Medlingsinstitutet ska verka för en väl fungerande lönebildning samt upprätthålla och verka för den samsyn som finns om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Det är viktigt att den konkurrensutsatta sektorn träffar avtal i så god tid att arbetsmarknadens övriga parter får en norm för sina förhandlingar och det är det materiella innehållet i avtalen som ska vara lönenormerande.
I de senaste avtalsrörelserna, 1998, 2001 och 2004, har parterna inom Industri-avtalet varit klara med sina avtal före andra avtalsområden. Uppgiften för industrins parter i avtalsrörelsen 2007 var att än en gång träffa sina avtal i tid.
Att den konkurrensutsatta sektorn blir klar med sina avtal i tid är inte tillräckligt för att kunna vara normerande. Det är det materiella innehållet i avtalen som ska vara lönenormerande.
Begreppet ”lönenormerande” kan uppfattas som om det bara är ökningen av lönekostnaderna som ska räknas. Så är inte fallet; allt ska räknas, de totala kostnaderna, uttryckt som arbetskraftskostnader. (Läs mer i Medlingsinstitutets årsrapport för 2003 sid. 53–56)
De första avtalen den 15 mars
Den 15–16 mars slöts de elva första avtalen inom Industriavtalet, mellan fem arbetsgivarorganisationer och fyra fackliga organisationer. Ca 440 000 anställda omfattades och avtalsperioden blev tre år.
I Teknikavtalen mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall, Sif och Sveriges Ingenjörer, var löneökningarna 8,1 procent (2,8+2,5+2,8 procent) för den treåriga avtalsperioden. Därtill kom en kostnad på 0,6 procent för den nya avtalspensionen för IF Metall respektive för ändringar i de allmänna
anställningsvillkoren för tjänstemännen. Kostnader för vissa andra ändringar i villkoren tillkommer. Lägstlönerna för IF Metall höjdes med mellan 1 966 kronor för 18-åringar och 2 525 kronor för 18-åringar med två års anställning.
Lägstlönerna för Sif höjdes med 1 421 kronor och 2 360 kronor för anställda med ett års anställning.
För IF Metall och Sif finns också en stupstocksbestämmelse om löneöversyn som uppgår till 1,5 procent under avtalsperioden (se avsnitt 6.4 Löneöversyn).
En nyhet i Teknikavtalet var att Sif och Sveriges Ingenjörer fick samma centrala lönehöjning som IF Metall. Sif har också samma konstruktion på löneöversynen som IF Metall. Sveriges Ingenjörer har ingen siffersatt löneöversyn.
Andra överenskommelser inom Industriavtalet som träffades under de första dagarna var Industri- och Kemigruppens avtal med IF Metall, Sif och Sveriges Ingenjörer, Skogsindustrins och Trä- och Möbelindustrins avtal med Skogs-och Träfacket samt Stål- Skogs-och Metalls avtal med IF Metall. Löneökningarna
uppgick till 9,5–9,7 procent vartill kommer kostnader för avtalspension och ändringar i de allmänna anställningsvillkoren.
Den totala kostnaden för löneökningarna, ny avtalspension och ändringar i de allmänna villkoren samt översynsbestämmelserna i Teknikavtalen och övriga avtal inom Industriavtalet beräknades till 10,2 procent. Denna kostnad på 10,2 procent blev sedan normerande för resten av arbetsmarknaden och det märke som övriga parter mätte sig mot.
De första avtalen utanför Industriavtalet den 24 mars
Mellan 20 mars och 4 april slöts ytterligare 38 avtal mellan tio arbets-givarförbund och tolv fackliga organisationer. Flertalet var avtal inom Industriavtalet, bl.a. för livsmedelsbranschen. Under denna period träffades också avtal inom Almegas och Svensk Handels områden vilka tillsammans omfattade ca 160 000 anställda. De största var Detaljhandelsavtalet och Partihandelsavtalet mellan Svensk Handel och Handelsanställdas förbund (Handels) samt Almegas avtal för IT-branschen.
