Enligt den plan, som Kungl. Maj:t fastställt den 2 september 1818 skulle de fasta skolorna upphöra och undervisningen skulle nu helt skötas av kateketerna, vilka skulle utbildas av kyrkoherdarna. Kateketernas undervisning skulle kontrolleras av missionärer.
Missionärer hade förekommit förut, nämligen i mitten av 1700-talet. Petrus Forsberg i Åsele var förordnad som sådan vid sidan av sin tjänst som präst.
Det var i egenskap av sådan han år 1741 gjorde sin resa till Norge för att sammanträffa med biskop E. Hagerup i Trondhejm. Men försöken med missionärer slog då icke väl ut och upphörde snart.
De nya missionärsbefattningarna skulle nu liksom under 1700-talet vara rent prästerliga tjänster och domkapitlen skulle utse innehavare till tjänsten efter ansökan. Trots namnlikheten hade dessa missionärer knappast någon likhet med nutidens missionärer.
Enligt Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut skulle missionärernas uppgifter vara dessa:
Missionären skall
"under pastors närmaste inseende, de tider af året, då menföre och andra gällande omständigheter icke lägga hinder i vägen, besöka Lapparne i deras vistelseorter, gå dem med lärdomar och undervisning tillhanda, efterhöra deras flit och gjorda framsteg, deröfver hålla noggrann och ordentlig uppteckning och vid hvarje förnyat besök anmärka ej mindre den förbättring än den efterlåtenhet som förspörjes samt derjemte hafva den vaksammaste tillsyn öfver catecheternes förhållande i lära och lefverne, hvadan och Missionären bör
understundom öfvervara den undervisning som af catecheterne gifves,
dels för att rätta de brister, som i deras Läro Methode, samt behandling och umgängessätt med Barnen och Lappska allmogen, kunde förmärkas, samt så medelst söka fullkomna catecheternes skicklighet, dels ock för att, genom tjenliga föreställningar och den större agtning han äger, väcka och stadga allmogens förtroende för catecheterne och känsla för den goda sak dem tillhör att befordra.
Vidare borde Missionären den tid af året, då slike embetsresor till lappkotorne icke kunde förehafvas, hemma eller i By ar ne gifva undervisning åt de Nybyggar Barn inom pastoratet, om hvilkas handledning han kunde blifva anlitad, med rättighet likväl, att, enär sådane Barn undervisas i deras föräldrars hus, utaf desse, under den tid
han hos dem vistas, njuta kost och uppassning, sä framt de äro af den förmögenhet, att de förmå kosthålla Läraren;
men, i motsatt fall, borde något arfvode, af hvad namn och beskaffenhet det vara må, icke för denna undervisning ega rum. Dock bör det vara Missionären strängeligen förbudet att låta denna enskildta undervisning vara sig i mer eller mindre till hinder, att med möjeligaste noggrannhet iaktta och fullgöra den tillsyn å flyttlapparnes undervisning genom de antagne catecheter, som honom i förenämnde måtto bör huvudsakligen åligga."
Inom Åsele lappmark kom den nya ordningen att innebära en betydande försämring av undervisningen för samerna genom skolans indragning.
Missionärsverksamheten, som Kökeritz, kanslistyrelsen och Kungl. Maj:t hoppats så mycket på, visade sig icke vara lätt att genomföra och för denna del av lappmarken hade den nya ordningen inga positiva verkningar.
Missnöjesyttringar över densamma lät heller icke vänta på sig.
Från olika håll i lappmarken, framförde kyrkoherdarna sin kritik över det nya undervisningsväsendet. På grund av denna kritik, beslöt därför Kanslistyrelsen redan år 1825 att inhämta utlåtande från Konsistoriet om lämpligheten av det införda undervisningssättet. Konsistoriet i Härnösand sände ut ärendet till prästerskapet i Lappmarken och länsstyrelsen i Umeå för yttrande.
Länsman Eric Holmström i Lycksele förordade kapellanläggningar uppe i fjälltrakterna, vilka han ansåg skulle på verksamt sätt befrämja undervisningen och bidra till Lappmarkens kultivering.
Länsstyrelsen i Umeå instämde i Holmströms förslag, som var ganska vittgående. Holmström säger, att kyrkor har byggts när folkmängden tilltagit så att den kunnat bilda egen församling, men så har icke varit fallet i Lappmarken, där byggdes kyrkan och sedan kom nybyggare till.
