Petrus Laestadius' erbjudande att bli visitator för hela Lappmarken antogs av myndigheterna och i december 1832 förordnades han att under tre år förrätta visitationer i hela Lappmarken. Han började sin verksamhet med en visitation i Åsele. Sedan reste han till Härnösand och inhämtade domkapitlets önskemål beträffande arbetet.
Den 18 januari 1833 besökte han Lycksele och höll ett stort sammanträde i Lycksele prästgård. Vid detta sammanträde var följande prästmän och andra närvarande: prosten Per Palmgren, Lycksele; kyrkoherdarna Carl Joh.
Fjellström, Arjeplog, Johan Ullenius, Sorsele, Per Olof Grönlund, Vilhelmina, Joh. Axel Huss, Fredrika, Gustav Edv. Rhen, Dorotea, v.
skolmästaren Magnus Hultin, Lycksele, adjunkterna E. A. Lindahl och N. J.
Sundelin, komminister Per Nordenstedt, Natra, studeranden Uno Sundelin och Olof Lindahl samt ordföranden Petrus Laestadius.
På sammanträdet behandlades både kyrko- och skolfrågor. Då avsnittet, som behandlar skolfrågorna, visar det samlade prästerskapets uppfattning om skolfrågorna särskilt då i södra lappmarken återges det här:
"Mom. 5. Slutligen öfverlämnade ordföranden till det församlade presterskapet att yttra sig öfver undervisningsverket, och upplyste dem om huvudmomenterna i de förslager, som hittills i detta afseende hlifvit uppgifna.
Den nuvarande ambulatoriska undervisningens olämplighet erkändes. Förslaget om Capeils Predikanter uppe i fjällen ansågs med rätta förkastat, så mycket mera som det huvudsakligen åsyftat fjelitrakternas colonisering och uppodling, en sak hörande till helt
annat species.
Förslaget om Scholstugor ansågs icke heller böra komma i åtanka i bredd med de 2. ne. efterföljande hvarom underrättelse nu meddelades, nemligen
1 mo Lapp Scholor der alla skulle njuta undervisning men endast vissa gratisplatser skulle finnas för fattiga barn att njuta fritt underhåll och Scholmästarna tillika biträda Pastor i den Ecclesiastiska tjenstgöringen, men deremot till biträde vid undervisningen hafva en catechet, hvilket af ordföranden i nervarande sammanträde Magister Lsestadius blifvit föreslagit, och 2 ne. Lappbarnens inaccorderande hos Nybyggare, på samma sätt, som det plägar ske med Barnhusbarn, hvilket kyrkoherde Lindahl i Åsele föreslagit.
Kyrkoherde Rhen ansåg detta förslag vara det bästa af alla emedan det i hans tanka medförde den minsta kostnaden. Han trodde att det äfven i
97 det af seendet medförde nytta, att unga Pr estmän, hvilka i Lappmarken vanligen såsom Adjunkter träda i äktenskap, men i anseende till den ringa adjunktlönen sakna nödig utkomst, härigenom blefve i tillfälle att göra sig en liten förtjenst i det de kunde antaga några Lappbarn till kosthållande och undervisning.
Häremot anförde ordföranden att det ingalunda kunde antagas såsom gifvet, att denna undervisningsanstalt medförde ringare kostnad än Lappskolorna, emedan ingen kunde åtaga sig, att för samma pris, som för Barnhusbarn erhålles för året kosthälla och undervisa ett Lappbarn, om dess undervisning skulle fulländas inom samma tid som i Scholan, hvarföre kostnaden, enligt hans tanka, ehuru ringare för året hos Nybyggaren än för året i Scholan, likväl i det hela till äfventyrs blefe lika stor, emedan flera år komme att åtgå.
