Övergrepp i rättssak

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd, döms enligt 17 kap. 10 § brotts-balken för övergrepp i rättssak.

För övergrepp i rättssak döms även den som med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angripit någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga. Med dom-stol eller annan myndighet avses även en dömande kammare eller ett annat organ i Internationella brottmålsdomstolen. Enligt nu-varande lydelse framgår inte vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid gradindelningen, men enligt praxis kan brottet bedömas som grovt om det har utförts med särskild hänsynslöshet och till

betydande men för det allmänna eller någon enskild (se t.ex. RH 2003:23).

Avsikten med straffstadgandet är att tillgodose det allmänna in-tresset av att utsaga vid domstol eller annan myndighet inte ska påverkas på ett obefogat sätt och att ge ett särskilt straffrättsligt skydd för det intresset (prop. 2001/02:59 s. 43). Brottet upptas därför som ett brott mot allmän verksamhet i brottsbalken och skyddet har utformats i nära överensstämmelse med övriga bestäm-melser i kapitlet som avser att skydda myndighetsutövning. Det finns alltså tydliga paralleller till bl.a. brottet våld eller hot mot tjänsteman. Avsikten med den bestämmelsen är dock att skydda själva myndighetspersonen, medan bestämmelsen om övergrepp i rättssak ska skydda personer som ska höras i domstol eller av annan myndighet. Kretsen av personer som skyddas är vid: bestäm-melsen avser såväl vittnen och andra förhörspersoner som ska av-lägga eller har avlagt vittnesmål inför domstol eller annan myndig-het som den som har anmält eller fört talan vid domstol eller annan myndighet. Skyddet omfattar därmed även parter. Eftersom redan ett hot om bl.a. våld är straffbart enligt paragrafen fullbordas brottet tidigt i händelseförloppet.

Övergrepp i rättssak kan förövas på två sätt, dels genom att gär-ningsmannen utövar våld eller hot om våld, dels genom att denne göra något som medför lidande, skada eller olägenhet för offret.

Med våld ska förstås sådant våld som avses i bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman. Gärningar som medför lidande, skada eller olägenhet är t.ex. skadegörelse på personens egendom eller sådana påtryckningar som kan jämföras med de som avses vid olaga tvång.

När övergrepp i rättssak infördes var straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Den särskilda straffskalan för grovt brott tillkom först 1982 och skälet för det var framför allt det allt hårdare klimatet i samband med framför allt narkotikaprocesser (prop.

1981/82:141 s. 36). Även genom ändringar 1993, 1997 och 2002 har straffskalan för brottet höjts. Anledningen till straffskärpning har då bl.a. varit att det framkommit att vissa grupperingar i samhället ställde sig utanför lagen och inte gjorde någon hemlighet av att de negligerade den offentliga rättsordningen. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att det fanns anledning att anta en generellt strängare syn på sådana direkta angrepp på rättsordningen och att

särskilt markera brottets allvar (prop. 2001/02:59 s. 44 ff.). Straffet för övergrepp i rättssak av normalgraden är numera fängelse i högst fyra år och, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt brott döms till fängelse i lägst två och högst åtta år. Utrymmet för att bedöma en gärning som ringa är begrän-sat. Det som kan betraktas som mindre straffvärt är underförstådda hot eller hot av mindre allvarlig karaktär (Ulväng m.fl. (2012), s. 236 f.).

Övergrepp i rättssak är i dagsläget inte straffbart i någon av de osjälvständiga brottsformer som kräver särskild föreskrift om det.

Det finns inte insamlad statistik över antalet anmälda övergrepp i rättssak som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Antalet anmälda brott har, bortsett från i fjol, ökat de senaste åren (se tabell 4.4). I Sverige kan brottet följas i lagföringsstatistiken sedan en längre tid tillbaka. Antalet sådana lagföringar har ökat markant, från 394 lag-förda brott år 1996 till 758 år 2006 (Brå 2008:8 s. 22).

