Utpressning

Av 9 kap. 4 § brottsbalken framgår att den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning. Brottet ska bedömas som grovt om ningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gär-ningsmannen har visat särskild hänsynslöshet.

Direkt av bestämmelsen om utpressning framgår att ansvaret är sekundärt till ansvar för rån och grovt rån. Ansvar för rån är dock uteslutet i de fall då förmögenhetsöverföringen görs vid ett annat senare tillfälle än själva hotet eftersom ansvar för rån kräver för-mögenhetsöverföring under ”trängande fara”, vilket inte krävs för ansvar för utpressning. Ansvar för rån är också uteslutet om den hotade och den tvungne inte är samma person. Det finns därmed rånliknande situationer som i stället lagförs som utpressning p.g.a.

att det brister i någon förutsättning för att gärningen ska utgöra ett rån.

Utpressning har även likheter med bedrägeribrottet, men det som skiljer dem åt är att det för utpressning krävs att gärnings-mannen har förmått offret med hjälp av olaga tvång medan det vid bedrägeribrott krävs ett vilseledande. Utpressning kan, precis som bedrägeri, begås genom underlåtenhet, t.ex. genom underlåtenhet att förhindra att en viss uppkommen fara förverkligas. Liksom vid bedrägeri krävs det vid utpressning att en viss förmögenhetsöver-föring har skett för att alla gärningsmoment ska vara uppfyllda.

Om det inte har skett någon förmögenhetsöverföring får i stället dömas för olaga tvång.

Som utpressning räknas att genom tvång få någon att betala ett oskäligt högt skadestånd, en ogiltig skuld, en muta eller annan lik-nande ersättning som inte har stöd av rättsordningen. Det är där-emot inte utpressning att kräva betalt för en legitim och förfallen skuld. Om indrivningen sker på ett otillbörligt sätt, t.ex. med hjälp av en eller flera personer med en tydlig tillhörighet till ett krimi-nellt nätverk eller en kriminell gruppering, kan det emellertid vara fråga om olaga tvång.

Straffet för utpressning är fängelse i högst två år eller böter, om brottet är ringa. Om brottet är grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av all-varligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslös-het (se dock förslag från Utredningen om skärpta straff för allvar-liga våldsbrott innebärande att straffminimum för grov utpressning bör höjas till fängelse i ett år och sex månader (SOU 2014:18 s. 178) samt vårt förslag nedan i avsnitt 7.4.5.5 angående kvali-fikationsgrunder för grov utpressning).

Försök och förberedelse till grov utpressning är i dagsläget straffbart. Även bedrägeri är kriminaliserat på försöks- och för-beredelsestadiet. Rån och grovt rån är straffbart i alla former av osjälvständiga brott.

Antalet anmälda fall av utpressning och ocker (som i statistiken redovisas tillsammans med utpressning) har ökat markant under de senaste femton åren (se tabell 4.2).

Tabell 4.2 Antalet anmälda brott avseende utpressning och ocker i hela landet perioden 1998–2013

År 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2013 Antal 583 699 853 945 1240 1747 2502 3945 5434

I många fall av utpressning som har med den organiserade brotts-ligheten att göra är utpressningsbrottet närmast en ”affärsidé” på så sätt att legitima affärsidkare t.ex. pressas på pengar för att skyddas mot att deras affärsrörelse ska förstöras. Det ligger i dessa fall en klar planering bakom utpressningen. Den pågår eller är i vart fall tänkt att pågå under längre tid och det är ofta flera personer in-blandade. Det är inte heller ovanligt att helt legitima

affärsupp-görelser där oenighet mellan parterna någonstans har uppstått leder till att den ena parten i stället för att väcka talan i domstol ber någon annan att driva in den fordran som personen anser sig ha på den andra affärspartnern. Inte sällan kontaktas i dessa lägen perso-ner med koppling till något kriminellt nätverk eller gruppering som med hjälp av sitt upparbetade våldskapital eller genom olika former av indirekta eller direkta hot begär betalt enligt den tidigare upp-görelsen. Sådan illegal indrivning, som innebär att den organiserade brottsligheten försöker ersätta staten som tvistlösare, kan beteck-nas som systemhotande, då de kriminella nätverken och gruppe-ringarna på så vis försöker överta en del av statens maktbefogen-heter.