Hvad åter beträffar den nytta, som allt yngre och svagare lönte presterskapet kunde hafva af en sådan inrättning, så vore den högst Problematisk, ty om öppen concurence lemnades åt alla, att på sätt sagt är antaga sig Lappbarn, så vore det ovisst om Presterskapet med någon fördel kunde underbjuda Nybyggare. Lemnades åter icke concurencen
öppen, så vore en allmän och magtpåliggande sak värdt till enskild nytta hvilket aldeles icke borde ske.
Likväl medgaf han det förslaget var värdt uppmärksamhet och kunde möjligen på något ställe vara bättre än Scholan, hvartill han anförde såsom exempel Jämtlands Lappmark, hvarest enligt hvad han hört Lappska allmogen skall vara så kringspridt, att någon gemensam beröringspunkt, lämpligen för en Schola, till äfventyrs icke kunde finnas.
Kyrkoherde Huss ansåg likväl Scholan äfven der böra ega företräde.
Scholmästare Hultin ville veta att den christendomsundervisning som meddelas, hos Nybyggarne inaccorderade, Barnhusbarn icke vore särdeles grundlig hvarföre han äfven i sådant afseende ansåg förslaget böra förkastas.
Lappskolor med den bestämmelsen, att alla der skulle njuta undervisning, men endast de fattiga får kost ansågos derföre såsom den tjenligaste undervisningsanstalten.
Ordföranden upplyste, det Högvärdige Dom Capitlet avsett den Lön han föreslagit för Scholemästaren vara för ringa, hvarför Högvärdiga Dom Capitlet tillstyrkt det 50 Tunnors Lön måtte anslås i stället för 30.
De flesta ansågo detta vara ganska nyttigt, allenast tillgångarna medgåfvo en sådan Löneförhöjning.
Kyrkoherde Rhen anmärkte likväl, det Scholmästaretjensten vore en enexpendence-tjenst, hvarföre 30 tunnors Lön väl kunde anses tillräcklig. Ordföranden tillade att följderna för undervisningsverket möjligen kunde blifva menliga, om en lön af 50 tunnor antoges åt
98
Scholmästaren, hvarigenom denne komme att hafva lika stora inkomster med en pastor, ja, väl större än Pastorerna i de minsta Lappmarks Pastoraten.
Kyrkoherde Fjellström ansåg underhållet för en Gratist, hvilket magister Lsestadii förslag upptog till 5 tunnor, vara alt för ringa tilltagit, enär därmed följde skyldighet att äfven bestå gratisten med kläder.
Deri instämde äfven de fleste. Ordföranden ville dock icke medgifva detta, uppgifvande det han tagit 1729 års stat för Lapp-Scholbarn till grund, och föreställande, det de klädespersedlar han föreslagit såsom börande bestå gratisten efter gångbara priset icke kunde uppgå så ser del es högt.
Likväl medgaf han att på sådana orter, der matvaror äro dyra anslaget möjligen borde förhöjas, men hvad Arjeplog beträffar, ansåg han det ifrågavarande vara tillräckligt.
För övrigt upplyste han, att Högvördiga Dom Capitlet ansett gratisternas underhåll böra utbjudas på entreprenad auktion till den minstbjudande.
Detta ansåg ordföranden likväl icke kunna ske med någon fördel vid de förhållanden, som för närvarande äga rum i Lappmarken, hvari de öfriga äfven instämde.
Ordföranden tillkännagaf ytterligare, det Högvärdiga Dom Capitlet afstyrkt hvad han företagit angående Scholmästarens skyldighet att biträda Pastor i den Ecclesiastiska tjenstgöringen, avseende honom derigenom blifva hindrad att vederbörligen sköta sin Scholmästartjenst, hvarföre Högvärdiga Dom Capitlet anser Scholmästaren endast vid Pastors sjukdom eller frånfälle böra tjenstgöra till dess en af Högvärdiga Dom Capitlet tillförordnad vicarie hunne ankomma.
Häremot invände kyrkoherde Rhen, att Scholmästaren väl borde hafva tillfälle att biträda Pastor i den Ecclesiastiska tjenstgöringen, enär han sjelf till biträde vid undervisningen i Scholan hade en Catechet.