Trots stora uppoffringar för Lappmarkens bebyggande och moraliska bildning saknar den dock ännu i stor utsträckning nybyggare.
Lappskolorna borde indragas och medlen användas på annat sätt. Nu sätter ingen förmögen lapp sina barn i skolan. Den blir därför mera ett fattighus än en undervisningsanstalt och kostnaden per elev stiger orimligt högt.
Men även den nya organisationen är olämplig. Holmström tar som exempel Piteå lappmark:
"Den nu uti Pitheå lappmark tills vidare antagne ambulatoriska undervisningen genom en Missions Präst och Catecheter tycks väl vara en mera vidtomfattande och på mängden mera värkande inrättning än Scholorne, men förgäfves lärer man vänta ett sådant apostoliskt sinne hos Missions Prästen att han afsäger sig alla bekvämligheter och endast företager att söka och upsöka Lapparne i
Ödemarken för att undervisa dem. Han är också icke möjligen i stånd att fullgöra sådant sitt åliggande."
Lönen skulle, menar Holmström, till största delen gå åt till vägvisare och till bärare av mat åt missionären, om han ville fullfölja sin apostoliska bestämmelse,
"Således blifver ingen längre resa företagen, utan han åtnöjer sig med att träffa lapparna om vintern, då de komma ned till det ställe, där han hyrt sig hus och bosatt sig. Catecheter tycks deremot vara oumbärliga, dock blifver öfverflödigt att underhålla mer än en sådan i hvarje lappmark. Om höga vederbörande blefve rätteligen underrättade skulle både skol- och missionsinrättningarna försvinna och i stället kapell inrättas."
Han anser att kapellen skulle göras enkla, 13 till 18 alnar långa och 10 till 12 dito breda, "såsom en nybyggarestufva, till en kostnad af 100 a 150 Rdr Banco, där skog finnes."
Prosten Zack. Grape i Pajala, en broder till Isac Grape, som ju var den, som skisserat planerna för det nya undervisningsväsendet, föreslog en revision av den gällande organisationen och föreslog en återgång till fast undervisning, som skulle ske i skolstugor.
I sin inlaga hänvisade prosten till ingivna visitationshandlingar och meddelade sina intryck av visitationerna.
Kateketerna hade varken i norra eller södra lappmarken åstadkommit något till lapparnas upplysning och ungdomens förkovran i salighetsläran, sade han. Barnen voro mestadels svaga i innanläsningen, och utanläsningen inskränkte sig till abc-boken. Enda undantaget var Arvidsjaur, men det goda resultatet där berodde på att invånarna voro skogslappar, som hela året vistades i närheten av kyrkan och därigenom fingo en jämn undervisning i kristendomen.
Kateketernas lön var för liten. De måste söka sig biförtjänster, och
ofta rekryterades kateketbefattningen av sådana som voro för lata till andra sysselsättningar.
Zack. Grape föreslog följande förändringar i organisationen:
1. Kateketlönen höjes från 8 till 12 tunnor korn per år.
2. Undervisningen under tiden november-mars äger rum i skolstugor på kyrkvallen under pastors tillsyn.
3. Antalet barn i skolstugorna bestämmes till 10 - 12 st. för varje kateket och kateketernas antal minskas på vissa håll från fyra till tre.
4. Hos pastor inackorderas 2 a 3 fattiga barn på statens bekostnad för att av honom undervisas.
"Sådant är så mycket nödvändigare, som barnen af fattiga föräldrar, de der icke äro i tillfälle, att till catecheterne afyttra matpersedlar, äfven nu sakna nästan all undervisning."
5. Missionärsbefattningen indrages.
6. Kateketerna förpliktas att sedan undervisningen i skolstugorna upphört flitigt resa omkring för att dels tillse, att deras elever förkovra sig, dels undervisa äldre personer i salighetsläran. Framförallt borde de i hemmen uppöva barnen att läsa i bok förrän början med utanläsning göres.
Enligt prosten Grapes mening behövde man icke befara, att lapparna skulle dra sig för att kosthålla barnen under skoltiden. Grape hade under sin tjänstgöring i Lappmarken ofta undervisat barn, vars föräldrar underhållit dem i kyrkbyn.
