Frågan om förläggande av en missionsskola i Vilhelmina socken aktuali-serades när samekvinnan Maria Magdalena Mathsdotter den 1 mars 1864 uppvaktade Svenska Missionssällskapets Direktion och bad om en skola för sina stamfränder, men som vi redan sett i kapitlet om Dalasjöskolan, kom det att dröja mer än ett år innan Direktionen beslöt att förlägga sitt barnhem för Vilhelmina till Bäsksele.
Så vitt vi vet, var det kyrkoherde Magnus Hultin i Vilhelmina, som i ett svar av den 26 sept. 1864 på en förfrågan från Missionssällskapet först föreslår, att det ifrågasatta barnhemmet skulle förläggas till Bäsksele by.
Hultin skriver bl.a.
"att byamännen i Besksele by förklarat sig beredvillig att låta höglofliga Direktionen anlägga och inrätta det kärleksfullt tilltänkta Barnhemmet hos dem. Besksele by utgöres af 8 grannar hvilka befinna sig i någorlunda bergerliga omständigheter. Då nu herren åter hemsökt denna socken med en svår missvext anse Byamännen sig ej kunna för detta år föda och kläda ett barn för mindre än 60 Rdr riksmynt och tilltro sig ej eller, att om skolan tager sin början detta år, kunna mottaga fler än ett barn hvarje åbo. För ved och hushyra för Skolan fordra de 65 Rdr för året."
Kyrkoherde Hultin meddelar också, att
"Byamännen önska äfven att deras barn måtte få njuta kostnadsfri undervisning i Skolan då de sjelfva kosthålla dem."
I brevet heter det vidare:
"Barn under 15 år bland Lappska allmogen äro 150 stycken, af hvilka 46 gossar och 45 flickor äro inom Skolåldern."
Därmed ville han väl visa, att nog fanns det behov för samerna inom Vilhelmina socken..
Frågan om var den nya skolan med barnhem skulle förläggas funderade Missionssällskapet på under hösten 1864 och början av 1865.
Något protokollsbeslut på att barnhemmet verkligen skulle förläggas till Bäsksele har vi icke funnit, men Direktionen lämnade till prosten C.
Grönlund i Åsele i uppdrag att resa till Bäsksele och teckna kontrakt med bäskselebönderna, som ju redan den 26 sept. 1864 till M. Hultin nämnt på vilka villkor de var villiga att mottaga skolan och barnen.
Men då Grönlund var förhindrad att resa, sände han kateket I. Nordfjell i Gafsele till Bäsksele i sitt ställe. Den 12 juni 1865 skrevs kontraktet med byamännen, vilket fick följande utseende:
175
"Undertecknade Byamän uti Bäsksele i Wilhelmina Lappmarks församling, förbinda oss härmedelst att under nästkommande är härbergera, värda samt med sund och tillräcklig föda förse Lappska barn, hvilka uti Missions Sällskapets härvarande Barnhem kunna upptagas, mot en summa 60 Rd R m± för hvarje barn.
Äfven förbinda vi oss att upplåta nödiga husrum samt tillhandahålla behöflig ved för Barnhemmet mot en arrendesumma af 100 Rd. R m_t kommandes detta Contrakt blifva gällande såväl för nästkommande år som sedermera såvida vi ej 4 månader före årets slut uppsäga det.
Bäsksele den 12 juni 1865.
Mårten Mikael Olofsson, Nils Petter Nilsson, klockaren Ingel Persson, Jon Matson,
Mats Larson, Nils Eric Hanson, Jonas Ol. Olofsson, Eric Christopherson.
Enk. Gustafva Mar. Joh. Daniels dr.
Med ofvanstående Contract förklarar jag mig å Svenska Missions Sällskapets Höglofl. Direktionen nöjd.
Bäsksele som ofvan.
I. Nordfjell."
Detta kontrakt föredrogs vid Direktionens sammanträde den 19. aug. 1865, då skolan redan var igång i Bäsksele, där det heter:
"Upplästes det kontrakt, uti hvilket Bäsksele byamän åtagit sig att mot erhållande af 60 Rd Rmt. om året kosthålla hvarje Lappbarn som intogs i Barnhemmet därstädes och att för 100 Rd Rmt om året upplåta Skollocal och anskaffa behörig ved till uppvärmande. I anledning deraf beslöts att godkänna detta kontrakt."
