Ett centralt verk för diskussionen om de metafysiska aspekterna av Wards teologi, vilka jag behandlar i kapitel 2, är Barth, Derrida and the Language of Theology (1995). Här kommer hans tidiga intresse för den kritiska teoribildningen och framförallt poststrukturalismen till klart uttryck. Boken är en jämförande studie av den schweiziske teologen Karl Barths och den franske filosofen Jacques Derridas representationsproblematiseringar. Ward argumenterar i boken för en nyläsning av Barth där han menar att vad Barth försökte göra upp med genom sitt tal om Gud som den totalt Andre var detsamma som Derrida reagerade mot i sin kritik
47 Ett exempel på detta är essäsamlingen Christ and Culture där Ward har samlat upp de tio föregående årens essäer och organiserat dem inom ramen för volymens kristologiska tematik. Ward 2005b.
av närvarometafysiken. Genom att studera Barths teologi inom ramen för de filosofiska strömningarna i den tyska kulturella samtiden vill Ward i boken visa på att Barth arbetade med frågeställningar som då var aktuella, och att han genom sitt tal om ”Gud som den totalt Andre” ville utveckla en teologisk språkkritik. Det var denna typ av språkkritik som fick en motsvarighet på filosofins område i och med Jacques Derridas framträdande på den intellektuella scenen. Även Emmanuel Lévinas spelar en central roll i boken som den filosof som kanske tydligast aktualiserade det som brukar benämnas som den teologiska vändningen inom den den franska fenomenologin. Boken mynnar ut i en uppmaning till teologin att återuppväcka det kritiska arv som han menar ligger nedlagt i Barths teologi och dennes föreställning om hur, enligt Ward, Guds Ord aldrig kan bli fullständigt uppenbarat i de mänskliga orden. Vad som framförallt intresserar mig är den självkritiska aspekt av teologin som kommer till uttryck här och vilka konsekvenser som en sådan teologi får i en kulturell och politisk verklighet.
Ett annat viktigt verk i mina undersökningar, både vad gäller de metafysiska och de antropologiska aspekterna (kapitel 2 respektive 3) är Cities of God (2000). Vad som är nytt i förhållande till de tidigare verken är den starkare betoningen på det konstruktiva momentet – hur teologins uppgift är att bygga kritiska alternativ till den kultur som den är en del av. Boken består av tre delar där den första utgörs av en analys av 1900-talets urbana kulturer i den västeuropeiska och nordamerikanska hemisfären. Utifrån främst socialsemiotiskt, psykoanalytiskt och post-marxistiskt orienterade teoretiker beskriver Ward den västerländska moderniteten som präglad av en pendelrörelse mellan å ena sidan kollektivism och massrörelser och å andra sidan radikal individualism och social atomism. Denna dikotoma tendens kan endast teologin häva vilket sker genom att Ward i bokens andra del, utifrån några centrala praktiker i den kristna traditionen, drar upp linjerna för en alternativ teologisk ordning. På detta sätt menar han sig lägga grunden för både en teologiskt präglad sociologi och en antropologi som förmår forma gemenskaper som överskrider köns-, ras-, och klassrelaterade barriärer. I den avslutande delen diskuterar Ward hur förhandlingen mellan den samtida kulturen och den analoga världsåskådningen ska gå till och argumenterar här för en återgång till kristendomens centrala praktiker. Titeln är en allusion på Augustinus Civitate dei (400-talet e. Kr.) och kyrkofadern spelar en central roll som en av de tänkare som förmår att teckna ett alternativ till den moderna metafysiken. Precis som Augustinus menade att världens och Guds stad befinner sig i ett sammanflätat tillstånd vill Ward i boken teckna en världsåskådning där skillnaden mellan en transcendent och en immanent verklighet är flytande och under ständig förhandling. Till skillnad från Augustinus verk, som i översättning lyder Guds stad, pluraliserar emellertid Ward stadsbegreppet vilket antyder en bärande tanke i boken: att den enda tillgång vi har till en transcendent sfär går
genom de partikulära omständigheter under vilka vi lever. Vi måste därför tillåta – till och med uppmana – andra ståndpunkter att komma till tals i beskrivningen av denna stad. Vi måste erkänna att det finns flera Guds städer.