Både Holmströms och Grapes förslag utsändes till lappmarksprästerskapet för yttrande. Holmströms förslag rönte stark kritik. Välvilligast ställde sig kyrkoherde Lindahl i Lycksele.
I Holmströms anmärkningar instämde han. Beträffande språket sade han rent ut: "vid svenska böra barnen vänjas." Grapes förslag kunde på försök prövas i Arjeplog. De fattigare lapparna torde dock svårligen kunna underhålla barn i skolorna.
Lindahl föreslog inackordering av dessa barn hos bönder under två års tid i likhet med Allmänna Barnhusets inackordering av barn. För samma summa som sex barn nu underhöllos i skolan, skulle tjugo barn på detta sätt kunna utackorderas.
Genom en sådan åtgärd finge de lapska barnen vänja sig vid nybyggarens hantering och så danas för den framtid, som snart måste möta dem,
"jag menar den föga aflägsna tid, då största delen af dem, icke mera kunna och måhända lika litet då vilja existera som lappar."
Isac Grape, då komminister i Burträsk, hade den mindre behagliga uppgiften att mot sin broder Zack. Grape försvara den gällande organisationen, vars främste tillskyndare han varit.
Mot kritiken anförde han, att på den korta tiden av fem år var icke att vänta så stora resultat. På fem år hade icke heller lappskolorna uträttat så mycket.
Om kateketerna skötte sin tjänstgöring och understöddes av pastorerna, skulle säkerligen barnen få de kunskaper, som man fordrade av dem, som beredas till sin första nattvardsgång. Att kateketer sökt biförtjänster eller varit för lata till annat arbete vore orättvist att skylla på organisationen.
Isac Grape tillstyrkte gärna en förhöjning av kateketlönen och undervisning i skolstugor. Antalet barn i skolstugorna var lämpligt liksom begränsningen
av antalet kateketer. Han var också med på, att missionärstjänsterna indrogs.
Han underströk vad brodern i punkt sex sagt om kateketerna, men han ansåg det för strängt med fem månaders undervisning i skola och därefter sju månaders ambulatorisk undervisning. Lämpligare vore fyra månader i skolstuga, sedan två månaders ferier och därefter ambulatorisk undervisning.
Härnösands konsistorium yttrade sig den 31 okt. 1727 över Zack. Grapes memorial och den 28 okt. 1829 över Holmströms förslag. Konsistoriet avstyrkte Holmströms förslag, men ansåg, att Zack. Grapes förslag till förändring av den ambulatoriska undervisningen var lämpligast.
De avgivna yttrandena bearbetades av kanslirådet Gustav Adolf Bruncrona, vilkens förslag den 15 sept. 1830 föredrogs i Kungl. Kanslistyrelsen, som helt anslöt sig till hans förslag.
Bruncrona utvecklar först motiven för att svenska staten bör vårda sig om det lapska folket:
"Enligt Sveriges äldsta urkunder och lapparnas egna traditioner, är lapparna Sveriges urinnevånare. Fornforskarna är också övertygade därom. En nation, som utträngt lapparna från deras ärvda jord och lämnat dem i besittning blott av fjäll och ödemarker är pliktig att genom fysisk, moralisk och religiös vård återgälda den skuld förfädren åsamkat. Även om det allmänna icke har någon egentlig behållning av bidragen från Lappmarken, betyda lapparna mycket för rovdjurens utrotande och lämna med sina renhjordars avkastning ett väsentligt tillskott till angränsande trakters hushållning.
Lapparna äro rikets egna medborgare och förtjäna en sådan religiös och moralisk omvårdnad att de icke återfalla i hedniskt mörker, vilket vore oförenligt med den filantropiska och kristliga anda, som numera råder hos hyfsade folkslag. Den svenska regeringen har också sedan gammalt med ömhet omfattat det i många avseenden vanlottade lappfolket."
Av de inkomna akterna, har icke bestämt kunnat utrönas, vilken av de tvenne undervisningsmetoderna som verkat bäst på folkbildningen. Bland det hörda prästerskapet har en del gjort anmärkningar mot den gamla skolinrättningen, en annan del åter anfört många olägenheter vid det på försök införda ambulatoriska undervisningssättet och ingendera sidan har brustit i bevisning. Konsistoriet har dock ansett rådigast att ännu en tid låta fortgå med gällande organisation.
