Inledning

Under senare år har fokus ökat och stora resurser lagts ned på att bekämpa den organiserade brottsligheten. Regeringen har bl.a. under 2007 tagit initiativ till en bred nationell mobilisering mot den organi-serade brottsligheten. Ett problem med sådana och andra insatser som vidtagits för att bekämpa organiserad brottslighet är dock att det inte finns någon vedertagen definition av begreppet organiserad brottslighet och det har inte heller vid de konkreta insatserna redo-gjorts för vad syftet är med de vidtagna åtgärderna (Brå 2011:20 s. 43). I stället används olika typer av beskrivningar av vad som avses med begreppet i olika sammanhang. Det är inte länge sedan begrep-pet organiserad brottslighet väckte associationer främst till krimi-nella mc-gäng. Numera ingår även bl.a. grupperingar som baseras på släktskap eller etnicitet samt grupperingar med anknytning till ett visst geografiskt område i beskrivningen.

Utöver olika slags varaktiga gängbildningar och nätverk före-kommer tillfälliga grupperingar som bildas för att genomföra ett visst brott, t.ex. ett värdetransportrån eller en bolagstömning, och som därefter upplöses. Det handlar då mer om organiserade brott än organiserad brottslighet (Brå 2002:7 s. 8). Utmärkande för orga-niserad brottslighet är att det är en mer eller mindre löpande krimi-nell verksamhet som bedrivs i sådan omfattning att det knappast går att utföra den ensam. Som regel handlar det om kriminella nät-verk som förser marknaden med förbjudna och skattefria varor eller tjänster (Johansen s. 12 ff.).

Ett problem med insatser mot organiserad brottslighet kan alltså vara att det är svårt att klart se vilka insatser som lämpligen bör vid-tas eller vad dessa ska leda till utan att samtidigt veta vad som avses

med organiserad brottslighet eller vilket problem det är man vill komma tillrätta med från samhällets sida.

3.1.1 Internationella instrument och definitioner

Ett första steg mot en internationellt accepterad definition togs år 1998 då EU:s medlemsstater antog den gemensamma åtgärden om att göra deltagande i en kriminell organisation i EU:s medlems-stater till ett brott. Ytterligare ett steg togs år 2000, då Förenta Nationernas (FN) generalförsamling antog en allmän konvention mot transnationell organiserad brottslighet (Wienkonventionen), som har stora likheter med EU:s gemensamma åtgärd. Enligt de båda instrumenten kan begreppet organiserad brottslighet sägas ta sikte på gärningar begångna inom en strukturerad sammanslutning av ett par personer eller fler, vilka handlar i samförstånd i syfte att begå ett eller flera brott som kan föranleda fyra års fängelse eller mer för att direkt eller indirekt uppnå ekonomisk eller annan mate-riell vinning.

Regeringen redovisade i samband med att den gemensamma åtgärden och FN-konventionen skulle antas, att reglerna om med-verkan, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja brott lever upp till de krav som framgår av instrumenten. Sam-mantaget gjordes bedömningen att några lagstiftningsåtgärder inte var nödvändiga för att uppfylla instrumentens krav (skr. 1998/99:60 s. 265 och prop. 2002/03:146 s. 32).

Sverige tillträdde därefter Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet den 30 april 2004. Enligt konventionen ska varje konventionsstat bl.a. vidta de åtgärder som behövs för att straffbelägga att avtala med en eller flera personer att begå ett grovt brott i syfte som direkt eller indirekt är förenat med uppnående av ekonomisk eller annan materiell vinning. Vidare ska konventionsstaterna straffbelägga att någon, med vetskap antingen om en organiserad brottslig sammanslutnings syfte och allmänna brottsliga verksamhet, aktivt deltar i verksamheten med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till genomförandet av brott.

År 2008 antogs inom EU ett rambeslut om kampen mot organi-serad brottslighet (2008/841/RIF). Syftet med rambeslutet var att i viss mån harmonisera medlemsstaternas lagstiftning när det gäller

brott som rör deltagande i en kriminell organisation. I rambeslutet användes den sedan tidigare framtagna gemensamma listan över elva kriterier som kan användas för att definiera begreppet organi-serad brottslighet. Enligt EU:s definitionsmodell måste minst sex av kriterierna vara uppfyllda för att det ska vara fråga om organi-serad brottslighet – och bland dem är de kriterier med nummer 1, 3, 5 och 11 obligatoriska. Enligt de elva kriterierna ska det vara fråga om:

1. samarbete mellan fler än två personer, 2. egna tilldelade uppgifter åt var och en, 3. lång eller obegränsad utsträckning i tiden, 4. någon form av disciplin och kontroll,

5. misstanke om allvarliga kriminella handlingar, 6. verksamhet på internationell nivå,

7. användande av våld eller andra metoder för hot,

8. användande av kommersiella eller affärsmässiga strukturer, 9. deltagande i penningtvätt,

10. otillbörlig påverkan på politik, medier, offentlig förvaltning, rättsliga myndigheter eller ekonomin, och

11. strävan efter vinning och/eller makt.

Sverige har antagit och genomfört rambeslutet i svensk rätt (Ds 2008:6, Ds 2010:25 och prop. 2007/08:144 och 2010/11:76). Åter gjordes bedömningen att svensk rätt i huvudsak uppfyllde de kri-minaliseringsåtaganden som följde av rambeslutet (prop.

2010/11:76 s. 21).

Det är emellertid inte självklart att det går att överföra dessa kri-terier till svenska förhållanden, eftersom den organiserade brotts-ligheten i Sverige inte nödvändigtvis följer samma mönster som den internationella organiserade brottsligheten. Ett problem med den vida definition som ställs upp i de internationella konventionerna är att den täcker in allt från italienska maffiasyndikat till två inbrotts-tjuvar som driver en fönsterputsfirma (Brå 2012:13 s. 332). När det gäller de svenska förhållandena är det framför allt

broderskaps-grupperingar och ad hoc broderskaps-grupperingar (se nedan avsnitt 3.2.4) som agerar i organiserad form.