En reformerad tvåårsregel

Vårt förslag: Tvåårsregeln ska kompletteras med en möjlighet att gå över två års fängelse också för brott för vilka det inte är före-skrivet fängelse i åtta år eller däröver. Straffet för förberedelse och stämpling till brott ska, liksom i dag, alltid sättas under vad som kan följa på det fullbordade brottet. Fängelse i mer än två år ska bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet eller om gärningen annars med hänsyn till det avsedda brottets straffvärde, faran för att brottet skulle fullbordas och omständigheterna i övrigt är särskilt all-varlig.

Som ovan framhållits finns det två tänkbara sätt att förändra straff-skalan för förberedelse och stämpling.

Den enklaste förändringen som kan göras är att, på sätt som Straffansvarsutredningen föreslog, stryka den begränsning som nu finns avseende högre straff än två år. Av straffskalan skulle då endast följa att straffet ska bestämmas under den högsta och att det får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. I princip skulle det innebära en allmän anvisning om att straffvärdet för dessa brottstyper normalt ligger under straffvärdet för fullbordat brott.

I sammanhanget bör emellertid beaktas att den nuvarande regle-ringen inte bara sätter upp de gränser som skapar tröskeleffekter utan också ger domstolarna vissa hållpunkter för straffmätningen vilket inte saknar värde. Sådana hållpunkter kan vara av särskilt värde i relation till sådana brottstyper som förberedelse och stämp-ling vilka ofta är särskilt svårbedömda i straffvärdehänseende. De

kan avse gärningar som relaterar till påtagligt straffvärda brott, men som samtidigt ligger mycket långt ut i förfältet. Det finns därför enligt vår mening ett värde i att behålla den anvisning som ligger i den nuvarande regleringen, men samtidigt se till att den inte på ett oönskat sätt begränsar möjligheterna att åstadkomma en rimlig och rättvisande straffmätning.

I sammanhanget bör särskilt beaktas att ett slopande av tvåårs-begränsningen på det sätt som ovan beskrivits skulle innebära att förberedelse och stämpling skulle likställas med försök i straff-skalehänseende och därigenom också få nästan samma straffskala som det fullbordade brottet (en begränsning i förhållande till fullbordade brott skulle fortsatt ligga i att straffet ska sättas under det som gäller för fullbordat brott). En sådan utformning av straff-skalan måste, med hänsyn till de skillnader som typiskt sett före-ligger mellan förberedelse och stämpling å ena sidan och försök och fullbordat brott å den andra, anses mindre väl förenlig med princi-perna om proportionalitet och ekvivalens.¹

Det bör också beaktas att utrymmet är mycket begränsat för att finna att straffvärdet för en förberedelse- eller stämplingsgärning, som avser ett brott på vilket det inte kan följa fängelse i åtta år eller mer, motsvarar mer än två års fängelse. Situationen kan förvisso aktualiseras i enstaka fall, men det torde förutsätta inte bara att det avsedda brottet har ett straffmaximum på sex års fängelse, utan också att straffvärdet för det fullbordade brottet närmar sig maximum och att faran för fullbordan är påtaglig. (Jfr den straff-mätningspraxis avseende förberedelse och stämpling som åter-speglas i bl.a. NJA 1983 s. 325, NJA 1992 s. 524 och NJA 2011 s. 627 samt i RH 1998:69, RH 1998:91, RH 2005:48, RH 2007:35 och RH 2009:83).

Mot denna bakgrund finns skäl att göra en något mindre radikal förändring av den nuvarande bestämmelsen. En sådan förändring kan åstadkommas genom att det till den nuvarande bestämmelsen läggs till en kompletterande regel som tar sikte på förberedelse- och stämplingsgärningar som i det enskilda fallet är särskilt

1 Principerna innebär att straffet ska stå i proportion till brottets allvar, så att svårare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott (proportionalitet) och att lika allvarliga brott bestraffas lika strängt (ekvivalens).

varliga, dvs. genom att göra spärren mot att använda den övre delen av straffskalan mindre absolut.