Uppmaningen att återvända till kristendomens centrala praktiker återkommer i True Religion (2003) som jag främst diskuterar i kapitel 3 och 4. True Religion är en genealogisk undersökning av hur religionsförståelsen har förändrats från 1500-talet fram till nutid. Genom analyser av litteratur, filosofi, konst och arki-tektur vill Ward i boken visa på hur religionsförståelsen både är en produkt av, men också en drivkraft i, den historiska utvecklingen. En central iakttagelse är att den framväxande nationalstaten drev fram en utveckling där ”religion” rycktes bort från sin hemvist i ett textuellt och liturgiskt sammanhang – den synliga kyrkan. Genom denna process öppnades en möjlightet att använda religionen för andra syften – exempelvis för att legitimera den framväxande kapitalismens ständiga jakt på nya marknader. Den religionens återkomst som vi ser i vår samtid, menar Ward, är den logiska konsekvensen av modernitetens bortträngning av religionen, eftersom de religiösa symbolerna nu nästan helt förlorat kontakten med sitt ursprung och därmed blivit möjliga att pekuniärt exploatera. Enda sättet, menar Ward, att komma undan de negativa verkningarna av denna utveckling, exempelvis den sociala atomism som han identifierade i Cities of God, är att återinstallera de religiösa symbolerna i sin ursprungliga kontext. Genom att läsa kulturen genom, och leva i, de teologiska praktikerna är ett motståndskraftigt alternativ möjligt att formera.
Ett centralt verk i diskussionen om de kulturkritiska aspekterna av Wards teologi, det som jag fokuserar i kapitel 5, är Cultural Transformation and Religious
Practice (2005). Boken beskrivs i inledningen som ett metodologiskt komplement
till Cities of God. I verket strävar Ward efter att visa hur den teologiska diskursen aldrig kan betraktas som en enhet som är isolerad från den övriga kulturen – den påverkar alltid och är alltid påverkad av sin omgivning. Här faller Ward tillbaka på en rad kulturhermenutiskt orienterade filosofer, exempelvis Charles Taylor, som menar att kulturella identiteter alltid uppstår i ett dialektiskt samspel med varandra. Denna kulturhermenutik kompletteras med ståndpunktsepistemolo-gin – det marxistiskt präglade tänkande som i större utsträckning har betonat de makthierarkier som är indragna i den kulturella förhandlingsprocessen. Detta föranleder Ward att beskriva sin teologi som ett kristet ”ståndpunktsprojekt” – att utifrån en marginaliserad postion, med självmedvetenhet om sin begränsade utblick, producera en bild av verkligheten som utmanar den sekulära hegemonin. Wards slutsats är att de religiösa traditionernas möjlighet att påverka de processer som bestämmer historiens utveckling ligger i att producera en teologisk föreställ-ningsvärld som vittnar om kulturens ursprung i, och att den upprätthålls av, en transcendent verklighet. Detta får Ward att benämna de teologiska praktikerna
som hoppets förändringspraktiker som genom att förhandla med kulturen (eng-elskans negotiation) kan få en kulturell förskjutning till stånd.
Den kulturkritiska teologiska metoden konkretiseras i Christ and Culture (2005) där Ward genom tio essäer fösöker att utforma en kristologi för vår tid. Vad som är nytt i förhållande till de kristologier som tidigare har producerats under moderniteten, menar Ward, är att den fokuserar på relationaliteten hos Kristus. Utifrån Kristus, den andra personen i treenigheten, som alla relationers arketyp vill Ward i sina essäer läsa in sin samtids kulturella och filosofiska uttryck inom ramen för de evangeliska berättelsernas logik. De relationer som omger Kristi kropp i dessa texter får i essäerna fungera som hermeneutiska raster genom vilka samtidens flytande verklighet ordnas. En rad filosofer och filosofiska begrepp teologiseras i essäerna. Mimesis som en beskrivning på hur representationen förmedlar verkligheten, schizofrenin som praktik för motstånd, psykoanalysens begärskonception, sexuell skillnad, den kritiska teorins föreställningar om lidande och njutning – allt läser och tolkar Ward utifrån sin ”kristologik.” Essäerna ger ett sökande intryck som snarare formulerar och reflekterar över, än besvarar, de aktuella frågeställningarna och förkroppsligar talet om teologin som en en pågående förhandling med den omgivande kulturen.
