Kungl Maj:ts reglemente av den 14 april 1846 var som vi redan sett frukten av långa och omfattande utredningar där Petrus Lsestadius nedlagt ett grundligt arbete. Reglementet är ganska omfattande och innehåller 67 paragrafer, men trots detta kom det icke att betyda särdeles mycket för skolorna inom Asele Lappmark, då den fasta skolan indragits redan 1820.
Någon ny fast skola kom icke heller staten att upprätta här under hela 1800-talet.
I reglementets första paragraf talas om tre fasta skolor, nämligen skolorna i Jokkmokk, Gällivare och Arjeplog. Därtill säges att en sådan skola skall upprättas i Lycksele, som ju hade haft en skola för samerna, Skytteanska skolan, ända sedan 1632. Det digra reglementet kom därför huvudsakligen att handla om dessa skolor.
I de "öfriga delar af Lappmarken, äter, hwarest Swenska språket allmännare begagnas, inaccorderas Lapparnes barn, genom wederbörande kyrkoherdars försorg och till så stort antal som anslaget medgifver."
Som framgår av särskilt kapitel blev denna undervisningsform icke särskilt lyckad, och kom snart att alldeles upphöra.
Denna stadga avskaffade också i princip kateketundervisningen, som varit den enda undervisning samernas barn inom Åsele lappmark haft tillgång till sedan Åseleskolan indrogs 1820. Nu skulle även denna undervisning försvinna. Kvar blev för samernas barn endast Missionssällskapets skola i Gafsele och sedermera Bäsksele barnhem.
I en lappskola skulle endast barn av samiska föräldrar få intagas. Föräldrarna skulle i allmänhet själva bekosta deras underhåll, men fattiga barn skulle kunna uttagas till frielever. Undervisningstiden skulle utsträckas till fem eller sex år.
Läsåret indelades i två terminer med tre månaders ferier om året.
Skolmästarna fick sina befogenheter avsevärt utvidgade. Det ålåg honom att icke blott undervisa i skolan utan även övervaka undervisningen i hela distriktet.
Till hjälp ägde han att antaga biträden, vilka i viss mån motsvarade de tidigare verksamma kateketerna. Men detta gällde endast där fasta skolor var inrättade.
För Åsele lappmark hade dessa bestämmelser inget värde.
Det med så stor möda tillkomna reglementet av 1846 visade sig även på de orter, där det fanns fasta sameskolor icke tillfredsställande.
Även denna gång är det en Laestadius, som levererar kritiken och är orsaken till att vissa ändringar företas i reglementet av 1846.
196
Visitatorsbefattningarna farms fortfarande kvar och till visitator i norra distriktet hade 1866 för ordnats kyrkoherde Johan Laastadius, som var brorson till Lars Levi och Petrus Laestadius.
Den 28 april 1873 avgav Johan Laestadius till domkapitlet i Härnösand sin berättelse över visitationerna inom Norrbotten, vilket kom att i väsentlig mån bidraga till den kommande reglementsändringen. Johan Laestadius skriver:
"Beträffande nu först de af staten bekostade fasta lappskolorna sä bör erkännas att de i sin mån bidraga att lägga grunden till Lappska folkets upplysning, dock kunna de ingalunda sägas hafva uträttat hvad de författningsenligt bort uträtta. Maximum af den undervisning de förmätt åstadkomma har vanligen stannan vid minimum af hvad det Nådiga Reglementet föreskrifver, och denna undervisning har dessutom i allmänhet endast kommit frielever till goda, emedan skolorna ej bevistats af andra barn än dessa.
Denna sednare omständighet är också en påtaglig orsak, hvarföre lärokursen i dessa skolor ej kan bringas utöfver minimum. Emedan lapparne icke vilja sätta sina barn i skolan, försåvidt de sjelfva skola underhälla dem, och emedan exekutiva åtgärder för att tvinga dem dertill, skulle af dem betraktas såsom ett olideligt förtryck och dessutom menligt inverka på deras ekonomiska bestånd."
I fortsättningen påtalar han också bestämmelsen att endast präster skall vara skolmästare. Han påvisar att församlingsprästerna icke hinner sköta skolan utan anställer biträden,
"som näppeligen besitta erforderlig underbyggnad och skicklighet att undervisa i skolans lägre afdelning, långt mindre i en högre afdelning, derest en sådan komme till stånd."
han förordar att
"competens till skolmästarbefattningen i Lappmarken tillerkändes behörigen examinerade och i Lappska språket kunniga folkskollärare."