Ordförande anmärkte att Scholmästaren icke borde fara i sockenbud, der est Pastor icke var sjuk eller frånvarande, och med detta vilkor ansåg han biträde vid den Ecclesiastiska tjenstgöringen icke var för Scholmästaren hinderligt, att sköta sin tjenst i Skolan.
Ordföranden gaf vidare tillkänna, att hans förslag om undervisningsverket upptog såsom en väsentlig sak, att en slags preliminär undervisning skulle ske i vissa välbelägna nybyggen, der någon tjenlig person mot måttligt arfvode skulle undervisa Nybyggare, skolandes Nybyggaren under tiden underhålla och sköta dem mot
99 licjvid med deras föräldrar, med hvilka han eljest vore i Handelsrelationer.
Kyrkoherde Grönlund ansåg detta för ett förslag af nog problematisk verkställbarhet och nytta. Hvad Wilhelmina beträffar, så trodde han det ändamålet bättre vunnes, om en Catechet vid Fatmomakke Capell uppehälle sig några dagar, hvar gång Böndag der firas och undervisade de barn, som församlades dit. Ordföranden ansåg detta alldeles icke kunna leda till något önskligt resultat, enär tiden vore alldeles för kort och helst böndagarna der ej firades mer än tvenne gånger om året.
Slutligen när frågan uppstod om de orter der Lappskolor borde inrättas, tillkännagav ordföranden att bestämdt föreslagits att Arjeplogs Schola måtte åter upptagas, samt äfven Schola i Tårneå Lappmark, men hvad Asele och Jämtlands Lappmark beträffar icke tilltrott sig kunna något föreslå, såsom icke tillräckligt bekant med förhållandena derstädes.
Kyrkoherde Grönlund och Rhen yrkade då att i stället för Schola i Asele, Scholmästare tjenster måtte förenas med Pastors tjensten i en eller flera Scholor af Asele Lappmark, och ansågo kostnaderna för det allmänna derigenom blifva mindre dryga. Ordföranden yttrade det han i sådant fall ansåge den helst böra förenas med Pastorstjensten i Wilhelmina.
Kyrkoherde Rhen ansåg Scholundervisningen böra fördelas mellan Pastor i Wilhelmina och Pastor i Dorotea. Kyrkoherde Huss ansåg Pastor i Fredrika likväl vara i tillfälle att bestrida Scholundervisningen emedan Lapparna under vintertiden uppehålla sig inom det Pastoratet mera än inom något annat.
I afseende på Lycksele Schola voro Kyrkoherdarna Rhen och Grönlund af samma tanka, som i afseende på Asele, nemligen att den Scholan borde upplösas och fördelas på Pastorerna i Sorsele och Stensele.
Kostnaderna blefvo derigenom mindre och Pastorerna i dessa små pastorater erhöllo en nödig och nyttig förbättring i sina inkomster.
Ordföranden anmärkte att så snart icke särskilda Scholmästare fanns, så kunde icke heller de kåtaförhör ske som han föreslagit, och vilka han ansåg var af en högst väsentlig nytta.
Deremot anfördes att en Scholmästare i Asele och Lycksele voro allt för aflägsna från fjellen för att kunna på de tider Lapparna der uppehöllo sig, resa dit för att hålla kåtaförhör.
Detta måste ordföranden erkänna men anmärkte att kostnaderna enligt hans tanka icke kunde blifva ringare, enär Scholmästare - Lönen endast skulle utgöra 30 Tunnor och Pastorerna i Sorsele och Stensele visserligen icke skulle åtaga sig Skolundervisningen under 15 Tunnor hvardera.
100
Detta måste också å andra sidan medgifvas, men man trodde att kostnaden ändå skulle blifva mindre, emedan man då ej var nödsakad att bygga nya scholor, hvilket eljest äfven i Lycksele vore nödvändigt.
