"Svenska missionssällskapet till Protestantiska lärans utbredande bland Hedningarna", bildades den 6 jan. 1835.
En av de ledande männen i sällskapet var pastor C. Fr. Häggman, son till den i Luleå födde stockholmsprästen J. P. Häggman. Genom pastor Häggman fick sällskapet redan från början sin verksamhet inriktad även på de svenska lapparna.
Sverige borde, påpekade han,
"ej glömma hedningarna i nordens skogar och fjäll, der väl korset står upprest, men blott som en milstolpe i Christenheten."
I stadgarna inrymdes en bestämmelse, att sällskapets direktion skulle äga rätt att till missionär eller kateket i Lappmarken antaga lämplig person.
I stadgarnas första paragraf, mom. a, heter det nämligen:
"Sällskapets ändamål är att i enlighet med evangelisk -lutherska kyrkans bekännelse bereda en kristlig undervisning och uppfostran åt barn af lappallmogen, huvudsakligen genom inrättande och underhållande af barnhem och skolor äfvensom att i allmänhet bidraga till väckande och stärkande af kristeligt lif bland den lapska befolkningen."
Att sällskapet redan från första stund inriktade sig på att följa denna stadgebestämmelse visas av att Missionssällskapets Direktion den 20 april 1835 avlät en skrivelse till biskop Fr. M. Franzén i Härnösand med förfrågan, vad som gjordes för lapparnas omvändelse, samt om och huruledes han trodde, att Missionssällskapet bäst kunde till detta ändamål medverka.
I sitt svar av den 27 sept. 1835 meddelade biskopen, hursom f.d. Kongl.
Kanslistyrelsen åt mag. Petrus Laestadius vid Piteå skola uppdragit att såsom generalvisitator i hela Lappmarken inhämta lokalkännedom om det tjänligaste sättet att, utom den undervisning prästerskapet meddelade vid den allmänna gudstjänsten, särskilt undervisa i synnerhet den uppväxande ungdomen.
Därvid hade tagits i betraktande tre särskilda utvägar, som till barnens undervisning i Lappmarken dittills blivit försökta, nämligen dels genom lärare i skolor, där i vardera sex lapska barn på offentlig bekostnad undervisades samt därjämte underhöllos, dels genom kateketerna som vid kyrkorna bodde och undervisade, men voro skyldiga att även i lapparnas kåtor anställa förhör, dels genom missionärer, som det ålåge att uppsöka lapparna under deras flyttningar. För egen del uttalade biskopen den åsikten, att genom de stående skolorna ändamålet bäst kunde vinnas.
112
Skrivelsen upplästes vid Direktionens sammanträde den 6 nov. 1835, men den föranledde ej någon åtgärd beträffande Lappmarksmissionen.
Sällskapet var emellertid beslutet att så fort som möjligt starta en undervisning bland samerna i Lappmarken.
Den 13 juli 1836 beslöt sällskapet att bestrida kostnaden för Carl Ludvig Tellströms utbildning till kateket hos pastor Palmgren i Lycksele. Redan den 16 juli samma år började Tellström lära sig lapska i Lycksele. Och i oktober 1837 är utbildningen färdig och han kan börja arbetet bland samerna som kateket inom Lycksele lappmark.
I sällskapets berättelse för 1840 säges, att kateket Carl Ludvig Tellström är lärare vid den upprättade skolan i Knaften och Israel Skarin vid skolan i Mårdsele och Fredrik Norberg i skolan i Bastuträsk. Samtliga dessa skolor var inom Lycksele lappmark.
Intresset för lappmarksverksamheten visade sig genom större och mindre gåvor som inflöto till sällskapet. Bidrag kom från olika delar av vårt land, men även från utlandet gavs då och då en kärkommen handräckning.
Sålunda insände Foreign Evangelical Society i New York år 1842 615 Rdr banco, såsom bidrag till det lapska missionsverket samt meddelade, att ett lika stort bidrag även under de följande åren kunde påräknas.
Redan den 19 juni 1841 utarbetade M. Rosenblad på Missions Sällskapets Direktions vägnar en mycket utförlig instruktion för inspektor vid missionsskolorna. Instruktionen omfattar två avdelningar, en om kateketerna och den andra om skolorna. Ur instruktionen anföres följande:
Om kateketerna:
"§ 1. Alla dem, som anmäla sig att såsom Catecheter ingå i Sällskapets tjänste, bör inspector, sedan de företedt betyg om ålder, Christendomskunskap, frejd och uppförande, noga pröfva, för att utröna dels deras för Missionsverksamheten erforderliga insigter och egenskaper dels och i synnerhet, om de ega det christeliga sinnelag, förutan hvilket man ej kan hoppas, att de med nit och välsignelserik framgång kunna verka i sitt kall."
