Särskilt om försvårande omständigheter vid

Gällande rätt

Av 29 kap. 2 § brottsbalken framgår att som försvårande om-ständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,

2. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig,

4. om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organi-serad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av sär-skild planering,

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folk-grupp eller en annan sådan folk-grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexu-ell läggning sexu-eller annan liknande omständighet, sexu-eller

8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.

Paragrafens fick sin nuvarande lydelse vid 2010 års straffmätnings-reform, vilken framför allt innebar att de förstärkande rekvisiten i samtliga punkter togs bort. Det huvudsakliga syftet med denna förändring var att åstadkomma en mer differentierad straffmätning.

Uppräkningen av försvårande omständigheter i bestämmelsen är inte avsedd att vara uttömmande och det kan alltså förekomma även andra försvårande omständigheter än de uppräknade. De kan då beaktas med stöd av den allmänna bestämmelsen om straffvärde i 29 kap. 1 § brottsbalken. Bestämmelsen i 29 kap. 2 § brottsbalken utformades ursprungligen mot bakgrund av tidigare praxis och avsikten var att uppräkningen skulle inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla av det slags omständigheter som brukat åbero-pas som särskilt försvårande. På samma sätt som vid bedömningen av vilken grad ett brott ska hänföras till, ska samtliga omständig-heter vid brottet beaktas vid bedömningen av dess straffvärde.

Vissa av de omständigheter som anges i 29 kap. 2 § brottsbalken anges även som kvalifikationsgrunder i enskilda straffbestämmel-ser, t.ex. att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller

att brottet utgjort led i en brottslighet som har bedrivits i stor om-fattning. Motsvarande rekvisit finns i olika brottsbeskrivningar, t.ex. vid grov misshandel respektive vid grovt narkotikabrott. I den mån en omständighet har beaktats vid gradindelningen saknas det ofta anledning att ytterligare beakta den i försvårande riktning vid straffmätningen (Berggren m.fl., kommentaren till 29 kap. 2 § brottsbalken) eftersom den ofta redan genom gradindelningen ges tillräckligt genomslag.

2010 års straffmätningsreform

Som ovan nämnts ändrades bestämmelsens lydelse senast genom 2010 års straffmätningsreform (prop. 2009/10:147). Straffnivå-utredningen föreslog i sitt slutbetänkande att de kvalificerande rekvisit som då fanns avseende de försvårande omständigheterna i 29 kap 2 § 1–6 brottsbalken skulle tas bort (dvs. de kursiverade orden betydligt allvarligare följder (p. 1), särskild hänsynslöshet (p.

2) särskilda svårigheter (p. 3), grovt utnyttjat (p. 4), allvarligt tvång (p. 5) och särskilt noga planerad (p. 6)). Förslaget motiverades av att de försvårande omständigheterna sällan åberopades eller argu-menterades kring i domar och domskäl, men att det var troligt att domstolarna ändå tog hänsyn till sådana omständigheter inom ramen för straffvärdebedömningen. Om de kvalificerande rekvisi-ten togs bort skulle de försvårande omständigheterna kunna åbero-pas och användas direkt vid bedömningen av vilken skada, kränk-ning eller fara som gärkränk-ningen inneburit, allt efter i vilken grad de försvårande omständigheterna förelegat (SOU 2008:85 s. 282 f.).

På motsvarande sätt som vid de försvårande omständigheterna föreslogs att de kvalificerande rekvisiten i bestämmelsen om för-mildrande omständigheter (29 kap. 3 § brottsbalken) skulle tas bort eller förändras i syfte att bestämmelsens tillämpningsområde skulle vidgas något (SOU 2008:85 s. 286 f.).

Straffnivåutredningen föreslog vidare en omformulering av punkten 6 i bestämmelsen om försvårande omständigheter. Enligt då gällande formulering var det försvårande om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll. Med detta skulle, enligt förarbetena, förstås

organi-serad brottslighet i en vidare bemärkelse; ett enstaka brott, om än noga planerat, var inte avsett att omfattas av bestämmelsen i denna del. Straffnivåutredningen menade dock att även enstaka brott som är noggrant planerade generellt måste anses ha ett högre straffvärde än brott begångna av en plötslig impuls (eftersom det allmänt sett är större utsikter för att gärningsmannen lyckas i sitt uppsåt om han eller hon planerar brottet i förväg och gärningsmannen har då dessutom haft tid att besinna sig, men väljer ändå att utföra brot-tet). Avsikten med ändringen var alltså att träffa dels fall där plane-ringen innebär att brottsligheten var att anse som mer farlig än annars, dels fall där det förhållandet att gärningen föregåtts av plane-ring innebär att gärningsmannen haft möjlighet att besinna sig (SOU 2008:85 s. 293). Straffnivåutredningen framhöll att det t.ex. i straffvärdebedömningen av uppsåtligt dödande hade stor betydelse om gärningen föregåtts av planering eller inte. Även brottslighet som begåtts systematiskt eller i organiserad form hade generellt sett ett högt straffvärde, och att ett brott varit ett led i en sådan brottslighet föreslogs därför även framgent vara försvårande, oav-sett om gärningsmannen spelat en betydande roll i brottsligheten eller inte (SOU 2008:85 s. 284 f.).

Regeringen anslöt sig till utredningens förslag och anförde sär-skilt att syftet med att slopa, eller ändra, vissa av de kvalificerande rekvisiten i bestämmelsen om försvårande och förmildrande om-ständigheter var avsedd att utvidga tillämpningsområdet för bestäm-melsen och därigenom skapa en ökad spännvidd i straffmätningen.