Detaljhandelsavtalet den 29 mars
Detaljhandelsavtalet, som träffades efter mycket omfattande massmedialt intresse, blev det första avtalet för ett LO-förbund på ett kvinnodominerat och lågavlönat område. Det kom att få stor betydelse för hela arbetsmarknaden, främst för andra lågavlönade och kvinnodominerade områden.
I LO:s beslut om samordning i december 2006 var förbunden överens om att industrin skulle gå före och att förbund med många lågavlönade, särskilt kvinnor, skulle få ett bättre utfall. Läs mer i avsnitt 5.3.
LO:s samordning kom att prövas när förhandlingarna mellan Svensk Handel och Handels strandade den 25 mars. LO:s styrelse behandlade då Handels tänkta varsel om stridsåtgärder. Man konstaterade att de villkor som Handels var överens med Svensk Handel om låg inom ramen för de krav som LO-förbunden gemensamt ställt sig bakom. Villkoren hade anpassats till den norm för arbetsmarknaden som satts genom de tidigare träffade industriavtalen, med den avvikelse som följer av LO-förbundens gemensamt fastställda krav. Dessa gemensamma krav innebar att avtalsområden med lågt löneläge och stor andel kvinnor skulle ha ett större löneökningsutrymme.26
De av Medlingsinstitutet utsedda medlarna lämnade ett förslag till överens-kommelse som avvisades av både Svensk Handel och Handels. Parterna träffade därefter avtal i enlighet med det förslag som LO:s styrelse haft som underlag för sitt beslut. Löneökningen uppgick till 13,0 procent. Lägstlönerna höjdes med ca 16 procent.
26 LO:s beslut om samordning innebar att LO:s styrelse, då ett första avtal träffats, ska fastställa ett ”reservationsbud” att gälla för de fortsatta förhandlingarna. Kravet på
löneökningar fastställdes av LO till 3,4 procent (Industriavtalens treårsavtal på 10,2 procent dividerat med 3, LO:s ursprungliga yrkande var 3,9 procent för ett år), dock minst 718 kronor (LO:s ursprungliga yrkande var minst 825 kr/mån). Därtill kom den särskilda jämställdhets-potten, 179 kronor per heltidsanställd kvinna med lön under 20 000 kr/månad (25 procent av 718 kronor; LO:s ursprungliga yrkande var minst 205 kronor).
730 000 anställda hade fått nya avtal den 4 april
De avtal som träffades mellan 15 mars och 4 april omfattade ca 730 000 anställda varav 540 000 inom Industriavtalet. Det innebär att ungefär 28 procent av de anställda vars avtal gick ut 2007 redan i början av april fått sina avtalsvillkor bestämda för de kommande tre åren.
Avtal som då hade träffats mellan Industriavtalets parter, med undantag för avtal inom Livsmedelsföretagens område, hade löneökningar på 8,1–9,8 procent. Livsmedelsavtalet mellan Svenska Livsmedelsarbetareförbundet och Livsmedelsföretagen hade löneökning på 11,2 procent och lägstlönerna höjdes med cirka 15 procent. Till detta kom kostnader för avtalspensioner och
ändringar i de allmänna anställningsvillkoren. Kostnaden för avtalet uppges till 10,2 procent.
Löneökningarna för Almegas avtal varierade mellan 8,7 och 11,8 procent och Svensk Handels avtal ligger mellan 8,7 och 13 procent. Kostnader för pension och förändringar av allmänna villkoren tillkommer.
Några andra avtal efter den 4 april
I mitten av april slöts de första avtalen inom byggsektorn. Avtalen håller sig inom kostnadsramen 10,2 men man har omfördelat/avräknat kostnadskrävande förändringar för granskningsarvoden och restidsförmåner och i stället höjt lönerna.
Den 4 maj träffades avtalet mellan Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare och Hotell- och Restaurangfacket för 45 000 hotell- och restauranganställda.
Lönenivåökningarna uppgick till 13,6 procent och lägstlönerna höjdes med ca 20 procent.