I paragraferna två och tre talas om det förhör inspektor skall ha med den sökande och om att Direktionen skall bekosta kateketens utbildning.
"§ 4. Efter fullbordad lärokurs bör inspektor låta af ojävig person eller i ojäfviga personers närvaro anställa en samvetsgrann pröfning af den inhemtade kunskapen och visade dugligheten, samt, med anledning häraf till Direktionen ingifva förslag, huru och hvarest den sökande må i Sällskapets tjenst lämpligast användas; då Direktionen vill sitt beslut deröfver meddela."
113 I paragraferna fem och sex talas om att inspektor skall uppmuntra kateketerna och tillse att de för anteckningar om eleverna samt att de för en kristelig vandel.
"§ 7. Han hålle och faderlig vård deröfver att Catecheterna sinsemellan bevara kärlekens och fridens band, för hvilket ändamål Direktionen gerna önskade att de, till inbördes uppmuntran och uppbyggelse någon gång hvarje år kunde mötas."
Om skolorna:
§ 1. Inspektor tillhöre att hos Direktionen föreslå de ställen hvarest Skolor synas med största fördel kunna inrättas. —
§2. I behörig tid besörje Inspektor att erforderliga antalet barn, hvarvid man företrädesvis må välja de äldre ibland dem, hemtas från sina vid fjellen eller å obygden befintliga vistelseorter —"
I paragraferna tre och fyra talas om att de föräldrar, som så kunna, skola bekosta barnens underhåll vid skolan och icke ta barnen från skolan förrän de gått två år där.
"§ 8. Då ett barn efter fulländad undervisning från Skolan afgår, bör Inspektor i enlighet med af Direktionen antaget och sedan tryckt formulär, utfärda och underskrifva en utflyttningsattest, som af
Catecheten contrasigneras, och hvars innehåll införes både i ett album och i Matrikeln.
§ 11. Inspektor följe med noggrann uppmärksamhet under-visningens gång, och vidtage nödiga utvägar till befrämjande af sedlighet, ordning, flit och inbördes täflan. Han måste med sorgfällighet tillse, att barnen hvarken i helso- eller sjukdomsdagar af sina fosterföräldrar vanskötas eller illa behandlas.
§ 14. Inspektor bör så vidt möjligt är, minst en gång om året, och i egen person vid hvarje Skola anställa visitation, för att utröna Skolans tillstånd, samt Catechetens, lärjungarnas och foster-föräldrarnas uppförande."
Sjuttonde och sista paragrafen handlar om hur skolans räkenskaper skola föras och redovisas.
Missionsstyrelsen var angelägen om att deras skolor fungerade på ett tillfredsställande sätt och utfärdade därför den 12 maj 1876 en ny instruktion för sina inspektörer eller ombud.
"Instruktion för Direktionens ombud vid inspekterandet af Missionsskolorna i Laxsjö, Gafsele, Gargnäs och om tiden medgifver det äfven Glommersträsk samt Barnhemmet i Bäsksele.
Ombudet åligger:
114
1. att vid besök i Sällskapets skolor inhemta kännedom om dess tillstånd och behof.
2. /att/noggrant tillse undervisningen och gifva läraren anvisningar och råd rörande undervisningssättet.
3. att med läraren genomgå det för missionsskolorna gällande reglementets föreskrifter samt lemna upplysning om rätta tillämpningen deraf.
4. att om brister finnes i afseende på lokal, inredning och material, erinra om deras afhjelpande,
5. att söka inhemta kännedom om de orter, der skolor kunna med största framgång upprättas och om de redan upprättade skolorna möjligen bör till annan ort förläggas.
6. att innevarande år inom slutet af September månad till Direktionen afgifva berättelse om sina under resan gjorda iakttagelser."
Före 1860 hade kyrkoherde N. J. Sundelin haft inspektions-skyldigheten över så gott som samtliga skolor utom Laxsjö, men i april 1859 upphörde hans inspektionsrätt. Efter 1860 utövades inspektionen av Missionsstyrelsens skolor i regel av veder-börande församlings kyrkoherde, vilket ofta var till gagn för skolorna, då samarbetet med skolornas lärare blev livligare.
Från och med 1871 blev Lappmarkens folkskoleinspektörer anmodade att samtidigt med statens skolor även inspektera missionsskolorna. Men Missionsstyrelsens Direktion utsände dessutom särskilda inspektörer till sina skolor. Sådana var Johannes Kerfstedt, A. H. von Zweigbeck och seminarieadjunkten H. Crona. [Den senares inspektionsberättelser från besök i Gafsele och Bäsksele finnes på annan plats i detta arbete.]
