 bestämda ändamålet.
§ 8. Särskilda gåfvor til större och mindre belopp emottages tacksamt och redovisas i stadgad ordning.
§ 9. Styrelsen redogör inför allmänheten årligen för Föreningens verksamhet.
Ofvanstående stadgar hafva denna dag blifvit gillade och antagna.
Stockholm den 8 april 1864, H. Roehrich v. ordförande. C.M.
Fallenius, ordförande; P. G. von Reideken, sekreterare."
Föreningens styrelse började genast sin verksamhet med att publicera följande uppmaning till allmänheten genom tidningarna:
"En röst från Lapplands folk har nyligen påmint oss så väl om detta folks behof af förökade tillfällen till kristlig undervisning och
bildning, som om allas vår plikt att i hvad på oss ankommer söka befrämja densamma.
Denna vår röst har funnit gensvar i mångas hjärtan och framkallat en brinnande lusta att få medverka i detta sköna ändamål, ett förslag att bilda en s.k. Femöreförening för att åt lapska barn, som bo på skilda ställen från hvarandra och från någon skola vidt aflägsna trakter, bereda ett hem, der de kunna bo, födas och klädas på samma ställe der de erhålla undervisning eller i dess granskap, har omfattats med ett lika varmt som allmänt deltagande.
Undertecknade, som fått i uppdrag att affatta stadgar för en sådan förening och att utgöra dess styrelse, få nu meddela den värdade
allmänheten dessa stadgar och på samma gång våga vi uppmana
125 våra landsmän att med oss samverka för den stora, heliga saken. Vi våga hoppas att många hjertan, så väl inom hufvudstaden som i landsorten finnas villiga att sluta sig till denna förening och med förenade förböner och krafter bidraga till beredande af den hjelp,
som Lappland sjelf har begärt. Om vi i Kristi kraft i den himmelska Barnavännens ande gripa verket an, så skall det visserligen icke sakna framgång och välsignelse."
"Denna uppmaning har ej blifvit ohörd; utgången ur hjertat har den öppnat många hjertan", heter det i berättelsen, som fortsätter, "Från alla håll inflöto de 5 örena i veckan, och år 1865 har bringat i föreningens händer 19 000 rdr. För att vara en början, är detta ett
vackert resultat och äfven ett bevis på att Guds välsignelse har hvilat öfver föreningen.
Jag kan ej underlåta att för de stackars lapparna, som leva i mörkret och böjda under okunnighetens ok, här hjertligt tacka allmänheten för den välvilja, hvarmed den understödt Femör ef öreningens
verksamhet.
Man kan tydligen märka, här som i alla andra fall, att det är samverkan som utgjort styrkan: är det ej ett mäktigt skäl att förblifva förenade och att ej undandraga det påbörjade verket sitt deltagande."
Tack vare det frikostiga stöd den nya föreningen fick, kunde två nya barnhem året därpå, 1865, öppnas, nämligen Bäsksele barnhem i Vilhelmina och Båtjaur barnhem i Arjeplog församling. Även sedan pastor Roerich avflyttat från Sverige, fortfor han att arbeta för barnhemmen i lappmarken.
En tid kunde icke mindre än sju barnhem i olika delar av lappmarken underhållas av femöreföreningen.
Pastor Henri Roerich säger, att intresset för missionen och skolorna bland samerna är stort på vissa håll i utlandet. Så här skriver ordföranden i Missionssällskapet i Genéve, pastor Barde till Roerich i april 1865:
"Brev skrivna i en /a \ / Genéves tidningar ådrog sig vår uppmärksamhet över tillståndet i detta land [Lappland] och de kristliga arbeten, som der fullföljas; och då den utveckling hvari de befunno sig i var ny, blefvo brefven införda i sin helhet eller delvis i åtskilliga tidningar i Schweiz, Frankrike, Tyskland och England.
Sedan andra underrättelser blifvit hitsända både om den fromma lappflickan Maria Mathsdotters besök i Stockholm och om Femör ef öreningens verksamhet, offentliggjordes af den pastor, som erhållit dem på en allmän sammankomst hvilket med vårt Consistorii tillåtelse egde rum i en af våra stora kyrkor i närvaro af en talrik församling. Det intresse, dessa underrättelser väckte, bevisade sig i åhörarnas odelade uppmärksamhet och den iver
126
hvarmed alla deltogo i kollekten till förmån för Barnhemmen i Lappland.
Dylika sammankomster hafva hållits på några andra ställen i Schweiz.
Sedan har en broschyr med namnet Lappland och Maria Mathsdotter blifvit tryckt i 3 0000 exemplar, som till största delen blifvit sålda i kantonerna Vaud och Geneve. Denna lilla bok har funnit en stor mängd läsare af alla stånd och åldrar; den har framkallat nya gåfvor till Barnhemmen, som äfven erhållit tiondelen af hvad bokens försäljning inbringat. Vi veta att löften för samma verk äfven blifvit gjorda i Elsass, dit boken banat sig väg."
Vidare berättar Roerich från en resa han företagit:
"Jag sjelf, när jag förlidet år, 1865, vistades någon tid i en stad i Elsass, och en Söndagseftermiddag inträdde i en af stadens kyrkor, fick der till min stora förvåning, men också till min stora glädje, höra talas om Maria Mathsdotter, om det lapska folket och om skolorna i Lappland."
Roerich berättar också, att han fått penningförsändelser från olika håll på kontinenten, enskilda gåvor, eller kollekter eller överskott på auktioner som skolbarn ställt till med på saker som de gjort själva, allt för "bröderna och systrarna i de Lappska Barn-hemmen."
Även under de följande årtiondena kom åtskilliga penningbidrag från folk utomlands, som ville hjälpa till med missionen och undervisningen av samebarnen.
En verksamhet av annat slag för bl. a. skolan i Bäsksele var de syföreningar, som bildades för att sy kläder och samla in pengar.
Roerich startade en syförening i Stockholm i oktober 1865 och som resultatet av vinterns arbete i föreningen skickades ett paket i mars 1866 till Bäsksele med 40 linnen och en mängd strumpor. Medlemmarna i dessa små stödgrupper till Femöreföreningen tycks ofta ha etablerat direkta, personliga, kontakter per brev med Jonas Daniel Lindbom och skolan i Bäsksele.
Tack vare den omfattande korrespondensen Lindbom hade med olika givare till Bäskseleskolan, kunde han få bidrag direkt till skolan utan omväg över Femöreföreningen.
Enligt stadgarna överlämnades de insamlade medlen till Svenska Missionssällskapet, som hade uppsikten över både barnhemmen och missionsskolorna. På grund av att bidragen till femöreföreningen så småningom minskade, måste en del barnhem och skolor läggas ned. År 1874 var det endast tre skolor, nämligen Bäsksele, Vittangi och Karesuando, som underhölls av föreningen. Svenska Missionssällskapet
127 måste därför åtaga sig att driva barnhemmen och skolorna även när föreningens medel sinade.
Skolan i Bäsksele kom därför till sist helt och hållet att underhållas av Sällskapet, till dess Vilhelmina kommun 1920 övertog den. 1936 kom staten att överta inackorderingen av alla barn, som behövde sådan för sin skolgång.
Men gåvor från enskilda och Sällskapet kom samebarnen till del, ända till 1945.
128 Kapitel 19