Bruncrona är av samma mening, särskilt som ett tätt ombyte av undervisningsmetoder snarare måste skada än gagna det hela, men liksom konsistorium är han böjd för vissa jämkningar. Han har också några tillägg och ändringar att föreslå.
Prosten Grapes förslag om en uppdelning av kateketernas tjänstgöring i dels en fast undervisning i skolstugor och dels en ambulatorisk vore däremot att förorda. Den fasta undervisningen borde omfatta fyra månader, och den ambulatoriska sex månader. En höjning av kateketernas arvode med 50 procent vore även lämpligt.
Dessa lärare skulle därigenom slippa anlita binäringar för sin utkomst, och man kunde få kompetenta och beständiga innehavare av katekettjänsten.
Ekonomiskt borde denna löneförhöjning kunna genomföras sedan missionstjänsten och två katekettjänster indragits. Man skulle även göra någon besparing, ty sedan kateketerna fått bättre lön, kunde de väntas stanna längre tid i tjänsten och utbildningskostnaderna skulle på så sätt minska.
Beträffande utbildning av kateketer, ville Bruncrona betona vikten av att i skolorna endast sådana elever intoges, som redan handletts av kateketer och vilkas anlag och förutsättningar för studier därigenom kunnat utrönas.
Den som sedan i skolan ådagalade lämplighet och villighet för katekettjänsten, borde ytterligare utbildas hos vederbörande pastor.
Kateketutbildningen bleve på så sätt både kortare och effektivare.
Bruncrona lanserar även ett slags premiesystem för att stimulera intresset för hemundervisning.
"Som penninglystnad hos lapparna lärer vara ett nationaldrag, i synnerhet hvad angår klingande mynt, och de för övrigt älska prydnader av silver, borde man begagna sig af denna deras svaghet för ett godt ändamål samt pä denna grund åt mödrar, som lärt väl sina barn innanläsning samt åt catecheter och elever, som utmärkt sig utlova och utdela belöningar, lämpade efter hvars och ens förtjenst, antingen i silfverpenningar och medailler eller någon i Lappland brukelig silfverprydnad."
Husfäderna borde uppmuntras att underhålla barnen i skola.
Tillsynen över skolorna och framför allt över kateketundervisningen borde utövas av pastorerna, eventuellt mot skäligt arvode. De skulle därvid anställa förhör så väl med kateketerna som deras elever. Om anledning yppades till anmärkning, borde det åligga pastor att göra anmälan därom till general visitatorn.
Denne finge sedan i förekommande fall vända sig till konsistorium. Förslag till lokala modifikationer borde på samma sätt tillkännages.
Bruncrona fäste även uppmärksamheten vid lapparnas nomadism. Var kapellen anlades vore för lapparna tämligen likgiltigt,
"emedan vid deras kringvandring längre eller kortare distanser föga komma i beräkning och de snart närma sig till hvilken plats som hälst, blott bete för deras hjordar det yppas."
Med sin utredning hade kanslirådet G.A. Bruncrona i vissa hänseenden kommit till annat resultat än konsistoriet. Han ansåg därför säkrast att hänskjuta ärendet på nytt till konsistoriet för att få veta om giltiga skäl mot förslagets antagande kunde förefinnas.
Kungl. Kanslistyrelsen fann detta välbetänkt och lät ärendet gå tillbaka till konsistoriet som dels skulle yttra sig över de föreslagna åtgärderna, dels skulle föreslå lämpliga platser för skolstugor.
