Grovt vapenbrott

Enligt 9 kap. 1 § vapenlagen döms den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det, eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet för vapen-brott. Den 1 september i år trädde nya bestämmelser i kraft som innebar att bestämmelsen om grovt vapenbrott flyttades till 9 kap.

1 a § vapenlagen och att det grova brottet delades in i två grader:

grovt brott och synnerligen grovt vapenbrott.

När det gäller bestämmelsens närmare utformning framgår det av 9 kap. 1 a § vapenlagen att det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt ska beaktas om vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har sam-lats eller i ett fordon på en sådan psam-lats, om vapnet har varit av sär-skilt farlig beskaffenhet, om innehavet, överlåtelsen eller utlåningen

har avsett flera vapen, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Vid bedömningen av om ett vapenbrott är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen eller ut-låningen har avsett ett stort antal vapen.

Straffskalan för vapenbrott av normalgraden är sedan den 1 september fängelse i högst två år, för grovt vapenbrott fängelse i lägst ett år och högst fyra år och för synnerligen grovt vapenbrott fängelse i lägst tre och högst sex år. Straffskalan för ringa brott är alltjämt böter eller fängelse i högst sex månader.

Inga förstadier till vapenbrott är kriminaliserade. Antalet anmälda vapenbrott framgår av tabell 4.11.

Tabell 4.11 Antalet anmälda brott avseende vapenbrott i hela landet under perioden 1998–2013

År 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2013 Antal 9715 9455 11751 12509 13081 13420 13524 12488 12138

Ska försök, förberedelse och stämpling till grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott kriminaliseras?

Vårt förslag: Försök, förberedelse och stämpling till grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott ska kriminaliseras.

Vapenbrott är ett brott som ofta begås inom ramen för organiserad brottslighet och som kan ha gränsöverskridande dimensioner. I likhet med de brott som nämndes i våra ursprungliga direktiv före-kommer grovt vapenbrott i sammanhang där flera personer är del-aktiga i den brottsliga verksamheten och där brott föregås av nog-grann planering. Mot den bakgrunden och med beaktande av att lagstiftaren ser allvarligt på de grova vapenbrotten har vi fått i upp-drag att överväga en kriminalisering av förstadier även i fråga om grovt och synnerligen grovt vapenbrott. När det gäller straffskalan för vapenbrott har den dessutom nyligen skärpts, vilket är ett tecken på att brottets allvar i relation till andra brott har upp-graderats av lagstiftaren (prop. 2013/14:226 s. 33 f.). Förstadier till vapenbrott har inte tidigare varit kriminaliserade och en sådan utökning av det straffbara området tycks inte heller ha övervägts av lagstiftaren.

När det gäller de allmänna kriterier som vi har satt upp för när en förfältskriminalisering kan anses lämplig kan inledningsvis kon-stateras att den abstrakta straffskalan för grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott måste anses ligga på en sådan nivå att en kriminalisering av såväl försök som förberedelse och stämpling i sig framstår som rimlig.

Vapenbrottet är emellertid – liksom skattebrottet som har beskrivits ovan – konstruerat som ett farebrott (dvs. det krävs inte för fullbordat brott att någon skada har uppstått). Vid vapenbrott behöver ingen konkret fara föreligga, utan faran är presumerad.

Vapenbrottets konstruktion talar därmed, sett för sig, emot en kriminalisering av förfältsgärningar. Med beaktande av lagstiftarens allmänna värdering av vapenbrottet – det grova vapenbrottet har ett straffminimum på ett års fängelse – bör emellertid denna faktor inte anses avgörande, förutsatt att kriminaliseringen inskränks till de kvalificerade formerna av vapenbrott. Förekomsten av illegala vapen ökar riskerna för mycket allvarliga skador på person och egendom och det bör beaktas att tillgång till skjutvapen många gånger utgör en förutsättning för att grova våldsbrott ska komma till stånd liksom att en uppkommen våldssituation riskerar att få betydligt svårare följder om skjutvapen förekommer (prop.

2013/14:226 s. 34). En annan faktor som gör att man bör se särskilt allvarligt på vapenbrott är att vapen – till skillnad mot t.ex. narko-tika och alkohol – kan överlåtas flera gånger utan att varan, dvs.

vapnet, försämras. Det innebär att vapenbrott i form av illegalt innehav och överlåtelse kan ske otaliga gånger avseende samma vapen och att samma vapen kan komma till användning vid många brottstillfällen.