En sådan ökad differentiering, framhöll regeringen, stod i överens-stämmelse med proportionalitets- och ekvivalensprinciperna, dvs.

att straffet ska stå i proportion till brottets allvar, så att svårare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott (proportiona-litet) och att lika allvarliga brott bestraffas lika strängt (ekvivalens).

Om förmildrande och försvårande omständigheter inte fick något genomslag vid straffvärdebedömningen kunde denna princip inte upprätthållas (prop. 2009/10:147 s. 27 f.).

Med brottslighet som utövats i organiserad form avses brotts-lighet som har begåtts inom ramen för en struktur där flera perso-ner samverkat under en inte helt obetydlig tidsperiod för att begå brott. Det är inte tillräckligt att det aktuella brottet har skett i sam-verkan. Personerna ska ha ingått i en sammanslutning eller ett nät-verk av viss kontinuitet vars syfte att begå brott sträckt sig längre

än till enbart det ifrågavarande brottet. Att brottet ska ha utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form innebär att brottet ska ha haft ett naturligt samband med brottsligheten. Det är inte nödvändigt att brottet begåtts av den eller de som organise-rat brottsligheten (prop. 2009/10:147 s. 43).

Med brottslighet som utövats systematiskt avses brottslighet där ett visst tillvägagångssätt upprepats ett flertal gånger av an-tingen en ensam gärningsman eller av flera personer i samförstånd.

Ett exempel är att någon vid upprepade tillfällen förmått annan till utbetalning av en förmån som han eller hon inte har haft rätt till.

Ett annat exempel är om flera personer rånat olika butiker eller banker och då gått till väga på ett likartat sätt vid varje tillfälle (prop. 2009/10:147 s. 43.).

Med att brottet föregåtts av särskild planering avses att plane-ringen gått utöver vad som typiskt sett krävts för att ett brott av det aktuella slaget ska kunna genomföras. Det ska därmed sakna betydelse om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet eller om det varit fråga om ett enstaka brott. Ett exempel är att ett bedrägeri mot en bank föregåtts av att någon genom en noggrann kartläggning av bankens säkerhetsrutiner har upptäckt och utnytt-jat brister i dessa (prop. 2009/10:147 s. 30 f. och 43 f.).

Ett tillämpningsexempel

Ett exempel på ett mål där tillämpning av bestämmelsen i 29 kap.

2 § 6 brottsbalken har aktualiserats är Göta hovrätts dom den 14 maj 2013 i mål B 90-13. I målet åberopade åklagarna bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken och framhöll särskilt att gärningarna (grov misshandel och skadegörelse) hade utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Kalmar tingsrätt ansåg det utrett i målet att samtliga personer som genom domen fälldes till ansvar för brotten tillhörde Hells Angels eller någon av supporter-organisationerna Red Devils eller Red and White Crew. Västar som bekräftade denna tillhörighet hade också tagits från några av de tilltalade. Tingsrätten ansåg det vidare känt att brottslighet i organiserad form begås av enskilda medlemmar inom ramen för Hells Angels och dess underorganisationer och enligt Rikskriminal-polisens bedömning uppfyller Hells Angels och Red and White

Crew samtliga kriterier som kännetecknar organiserad brottslighet.

Det var även tydligt att de femton angriparnas anknytning till Hells Angels eller undergrupperingarna varit en förutsättning för den grova misshandeln och skadegörelsen som utövats på en annan motorcykelklubbs (utan anknytning till organiserad brottslighet) klubbområde. Ingenting hade framkommit som talade för att de tilltalade tidigare hade haft något otalt med målsägandena.

Angreppet framstod som planerat och organiserat och det fanns skäl att tro att även andra än dem som utförde gärningarna varit inblandade i planeringen. Syftet med attacken måste ha varit att av någon okänd anledning skada den aktuella motorcykelklubben och dess medlemmar. Tingsrätten ansåg därför att misshandeln skulle anses ha utgjort led i en organiserad brottslighet och gärningarnas straffvärde var högre än annars.

Göta hovrätt kom till motsatt slutsats trots att domstolen ansåg det ligga nära till hands att anta att angreppet mot motorcykel-klubben på något sätt var kopplat till Hells Angels, Red Devils och Red and White Crew. Domstolen ansåg dock att motivet till angreppet var oklart och att det saknades utredning som visade att de som dömdes av hovrätten (vilket var färre än i tingsrätten) in-gått i en gemensam sammanslutning vars syfte var att begå brott som sträckt sig längre än till angreppet på den aktuella motorcykel-klubben och dess medlemmar. Eftersom utredningen inte heller visade att de tilltalade hade begått brott tillsammans tidigare sakna-des det därmed, enligt hovrättens uppfattning, förutsättningar att tillämpa bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken.

Målet påvisar några av de svårigheter som finns med att få en en-skild gärning bedömd som allvarligare mot bakgrund av att den utförts av personer som tillhör kriminella grupperingar och nätverk (se vidare ovan i kapitel 3). Detta beror bl.a. på att det kan krävas utredningsåtgärder som går utanför utredningen av det enskilda brottet och som åtminstone i mindre brottsutredningar helt enkelt inte låter sig göras p.g.a. resursbrist. Om den tolkning av 29 kap.

2 § 6 brottsbalken som hovrätten gjorde i ovanstående mål står sig även vid kommande tillämpningar kan det tänkas att omständig-heten att brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form inte kommer att få något större tillämpnings-område i praktiken. Det som i stället kan komma att användas i något fler fall är att brottet föregåtts av särskild planering (Korsell,

Skinnari och Vesterhav, ”Hovrätten gick emot tingsrätten – hur ska domstolar döma vid organiserad brottslighet?”, www.dagensjuridik.se 2013-06-17).