Tabell 4.4 Antalet anmälda brott avseende övergrepp i rättssak i hela landet perioden 1998–2013 (det finns ingen tillgänglig statistik på denna brottskod för tiden före år 2008)

År 1998 2000 2002 2008 2009 2010 2011 2012 2013

Antal - - - 450 5139 5372 5874 5682 4978

I en undersökning som har genomförts av Brå om otillåten påver-kan mot brottsoffer och vittnen har det framkommit att övergrepp i rättssak nästan uteslutande har samband med ungdomsbrott, relationsvåld eller organiserad brottslighet. Övergrepp i rättssak som begås inom den organiserade brottsligheten skiljer sig från andra fall genom att det inte finns något primärt intresse av att begå övergrepp i rättssak, utan fokus ligger snarare på att bedriva en kriminell affärsverksamhet och att skydda denna (Brå 2008:8 s. 7 f.).

Oavsett vem som ligger bakom den otillåtna påverkan är det allra vanligast att det är huvudgärningens brottsoffer som drabbas och ofta sker påverkan redan vid brottstillfället. Det är ovanligt att vittnen och anhöriga direkt utsätts för påverkan. Målsägande och vittnen som inte känner till gärningsmannen sedan tidigare är väl-digt sällan utsatta för påverkansförsök (Brå 2008:8 s. 8). Inom den

organiserade brottslighet används framför allt underförstådda hot och markeringar mot utomstående målsägande och vittnen. Inom den egna organisationen är påverkansförsöken inte lika subtila, utan direkta hot och våld är vanligt förekommande. Anledningarna till att underförstådda hot används i stor utsträckning tros vara flera, men en förklaring kan vara att de etablerade kriminella gängen und-viker resurskrävande påverkansformer som upprepade trakasserier och våld. Ytterligare ett skäl kan vara att subtila hot når sin mot-tagare, men är svåra för polis att utreda och ännu svårare för åkla-gare att styrka (Brå 2008:8 s. 39). En förhållandevis vanlig metod som används inom organiserad brottslighet är att målsäganden eller vittnet kartläggs och sedan får vetskap om kartläggningen t.ex.

genom att ett kort med ett i och för sig intetsägande innehåll skickas till bostadsadressen eller arbetsplatsen. Målsäganden eller vittnet blir då medvetet om att gärningsmannen har koll på honom eller henne.

De flesta påverkansförsök sker redan i anslutning till grund-brottet (framför allt då påverkan sker vid ungdomsbrott och relationsvåld). Vid brott med anknytning till organiserad brottslig-het görs de flesta påverkansförsöken på offentliga platser, men det är också relativt vanligt att påverkansförsök görs vid brottsoffrets eller vittnets bostad eller arbetsplats. Enligt Brå tyder det på att dessa påverkansförsök är mer planerade än när t.ex. ungdomar på-verkar brottsoffer och vittnen (Brå 2008:8 s. 9). Den vanligaste tid-punkten att utsättas för påverkan är i fallande ordning, i anslutning till grundbrottet, vid huvudförhandling i domstol, när anmälan sker samt vid förhör eller åtal. Det är mer sällsynt att påverkansförsök sker efter att dom har fallit.

Även om Brå:s undersökning avser också andra gärningar än sådana som avser övergrepp i rättssak visar den att det finns ett behov för de rättsvårdande myndigheterna att kunna ingripa mot brottslighet av det här slaget redan på ett tidigt stadium.

Förfältskriminalisering av övergrepp i rättssak

Vårt förslag: Försök, förberedelse och stämpling till övergrepp i rättssak ska kriminaliseras såvitt avser brott av normalgraden och grovt brott. Ringa brott ska inte vara straffbart i förfältet.

Brottsoffer och vittnen intar en central position i rättsprocessen och deras utsagor är viktiga i utredningar om brott. Om måls-ägande eller andra medborgare inte skulle anmäla misstankar om brott skulle många brott inte komma till myndigheternas känne-dom. Rättsväsendet är med andra ord mycket beroende av den information som målsäganden och vittnen har att lämna för att kunna fungera effektivt. Om en rättsstat hamnar i ett läge där all-mänheten upplever att gärningspersoner går fria på grund av att målsägande och vittnen inte vågar anmäla brottsmisstankar och stå fast vid sina uppgifter, riskerar detta att underminera medborgarnas förtroende för hela rättsprocessen.