Av stor betydelse för missionsskolornas arbete var de reglementen, som direktionen lät utarbeta vid olika tillfällen. Den 1 april 1875 antogs ett reglemente, vilket följdes av ett nytt den 16 maj 1887 och det sista reglementet antogs den 16 feb. 1905. Det sista reglementet följde i väsentliga delar bestämmelserna för den obligatoriska folkskolan.
Enligt reglementets första paragraf är skolans ändamål
"att bereda en kristlig undervisning och uppfostran åt barn af lappallmogen, som däraf äro i behof."
I paragraf två säges att
"Barn intagas i skolan vid vårterminens början. - Om särskilda förhållanden därtill föranleda, må barns intagning vid
höstterminens början kunna medgivas."
115
"Till inträde äro berättigade barn af lapsk härkomst, såväl hel- som halflappar, hvilka äro i behof af skolans undervisning och vård.
Om utrymmet i skolan sådant medgifver och läraren efter omständigheterna finner det tjänligt må äfven andra barn inom skolåldern än de ofvan / nämnda /få begagna sig af undervisningen därstädes, om de kunna läsa hjälpligt innantill, men få ej på sällskapets bekostnad njuta under-håll."
I de äldre reglementena är intagningsåldern satt till 10 år men i reglementet av 1905 är den sänkt till 9 år.
"För behörighet till lärarplats vid Svenska Missionssällskapets skolor och barnhem i Lappmarken fordras detsamma som för behörighet till ordinarie lärarplats vid folkskola. Dock må äfven personer, som ej äga dylik behörighet, kunna anställas som lärare vid nämnda skolor och barnhem, när de pröfvas därtill synnerligen lämpliga."
Enligt reglementet åligger läraren:
"att föregå barnen med en kristlig vandel och söka leda dem till gudsfruktan och goda seder;
att med nit och allvar sköta undervisningen;
att ordentligt föra skolans anteckningsböcker;
att ansvara för skolans böcker och öfriga tillhörigheter, öfver hvilka förteckning bör af honom upprättas;
att tillse, att skolrummen hålles rena och städade, samt att nödig luftväxling beredas;
att öfvervaka barnens vård och skötsel i deras fosterhem;
att draga försorg om barnens beklädnad, där ej annorlunda öfverenskommes;
att årligen inom en månad efter läsårets slut afgifva berättelse till direktionen om skolans verksamhet;
att så vitt ske kan, underhålla förbindelse med de ur skolan utgångna lärjungarna, uppmuntra dem att besöka skolan vid den därstädes anställda årsexamen och särskilt vid detta tillfälle söka att underhålla och lifva deras uppfattning af de lärdomar, som de i skolan inhämtat."
Beträffande lärotider säger reglementet, att
"Lärotiden för hvarje barn beräknas till tre, högst fyra år, dock må med inspektörs medgifvande barn kunna kvarstanna i skolan utöfver denna tid, om särskilda omständigheter därtill föranleda.
Den årliga lärotiden fördelas på två terminer och skall omfatta minst 35 veckor."
"Hwarje helgfri dag undervisas under terminerna tre timmar förmiddagen och två timmar eftermiddagen och anställes dessutom dagligen enkla gymnastiska öfningar helst i fria luften, dock endast en kort stund, högst 20 minuter hvarje dag."
116
Under 1800-talet hände det att en del elever stannade kvar vid skolan under sommaren mellan terminerna. Så skedde bl.a vid skolan i Gafsele.
I reglementet av 1887 förutsåg man också detta, ty i reglementet står det:
"de elever, som stannat qvar vid skolan under sommarferierna" ska undervisas två dagar i veckan, dock "ej längre än tre timmar samma dag."
"Mellan två omedelbart efter hvarandra följande lärotimmar lemnas barnen tio minuters ledighet."
Hvarje läsdag, före läsningens början, hålles tjugo (i äldre reglementen trettio) minuters morgonandakt med sång, bön och bibelläsning jämte enkel förklaring, och avslutas jämväl den sista lärotimmen med bön. Så vida hinder icke möter, bör läraren med barnen bevista gudstjänsten i kyrkan. Sker icke detta, bör hvarje helgdag hållas andaktsstund i skolan."
Läro- och övningsämnena i missionsskolorna var:
"Kristendom, svenska språket, skrifning, räkning, historia, geografi, naturkunnighet, teckning, sång och gymnastik. Därjämte bör tillfälle beredas till öfning för gossar i slöjd och för flickor i kvinnliga arbeten."
