Särskilt om Högsta domstolens praxis i

tidigare gällande praxis som fanns för att bedöma rubricering och straffvärde för narkotika- och narkotikasmugglingsbrott. Högsta domstolen har genom sina avgöranden tagit avstånd från den närm-ast mekaniska straffvärdebedömning enligt i förväg upprättade tabeller som hade utvecklats i domstolarna och har framhållit att mängd och art endast är två av flera omständigheter som ska beak-tas vid rubriceringen och straffvärdebedömningen av narkotika- och narkotikasmugglingsbrott (se bl.a. NJA 2011 s. 357 [den s.k.

Mefedrondomen], NJA 2011 s. 675 I och II, NJA 2011 s. 799, NJA 2012 s. 70, NJA 2012 s. 115, NJA 2012 s. 144, NJA 2012 s. 510, NJA 2012 s. 528 och NJA 2012 s. 535). Redan tidigare hade dom-stolen i några fall markerat att det vid rubricering och

straffvärde-bedömning bör göras en mer allsidig straffvärde-bedömning av omständig-heterna i det enskilda fallet, men dessa mål fick inte något större genomslag på underrätternas sätt att bedöma narkotikamålen (se t.ex. NJA 2004 s. 354).

Det har alltsedan narkotikastrafflagens tillkomst år 1968 angetts i lagtexten att det vid bedömningen av om ett narkotikabrott ska bedömas som grovt särskilt ska beaktas om brottet utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig art (detsamma gäller för bedömningen av om narkotika-smugglingsbrott ska bedömas som grovt eller inte). Narkotika-strafflagstiftningen har sedan ikraftträdandet ändrats vid åtskilliga tillfällen, alltid i skärpande riktning, vilket tillsammans med dom-stolarnas praxis har medfört att narkotikabrott, i jämförelse med andra brott, i stor utsträckning har bedömts som grova brott och att straff i den högre delen av straffskalan har mätts ut.

Såväl i lagstiftningsärenden 1972 som 1981 påtalades att de skärpta straffen endast var avsedda att få effekt beträffande den farligaste brottsligheten. 1981 års lagstiftningsärende innebar att kriterierna för bedömningen av om ett brott skulle bedömas som grovt eller inte förändrades. Det diskuterades då om de kvantitativa begreppen ”i större omfattning” och ”avsett särskilt farlig art”

skulle tas bort och det i stället skulle föreskrivas att det vid bedöm-ningen av om ett narkotikabrott är grovt särskilt skulle beaktas om brottet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits yrkes-mässigt eller annars har varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

På grund av massiv kritik från remissinstanserna kom ändringen dock inte att genomföras på föreslaget vis. Det betonades emeller-tid att graden av hänsynslöshet i gärningsmannens beteende skulle tillmätas större vikt än tidigare vid bedömningen av om brottet skulle anses grovt eller inte. Även det faktum att brottet utgjorde ett led i en organiserad brottslighet skulle beaktas i större omfatt-ning än innan (prop. 1972:67 s. 28 och prop. 1980/81:76 s. 206 f.).

Under årens lopp har behovet av tydligare riktlinjer för hur de allt strängare bestämmelserna ska tillämpas växt sig starkare vid landets domstolar. Inte minst i sådana fall av smuggling av narko-tika, där den tilltalade förnekar brott och mycket litet är känt om omständigheterna kring brottet har det funnits ett intresse av att skapa förutsättningar för en enhetlig straffmätning. Detta

med-förde att det med-fördes praxisdiskussioner och upprättades tabeller för straffmätningen av olika preparat och mängder vid landets dom-stolar. Förhållandet mellan olika narkotiska preparat har också kommit att utvecklas i praxis. Detta har i sin tur medfört att straff-mätningen i narkotikamål har framstått som mer eller mindre mekanisk (Borgeke, SvJT 2013 s. 30 f.).