Vad gäller behovet av en kriminalisering kan konstateras att sär-skilt de allvarligaste vapenbrotten ofta torde föregås av sådana överenskommelser som omfattas av bestämmelsen om stämpling och (om medel för betalning överlämnas) förberedelse. Inte minst i ljuset av att kriminella nätverk och grupperingar tycks ha tämligen stor tillgång till illegala vapen är det enligt vårt förmenande moti-verat att utöka det straffbara området till att även avse förstadier till grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott.

Om en kriminalisering av förberedelse och stämpling till vapen-brott genomförs finns anledning att kriminalisera också försök till vapenbrott. Det torde i och för sig sällan finnas förutsättningar att

beivra försöksbrott. Om gärningsmannen väl når fram till försök torde brottet i regel också fullbordas. Det kan emellertid före-komma situationer i vilka ett försöksansvar kan ha praktisk bety-delse. Som exempel kan nämnas en situation där en person gömmer ett skarpladdat vapen på en plats i syfte att någon annan ska kom-ma och hämta det. I en sådan situation är det orimligt att polisen ska behöva vänta med ett ingripande till dess en gärningsman står med ett vapen i handen.

När det gäller förberedelse och stämpling bör vidare tilläggas att dessa brottsformer kan bli användbara särskilt för att beivra organi-serad brottslighet då det får förmodas vara tämligen vanligt att individer inom kriminella nätverk och grupperingar uppdrar åt annan att skaffa fram vapen som sedan är avsedda att användas vid andra brott. Det synes inte heller ovanligt att en person inom nät-verket får i uppdrag att hämta, inneha och sedan transportera vapen till en plats där ett annat brott ska begås. Sammantaget är det vår uppfattning att försök, förberedelse och stämpling till grovt och synnerligen grovt vapenbrott bör kriminaliseras.

Det skulle kunna ifrågasättas om det är lämpligt att koppla ett ansvar för försök, förberedelse och stämpling till ett brott som i huvudsak bygger på innehav. Skälet till detta är att det kan framstå som mindre naturligt att knyta en kriminalisering av försök, för-beredelse och stämpling till en innehavsgärning eftersom ett inne-hav, till skillnad från ett förvärv eller en överlåtelse, beskriver ett tillstånd eller en status snarare än en aktivitet. Medan det lätt går att föreställa sig en förberedelse inför eller ett försök till en aktivi-tet som ett förvärv, är det rent begreppsligt svårare att föreställa sig detsamma i förhållande till ett tillstånd såsom ett innehav.

Det förekommer emellertid, se bl.a. regleringen av försök och förberedelse i alkohollagen (2010:1622), kriminalisering av försök och förberedelse i relation till innehav. En sådan kriminalisering innebär (jfr vad som ovan sagts om att innehav närmast utgör ett tillstånd) i praktiken en kriminalisering av försök (förberedelse inför osv.) att tillse att det kriminaliserade tillståndet uppstår. I nu aktuella delar skulle kriminaliseringen alltså i praktiken komma att avse försök (förberedelse inför osv.) att komma i besittning av vapen. I sammanhanget måste vidare beaktas att vapenbrottet inte endast omfattar innehav, utan också överlåtelse och utlåning.

Sammantaget är det vår bedömning att det förhållandet att vapen-brottet till stor del bygger på innehav inte utgör ett hinder mot en kriminalisering av försök, förberedelse och stämpling till grovt och synnerligen grovt vapenbrott.

En alternativ lösning skulle kunna vara reformera brotts-konstruktionen i vapenlagen och bl.a. kriminalisera olovligt förvärv av vapen. Såsom vapenlagen är konstruerad är emellertid en sådan reform inte alldeles enkel att genomföra (bl.a. eftersom vapenlagen inte relaterar till vem som äger vapnet utan till innehavet). Enligt utredningens bedömning är detta – i vart fall inte inom ramen för denna utredning – en framkomlig väg.

Vi föreslår således sammantaget att det straffbara området för allvarliga vapenbrott utökas så att de osjälvständiga brottsformerna av grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott kriminali-seras.

4.5.9 Införande av en ventil i 23 kap. 2 § brottsbalken