När det gäller behovet av en utökad kriminalisering av grov ut-pressning kan det konstateras att antalet anmälda utut-pressningsbrott under det senaste decenniet har fyrdubblats. Ökningen beror sannolikt på en kombination av en allmänt ökad anmälnings-benägenhet och att antalet gärningar faktiskt har ökat (Brå 2012:6 s. 21 f.). I en tiondel av fallen tycks utpressaren ha en klar koppling till kriminella nätverk och grupperingar och i vissa fall lånas etable-rade gruppers ”vålds- och skrämselkapital” (i fortsättningen anges enbart våldskapital för att beskriva detta fenomen). I ytterligare en fjärdedel av de anmälda fallen finns indikationer på koppling till kriminella gäng (bl.a. genom att den som utför utpressningen upp-ges vara anlitad av en tredje person, att flera personer är närvarande vid utpressningen och att utövaren har köpt den skuld som ut-pressningen gäller; Brå 2012:6 s. 35 f.). Att ett oönskat beteende eller en företeelse i stor utsträckning har ökat är något som talar för att samhället bör sätta in större resurser för att beivra brottet.

Av statistiken framgår även att en stor del av anmälningarna, cirka 75 procent, gäller försök till utpressning (Brå 2012:6 s. 33).

Ska stämpling till grov utpressning kriminaliseras?

Vårt förslag: Stämpling till grov utpressning ska kriminaliseras.

Det abstrakta straffvärdet för grov utpressning är, som ovan angetts, fängelse i lägst ett och högst sex år. Den 1 juli 2010 genomfördes en straffskärpning för grov utpressning och minimistraffet höjdes då

från fängelse sex månader till lägst ett år för att stämma bättre överens med den straffskala som gäller för rån. Den vanligaste på-följden för utpressning (både av normalgraden och som grovt brott) är fängelse, vilket under 2010 dömdes ut i 58 procent av fallen när utpressning var huvudbrottet (Brå 2012:6 s. 27). Brottets straffskala måste anses ligga på en sådan nivå att en kriminalisering av stämpling i sig framstår som rimlig.

Vidare framstår det vid en mer konkret bedömning som alldeles tydligt att det finns fall av grov utpressning som är så straffvärda att ett ingripande på stämplingsstadiet framstår som motiverat från straffvärdesynpunkt. Tydliga exempel på detta är fall av s.k.

beskyddarverksamhet riktad mot restauranger och butiker.

Utpressningsbrottet är konstruerat som ett skadebrott och brottstypen kan följaktligen inte anses ha sådan karaktär att ett stämplingsansvar av den anledningen framstår som olämpligt. Här bör särskilt framhållas att det i regel torde förhålla sig så – precis som vi nyss angett när det gäller grovt olaga tvång – att det offer som utsätts för utpressning inte anser att den största kränkningen ligger i den förmögenhetsskada som uppstår vid fullbordat brott utan det är snarare det olaga tvånget, t.ex. hotet om våld mot den egna personen eller en familjemedlem, som innebär den största på-frestningen för offret. Redan försök till utpressning innefattar där-med typiskt sett en inte obetydlig skada av icke-ekonomisk karak-tär. Brottstyper kan följaktligen inkludera någon form av skada som inträder tidigare än den formella fullbordanspunkten.

På samma sätt som vad gäller grovt olaga tvång framstår det som klart att det finns flera exempel på stämplingskriminaliseringar som avser mindre allvarliga brottstyper än vad det nu är fråga om. I sam-manhanget bör även beaktas att rån är kriminaliserat på stämplings-stadiet och att det ofta är tillfälligheter som avgör om ett visst brott blir att bedöma som rån eller utpressning.

När det gäller relationen till övriga förstadier till grov utpress-ning är såväl försök som förberedelse till grov utpressutpress-ning krimina-liserat i dag. I linje med den bedömning vi har redovisat i våra all-männa överväganden anser vi att det saknas skäl att särbehandla stämpling som osjälvständig brottsform i den utsträckning som sker i dag. Att initiera grov utpressning måste i många fall anses vara minst lika straffvärt som att förbereda utförandet av brottet.

På samma sätt som vad gäller grovt olaga tvång framstår det som klart att utpressning kan planeras i förväg och dessutom ofta begås i en kontext där det förekommer olika former av samarbete och arbetsfördelning. Också vad gäller utpressning framstår tillämp-ningsområdet för ett stämpningsansvar som högst reellt. Inom ramen för den organiserade brottsligheten bör man, som ovan redo-visats, kunna utgå ifrån att en stor del av de utpressningsgärningar som begås har föregåtts av sådan planering som skulle träffas av ett stämplingsansvar. Det finns därmed mycket som talar för att en kriminalisering på stämplingsstadiet skulle öka möjligheten till tidigt ingripande från polisen både mot de som utför hoten och de som initierar dessa indrivningar. De individer som överlåter ford-ringar är dessutom i många fall affärsidkare som egentligen sysslar med legitima affärer och det kan därmed förväntas att en krimi-nalisering av stämpling – som skulle träffa dessa personer – skulle kunna få en preventiv effekt.

Vid en samlad bedömning finns det enligt vår uppfattning skäl att kriminalisera stämpling till grov utpressning.

4.5.4 Våld eller hot mot tjänsteman