Reglementet föreskriver att
"vid undervisningen må inga andra läroböcker användas än de som, efter inspektörs hörande, blifvit för skolan af direktionen godkända."
Beträffande examen och avgången föreskrives att den skall verkställas i närvaro av skolans inspektor och
"Barn, som befinnas hafva nöjaktigt genomgått den för skolan bestämda lärokursen, böra efter examen utskrivas, och skall afgångsbetyg dem meddelas enligt af inspektor godkänt formulär."
Varje barn, som avgår ur skolan
"erhåller en bibel och får behålla de af detsamma begagnade läroböcker."
Om barnens underhåll och utackordering innehåller reglementet utförliga bestämmelser.
"Föräldrar, som därtill hafva råd, bör uppmanas att själva bekosta sina barns underhåll under skoltiden och förse dem med kläder.
Barn, hvilkas föräldrar äro så fattiga, att de ej kunna därtill bidraga erhålla genom direktionens försorg underhåll och kläder.
De barn, som äro i sällskapets skolor eller barnhem intagna, erhålla antingen fri bostad därstädes eller utpensioneras genom lärarens försorg på sällskapets bekostnad till närboende byamän, som äro
117 kända för gudsfruktan och goda seder, och bör hvad läraren derutinnan anordnat, så vidt ske kan, underställas inspektörs pr öfning.
De personer, hos hvilka barnen utpensioneras böra åtaga sig:
a. att ha öm och faderlig omvårdnad om barnen, gifva dem goda efterdömen, vaka öfver deras seder och uppförande och vänja dem vid snygghet och ordning.
b. att gifva barnen god och tillräcklig mat,
c. att hålla barnens kläder snygga och tillse, att de, när så behöfves, lagas,
d. att åt hvarje barn lämna en snygg och varm sofplats,
e. att själva eller genom tillförlitlig person hålla tillsyn öfver barnen i deras sofrum,
f. att tillse, att barnen ordentligt bevista skolan och fullgöra sina hemarbeten,
g. att under barnens fristunder låta dem deltaga i de husliga göromålen, men ej betunga dem med något för deras hälsa och krafter skadligt arbete, icke heller arbete till ett mått, som på något sätt hindrar barnens skolarbete.
Vid utpensioneringen iakttages att gossar och flickor helst icke inackorderas på samma ställen, så vida de ej äro syskon. Läraren bör vaka öfver, att fosterföräldrarna fullgöra sina plikter, och där anledning finnes till anmärkning, påyrka rättelse, samt, om så behöfves, ombestyra annan plats åt barnen.
Hvarje barn skall ha en hvardagsdräkt och en hälgdagsdräkt, i full enlighet med lapparnas bruk och sedvänja samt efter de olika lappområdenas särskilda typ, där ej undantag af förhållandena påkallas.
Om klädernas förfärdigande bör läraren draga försorg, där ej annorlunda öfver enskommes."
För Svenska Missionssällskapet var verksamheten bland samerna något självklart redan från början. Särskilt uppbars detta intresse av en eller flera ledamöter i direktionen.
Vi har redan i annat sammanhang nämnt Adolf Sjöding, som 1855 blev kyrkoherde i Finska församlingen i Stockholm. Han var ju själv norrlänning och hade förvärvat sig god kännedom om förhållandena längst i norr, då han tjänstgjort som präst i Överkalix, Övertorneå, Pajala och Hietaniemi.
Ar 1858 inträdde han i Missionssällskapets Direktion och blev året därpå sekreterare och sedan skattmästare. Han kom att göra en betydande insats i skolverksamheten i lappmarken. Han förde en mycket omfattande korrespondens med inspektörer och kateketer i Lappland.
118
Missionssällskapets utgifter för verksamheten i Lappland var betydande och den utan jämförelse största utgiftsposten. Under tiden 1860 - 1876 var utgifterna för verksamheten i Lappland i medeltal 13 000 rdr per år (Se tabell 1, s 122]
Det saknades icke röster inom Missionssällskapet, som höjdes mot sällskapets omfattande verksamhet i Lappland. Särskilt var det sydsvenskarna och Lunds Missionssällskap med biskop Thomander i spetsen som representerade denna opposition. Han ansåg,
"att Staten ovägerligen [ovedersägligen] bör sörja för sina mest vanlottade barn" och menade, "att staten icke skall af den christliga barmhertigheten, som Svenska Missionssällskapet öfvat mot Lappska missionen, derföre att någon borde afhjelpa en för ögonblicket trängande nöd, taga sig anledning att undandraga sig sin skyldighet."