Redan innan Missionssällskapet beslutat var deras skola skulle förläggas i Vilhelmina, beslöt den ändå den 21 april 1865 att till lärare anställa Jonas Daniel Lindbom, som hade vistats ett år - från juni 1864 till juni 1865 - i Gafsele, som biträde åt kateketen Nordfjell, där han bl.a. skulle lära sig lapska språket (se mer om Lindbom under biografier).
Lindbom kom till Bäsksele i slutet av juni månad 1865. Den 19 aug. 1865 beslöt Direktionen att
"Läraren i det nyligen inrättade Barnhemmet i Bäsksele, J. Lindbom, ansågs böra undfå en årlig lön af Fyrahundra (400) Rd. Rmt att räknas från den dag han tillträdde dennna tjänst."
Det av bäskseleborna redan påbörjade skolhuset var dock icke på långa vägar färdigt, varför skolan måste hyras in hos Hans Nilsson, i vars gård det fanns ett stort rum, som Lindbom fick använda som skolsal. Denna gård finns ännu (1977) kvar i Bäsksele. Lindbom kom att hålla skola i denna gård i två år eller till 1867. Första året bodde Lindbom i förstukammaren i
176
samma gård där häri höll skola, men redan året därpå gifte han sig med änkan Gustava Maria Johanna Jonsson, som bodde i gården på andra sidan byavägen mitt emot där han höll skola.
Första året Lindbom höll skola i Bäsksele hade han 15 sameelever, nämligen: Jonas Persson, Nils Alike Andersson, Clement Thomasson, Anders Paulsson, Nils Thomasson, Magnus Johan Larsson, Margareta Nilsdotter, Lars Larsson, Nils Henrik Jonsson, Inga Maria Arvidsdotter, Clement Gustaf Clemetsson, Paulus Nilsson och Anna Lisa Sjulsdotter.
I brev till Henri Roerich i april 1866 skildrar Lindblom Bäskseleskolans start och arbetet under första året. Han skriver:
"Det intresserar måhända ärade Missionsvänner, som ihågkomma de fattiga lappbarnen med sina gåfvor, att höra några ord om den anstalt
och de barn, för vars välbefinnande de arbeta.
Barnens antal är för närvarande 15. Så snart det hann blifva kunnigt bland lapparna om anstaltens öppnande, började barnen på att komma ned ifrån de aflägsna fjellen, hvarest de sommartiden uppehålla sig.
När församlingens pastor återkom från sin andra fjellresa i början af september, hade han med sig den första gossen, Hvilken dä visste berätta att tvenne andra också voro på väg. Man väntade dem i flera dagar, men omsider spordes det sorgliga, att den ena hade under resan vid överfarten af en sjö drunknat tillika med fem andra personer.
Dennes kamrat, som emellertid gått landsvägen, kom dock slutligen och hade då i sitt följe fyra andra barn, så att hopen blef då ökad till sex, hvarefter man begynte få något trefligare inom hemmet.
Sedan anlände under hösten alla de öfriga barnen, tills antalet blef 15 och alla platser voro upptagna. Man kunde tänka, att som anstalten var ny och dess lärare kanske mindre känd bland lapparna, skulle de ej varit så ifriga att söka inträde, men denna farhåga var dock öfverflödig, ty flera barn ankommo, som ej kunde få rum, utan måste med tårar i ögonen återvända.
Af de ankomna barnen voro en del 17 till 18 år gamla och när man skulle börja med läsningen, så befanns, att flera hade alls intet läst förut; till och med bland de äldsta kände några ej bokstäverna. Detta försvårar arbetet mycket både för läraren och barnen, då de kommo till
skolan, och borttager dertill ansenlig tid, innan de vid den åldern komma igenom stafningen så långt, att de kunna läsa rent. Dock underlättar det mycket, när de sjelva komma att inse sin belägenhet och under skoltiden allvarligen beflita sig om att läsa. Detta vitsord får man gifva alla barnen, ty de hafva under hela tiden varit lydiga och snälla och därför gjort oss glädje både med sitt uppförande och sin flit.
Flera af barnen voro mycket fattiga och i stort behof af kläder. Man måste därför söka att förskaffa dem sådana, och i brist på skräddare, kunniga att förfärdiga lappkläder, nödgades man taga dristigheten att
177 både skära till och med biträde af barnen till en början sy det nödvändigaste, hvilket mot förmodan lyckades rätt bra. I den delen torde det blifva bättre när barnen hinna att blifva inöfvade, sä att de kunna sy och laga sina kläder sjelfva, hvari de under vissa stunder få öfva sig, så väl som i hvarjehanda andra små handarbeten.