I diskussionen om de politiska implikationerna av Wards teologi (framförallt förlagd till kapitel 4) är The Politics of Discipleship (2009) central. Detta är den mest explicit politiskt orienterade av Wards böcker och han skriver i inledningen hur hans teologi alltid har präglats av en ambition att förändra den kulturella föreställningsvärlden. Boken består av två delar – ”The World” och ”The Church” – där den första ställer diagnos på samtiden under tre kategorier och beskriver den som präglad av: demokratins kris, globalisering och postsekularitet. Vad Ward med hjälp av så skilda tänkare som Carl Schmitt, Samuel Huntington, Karl Marx och Antoni Negri vill visa på är den rådande världsordningen kris – den liberala demokratins inneboende spänningar och globaliseringens och postse-kularitetens avmaterialiserande tendenser. Det som behövs, enligt Ward, är en ny postmaterialistisk kultur som bygger på tron på det Sanna och Goda. Det är denna kultur som den teologiska praktiken kan producera, vilket är föremålet för diskussionen i bokens andra del. Här framträder bilden av hur de ordningar som de konkreta gemenskaperna producerar alltid är indragna i en kamp om tolkningsföreträdet med andra kulturer.
I Unbelievable? (2014), som jag diskuterar under rubrikerna antropologi och politik, undersöker Ward frågan vad som gör en tro trovärdig: varför väljer människor att tro, eller inte tro, som de gör? För att få svar på denna frågeställ-ning försöker Ward att kartlägga de processer, biologiska som kulturella, som föregår vårt medvetande. I detta företag tar Ward discipliner som neurobiologin, evolutionspsykologi och arkeologi till hjälp och undersöker under vilka epoker
i människans historia som religiösa myter uppstår och hur det relaterar till den mänskliga artens utveckling: vilka delar av hjärnan utvecklades under den tid då religiösa och mytiska motiv uppträder i historien? På detta sätt vill Ward skriva fram en ”trons arkeologi” och ”arkitektur” – en struktur för hur tron uppstår och fungerar. Utifrån dessa biologiska och arkeologiska undersökningar vill Ward, och här återfinner vi den kritiska dimensionen, diskutera det han kallar ”trons politik” – vad som gör att vi tror på det vi gör, och vilka kulturella och politiska krafter som är verksamma i denna process. Wards slutsats är att vi aldrig ser världen som den är i sig själv, vi ser den som om. Vår bild av verkligheten är alltid förmedlad genom både biologiska och kulturella processer och kan därmed ifrågsättas och kritiseras.
Det är dessa monografier och essäsamlingar som utgör det huvudsakliga materialet för min undersökning. Vid sidan om dessa verk har Ward figurerat som redaktör för ett flertal antologier som alla exponerar beröringspunkterna mellan den kristna teologin och den kritiska teoribildningen. Ett exempel på detta är
The Postmodern God (1997) där Ward samlar texter från kritiska teoretiker, bland
annat Georg Bataille, Julia Kristeva, Michel de Certeau som alla behandlar reli-gionsfrågan och uppehåller sig vid en teologisk tematik. Den franske historikern och kulturteoretikern Michel de Certeau var också föremål för en antologi, The
Certeau Reader (2000), som Ward stod som redaktör för. I inledningen
under-stryker Ward relevansen i Certeaus kulturanalyser och belyser hans sätt att arbeta i skärningspunkten mellan katolsk teologi och den kritiska teoribildningen. Ett annat exempel är The Blackwell Companion to Postmodern Theology (2001) i vil-ken Ward, med utgångspunkt hos marxistiska och postmarxistiska tänkare som Fredric Jameson och David Harvey, utför en kulturanalys där han återigen vill fästa uppmärksamheten på den återförtrollning som präglar det postmoderna samhället. Antologin innehåller bidrag från en lång rad teologer och spänner över hela det teologiska fältet: från radikalortodox teologi, över fenomeneologisk och genusteoretiskt präglad teologi till den så kallade Gud-är-död-teologin. Ytterligare ett exempel är The New Visibility of Religion (2008) där Ward tillsammans med sin medredaktör och dåvarande kollega i Manchester, Michael Hoelzl, studerar det fenomen som man i introduktionen benämner ”religionens nya synlighet”. Antologin består av en rad essäer som tar upp fenomenet både på ett politiskt, kulturellt och teoretiskt plan.