Konsistoriet infordrade yttrande från lappmarkens kyrkoherdar och under år 1831 inkom en rad skrivelser och förslag, bl. a. ett från Fatmomakke, där kyrkoherde P.O Grönlund hade sammanträde med samerna under hösthelgen den 4 sept. 1831.1 protokollet från detta möte heter det:
"Uppå anmodan af Herr Pastor Lindahl i Åsele som tillika tillsänt mig en under den 31 sistlidne Maji af Högvördige Dom Capitlit till honom stäld skrifvelse innehållande det updrag, at, då af Canzli styrelsen förehafves det förslag, att Catecheterne emot till 50 Procent förhöjd lön skola uti å lämpliga ställen upförde Skolstugor i 4 ra vinter månader undervisa minst 10 Lapska barn, som af Föräldrarne eller andra anhöriga der böra kosthällas,
men verkställigheten af denna reglering hufvudsakligen beror på Lappmännens beredvillighet, att under den tid barnen kommo att njuta undervisning dem med kost förse, söka förmå mer bemälte Lappmän, att frivilligt förbinda sig till sina barns kosthållning under lärotiden - har undertecknad sammankallat Lappska allmogen, till hvilken föreställningar gjordes om ifrågavarande reglering, till dess barns undervisning i Christendomen, företräde framför den närvarande, om föräldrars pligt, att efter all förmåga bidraga dertill, att en sådan för Lapparna högt nödig reglering vinner framgång;
ty då Jesus befallde: låten barnen komma till mig och förmenen dem icke, ville han dermed antyda den plikten, att icke allenast icke hindra, utan fast mera befrämja de anstalter hvarigenom barnen blifva underviste till saligheten genom Christum:
hvarefter frågades: om icke Lapska allmogen, för verkställigheten af en, till så viktigt ändamål ledande, förbättrad anstalt nu ville frivilligt förbinda sig, att sine barn med kost förse under 4 ra_ månaders lärotid
uti på något tjenligt ställe upförd Skolstuga?
Förrän något egentligt svar härå gafs, framkastade allmogen åtskilliga betenklighets frågor, utaf hvilka dessa ansågs böra uptagas: huru skola de fattige, såsom de flesta voro, med ett ganska litet lifs förråd kunna dela ifrån sig och sina hemmavarande så mycket som kunde anses tillräckligt för ett barns underhåll i 4 ra månader?
Huru skola barnen kunna ryckta sig och hushålla med den mat, som lemnas dem, koka, m.m.?
Hvad förra frågan angick mente undertecknad den vara härledd ifrån ett öfverdrifvit begrepp om kostnaden, som icke borde blifva stort större vid att föda ett barn 4 ra_ månader borta än hemma, och om någon verkligen vore så fattig, att han ej förmådde underhålla sitt barn till Christendoms undervisningens inhämtande, så borde i brist på annan utväg hela församlingen bidraga dertill, att ett sådant barn finge sitt lifs uppehälle under lärotiden i Skolstugan,
- och hvad den sednare frågan angår, föreslog undertecknad, att antingen alla, som hade barn uti denna skola skulle gemensamt förena sig om att underhålla en hushållerska, eller kunde ock hela församlingen bestrida underhållet för en sådan person, som
hushållade för barnen, och för öfrigt såg efter dem uti alt hvad snyggheten fordrade, men detta så väl, som fattiga barns underhållande under ofta nämnde lärotid på Lappska allmogens gemensamma bekostnad ville församlingen icke åtaga sig.
Efter ytterligare föreställningar blef ändtligen svaret det alt det yttersta, hvartill de kunde förbinda sig och förbant sig, var det, att hvar och en, som eger förmåga dertill, skall med kost förse sitt barn, att under 4 ra vintermånader begagna undervisningen uti en skolstuga som lämpligast ansågs blifva Åsele å kyrkovallen derstädes, och såge de gerna, att de årligen kunde prestera 10 Elever; men då så många fattiga lappska hushåll redan gifvas och flera synas efter hand tillkomma, som behöfva understöd af andra, hemställer Lappska allmogen i djupaste ödmjukhet sin önskan, det måtte Höglof. Canzli styrelsen af Ecclesiastigne fonden bevilja underhålls medel åtminstone för 2 n_e fattiga Lappska barn, och då för öfrigt en hushållerska synes
oundgängligen fodras, så framt i frägavarande anstalt skall blifva antaglig anhåller den i lika ödmjukhet, det Högbemälte styrelse äfven täcktes anslå medel till densammas underhåll, hvartill minst torde behöfvas 24 Rd B co hvarförutan den äfven anhöll, att sängkläder och ved till värme måtte af samma fond bekostas.
Fatmomakke den 4 de_ September 1831 P. O. Grönlund
Uppläst och godkänd betygas af Thomas Nilsson. Catechet."
Som synes av detta protokoll där de, som berördes av skolreformen fick yttra sig, var de mycket kritiska mot densamma, då kostnaderna för barnens underhåll skulle bekostas av föräldrarna. Vi vet ju, att många föräldrar icke gärna sände sina barn till skolan i Åsele, medan den var i verksamhet, trots att de där fick allt fritt - till och med kläder!
Hur mycket mindre villiga skulle de icke vara att sända sina barn till en skola, där de själva skulle stå för kostnaderna.
91 Kapitel 14.