Slutligen yttrade ordföranden det han till Högvördiga Dom Capitlet skulle insända det Protocoll, som vid detta sammanträde blifvit fördt och att han äfven nästa år, vill Gud, skulle anmoda de herrar af Lappmarks Presterskapet som här i Lycksele kunde infinna sig, att på samma sätt som nu sammanträda, och rådpläga om hvad som med Ecclesiastikväsendet i Lappmarken har någon beröring."
Som framgår av detta protokoll var kyrkoherdarna i både Vilhelmina, Dorotea och Fredrika icke för att skolan i Åsele återupprättades. De ville i stället överta undervisningen av samernas barn, för att därigenom få ökade inkomster. Kyrkoherde Olof Lindahl från Åsele var av någon anledning icke närvarande vid ovannämnda sammanträde. Om han varit tillstädes är det väl sannolikt att han yrkat på återupprättandet av skolan i Åsele.
Efter sammanträdet fortsatte Laestadius med sina visitationer. Han höll förrättning i Lycksele den 20 jan., i Arvidsjaur den 4 feb., i Arjeplog den 10 feb., i Jokkmokk den 13 feb. i Gellivare den 17 feb. samt i Karesuando den 3 mars. Efter vårterminens slut företog han en resa till Arvidsjaur, Arjeplog och Sorsele.
I augusti redovisar han sina intryck och rön i en längre redogörelse till domkapitlet, samtidigt som han begär vikarie å sin tjänst vid skolan för att kunna genomföra sin andra generalvisitation.
Åtskilliga av de frågor som Laestadius vidrört i sin tidigare framställning till domkapitlet i sina journaler möter vi även här. Sålunda brottas han med ett problem, som han förut grubblat på, nämligen det egendomliga faktum att kristendomskunskapen var sämre i de församlingar som haft lappskolor, än i dem som saknat sådan skola. Denna sanning hade varit högst besvärande för honom vid den framstöt för lappskolorna som han gjort, men erfarenheterna under resan tycktes bekräfta den.
"Såsom det vill tyckas är Lappska Allmogen i Karesuando och i synnerhet i Arvidsjaur bäst grundad. Därvid bör jag icke förtiga den omständigheten att dessa församlingar äro de enda af de äldre, der lapp-Scholor icke funnits, hvilket icke tyckes tala till de sistnämndas förmån och derföre citeras såsom ett bevis, icke allenast på deras
oduglighet, utan äfven till och med skadlighet.
- Väl är jag av den tanken, att en offentlig undervisningsanstalt till bibringande af Christendomskunskap, der föräldrarna sjelfva äro vana att lära sina barn och i tillfälle att göra det, verkeligen är mera skadelig än nyttig, emedan de då lätteligen tro sig befriade från denna angelägna omsorg och kasta den på skolan, som dock ingalunda i denna del kan åstadkomma hvad fader eller moder kan.
101 Lägg härtill den verkan, som det beständiga undervisandet utöfvar på föräldrarna sjelfva: docendo dicimus, heter det. Men fjellapparna är o
långt ifrån att komma under denna kategori: de som skola undervisa andra måste sjelfva kunna läsa i bok."
Förklaringen till den goda kunskapen bland lapparna i Arvidsjaur och Karesuando finner Laestadius i flera samverkande omständigheter.
"De hafva oftare och allmännare än någon annan lappallmoge kunnat komma till kyrkan, de hafva icke saknat nitiska lärare och ändteligen Hvarje år undergått allmänt förhör i sin christendomskunskap.
- Att Arvidsjaur utmärker sig särdeles fördelaktigt, det har man ganska väsendtligt att tacka Läsarväsendet för, men också, i synnerhet hvad Lapparna beträffar, den gamla sin liknämnige son och efterträdare så mycket olika kyrkoherde Pehr Edins utmärkta nit och kärnfulla väsen."