Barnen hafva sitt underhåll på det sättet, att de äro inackorderade hos bönderna i byn, hvilka hafva åtagit sig att mot en summa af 60 Rdr per år herbergera och föda barnen, samt att hålla skollokal och ved till densammas uppvärmande för 100 Rdr per år. Detta sätt att ordna har i flera delar befunnits bättre och faller sig betydligt billigare än om
barnen skulle hafva sitt underhåll på ett ställe. Man kan således under de goda åren få intaga flera barn, men under svagare år förminskas antalet deraf."
Bönderna i Bäsksele gjorde ett mycket bra arbete, då de på två år uppförde skolhuset vid sidan av arbetet på sina gårdar. De bidrog med timmer, virke och arbete i förhållande till sina fastigheters storlek, liksom vi sett att de gjorde när bönderna i Gafsele byggde sitt skolhus. Detta tillämpades också när roteskolhusen senare kom att uppföras inom Vilhelmina.
Då bäskselebönderna givetvis hade svårt att anskaffa kontanter för erforderliga inköp av materialer såsom glas och spik m.m. till skolbygget, skrev de till Missionssällskapet och begärde ett förskott på hyran av 200 Rdr.
Den 1 mars 1866 behandlades denna deras framställning av Direk- tionen, som biföll densamma och beslöt
"att berörda summa skulle tagas ifrån Fonden för bildande och underhållande af Barnhem i Lappmarken och remitterades till Herr Prosten C. Grönlund."
Om själva bygget berättar den muntliga traditionen i Bäsksele följande:
"De långa tallar med riktigt kärnvirke, som behövdes, fanns inte närmast intill byn. De fanns bara i Fågelvinberget och Knivsjökullen.
Eftersom stockarna skulle vara så långa, visade det sig, att det bara var till Knivsjökullen, som det fanns tillräckligt jämn och slät väg över myrar och sel i Vojmån. Backar och tvära svängar skulle omöjliggöra transporten av stockarna. Med hjälp av hästar och oxar fraktades timret den drygt 6 kilometer långa vägen till byn på specialbyggda kälkar. Man kunde bara ta två stockar i varje lass. De bräder, som behövdes, sågades på ramsågen vid bäcken längst väst i byn."
Lindbom var mycket glad, när han fick flytta undervisningen till den nya skolan, hösten 1867. I brev till Direktionen den 17 december 1868 skriver han:
"Det nya Skolhuset i Bäsksele är nu så till vida färdigt att undervisningen kunnat hållas der ungefär ett år, hvadan byamännen nu äro villiga att begynna göra afdrag å den skuld de stå till Höglofliga Direktionen för i förskott utbekommen hyra. Byggningen är tilltagen ordentlig i storlek och består af skolsalen, ett kök och tvenne kamrar.
178
Hvad som ännu äterstär med inredningen i rummen görs väl så snart omständigheterna det medgifva. Sedan något mera hinner ordnas hoppas man få hafva nöjet at en treflig skolsal tillräcklig att rymma skolbarnen och det öfriga folket, som hit samlas vid bönestunderna."
Lindboms efterträdare, J. G. Brundell lämnar följande beskrivning av skolhuset i Bäsksele:
"Skolsalen vid pass sju meter lång. Inga fönster att öppna hade funnits här före min tid. Endast några små ventiler uppe vid taket.
Lärarbostaden hade aldrig varit tagen i anspråk innan jag flyttade in där i jan. 1908, eftersom Lindbom haft egen gård i byn. I övre våningen fanns en rymlig vind samt ett rum med garderober på sidorna. Husets
läge där i norra delen av byn var inte så oävet med fri utsikt ner mot ån i väster, och mot byn i söder och norr. Folkskolinspektör Österberg påpekade också vid sin första inspektion, att undervisningslokalen var trång och behövde utvidgas."
Lindbom var en mycket flitig brevskrivare. I Missionssällskapets arkiv finns en mängd brev med Lindboms prydliga handstil och av hans egen brevsamling i Bäsksele framgår det, att han hade en omfattande brevväxling med alla vänner till missionsskolan i Bäsksele, vilka varje år sände gåvor, bl. a. till skolans julfester.