Johan Laestadius pläderar också för att de biträden som stadgan talar om,
"tidtals kunna användas som resekateketer, i hvilken egenskap de dock borde besitta icke blott vana med Lappska lefnadssätt utan ock förmåga att till fots eller på skidor färdas emellan Lapparnas visten."
Han vill med andra ord återupprätta kateketverksamheten.
När kyrkoherde Carl Natanael Fjällström blev kyrkoherde i Arjeplog ville domkapitlet, att han också skulle åta sig att också vara skolmästare vid skolan därstädes, men för detta begärde han då 1 500 kronor, vilket ju var en väldigt stor summa, som domkapitlet givetvis icke ville betala. Domkapitlet begärde yttrande från visitatorerna i lärarfrågan.
Johan Laestadius hänvisade till sin 1873 avgivna berättelse varvid han särskilt framhöll att folkskollärare skall förklaras behöriga till lärare vid sameskolorna.
197
Visitatorn i södra distriktet i Lappmarken, kyrkoherde O. Lindahl, Vilhelmina, ansåg för sin del prästmän vara lika skickliga att bibringa undervisningen som vederbörligen examinerade folkskollärare, "men ", säger han, "dä jag af erfarenhet vet, att tvä jern icke kan skjötas i elden pä en gäng utan att det ena skadas, tvekar jag icke att för min del tillstyrka," Många ämnen i skolan var också enligt hans
mening "skilda frän den sfär, inom hvilken en pr estman bör vara fästad".
Domkapitlet i Härnösand skrev den 7 jan. 1875 till Kungl. Maj:t och yrkade, att folkskollärare skulle kunna anställas vid lappskolorna.
Kungl. Maj:t infordrade yttrande av länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten samt av biskop Lars Landgren.
Länssstyrelsen i Norrbottens län avgav sitt omfattande yttrande den 6 nov. 1875.
Däri påpekade de, att skolmästarens enda synliga verksamhet varit uppbärandet av till befattningen hörande löneförmåner.
Undervisningen hade letts av en kateket, som varit föga vuxen lärare- och uppfostrarkallet.
"Lappskolan uti Arjeplog har t. ex. skötts af kateket omkring 16 är eller under hela den tid ordinarie skolmästaren uppehällit pastoralvärden uti Arvidsjaur och haft sin bostad på den 8,5 mil frän skolans station belägna Arvidsjaurs kyrkoplats."
Länsstyrelsen i Luleå vände sig med kraft mot bestämmelsen i gällande reglemente att endast barn av lappska föräldrar skulle få gå i lappskola.
Om såsom af reglementet framgår,
"afsigten är att svenska språket skall inläras i skolan, sä underlättas den utan gensägelse mycket derigenom att svenska eller kanske rättare sagt svensktalande barn hafva tillträde till skolan."
Länssstyrelsen yrkade därför bestämt på att gällande bestämmelse slopas och att den regel införes,
"att barn af svenska föräldrar äfven må, sä vidt utrymmet det medgiver, begagna sig af undervisningen i lappskolan, dock fä de hvarken vara frielever eller njuta inackorderingshjälp."
Länsstyrelsen i Västerbottens län avgav ett mycket kortfattat yttrande, kanske mest därför, att i Västerbotten fanns endast en fast lappskola, nämligen den till Tärna år 1865 flyttade Skytteanska skolan.
Man inskränkte sig till att instämma i Länsstyrelsens i Norrbottens yttrande, men uttalade en förmodan, att den högre avdelningen i lappskolan troligen kunde undvaras, om den ej utnyttjades till utbildning av kateketer.
198
Om språket yttrade länsstyrelsen:
"Enär flertalet af de länet tillhörande lapparna tala eller åtminstone förstå svenska språket, lär lappska språket icke uteslutande användas, utan i stället svenskan, så mycket som möjligt, af barnen läsas och inhämtas."
Den för sina egna åsikter om samernas möjligheter att leva vidare på sin näring, renskötseln, kände biskopen Lars Landgren avlämnade ett eget yttrande, varav följande anföres:
"All undervisning i statens Lappskolor måste efterhand ske på svenska språket. Svensk undervisning meddelas af missionssällskapet icke blott i Södra Lappmarken; utan äfven i Gargnäs inom Sorsele.
Orsakerna ligga i öppen dag. Först och främst är allt själfstudium och all förkofran omöjlig för en på Lapska undervisad person, emedan all både andlig
och verldslig facklitteratur är för honom tillsluten.
Vidare är det en omöjlighet att på Lapska meddela fullständig undervisning af brist på Läroböcker. Och ett onödigt slöseri vore det af staten att kasta bort penningsummor på tryckning af dylikt material; enär hela det yngre Lappslägtet förstår svenska redan i Sorsele, Arvidsjaur och Arjeplog och detsamma torde äfven blifva förhållandet i Jokmok.