Där kristendomskunskapen blivit väl inpräglad bibehöll den sig tiderna igenom, varpå Lycksele var ett gott exempel. I Lappmarken kunde en utmärkt lärare utöva ett stort inflytande,
"dels emedan fjellförsamlingarna, med få undantag, icke äro så folkrika, dels emedan åhörarna stå i ett närmare och intimare förhållande till sin själasörjare än annorstädes.
- Ingenstädes ligger större magt uppå Presterskapets skicklighet än i Lappmarken, ty det gäller icke blott att vidmagthålla, utan kanske på de flesta ställen att bygga ånyo."
Idén med lappskolor hade förfuskats. De utexaminerade eleverna hade icke, sedan de själva fått barn, undervisat dessa. Man hade icke ens kontrollerat om de utexaminerade behållit skolkunskaperna. Förmögnare föräldrar borde ha tillhållits att på egen kost hålla sina barn i skola, men det hade försummats.
Man hade icke ens sett till att de sex elevplatserna hade besatts med lappbarn. I Jokkmokk och Gällivare skolor hade en av platserna besatts med nybyggarbarn, ja, i ett fall hade skolmästarens eget barn varit inskrivet som gratist.
Nedgången i kristendomskunskapen hade också andra orsaker. Genom nybyggareväsendet hade prästerskapets kontakt med lapparna brutits:
"Medan Presterskapet hade endast Lapparna att göra med, så kunde de egna all sin omtanke och verksamhet åt dem. De reste då omkring i deras Byar och höllo så kallade kåtaförhör, svarande mot husförhören annorstädes.
Dessa förhörsresor hava länge sedan upphört, sannolikt emedan en, de förra nitiska och verksamma männen efterträdande makligare generation fann dem besvärliga. Nu är en, bredvid den lappska
102
existerande, församling av Nybyggare, som ock behöfver sin vård, ett dels verkligt, dels skenfagert skäl för deras försummande.
Å en annan sida kunde numera Lapparna på få ställen tillbringa vintern inom Lappmarkens område, emedan Nybyggarna genom skogseldar förhärjat Landet, hvarigenom Renmossan förstöres.
Ännu fortfar detta ofog i full fart, och är det mest betänkliga onda som i Lappmarken föröfvas, och som i hög grad påkallat Öfverhetens uppmärksamhet."
Av samma skäl uteblevo lapparna numera även från kyrkan. Ifrån hösten och till våren vistades de utom Lappmarken och sågo icke ens sin själasörjare.
Under sommaren vistades de på norska gränsen. Visserligen funnos kapell i fjällen, dit lapparna kommo, men så som helgerna numera firades där, kunde intet gott komma av dem. Endast höst och vår kommo lapparna till sin församlings kyrka, men även dessa tillfällen hade försumpats.
"Fordom plägade Lapparna om Lördags och Söndagseftermiddagarna samla sig hos Pastor, och han undervisade dem mundteligen i Christendomens Hufvud-Läror, hvilket också var högst nödvändigt då inga Religionsböcker ännu funnos.
Det skulle också vara högst välgörande om det samma ännu skedde, men det låter sig verkligen icke göra, ty sedan Nybyggarväsendets uppkomst, hafva kyrkhelgerna vanligen nog mycket anstrykning af marknader, och en hemlig brännvinsminutiering, som på många ställen eger rum, gör det aldeles omöjligt, att taga reda på Lapparna vid dessa tillfällen."
I föregående inlaga hade han yrkat på nödiga reformer, och huru nödvändiga dessa voro ville han nu understryka.
Till bristerna i det gällande undervisningsverket räknade Laestadius den oreda som uppstått beträffande de lapska böckerna. På en del håll funnos böcker i överflöd. På andra håll saknades t. o.m. de nödvändigaste.
Rekvisitioner effektuerades icke, om priset rådde ovisshet o.s.v. Under sin resa hade han antecknat bokbestånden vid lappmarkskyrkorna och kunde förete en hel katalog på dem.