Det är också värt att i denna översikt nämna den översättning av den tyske rättsteoretikern Carl Schmitts Politische Theologie II som Ward 2008 gjorde tillsammans med Hoelzl. Den konservative Schmitt, som under 1930-talet samarbetade med den nationalsocialistiska regimen, har fått förnyad aktualitet inom ramen för vår samtida politisk-teologiska debatt, dels på grund av den kritik han levererar gentemot liberalismen, men också hans sätt att knyta vårt
samhälle till dess teologiska arv. Att Ward intresserar sig för Politische Theologie
II, författad 1970, är att det är här som Schmitt själv tydligt bedriver teologisk
reflektion. Översättarna skriver i sin introduktion att de läser boken som ett inlägg i den katolska debatt som följde på Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Sedd mot bakgrund av denna debatt blir Schmitts bok en kritik mot konciliets, enligt honom, alltför öppna och harmoniserade hållning gentemot det sekulära och liberala samhället, något Schmitt menade ledde till en avpolitisering av re-ligionen. Jag kommer att diskutera Wards förhållande till och kritik av Schmitts tänkande i avhandlingens kapitel om politik.
Ett verk som jag inte har hunnit ta med i mina analyser är How the light
gets in (2016). Det är den första volymen i ett planerat fyrbandsverk – Ethical Life – i vilket Ward vill framställa sitt tänkande i en systematisk-teologisk form.
Denna första volym kretsar i traditionell teologisk anda kring frågan om Gud och Ward strävar efter att, med hjälp av litteratur, konst och film, lägga grunden för vad han beskriver som en ”engagerad teologi” – en teologi som befinner sig i en kontinuerlig dialog med sin samtid. Vad som är intressant att uppmärksam-ma, givet mina analyser i avhandlingen, är den centrala roll som Hegel spelar i verket. Som vi ska se kan Ward, redan i sin tidiga produktion, beskrivas som en dialektisk tänkare som förstärker vad han menar vara Hegels inneboende potential i utformningen av en kritisk och självkritisk teologi.
Vad som ytterst sett står på spel i den här avhandlingen är hur vi ska förstå de olika religiösa traditionernas plats i det postsekulära samhället. Vad Ward visar på är ett perspektiv där de teologiska praktikerna tillmäts en unik potential att producera bilder av en annan, bättre verklighet. Han artikulerar en förståelse som genom att bejaka en universell verklighet – Gud, Guds rike, logos – sätter det nuvarande tillståndet i kritisk belysning. På detta sätt aktualiserar Wards teologi ett synsätt som bejakar en gemensam mänsklighet som överskrider alla partikulära kulturella konfigurationer och som arbetar för alla kulturella konfigurationers, inklusive de som för tillfället präglar kyrkan, förvandling.
KAPITEL 2 - METAFYSIK
I det här kapitlet ska jag analysera Graham Wards metafysikförståelse, speciellt så som den kommer till uttryck i hans analogilära. För att nå fram till den punkt där jag, genom min läsning av Graham Ward, kan artikulera förutsättningarna för en teologi bortom Guds död vill jag börja med att diskutera de mest grund-läggande frågeställningarna för en sådan verksamhet. Är det möjligt att tala om det Absoluta på ett sätt som gör att detta inte sammanfaller med de mänskliga orden och ger dem en gudomlig status? Är det möjligt att, såsom jag beskrev det i inledningskapitlet, upprätta en teologi såväl med som bortom den kritiska teorins negativa ingrepp i den metafysiska traditionen? För Ward har dessa frågeställningar ofta knutits till talet om analogi och det är tydligt att han i den kristna teologins föreställning om hur tillvaron är delaktig i en högre transcendent verklighet inte bara har sett likheter med den kritiska teorin, utan även där identifierat ett moment som tar tänkandet bortom den negativa dialektiken. Jag vill i det följande analysera denna analogiförståelse och samtidigt visa på en förskjutning som ägde rum i Wards tänkande under slutet av 1990-talet. Denna förskjutning kan enklast beskrivas som en vändning från Karl Barths lära om analogia fidei till den analogiförståelse som formulerades av den förmoderna kristna teologin. Därför ska jag först kontextualisera Wards analogiförståelse inom ramen för den förmoderna analogidiskussionen, framförallt såsom den artikulerades hos Thomas av Aquino, för att därefter diskutera Karl Barths analogia fidei-begrepp.