Lavalmålet
I slutet av 2007 togs ett betydelsefullt steg mot det slutliga avgörandet av den juridiska följetong som i början kallades ”Vaxholmsmålet” för att senare benämnas ”Lavalmålet”. Tvisten började i Arbetsdomstolen i november 2004 och gäller frågan om tillåtligheten av stridsåtgärder vidtagna av Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads), Byggettan och Svenska Elektriker-förbundet mot det lettiska byggföretaget Laval un Partneri Ltd (Laval). Den 18 december 2007 besvarade EG-domstolen en begäran om förhandsavgörande från Arbetsdomstolen om svensk rätts förenlighet med EG-fördragets bestämmelser om förbud mot diskriminering och frihet att tillhandahålla tjänster samt direktivet om utstationering av arbetstagare. Frågorna gällde den s.k. lex Britannia i medbestämmandelagen och lagen om utstationering av arbetstagare. Efter EG-domstolens avgörande är målet tillbaka till Arbets-domstolen för ett slutligt avgörande, vilket kan väntas till hösten 2008.
Bakgrunden till Arbetsdomstolens begäran om förhandsavgörande var i korthet följande.
Det lettiska bolaget Laval hyrde ut arbetskraft från Lettland till det i Sverige bildade och här verksamma bolaget L&P Baltic Bygg AB (Baltic), vilket var ett helägt dotterbolag till Laval. Vid tidpunkten för tvisten bedrev Baltic bl.a.
entreprenadarbeten i Vaxholms stad och Danderyds kommun. Sedan Laval nekat att teckna kollektivavtal med Byggnads verkställde Byggettan strids-åtgärder från och med den 2 november 2004. Senare varslade Elektriker-förbundet om sympatiåtgärder, vilka trädde i kraft den 3 december 2004.
Laval väckte talan i Arbetsdomstolen och yrkade att domstolen skulle förklara stridsåtgärderna olovliga och att de skulle hävas. Laval yrkade vidare att domstolen genom interimistiskt beslut för tiden intill dess tvisten slutligt har avgjorts ska förklara att arbetstagarparterna är skyldiga att häva de pågående stridsåtgärderna. Till stöd för sina yrkanden åberopade och utvecklade Laval ett antal rättsliga grunder, vilka i korthet gick ut på vissa av bestämmelserna i medbestämmandelagen – lex Britannia – stred mot EG-lagstiftningen och därför inte skulle tillämpas. Vidare hävdades att den svenska utstationerings-lagen inte var en korrekt implementering av EG:s utstationeringsdirektiv, då lagen saknar regler om minimilöner.
Den 22 december 2004 beslöt Arbetsdomstolen att avslå yrkandet om interimistiskt förordnade. Därefter varslade ytterligare sex LO-förbund om sympatiåtgärder.
Efter huvudförhandling i målet under våren 2005 beslutade Arbetsdomstolen att begära förhandsavgörande hos domstolen. Begäran kom till EG-domstolen i september 2005.
Viking Line målet
En vecka innan domen i Lavalmålet offentliggjordes hade EG-domstolen meddelat dom i ett mål med anknytning till frågorna i Lavalmålet. Här handlade det om stridsåtgärder som var beslutade av Finska Sjömansunionen och Internationella Transportarbetarefederationen, ITF, och riktade mot Viking Line. Syftet med stridsåtgärderna var att förhindra utflaggning av Viking Lines fartyg Rosella. Frågan gällde hur den finska lagstiftningen förhöll sig till bestämmelserna i EG-fördraget om etableringsfrihet och förordningen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet. En speciell omständighet i sammanhanget är att den ursprungliga tvisten handläggs av engelsk domstol. Begäran om förhandsavgörande framställdes av Court of Appeal i London.
EG-domstolens ställningstaganden i sammanfattning
Det skulle föra för långt att inom ramen för denna rapport utförligt belysa domstolens resonemang i de båda domarna. I stället redovisas dess ställningstaganden på några viktiga punkter.
Hur förhåller sig stridsrätten till EG-rätten?
I båda domarna slås fast att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, inklusive strejkrätten, ska erkännas som en grundläggande rättighet som utgör en integrerad del av de allmänna principerna för gemenskapsrätten. Utövandet av stridsrätten kan samtidigt innebära en begränsning av grundläggande friheter och rättigheter som skyddas av EG-fördraget, såsom den fria rörligheten för varor, friheten att tillhandahålla tjänster och den fria etableringsrätten. I vad mån stridsåtgärder ska tillåtas vara en sådan begränsning ska bedömas efter en proportionalitetsprincip.