Vid förteckningen fogar han intressanta reflexioner om de olika utgåvorna, om arbetet på en ny psalm- och evangeliebok, till vilken han säger sig ha tagit initiativet.
År 1834 fortsatte Laestadius med sin andra visitationsresa. Redan den 1 jan.
var han i Åsele och förrättade visitation. I protokollet har han antecknat följande:
103
"Vid utgåendet ur kyrkan anmäldte en man af de närvarande Lapparna det de hade något för sin del att andraga, hvarpå de blefvo tillsagde att infinna sig i prästgärden, hvilket ock skedde.
Här anförde de, det de ansågo det vara nyttigast för deras undervisning om Schola inrättades såsom förut var, och vore detta deras önskan och ödmjuka anhållan. Visitator svarade, att detta väl icke berodde af deras önskan och åsigt, men dock möjligen kunde inträffa om nemligen höga öfverheten äfven funne denna undervisningsanstalt bäst mot ändamålet svarande."
Här fick alltså Laestadius veta, att samerna i motsats till vad kyrkoherdarna i Vilhelmina, Dorotea och Fredrika uttalat, ville ha skolan i Åsele tillbaka.
Den 17 januari 1834 är Laestadius åter i Lycksele och håller sammanträde med prästerskapet i södra Lappmarken i Lycksele prästgård.
Närvarande var prosten Per Palmgren, Lycksele, kyrkoherdarna P. O.
Grönlund, Vilhelmina, Johan Ullenius, Sorsele och Jonas Nensén, Dorotea, v. skolmästare M. Hultin, Lycksele, adjunkterna E. A. Lindahl, Åsele, och N.
J. Sundelin, Lycksele, komminister Linder från Umeå och stud. Uno Sundelin. Som synes var kyrkoherde O. Lindahl från Åsele icke heller denna gång närvarande.
Det även denna gång mycket omfattande protokollet behandlar denna gång huvudsakligen kyrkliga frågor. Man diskuterar ingående hur ofta prästen borde predika på lapska, och vilket undervisningsspråk, som skulle användas i lappskolorna. Kyrkoherde Nensén yrkade på, att man skulle låta barnen läsa svenska, men prosten Palmgren, som förut tjänstgjort i Jukkasjärvi, där barnen fått lära sig finska, ansåg att man i skolan skulle undervisa på deras modersmål. De övriga mötesdeltagarna instämde i detta.
Den tredje av Petrus Laestadius' generalvisitationer började i Fredrika den 26 dec. 1834, därpå följde Åsele, Dorotea och Vilhelmina. I Lycksele hölls liksom de båda föregående åren konferens med prästerskapet i samband med visitationen där den 18 jan. 1835. Resan gick därefter till Arvidsjaur, Jokkmokk, Gällivare, Karesuando och avslutades i Jukkasjärvi den 3 mars.
Under sommaren 1835 besöktes och visiterades Fatmomakke den 12 juli, Tärna den 19 juli, Sorsele den 26 juli och Arjeplog den 2 augusti.
Ur det av Laestadius vid visitationen i Fatmomakke den 12 juli 1835 förda protokollet anföres följande:
"Efter af Herr kyrkoherden Grönlund förrättat Gudstjenst trädde Visitator för altaret och höll ett tal uppå Lappska språket, hvarefter förhör i innanläsning och Christendoms-kunskap företogs.
Visitator, som dervid förhörde större delen af den närvarande allmogen, fann densamma i innanläsningen jemförlig med de bättre fjell Lapp församlingarna. Större delen läste innan någorlunda, några
104
med färdighet och några också dåligt. I kristendomskunskap syntes Visitator mycket återstår att önska, ehuru församlingen äfven i denna del icke synes gifva vanliga fjell Lapp församlingar särdeles efter.
med färdighet och några också dåligt. I kristendomskunskap syntes Visitator mycket återstår att önska, ehuru församlingen äfven i denna del icke synes gifva vanliga fjell Lapp församlingar särdeles efter.