Den abstrakta straffskalan för grovt övergrepp i rättssak är fängelse i lägst två och högst åtta år. För brott av normalgraden är den abstrakta straffskalan fängelse i högst fyra år. Utrymmet för att bedöma en gärning som ringa brott är litet, men i den mån det ändå görs bestraffas gärningen normalt med böter. Redan det ringa brottets straffskala talar emot en kriminalisering i förfältet. För övriga grader av brottet måste det abstrakta straffvärdet dock anses ligga på en sådan nivå att en förfältskriminalisering i sig framstår som rimlig. Såväl när det gäller det grova brottet som brott av normalgraden omfattas påtagligt straffvärda gärningar som dess-utom innefattar ett direkt eller indirekt angrepp på rättsväsendet och därför i allvarligare fall kan vara av systemhotande karaktär.

Såsom brottet är gradindelat omfattar emellertid normalgraden av brottet också mindre allvarliga gärningar i förhållande till vilka det svårligen kan sägas finnas behov av en kriminalisering av förfälts-gärningar. Dessa gärningar är emellertid avsedda att omfattas av den ventil som vi föreslår i avsnitt 4.5.9 nedan. Om ventilen inte skulle införas blir det straffbara området mycket omfattande om det utökas till att även omfatta förberedelse och stämpling till övergrepp i rättssak av normalgraden. Enligt utredningens mening kan det inte anses befogat att kriminalisera förberedelse och stämp-ling till övergrepp i rättssak av normalgraden om det inte samtidigt görs en avgränsning av det straffbara området så att mindre allvar-liga gärningar undantas från ansvar.

Övergrepp i rättssak är konstruerat på ett sådant sätt att det för fullbordat brott inte fordras att någon effekt uppnås genom det våld eller hot som offret utsätts för. Samtidigt är det klart att

full-bordade brott innefattar åtminstone ett hot mot den utsatte och att detta hot i sig måste bedömas innefatta ett slags skada för den som utsätts. Brottets konstruktion kan därmed inte sägas vara sådan att den i sig talar mot en kriminalisering av de olika förstadierna till brottet.

En ytterligare aspekt som bör beaktas när en utökad kriminali-sering övervägs är om det finns något utrymme för förfältsgär-ningar i det händelseförlopp som leder fram till ett fullbordat brott.

Den metodik som ofta förekommer vid övergrepp i rättssak och som i viss mån har beskrivits ovan är den att händelseförloppet från det att brottet beslutas och inleds till dess det fullbordas i många fall är ganska kort. Fråga är inte sällan om spontant utförda brott.

Det skulle kunna tala för att en kriminalisering av försök inte skulle ha någon praktisk betydelse. Man kan dock tänka sig fall där ett brott har påbörjats och försökspunkten har uppnåtts, men brottet inte har fullbordats innan polis kan ingripa. Ett konkret exempel är att någon har skrivit och skickat ett hotfullt meddelande till ett vittne, men att detta inte kommer fram till vederbörande p.g.a. att det hindras under postgången. När det gäller förberedelse och stämpling till övergrepp i rättssak framgår det av den rapport som Brå har tagit fram att det är tydligt att den påverkan som sker av målsägande och vittnen och som utförs av individer inom den organiserade brottsligheten kan vara såväl planerad som beställd av personer med en högre position inom det kriminella nätverket eller den kriminella grupperingen. Vid en jämförelse mellan brottets tillämplighet i relation till andra brottstyper kan vidare noteras att andra liknande brottstyper är kriminaliserade på förberedelse- och stämplingsstadiet, såsom t.ex. mened. Sammantaget görs bedöm-ningen att det finns situationer där ett ansvar för försök, för-beredelse och stämpling skulle ha praktisk betydelse.

Utredningens bedömning är följaktligen att försök, förberedelse och stämpling till övergrepp i rättssak av normalgraden och grovt brott bör kriminaliseras. Undantag bör göras för ringa brott, vilket mot bakgrund av de uttalanden som finns om möjligheten att bedöma ett övergrepp i rättssak som ringa brott kan förmodas få begränsad betydelse i praktiken.

4.5.7 Förmögenhetsbrott och annan ekonomisk brottslighet