I avtalet den 25 maj mellan Sveriges Kommuner och Landsting/Pacta (SKL/
Pacta) och Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) beräknas kostnaden till 13,2 procent, löneökningen var 13,5 procent. Lägstlönerna höjs den 1 april 2009 med 1 500 kr till 15 300 kr i månaden. I SKL:s avtal med SKTF, SSR, Ledarna och Teaterförbundet beräknas löneökningen uppgå till 9,8 procent i genomsnitt.
I OFR/S, P, O:s och SEKO:s avtal på det statliga området garanteras en löneökning på minst 10,2 procent. Kostnaden för avtalen är högre.
Några sammanfattande kommentarer
Flertalet avtal inom Industriavtalet träffades i tid, vilket innebar att den övriga arbetsmarknaden hade en tydlig norm för sina förhandlingar.
LO:s samordning som den kom att tillämpas vid beslutet den 26 mars, med anledning av Handels varsel mot Svensk Handel, innebar i praktiken att den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll kompletterades för
avtalsområden med lågavlönade, i synnerhet för områden med många kvinnor med en lön under 20 000 kronor per månad. För områden med stor andel kvinnor med låg lön har löneökningarna för treårsperioden blivit drygt 13 procent.
I avtalen eller i parternas kommentarer till sina avtal anges kostnaden för avtalet ofta till 10,2 procent. De flesta avtal saknar en partsgemensam
kostnadsberäkning, i några fall har medlare eller motsvarande konstaterat att medlingsbudet ligger inom 10,2 procent.
Eventuella kostnader redovisas ofta inte för förbättringar av föräldralön, höjning av semesterlön, avsättning till arbetstidsbank, facklig information för nyanställda och för höjda lägstlöner. I en del fall anges att kostnaden för en viss åtgärd är obetydlig, högst begränsad eller närmast obefintlig.
Inte sällan har parterna gjort förändringar i de allmänna anställningsvillkoren som har gjort det möjligt att inom kostnadsramen ”allt ska räknas” höja lönerna mer än normen. Sådan byteshandel har gjorts inom många avtalsområden, t.ex.
byggbranschen (granskningsavgifter), livsmedelsföretagen (ändrade arbetstids-bestämmelser), hotell- och restaurangföretagen (löneökningarna varierar mellan grupper av anställda och ändrad arbetstidsförläggning), Svensk Handel (skiftersättningar och arbetstid), SKL/Pacta (reducerad uppräkning av vissa ersättningar).
Byteshandeln är branschanpassade lösningar där parterna träffat överens-kommelser som passar den egna branschen. Det är ofta svårt för någon
utomstående att avgöra det ekonomiska värdet av denna typ av förändringar av anställningsvillkoren. Inte sällan redovisar berörda parter olika bedömningar av ökade eller minskade kostnader till följd av avtalsändringarna.
Avtalspensionen mellan Svenskt Näringsliv och LO innebar att pensions-villkoren mellan arbetare och tjänstemän likställs. Beräkningen av den ökade kostnaden har överenskommits av Svenskt Näringsliv och LO till i genomsnitt 0,6 procent under perioden 2007–2010. Avräkningen av kostnaderna för avtalspensionen har skett bransch- eller företagsvis, alternativt med individuell avräkning för de högst betalda arbetarna. Läs mer i avsnitt 6.15 om pensioner.
OB-tillägg, övertidstillägg och övriga tillägg har för flertalet avtalsområden höjts procentuellt motsvarande löneökningen på respektive område. På andra områden har höjningen av tilläggen varit mindre för att i stället göra det möjligt att höja lönerna mer än normen. På några avtalsområden var också löne-ökningen för ungdomar lägre än för övriga anställda.
I många avtal höjdes lägstlöner med en högre procentsats än höjningen av utgående lön.
Avtal som träffats efter maj månad ligger oftast runt 10,2 i löneökning eller däröver. Kostnadsökningen på 10,2 procent i Industriavtalet blev i många fall norm eller golv beträffande löneökning i senare tecknade avtal.
• I avsnitt 9 finns en tabell över avtalen i kronologisk ordning.
• En utförligare analys av 38 olika avtal finns i avsnitt 10.