I brev till Svenska Missionsstyrelsens Direktion av den 22 januari 1868 lämnar Lindbom en livfull skildring av den julfest, han anordnade i den nu färdiga skolsalen julen 1867. Han skriver bl. a:
"Bland våra glädjestunder i Barnhemmet under det förflutna året vill jag omtala en liten fäst men genom goda vänners frikostiga gåfvor blef det i tillfälle att anställa för barnen till julen.
En penninggåfva blef oss skickat i bref förliden sommar med uttalad önskan, att en del af penningarna skulle användas till julglädje för barnen, vilken önskan man med nöje sökt efterkomma. För detta ändamål hämtades en gran från skogen och uppställdes framför katedern i den nya rymliga skolsalen, där trädet sedan från roten till dess topp behängdes med ett tillräckligt antal ljus. När allt var i ordningställt, inträdde barnen åtföljda af sin lärare i skolsalen och mötes af åsynen af den rikt upplysta Julgranen.
För många barn, som äro väl vana att se vida bättre utstyrda julträd, skulle denna vår tillställning just icke varit något särdeles att skåda, men för våra lappbarn, hvilka såväl till Julen som andra tider icke annat äro vana än att bo i Lappkåtan och deremellan vandra från det ena fjället till det andra och aldrig sett någon julgran, var detta något glädjande.
Till en början betraktade de trädet med tystnad och förundran, tills de slutligen uppstämde en flerstämmig sång hvars toner ljuda genom skolsalen.
179 Äfven byns folk, som sedan alla infann sig, deltog med särdeles nöje uti högtidligheten. Af det rikt upplysta julträdet gjordes några tillämpningar för barnen, hvari man sökte leda deras tankar till Betlehem omkring det ljus som uppgått att upplysa alla dem, som sitta i mörker och dödens sal.
Sedan dukades bordet och rätterna framsattes nämligen smör och stuvat kött och potatis samt gröt och mjölk. Måltiden begyntes med bön, fortsattes under ett lämpligt bordssamtal och slutades med tacksägelse och afsjungandet af en lofsång. När gästerna, glada och mätta, uppstått ifrån bordet och intagit sina platser på skolbänkar, omtalades för barnen, att både maten på bordet och gåfvorna på trädet vore dem skänkta af deras vänner i de södra orterna, såsom en belöning och uppmuntran i deras trägna arbete.
Till sist upplästes och förklarades den 111 psalmen, då barnen lades på hjärtat att betänka det myckna som Gud dem bevisar både till kropp och sjel. Många af barnen och väl den dyra förmon de åtnjuta och uttalades vid detta tillfälle sin önskan att få en tacksägelse framförd till alla sina välgörare. Vi önska och att Guds välsignelse måtte i rikt mått utgjuta sig öfver alla dem som hafva detta Barnhem i en så omsorgsfull åtanke och både med varma kläder och andra dyrbara gåfvor bereda oss många glädjestunder.
Jag får ock härmed hembära min hjärtliga tacksägelse för det bref, innehållande Femton (15) Rd Rmt, som nyligen kommit mig tillhanda. Penningarna, som äro bestämda till Nyårsgåfvor eller Trettondags-fägnad för barnen, skall dertill efter bästa förstånd användas till barnens nytta och glädje.
Äfven har nyligen ankommit ett paket barnkläder, och när jag sport af Tidningarna att Herr Pastor H. Roerich afflyttat ifrån Sverige vet jag numera ingen adress, utan vill ödmjukast bedja Herr Kyrkoherden godhetsfullt framföra min innerliga tacksägelse till Syföreningen, som så oförtrutet tillverkar varma kläder för barnen."
Att skolan i Bäsksele uppskattades även av myndigheterna framgår bl. a. av ett yttrande av biskop Landgren vid en kyrkostämma i Vilhelmina den 16 juli 1876 där han säger:
"Anmäldes Biskopens besök i Bäsksele med uppmaning till socknemännen att taga kännedom om skolan derstädes, hvilken de hade bland sig som ett välgörande mönster hvartill de borde sträva."
När seminarielärare Hugo Crona inspekterade Bäsksele skola 1876, hade han visserligen en del anmärkningar på pedagogiken men mot nitet och hängivenheten för sin fostraruppgift har han endast berömmande ord.
Här följer Cronas berättelse:
"Kateket Lindbom tycks med synnerligt nit och stor trohet egna sig åt sitt lärarkall. I afseende på lärarskicklighet vore åtskilligt att anmärka;
men han berömdes allmänt för den ömma och faderliga vård, han
180
hade om barnen; och i sitt enskilda lif gifver han ett godt föredöme genom sin stilla och kristliga vandel; hvarföre han af folket åtnjuter mycket förtroende.