Proportionalitetsprincipen
EG-domstolens proportionalitetsprincip går i korthet ut på att stridsåtgärder, som inskränker de nyss nämnda friheterna och rättigheterna, kan godtas om åtgärden har ett legitimt syfte. Ett sådant syfte är att skydda anställningarna eller arbetsvillkoren för arbetstagarna. Ett annat är tvingande hänsyn till allmänintresset. Det räcker emellertid inte att syftet är legitimt. Stridsåtgärden måste vara ägnad att säkerställa förverkligandet av syftet. Åtgärden får dessutom inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte.
Det är den nationella domstolen som ska göra denna prövning när målet slutligt ska avgöras. I Viking Line domen erinrar EG-domstolen om att det är
fastslaget att fackliga stridsåtgärder, jämte kollektiva förhandlingar och kollektivavtal, i ett enskilt fall kan utgöra ett av de främsta medlen som fackföreningarna förfogar över för att skydda sina medlemmars intressen.
Därefter drar domstolen upp riktlinjer för hur proportionaliteten ska bedömas.
Bland annat ska den nationella domstolen undersöka om den fackliga
organisationen förfogade över andra medel som innebär en mindre ingripande inskränkning i etableringsfriheten och om dessa medel uttömts innan
stridsåtgärden vidtogs.
Lex Britannia och EG-rätten
Om avgörandet i Viking Line målet gav den nationella domstolen ett ganska brett svängrum vid den slutliga prövningen kan inte samma sak sägas om domen i Lavalmålet.
När det gäller lex Britannia konstaterade EG-domstolen att nationella
bestämmelser, enligt vilka inte hänsyn tas till kollektivavtal – oavsett innehållet i dessa avtal – som företag redan är bundna av i den medlemsstat där de är etablerade, innebär en diskriminering av dessa företag. Diskrimineringen består i att de behandlas på samma sätt som inhemska företag som inte har tecknat något kollektivavtal.
Diskriminerande bestämmelser kan enligt EG-fördraget vara motiverade endast om de grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Dit räknas enligt EG-domstolen inte syftet att ge de fackliga organisationerna möjlighet att verka för att alla arbetsgivare som är verksamma på den svenska
arbetsmarknaden tillämpar sådana löner och andra anställningsvillkor som motsvarar vad som är brukligt i Sverige, samt att skapa förutsättningar för en sund konkurrens på lika villkor mellan svenska företag och näringsidkare från andra medlemsstater.
Utstationeringslagen och EG-rätten
Den svenska utstationeringslagen saknar bestämmelser om minimilöner. I övriga delar har EG:s direktiv om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster införlivats i den svenska rättsordningen.
EG-domstolen uttalade att en medlemsstat, som inte har bestämt minimilöner på något av de sätt som anges i direktivet, inte har rätt att ålägga företag som är etablerade i andra medlemsländer att förhandla från fall till fall på arbetsplatsen för att få vetskap om vilken lön som ska betalas till utstationerade arbetstagare.
Vidare noterade domstolen att rätten att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med förmånligare villkor än utstationeringslagens minimivillkor kan göra det mindre lockande och till och med svårare för utländska företag att utföra arbete i Sverige. Härmed utgör stridsrätten en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. En restriktion för den friheten kan godtas om de fackliga stridsåtgärderna vidtas för att skydda arbetstagarna i Sverige mot social
dumping, vilket domstolen ansåg vara syftet med de aktuella stridsåtgärderna.
Stridsåtgärder som vidtas i syfte att garantera de utstationerade arbetstagarna villkor som fastställts på en viss nivå, har i princip som ändamål att skydda dessa arbetstagare. Däremot ansåg domstolen att de stridsåtgärder, som var aktuella i målet, inte kunde vara motiverade för att skydda arbetstagarna när det gäller de specifika skyldigheter som följer av en anslutning till
Byggnadsavtalet. Avtalet innehåller på vissa punkter bättre villkor för
arbetstagarna än utstationeringslagen och på andra punkter villkor på områden som inte är reglerade i lagen. Härutöver innehåller avtalet förpliktelser för arbetsgivaren att betala olika avgifter.
Domstolen uttalade vidare att stridsåtgärder inte kan anses motiverade av ett allmänintresse när de syftar till att förmå företag från en annan medlemsstat att genomföra löneförhandlingar som kännetecknas av att det inte finns några tillräckligt preciserade och tillgängliga bestämmelser om vilka skyldigheter i fråga om minimilön som åligger företaget.
5 Inför förhandlingarna
Högkonjunktur, regeringsskifte och domar från internationella domstolar ingick i förutsättningarna inför avtalsrörelsen. Närmare tre miljoner anställda skulle få nya löner och såväl på arbetsgivarsidan som den fackliga sidan fanns samverkan och samordning.