Till dessa formella skäl kommer ett realt. Enligt alla sammanstämmande vittnesbörd sammansmälta renhjordarna oupphörligen icke blott der nybyggarna narra åt sig rendjuren genom vin och brännvin såsom i Arjeplog utan äfven annorstädes. Lapparne utbyta småningom nomadlifvet mot andra sysselsättningar och näringsfång, hvarunder de sammansmälta med svenskar och norrmän.
Nödvändigheten af den bästa möjliga svenska bildning för sådant öfvergångsfolk är ju i ögonen fallande, så framt de ej tillfölje af otymplighet och råhet skola falla communerna till last. I mänga socknar hafva flera Lapphushåll klätt om och stå i kyrkböckerna icke som Lappar utan som svenskar. Lapparna ehuru lätta till lynnet och ostadiga, sakna icke intelligens och duglighet till mänga handtverk - slöjdskolor vore der på sin plats.
Alla statens Lappskolor böra vara tillgängliga äfven för den kringboende befolkningens barn d. ä sammansmälte till folkskolor." —
"I samband härmed må tilläggas att lappskolornas successiva förflyttning uppåt fjällen synes hafva varit ett misstag, som endast på det sättet kan vändas till välsignelse att de, på sätt nu är föreslaget, förvandlas till allmänna folkskolor vid hvilka ett bestämt antal Lappbarn underhållas."
199 Vidare säger Landgren med hänvisning till prosten Grubb i Umeå, att om skolorna flyttades närmare kusten, skulle det bli lättare att inackordera barnen i de stora byarna där än på de öde kyrkoplatserna, och slutligen skulle samebarnen
"under treårig vistelse vid kusten i svenska hus kunna eller tvingas att lära sig svenska."
De många kritiska yttrandena resulterade i att Kungl. Maj:t den 11 sept. 1877 utfärdade en kungörelse om vissa ändringar i 1846 års reglemente. En viktig förändring var bestämmelsen i § 2 där det säges:
"I lappskola intages företrädesvis barn af lappska föräldrar. Dock må, efter skolrådets förslag och Domkapitlets beprövande, äfven svenska barn i sådan skola intagas, derest antalet lappska barn i skolan ej är större, än att något hinder för dessa senares undervisning derigenom icke förorsakas, samt öfriga förhållanden medgifva en sådan utsträckning af skolans undervisning, utan att derigenom någon särskild utgift tillskyndas Ecklesiastikverket."
En annan ändring var, att
"Undervisningen meddelas på lappska språket och i den mån barnen lära sig att förstå svenska, jämväl på sistnämnda språk."
Likaså skedde en ändring i bestämmelserna om inackordering av barn i de delar av Lappmarken där fasta skolor ej förekom, som förhållandena var inom hela Åsele lappmark.
I nya kungörelsen heter det:
"I övriga delar av Lappmarken, hvarest svenska eller finska språket allmännare begagnas, inaccorderas Lapparnes barn genom vederbörande kyrkoherdes försorg till så stort antal, som de af Oss för ändamålet anvisade medel medgifva, hos välkända och pålitliga hemmans- eller nybyggesinnehafvare, helst i den socken, hvartill barnen höra, för att, på enahanda sätt som öfriga barn inom socknen, undervisas i socknens allmänna skolor, åtnjuta kristlig uppfostran och omvårdnad samt öfvas i nyttigt arbete."
Nu är det icke de s.k. fosterföräldrarna som ska sköta undervisningen, utan nu får samebarnen gå i byns skola, som andra barn.
I 1846 års skolstadga hade bestämmelserna om kateketerna försvunnit, men i kungörelsen av 1877 heter det om dessa i § 16:
"Till meddelande af undervisning åt de lappska barn, för hvilkas tillfälle icke kan beredas att i lapp- eller folkskola sådan erhålla, tillsätte Domkapitlet efter vederbörande skolråds hörande behöfligt antal för ändamålet skicklige kateketer, hvilka meddela undervisning företrädesvis omfattande läroämnen, som enl. § 4 i detta reglemente äro bestämda för lappskolans lägre afdelning."
På grund av att inom Åsele lappmark nu arbetade två missionsskolor, i Gafsele och i Bäsksele, där varje år gick uppåt ett fyrtiotal samebarn, kom bestämmelserna om inackordering och kateketer icke att betyda så mycket. Samerna uppskattade mycket de båda missionsskolorna dit de gärna ville sända sina barn.