Vid bedömningen av hur en sådan kompletterande regel ska utformas bör beaktas att de faktorer som i första hand kan påverka straffvärdet hos en förberedelse- eller en stämplingsgärning är (i) det avsedda fullbordade brottets svårhet i det konkreta fallet (jfr t.ex. förberedelse till en grov stöld som precis når över gränsen för grovt brott med en mångmiljonstöld) och (ii) faran för att brottet skulle komma till fullbordan. Det senare ledet bygger bl.a. på hur stort avstånd som föreligger till fullbordan – ju mer som återstår desto mer kan gå fel; ju mer som återstår desto bräckligare är under-laget för bedömningen att gärningsmannen (eller den tilltänkte gär-ningsmannen) verkligen kommer att genomföra gärningen – men också på gärningsmannens förmåga att utföra gärningen och på graden av bestämdhet i dennes uppsåt. Härutöver kan straffvärdet naturligtvis också (iii) påverkas av den förberedande gärningens karaktär (t.ex. om den är välplanerad eller spontan, om gärnings-mannen utnyttjat andra för genomförandet av den osv.).

Med utgångspunkt i dessa faktorer skulle en reglering med för-del kunna ges följande utformning:

Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet eller om gärningen annars med hänsyn till det avsedda brottets straffvärde, faran för att brottet skulle fullbordas och omständigheterna i övrigt är särskilt allvarlig.

Genom en sådan förändring skulle det skapas utrymme för en mer differentierad straffmätning än enligt den nuvarande regleringen samtidigt som lagstiftaren skulle ge en tydlig anvisning för straff-mätningen för den i praktiken helt dominerande delen av förbere-delse- och stämplingsgärningar. Innebörden av en bestämmelse ut-formad på detta sätt skulle vara att straffskalan, som för när-varande, för huvuddelen av de brott som omfattas av bestämmelsen skulle sträcka sig från minimum och upp till två års fängelse. För de gärningar som omfattas av undantagsregeln – dvs. dels de som har en straffskala som överskrider fängelse i åtta år, dels de som i övrigt

kan anses vara särskilt allvarliga – skulle den dock sträcka sig ända upp till nivån närmast under det fullbordade brottets maximum.²

Den anvisning som ligger i en sådan bestämmelse kan i flera avseenden jämföras med tekniken med en uppdelning av brott i olika svårhetsgrader (jfr kapitel 7 nedan). Från lagstiftningsteknisk synpunkt kan de särskilt allvarliga gärningarna sägas utgöra en särskild brottstyp (med en egen straffskala och en egen pre-skriptionstid). Att tala om grov förberedelse framstår emellertid som olämpligt av flera skäl, bl.a. därför att de brott till vilka förberedelsen eller stämplingen relaterar i vissa fall har en rubricering där grov/grovt ingår, vilket skulle skapa märkliga rubriceringseffekter.

2 Detta bör även få genomslag i preskriptionshänseende, dvs. skilda preskriptionstider bör gälla för de gärningar som träffas av tvåårsbegränsningen respektive de gärningar som inte gör det. Här gör sig, även om fråga inte är om identiska situationer, i allt väsentligt de över-väganden som gäller vid gradindelning gällande. Se Strömberg 1956 s. 107: ”Kravet på anpassning av preskriptionstiden efter brottets svårhet in concreto gör sig dock här mycket starkare gällande än vid brott med särskilt straffmaximum för synnerligen försvårande om-ständigheter. Vid gradindelade brott är nämligen variationerna i brottets svårhet genomsnitt-ligt mycket större, vilket kommer till uttryck i straffskalornas samlade spännvidd, och det är ju just detta förhållande som är förklaringen till gradindelningen. Teori och praxis har därför vid dessa brott funnit proportionalitetskravet väga tyngre än behovet av lätthet och enkelhet i bedömningen av brottets preskription. För varje brottsgrad beror alltså preskriptionstidens längd av den gradens eget straffmaximum.”.

6 Underlåtenhet att avslöja eller