Detta var tydligen en allmän åsikt bland lundensarna.
Men denna sydsvenska opposition mot sällskapets verksamhet i Lappland vann inget gehör utan verksamheten fortsatte med oförminskad, ja, med ökad kraft för upplysningen hos samerna.
Missionssällskapets skolverksamhet bland samerna särskilt inom Åsele lappmark var i bjärt kontrast till vad staten åstadkom mycket framgångsrik och mycket uppskattad av samerna. Detta framgår med önskvärd tydlighet av det tal, som blivande kyrkoherde Gustav Park höll vid samernas första landsmöte i Östersund den 6. feb. 1918. Ur hans tal anföres följande:
"Som ni alla vet, har Svenska Missionssällskapet i Stockholm under årtionden underhållit särskilda skolor och barnhem både i Lappland och Jämtland.
Alla dessa skolor och barnhem har under årtionden bedrivit och bedriva fortfarande ett mycket välsignelsebringande undervisnings-och uppfostringsarbete för samefolkets andliga bästa. Det stod mycket illa till bland fjällfolket, förrän dessa anstalter funnos. Djup okunnighet och andligt mörker härskade ibland såväl Jämtlands som Lapplands lappallmoge.
Dessa missionsanstalter ha också fått verka till mycken välsignelse och fromma för samefolket. I dessa ha hundratals lappbarn i flera släktled fått en synnerligen god och omsorgsfull undervisning och fostran.
o
Ar 1908 voro t.ex ej mindre än 109 stycken lappbarn, av vilka ett stort antal var nomader, inskrivna i Svenska Missionssällskapets skolor och barnhem.
Många lappbarn ha också just från dessa skolor och barnhem fått sina bästa minnen och intryck för livet. Därför känna sig också de
119 lappar, som haft den stora förmånen att under sina skolår få åtnjuta en omsorgsfull undervisning och en kärleksfull omvårdnad och fostran vid dessa kristliga kulturhärdar i lappmarken, oändligt
tacksamma mot de varmhjärtade människor, som underhålla dessa anstalter.
Helt säkert vore det en rent av oersättlig kulturell förlust för den lapska befolkningen, och icke minst för den nomadiserande, därest dessa skolor och barnhem på grund av fientliga angrepp från deras sida, som ej på några villkor vilja eller tåla, att lappfolket får del av kultur och civilisation, skulle bli tvungna att för alltid stänga sina dörrar för fjällfolkets söner och döttrar.
Men det är ej blott nyttiga kunskaper, som ifrågavarande skolor och barnhem ge åt sina lärjungar, utan även en synnerligen god religiös, sedlig fostran, som i förening med vetande i olika läroämnen, är av den allra största betydelse för lapp-nomaden, om han skall kunna bestå i många frestelser och faror, som möta honom ute i livet, icke så mycket uppe i fjällen, men så mycket mera vid beröringen med civilisationens representanter.
Det är i all synnerhet barnhemmen, som på ett målmedvetet och ändamålsenligt sätt kunna ge sina alumner denna fostran, därför att de alltid har hand om barnen. Där får skyddslingarna, förutsatt att ledningen är sådan, den bör vara, verkligen erfara vad kristlig kärlek är, samt att de äro människor med lika stort värde som vilken annan som helst. De få ock lära sig, att den människa, som plikttroget och samvetsgrant sköter sin syssla, vare sig nomadens eller odlarens, är en, som förtjänar all aktning och respekt. Således inhämtas där en hel fond av levnadsfilosofi, som hjälper dem sedan under livets strider och prövningar.
Emellertid är det icke bara i kulturellt och religiöst-sedligt avseende, som ifrågavarande missionsanstalter lända den lapska befolkningen till en sannskyldig nytta och välsignelse. Detta gäller även i fysiskt avseende.
Som bekant äro en del kroniska sjukdomar icke alls ovanliga bland den nomadiserande lappbefolkningen. Detta beror, tror jag, icke till ringa del därpå, att barnen under de för livet mest kritiska och för hälsan grundläggande åren bliva utsatta för förkylningar, samt dessutom under långa vinterflyttningar, få svälta rätt mycket, varigenom fysisk svaghet och disposition för olika slags sjukdomar grundläggas för livet.
Nu är det ju helt naturligt, att även nomadbarnen skola bli starka och duktiga, om de under någon tid av sina uppväxtår få vara i stillhet och framförallt slippa att svälta och frysa, vilket de, som nämnt är ofta få göra under långa och besvärliga vinterflyttningar.