Med början i Mefedrondomen, NJA 2011 s. 357, har Högsta domstolen manat till en mer allsidig bedömning av narkotika-brotten (som framhållits har domstolen också tidigare gjort lik-nande påpekanden, se bl.a. NJA 2004 s. 354). Domstolen menar att andra omständigheter vid sidan av mängd och art ska tillmätas större betydelse än hittills och har då pekat på de omständigheter som lyftes fram vid bl.a. 1981 års lagstiftningsärende. Underinstan-serna bör således vid sidan av narkotikasort och mängd fästa avseende vid vilken roll den tilltalade har haft när det gäller narko-tikahanteringen i vidare mening, graden av delaktighet i hante-ringen och, vid mer organiserad verksamhet, den ställning som den tilltalade har haft i organisationen. Mefedrondomen har därefter följts upp med ytterligare rättsfall om rubricering, straffmätning och påföljdsval i narkotikamål.

Martin Borgeke har (i den ovan nämnda artikeln), med utgångs-punkt i Högsta domstolens senare praxis, gjort ett försök att när-mare ange vad som bör beaktas utöver narkotikasort och mängd.

Borgeke anger följande gruppering av omständigheter som kan vara att beakta vid rubricering och straffmätning av narkotikamål (SvJT 2013 s. 54 f.):

”Större omfattning eller yrkesmässigt”

 om det var fråga om organiserad narkotikahandel, särskilt om den har varit internationell

 om det har rört sig om stora mängder narkotika

 om brottsligheten var ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika

 om många personer var inblandade i brottsligheten

 om den tilltalade intog en central eller på annat sätt viktig ställ-ning i organisationen

 om hanteringen utgjorde eller syftade till handel med narkotika

 om brottsligheten bedrevs i vinstsyfte eller om verksamheten var ägnad att ge en inte obetydlig vinst

 om gärningsmannen hade del i vinsten av verksamheten

 om gärningsmannen i övrigt fick någon ersättning och hur stor denna i så fall var

 om gärningsmannen hade planerat för en fortsatt och utvidgad handel med narkotika

 om brottsligheten sträckte sig över en lång tid

”Särskilt farlig eller hänsynslös art”

 om distributionssättet för narkotikan var särskilt effektivt eller sofistikerat

 om det var fråga om smuggling av narkotika till Sverige

 om smuggling av narkotika bedrevs på ett mycket svårupptäckt sätt

 om försäljningen inte var begränsad till vänner och bekanta

 om försäljning av narkotika skedde till vem som helst, till ung-domar eller till intagna på kriminalvårdsanstalt

 om den tilltalade utnyttjade andra personer i verksamheten för att skydda sig själv

”Andra övriga omständigheter som kan vägas in”

 om brottsligheten hade samband med gärningsmannens eget missbruk

 om det rörde sig om ett ursprungligt samköp

 om narkotikan till stor del var avsedd för eget bruk

 om det var fråga om en passiv, okvalificerad eller osjälvständig förvaring eller transport av narkotika

 om den tilltalade varken hade någon fysisk eller administrativ befattning med narkotikan

 om brottet stannade vid försök till narkotikabrott, som normalt har ett lägre straffvärde (jfr NJA 2012 s. 535 i vilken HD

behandlar frågan om förhållandet mellan försök till narkotika-smuggling och ett samtidigt begånget narkotikabrott)

 om den tilltalade blev utsatt för ett (allvarligt) utnyttjande

 om den tilltalade var utsatt för (allvarligt) hot eller (allvarligt) tvång

 om det var fråga om medverkan i mindre mån (23 kap. 5 § BrB) Även graden av uppsåt och kunskapen (även bristande sådan) om brottsplanen kan påverka straffvärdebedömningen. Om den till-talade således saknar närmare kunskap om hur brottsligheten är organiserad och hur den i övrigt bedrivs, vilka vinster som före-kommer och hur narkotikan sprids är det omständigheter som kan tala för att straffvärdet är lägre än annars (Borgeke, SvJT 2013 s. 55).

De aspekter som Högsta domstolen har framfört i de på senare tid meddelade narkotikadomarna menar vi kan ha bäring på frågor om kvalifikationsgrunder även för andra brottstyper än narkotika.

Av intresse är framför allt att Högsta domstolens praxis tydliggör att det har betydelse i vilken kontext en viss gärning företas. Vi återkommer till detta nedan i våra överväganden.

7.3 Allmänt om kvalifikationsgrunder