De lapska barnens antal, hvilket är beroende på årsväxten, var 12, allesammans hellappar och tillhörande Vilhelmina församling.
Deras ålder vexlade mellan 12 och 15 år, och deras begåfning var icke öfver medelmåttan, men några voro ovanligt litet utvecklade. Mot deras uppförande var ingen anmärkning. 6 svenska barn voro väl inskrivna, men skolgången var mycket oregelbunden.
De afvikelser från reglementet, som och här egde rum, bestodo deri, att förmiddagsrasten mellan kl. 11 och 1/2 12 förkortades och
eftermiddagsläsningen ej var så noggrannt bestämd utan berodde på omständigheterna; dock synes den snarare ha öfverstigit än understigit den fastställda tiden. Läsordningen fanns afskriven efter reglementet och uppslagen i skolrummet, ehuru den troligtvis icke särdeles mycket följdes i afseende på läroämnenas fördelning.
Alla läroämnena förekommo utom lapska språket, hvari undervisning ej torde vara så särdeles nödvändig, emedan de flesta lappar i Vilhelmina nästan uteslutande talade svenska och begagna svenska böcker. Af övningsämnena förekommer ej någon gymnastik.
Barnen voro indelade i 3 klasser , 6 tillhörde 3dfe klassen, 2 den 2dra och 4 af hvilka 2 gå på andra året, den lsta. Leslagen voro något oregelbundna. I kristendom, särdeles biblisk historia, voro framstegen rätt goda, likaledes i geografi och svensk historia, men innanläsningen var för litet öfvad. I räkning voro alla mycket svaga, linearteckning och naturkunnighet hade förekommit i mycket ringa mån. De mindre barnen, som i allmänhet voro klent begåfvade, syntes vara mycket försummade.
Undervisningssättet var mycket trögt, och åskådningsmaterielen användes föga. Räknestafvarna, som ett år förut ankommit till skolan, voro icke ens uppklistrade.
Läraren ställde alla frågor till hela barnskaran, gaf vanligen sjelf svaret och frågade sedan barnen, om det var så, då alla instämde i korus: Ja, utan att de flesta förstodo det minsta.
Aldrig uppfordrades ett särskilt barn att svara, hvarför barnen alltid sutto på bänken utan att resa sig vid svarens afgifvande. Svarta taflan, som dessutom var alldeles för liten, var upphängd bakom barnen, så att de nog hade svårt att se, hvad som skrevs på densamma, om den någon gång dertill användes, hvilket att döma af de anteckningar, som derpå funnos, ej inträffade många gånger i terminen. Läraren syntes dock vara villig att inhemta ett bättre sätt att undervisa och lofvade att noga följa de anvisningar, han fått. I skolans intresse vore särdeles
181 ömkligt, om han på något sätt kunde förkofra sig både i kunskaper och undervisningsskicklighet.
Med hänsyn till lärarens oförmåga att använda materielen torde den i det närmaste vara tillräcklig. Ny karta öfver Sverige förekom i 2 exemplar. Till förekommande af dylika misstag vore lämpligt, att lärarna tillsades att till Direktionen inkomma med förteckning på i skolorna befintligt material, ty vid inspektioner får man fråga efter allt, och det händer att läraren för tillfället glömmer, hvad som finnes, då det ofta länge varit undangömt och obegagnat.
Skolhuset var i gott skick. Utom en rymlig skolsal, hvilken dock hade det felet, att en stor spis upptog nästan en hel vägg och dörrar och fönster så mycket af de öfriga, att ringa utrymme gafs för materialers anbringande, innehåller det 3 rum, hvaraf endast 1 är inredt. Läraren sjelf med sin familj bor på sin egen gård, som ligger ett godt stycke från skolan.
Fosterhemmens antal var 9, i tvenne hem voro två barn tillsammans, och läraren hade 1 hos sig. Fosterföräldrarna voro välvilliga mot barnen, pålade dem ej sträng sysselsättning eller hindrade deras lexläsning och skolgång, vårdade dem väl. Det sedliga tillståndet i byn lär vara godt.
Byamännen och barnen pläga om söndagarna samlas i skolhuset till
Byamännen och barnen pläga om söndagarna samlas i skolhuset till